Det är inte rättvist! Säg till honom mamma!

– Mamma!!!! Kalle säger att han skall trycka på hissknappen när vi åker upp sedan, men han tryckte faktiskt när vi åkte ner så det är inte rättvist! Säg till honom!
– Jag tryckte inne i hissen ja! Men inte på knappen utanför. Det gjorde du! Det gör alltid du! Det tycker jag är orättvist! Eller hur – visst är det orättvist mamma!?

För ett tag sedan skrev jag om hur vi kan möta våra barn när de anklagar oss för att vara orättvisa. Jag tänkte fortsätta på temat rättvisa och skriva om de tillfällen när barnen uppmanar oss vuxna att skipa rättvisa i konflikter de har med syskon och kompisar.

Jag har gjort en spaning. Jag har lagt märke till att vuxna många gånger svarar ja på barns uppmaningar att ingripa i deras rättvisekonflikter. Antingen sker det genom meddelande av domslut: ”Var inte orättvis! Låt din syster trycka på knappen nästa gång!”. Eller så sker det i form av ett lösningsförslag: ”Hädanefter gör vi så att Kalle alltid trycker på knapparna när vi åker ner i hissen och Elin när vi åker upp!”

De vuxna som väljer att gå in i barnens konflikter har förstås de allra bästa avsikter. De vill lära barnen vad som är rätt och fel. De vill lära barnen de mest rättvisa sätten att lösa tvister. Det vill förbereda barnen inför framtiden, ge dem kunskaper och färdigheter som hjälper dem i livet. Dessutom är de förmodligen less på att lyssna på barnens tjafs och hoppas att det skall upphöra när de väl fått ett domslut eller en lösning att rätta sig efter.

Nu finns det ju sällan bara uppsidor med ett visst handlingsalternativ. Det finns risker också. Så vad finns det för risker med att ge sig in i barnens rättvisekonflikter? Jag ser flera. Den första handlar om de budskap man riskerar att barnen hör ”mellan raderna” när man säger åt dem att göra på ett visst sätt.

Jag gissar att du redan har tänkt på det många gånger – att det man säger riskerar att uppfattas på mer än ett sätt? Jag minns när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar och min mamma brukade påminna mig om att det var halt när det hade snöat och jag skulle köra bil. Hon sa det förstås i allra största välmening, ändå blev jag sur. ”Jag fattar väl för sjutton att det är halt!” Jag hörde inte (bara) hennes omtanke, utan också ett annat budskap mellan raderna: ”Jag litar inte riktigt på att du fattar…”.

När vuxna dömer i barnens rättvisekonflikter eller lanserar egna lösningsförslag finns det åtminstone två möjliga budskap mellan raderna – budskap som jag tror att föräldrar egentligen inte alls vill sända till sina barn.

– Jag vet bättre än ni hur ni skall lösa era konflikter.
– Jag tror inte att ni klarar av att lösa era konflikter på egen hand.

Få föräldrar skulle nog säga detta rakt ut till sina barn. Man vill ju inte sänka sina barns självförtroende, inte skada deras tillit till sin egen förmåga – tvärtom. När jag frågar föräldrar jag möter på kurser och föreläsningar hur de vill att barnen skall förhålla sig till konflikter med andra människor blir svaret så gott som alltid att de vill att barnen skall ha mod att gå in i konflikter och att de skall ha tillit till sin egen förmåga att hantera och lösa konflikter på ett rättvist sätt. Jag tvivlar på att sådan tillit utvecklas hos den som ofta hör budskapet ”du kan inte” – även om budskapet bara framförs mellan raderna.

Den första risken med att lägga sig i barnens rättvisediskussioner är således att det kan nagga på barnens tillit till sin egen förmåga att komma till rättvisa och ömsesidigt accepterade lösningar. Den andra risken följer av den första. I takt med att barnens tillit till sin egen förmåga att lösa konflikter minskar, ökar samtidigt deras tillit till föräldrarnas förmåga att lösa konflikter. Det här betyder förstås att barnen fortsätter komma till sina föräldrar för att få hjälp när de har rättvisekonflikter. De har ju lärt sig att det är föräldrarna – snarare än de själva – som vet vad som är rättvist och hur man kommer fram till en rättvis lösning. Slutsatsen är alltså att ju mer tid och kraft föräldrar ägnar åt att styra upp barnens tjafs om rättvisa desto mer tid och kraft kommer de förmodligen att behöva ägna åt samma sak i framtiden! En förälder som lägger sig i barnens rättvisediskussioner riskerar att bygga in sig själv i lösningen.

Så vad kan man göra om ett dylikt framtidsscenario avskräcker? Om tanken på att fortfarande om tjugo år bli uppmanad att döma mellan barnen – vem har egentligen störst rätt att fira midsommar i mormors gamla stuga? – känns allt annat än lockande? Här kommer ett förslag på alternativt förhållningssätt när barnen tvistar om vad som är rättvist: Låt dem ta ansvar för att hitta sin egen rättvisa! Låt dem argumentera, förhandla, tjafsa och bråka. Låt dem komma till en överenskommelse och titta sedan på när en eller båda parter bryter den. Låt dem kalla varandra för egoist, svikare och kanske till och med idiot!

Mitt förslag grundar sig, för det första, i tron att det inte finns en rättvisa. Det som en förälder bedömer vara den mest rättvisa lösningen på en konflikt mellan två barn kan i själva verket uppfattas som orättvis av båda de rättviseträtande barnen. Detta beror på att olika personer kan ha olika definitioner av rättvisa (vilket jag skrivit om tidigare här). Det beror också på att olika personer kan värdera samma sak på olika sätt. Visserligen tycker kanske både Kalle och Elin i exemplet som inledde texten att det är roligt att trycka på hissknappen. Men Kalle tycker ändå att det är roligare än vad Elin gör. Om Kalle och Elin resonerar kring detta kommer det kanske fram till att den lösning som de båda tycker är mest rättvis är att Elin trycker på hissknappen var tredje gång. Den lösningen hade Kalle och Elins mamma knappast kunnat komma fram till på egen hand.

Mitt förslag grundar sig, för det andra, i tron att det är genom egna erfarenheter som barnen lär sig om rättvisa och orättvisa. Det är genom att bli utan bulle när kompisen skyndar sig att äta upp två som man lär sig hur orättvisa känns. Det är genom att ta båda bullarna själv som man erfar priset för egoism. Det är genom att kalla motparten ”jävla idiot” som man lär sig att förolämpningar sällan befrämjar möjligheten att nå ömsesidigt accepterade lösningar. Det är genom att använda hot som man lär sig att det visserligen kan vara effektivt i stunden mellan oftast slår tillbaka mot en själv på lång sikt. Och det är genom att bli sviken och svika överenskommelser som man lär sig om tillit.

Mitt förslag grundar sig slutligen också i tron att ett sunt och stabilt självförtroende byggs på egna erfarenheter. Det är när barnet upplever att hon själv klarar av att resonera sig fram till en lösning på en konflikt som hon drar slutsatsen att hon kan. Det är då som hennes självförtroende, mod och tillit till den egna förmågan utvecklas. Det är då som hon växer som människa och tar större och större ansvar för sig själv och för sina konflikter. Jag tror att övning ger färdighet och att färdighet ger självförtroende och självtillit. Vad tror du?

Även om jag föreslår att barnen skall få göra sina egna erfarenheter och uppleva att de själva kan menar jag förstås inte att föräldrarna skall lämna barnen ensamma i sin konfliktlösning. Men det är stor skillnad på att lösa barnens konflikter åt dem och att ge dem stöd i deras egen konfliktlösning! Kanske kan det jag skrivit om lösningsfokuserade frågor här bidra med inspiration kring hur ett sådant stöd kan se ut?

Nu finns det möjlighet att anmäla sig till höstens föräldrakurs! Läs mer här –>

Läs mer 12 Kommentarer

Det är orättvist! Om barn och rättvisa

– Varför får Svante en ny jacka men inte jag!?
– Karin slipper alltid hjälpa till!
– Varför får inte jag vara ute till kl. åtta när Johan får?

Ansvar, uppgifter, tilltro, monetära och materiella resurser… I förälderns roll ingår att fördela och tilldela. Varje fördelning eller tilldelning riskerar att uppfattas som orättvis.

Jag har gjort en spaning. Jag har lagt märke till att många föräldrar bemöter barnens påståenden om orättvisa med orden ”det är inte alls orättvist!”, följt av en argumentation för varför läget i själva verket är precis så rättvist som det skall vara.

Föräldern vill förstås bli förstådd i att hon har de bästa avsikter, att hon visst är rättvis och vill väl (för så är det ju förstås). Hon vill förmodligen också hjälpa barnet att förstå och slippa den olustiga upplevelsen att bli orättvist behandlad.

Problemet är att det inte hjälper. Istället för ömsesidig förståelse blir resultatet en argumentation om semantik. Förälder och barn diskuterar definitionen av ett ord istället för att skapa förståelse kring varandras avsikter, känslor och behov.

Saken blir förstås inte enklare av att just detta ord är extremt svårdefinierat. Vad är rättvisa? Filosofer har resonerat kring och debatterat det genom årtusenden. En del menar att rättvisa är detsamma som lika fördelning av tillgångar. Andra menar att rättvisa är att alla får samma förutsättningar. Ytterligare andra argumenterar för att rättvisa är att alla får vad de behöver och så finns det de som menar att rättvisa handlar om att få det man gjort sig förtjänt av. Min erfarenhet är att när föräldrar argumenterar för att något ”visst är rättvist” så glider de mellan dessa olika definitioner.

Ibland avser man lika fördelning av resurser: ” Det är visst rättvist att Tuva får en kaka nu för du fick en förut.”

Ibland pratar man om lika fördelning av förutsättningar: ”Ja, Karin vann visserligen fler priser i pilkastningen än du, men ni hade lika många pilar från början så man kan inte gärna säga att det var orättvist!”

Någon gång handlar rättvisa om fördelning efter behov: ”Svante behöver en ny jacka. Din passar fortfarande. Jag tycker det vore mer orättvist om Svante inte fick en ny jacka när han faktiskt behöver en!”

Och andra gånger handlar det om fördelning efter förtjänst: ”Det är väl inte alls orättvist att Fanny får titta längre än du på tv. Hon var ju klar snabbare med städningen så då blev det mer tid över för henne.”

Det kan inte vara lätt att vara ett barn på jakt efter förståelse för vad rättvisa är! Precis när hon trodde sig ha fått kläm på vad rättvisa är och hävdar sin rätt till just det, glider begreppet mellan fingrarna. Hon får höra att rättvisa tydligen är något helt annat! Och när hon så hävdar sin rätt i enlighet med den nya innebörden, då betyder det visst inte det heller?!

Vad kan man göra för att undvika både sin egen och barnets begreppsförvirring och frustration när det kommer till rättvisediskussioner? För det första: försök förstå vad barnet menar när hon utropar ”det är orättvist!”. Vilken definition av rättvisa är det hon använder? Kolla sedan av din gissning med barnet: ”När du säger att det är orättvist att Svante får en ny jacka när du inte får det, handlar det då om att du tycker att det är viktigt att jag ger samma saker och lika mycket saker till dig och Svante?” Personligen har jag mycket lättare att ta ett nej från en annan person när jag upplever att den personen har bemödat sig om att förstå vad jag ber om. Jag skulle tro att det är likadant för de allra flesta barn. Även om ditt försök att förstå vad barnet menar när hon säger ”det är orättvist!” inte innebär att hon kommer ett enda steg närmare en ny jacka innebär det samtidigt flera steg närmare ömsesidig kontakt och förståelse. Det är inte så illa det heller.

För det andra: istället för att hävda att det visst är rättvist – vilket ju bara leder till ökad förvirring och frustration och minskad ömsesidig förståelse – berätta vad det är som är viktigt för dig som gör att du väljer att agera som du gör. ”Jag hajjar att du tycker att det är orättvist att Svante får en ny jacka om din utgångspunkt är att alla bör får lika. Ibland tycker jag också att det är viktigt att alla får lika. Den här gången tycker jag att det är viktigare att mina barn får vad de behöver. Det är också en sorts rättvisa tycker jag – att man får vad man behöver.”

För det tredje: skapa kontakt kring det du just har sagt genom att bjuda in barnets reflektioner. ”Hur ser du på den sortens rättvisa – att man får olika saker eftersom man behöver olika saker?”

En del vuxna känner tveksamhet inför det här tredje steget, att bjuda in barnets reflektioner. De menar att det känns som att bjuda in ifrågasättanden och bråk. De tycks tro att om de låter barnet ”få sin känsla fram” så betyder det att barnet har svårt att acceptera att hon inte också får sin vilja fram. Därför undviker de att låta barnet få sin känsla fram. De meddelar sitt beslut och så är det bra med det. ”Svante får en ny jacka för han behöver en ny jacka. Slut på diskussionen!”

Min erfarenhet är att det förhåller sig precis tvärtom, att det är människor (både barn och vuxna) som inte blir hörda, som ifrågasätter och bråkar. Människor som blir inbjudna till samtal och utbyte av reflektioner – som får sin känsla fram – brukar ha lättare för att acceptera att resultatet i slutändan inte blir som de själva vill.

Vad tror du om det?

Läs mer 15 Kommentarer