En annan du?

Det lär finnas en indianstam där man hälsar på människor man möter med orden: Jag är en annan du. Jag gillar det! En påminnelse om att vi alla innerst inne är väldigt lika. Att det är mer som förenar än som skiljer. Vi delar alla samma känslor (även om det kanske är olika saker som triggar dem). Vi har alla samma grundläggande behov av tex näring, trygghet, kärlek, gemenskap, meningsfullhet och självbestämmande.

Jag är en annan du. Jag har en otroligt stark längtan efter att vi skall möta våra barn utifrån det perspektivet! Barn tillhör ingen annan art. De är människor, precis som du och jag. De har samma känslor och samma grundläggande behov. Det kan låta självklart, men jag tycker mig se många vuxna som glömmer bort det i jakten på ”verktyg och metoder som fungerar på barnen”.

Föreställ dig den arbetsplats där chefen utropar ilskna ”nej” och ”fy” och sätter de anställda på skämspall när de gjort något fel (”hur många gånger skall jag behöva säga till dig att inte argumentera emot mig på personalmötena?!”). Föreställ dig det ålderdomshem där personalen ignorerar de gamla om de ”tjatar” om kaffe och belönar dem med glaskulor om de klär på sig själva (”snart har du tio kulor Bengt! Då får du en extra bingobricka på fredag!”). Tanken förefaller absurd, eller hur? Säkerligen skulle inte heller invändningarna och kritiken låta vänta på sig. Rop om bristande respekt, värdighet och värde skulle (med all rätt förstås) ljuda vida omkring.

Mitt barn är en annan jag. Varför skulle jag bemöta henne på ett annat sätt än jag vill bemöta vuxna människor? Varför skulle jag bemöta henne på ett annat sätt än jag själv vill bli bemött?

Kommentarer (38)

  • Avatar

    Anna

    |

    Jag blir glad av att läsa det du skriver – varför tänker vi så? Jag är glad att ha halkat in här!!! Tack för att du är så kloook!

    Reply

  • Avatar

    petrakrantzlindgren

    |

    Ja, varför gör vi det?!?!
    Jag är också glad att du halkade in här. Välkommen tillbaka!

    //Petra

    Reply

    • Avatar

      Åsa Lindgren

      |

      Naturfolken, de som finns kvar, är nog de människor på vår jord som ännu inte glömt vad vår existens handlar om: fortplantning, ta hand om sin avkomma, gå bakom å puffa försiktigt i rätt riktning.
      Vi andra som fastnat i ekorrhjulet har bara bråttom att få våra barn att klara sig själva så att vi, vuxna, kan fortsätta fokusera på vår egen framgång.
      Mitt barn är en annan jag har egentligen samma innebörd som: barn gör inte vad du säger de gör vad du gör.
      Tack för inspiration 🙂

      Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    Mitt barn är en annan jag!!!! Så fint formulerat – det ska jag upprepa för mig själv när det känns jobbigt och svårt.
    / Linda

    Reply

  • Avatar

    Ulricha

    |

    Jag halkade också in här! Mycket av det du skriver är en lisa för själen och stärker mig enormt i mitt sätt att bemöta mina barn. Jag har tre stycken på 1, 4 och 6 år och det är inte alltid så lätt att bemöta dem på ett bra sätt då de befinner sig i olika utvecklinsfaser.
    Att läsa här med jämna mellanrum uppdaterar hjärnan och frasen ”En annan du” är värd att lägga på minnet. Tack för fina och inspirerande texter.
    /Ulricha

    Reply

  • Avatar

    Li Gunnarsson

    |

    Hej!
    Har för mej att jag läst nånstans där du skrev bla om barn och kepsar…undrar bara vart!?? Vore tacksam om du kunde hjälpa mej…
    Tack oxå för alla kloka ord och tänkvärda tankar…
    //Li Gunnarsson

    Reply

  • Avatar

    Victoria Grahn

    |

    Jag har länge försökt sätta ord på mina tankar om hur jag vill vägleda, inte ”uppfostra” mina barn, något som många verkar tycka är konstigt när jag försöker förklarar. Avskyr alla dess uppfostringsprogram, såsom Supernanny och annat otäckt
    TACK för att jag äntligen hittat orden, genom dig och din fantastiska blogg

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Härligt att läsa hur mina texter bidrar till dig :-). Tack Victoria.
      //Petra

      Reply

  • Avatar

    sandra

    |

    Halkade in här och kan inte sluta läsa, det är då inte lätt att vara förälder ibland men här hittade jag nu massa nya tips och idéer! Just nu har jag själv stora problem med syskonbråken här hemma, och när jag läser det du skriver så känns det som att du träffar mitt i prick. Jag kommer på att det finns ett mönster här hemma också, när jag är stressad och har för mycket annat att göra så bråkar barnen mer. Det har jag redan kommit på, förut, men nu har jag fastnat i irritationen över alla slagsmål och glömt bort det… Tack för att du påminde mig! Nu ska jag försöka göra något åt det! 🙂

    Reply

  • Avatar

    Gitte Bergman

    |

    Jag skulle gärna vilja att du höll en föreläsning om barns självkänsla även i Göteborg. Jag behöver innerligt höra mer om detta!

    Reply

  • Avatar

    Sofia

    |

    Vad skönt att ha hittat din sida. Efter att ha läst din sida känner jag att jag har fått bekräftelse i min syn på barn, både som mamma och som lärare. Denna sida kommer jag att falla tillbaka till och ge mig styrka!!!

    Reply

  • Avatar

    Liselotte Glans

    |

    Hej, fick mig en riktig tankeställare när jag läste på din sida i dag. Man ska behandla sina barn som man vill bli behandlad själv. Man är nog lite snabb med att skälla på barnen när dom inte lyssnar. Skulle gärna vilja gå på föreläsningen om barn, hoppas att det kommer fler datum. Tack för en riktigt bra sida. Mvh Liselotte

    Reply

  • Avatar

    Madeleine Nielsen

    |

    Åh så mycket kloka ord och tankar du har. Kommer du till Malmö ?

    Reply

  • Avatar

    Ulrika

    |

    Annu en som halkade in!! Bosatt i England men en vaninna delade din blogg pa Facebook och jag kan heller inte sluta lasa. Har en 6 aring son som ar….provande just nu och det kanns som om jag gor allt fel. Jag ar radd att bli en hemsk mamma 🙁 Synd att jag ar for langt bort, vill garna komma till forelasningen! Kommer folja bloggen!!

    Reply

    • Avatar

      Therese

      |

      Tack underbara Du för dina ord! Det var min äldsta dotter (som läser till barnmorska) som tipsade mig om dig! Varma kramar

      Reply

  • Avatar

    Jozan

    |

    Jattefina ord men jag tror att barn inte ska behandlas som andra vuxna eller jamforas med kollegor pa jobbet. Man ska behandla dem med lika stor respekt och karlek (annu mer!) och sjalvklart ska de ska bli horda – men ett barn ar ett barn och varken bor eller vill behandlas eller likstallas som en vuxen. Det ar att lagga en for tung borda och ansvar pa en liten manniska. Barn behover och vill innerst inne att vuxna ska satta granser och fatta de stora besluten. Att tillatas vara barn med en vuxen som beter sig som en vuxen skapar trygghet och sjalvkansla. 🙂

    Reply

  • Avatar

    Lotta Cederth

    |

    Jag har blivit rekommenderad att kolla denna blogg och jag känner att det är så intressant att läsa vad som diskuteras. Kommer definitivt att fortsätta besöka din blogg och säkert få bra och intressanta råd och tips. Själv har jag 2 pojkar som blir 12 resp 13 år och det kan bli turbulent ibland.

    Lotta

    Reply

  • Avatar

    Marianne

    |

    Jag är en annan du – vilka vackra ord.

    Reply

  • Avatar

    Tammy

    |

    En annan du – så vackert sagt och du skriver så mycket som är bra! Om vi bemöter våra barn som jämlikar så kommer vi rikare ut ur alla konflikter & problem.
    Jag har lärt mig mycket under de sista åren och diskuterar ofta med mina barn med samma utgångspunkt som jag gör med vuxna!
    Jag ser då att de känner sig oerhört viktiga och detta har lett till att mina barn har förtroende för mig och att vår kontakt blir underbar!

    Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    Du skriver så mycket klokt och får mig att tänka efter och se saker på ett helt annat sätt. Älskar det!
    Det jag satt och funderade på nu var det här med att belöna med t ex. glaskulor som du skriver. Vi har gjort det i potträningen och vår dotter har älskat att lägg i kulor (vi har faktiskt haft precis glaskulor haha) i sin burk med fina bilder och en miniglastoalett på locket.
    Jag köper helt det med att skrika nej eller fy, inte heller sätta på nån slags skämspall. Men att belöna? Om barnet ser det som en belöning och inte ett förminskande så borde det väl vara positivt? Barn är ju ändå inte på samma mognadsnivå som en vuxen och därmed skiljer sig sättet man behandlar dom på. Självklart ska alla, barn som vuxna bli behandlade med respekt det jag har svårt att jämföra är just att teckenekonomi för ett barn är positivt men kanske inte lika positivt i alla lägen när man har med vuxna att göra?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Linda,

      vad roligt att du gillar det jag skriver.

      För mig är ett av de stora problemen med teckenekonomi just bristen på likvärdighet – där föräldern är ”belönaren” (den som har makten över belöningarna) och barnet den som kan välja att anpassa sig (eller inte göra det).

      Visst uppfattar barn belöningar som något positivt. Men det betyder ju inte att det är positivt för deras utveckling. (Godis är också positivt ur barnens perspektiv.) Dessutom finns det alltid ett inbyggt hot om bestraffning – för ja, det tror jag är precis som barnen uppfattar det när de inte får sin belöning. Vad är en utebliven belöning om inte en form av straff?!

      Läs gärna mer om min kritik mot belöningssystem här:

      http://petrakrantzlindgren.se/2013/03/25/darfor-ar-jag-kritisk-mot-beloningssystem-for-barn/

      Allt gott,

      Petra

      Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    Tack för ditt svar… Igen… Vilket wake up-call jag fick där då! Nu har jag en del att fundera över. Jag fattar inte att jag aldrig sett det så innan…

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Härligt Linda! Jag gillar att bidra med inspiration till reflektion :-). Tack för att du berättar.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Camilla Gönczi

    |

    Visst är det vackert. Jag har börjat att när det är jobbigt och bråkigt, titta på min store och försöka sätta mig in i det, hur känner hen? Vad hade jag velat att mina föräldrar gjorde om det vore jag? Det fungerar förvånansvärt ofta, för även om vi är olika individer tror jag förståelsen ofta kommer av perspektiv byte, att sätta sig in.
    Men mitt barn är inte min kollega, inte heller min chef, ingen åldring på ett hem utan just mitt barn. Det sistnämda känns närmast, men ändå helt annorlunda vilket gör situationen och bemötandet annorlunda. Jag har inga skämselpallar och säger inte fy, det kan jag konstatera redan nu. Däremot skriker jag, tappar tålamodet och blir ledsen. Om min kollega slår mig, anmäler jag, chefen ja än mer då! åldringen på hemmet? ja då kontaktar jag facket. Och i förlängningen så är endera jag inte kvar, de inte kvar eller så får de “skärpa sig” (och i de två första fallen be om ursäkt). Men med mitt barn är jag kvar, för jag är en förälder. Men ja jag skäller skriker och visar att jag får ont, men jag är kvar.
    Om mitt barn vägrar det som måste göras (ha ytterjackan i – grader tex) så får jag hantera det och anpassa mig, jag kan inte gå till chefen och klaga, inte söka nytt jobb. Jag har också ett ansvar som sträcker sig dygnet runt, ett ansvar som går ut på att jag faktiskt skall se till så vissa saker sker tex tandborstning. Jag har inte som uppgift att få chefen att betala ut lönen eller andra ting, det är dennes jobb som den ska sköta. Om mitt barn inte sköter det som är dennes ansvar så blir det mitt jobb att ordna det.

    Reply

  • Avatar

    Heléne

    |

    Hej
    Jag håller med dig i sak. Jag arbetar själv i förskolan och vi för ofta dessa diskussioner. Jag vill bara säga att det faktiskt är så att våra chefer ibland säger åt oss hur vi ska göra utan att vi kan ändra på de., Det finns regler och ramar vi vuxna måste förhålla oss till utan att skrika, smälla i dörrar och slänga oss på golvet. Vad jag menar är bara att man även måste påvisa för barnen hur respekten blir ömsesidig. Man måste ta med i beräkningen att barnen testar gränser på ett annat sätt än vi vuxna gör för att det är en del i deras utveckling. Då behöver vi vuxna vara vuxna och för deras trygghets skull sätta dessa gränser. Det är också vi som har ansvar för ekonomi, säkerhet etc. Något som barnen inte alltid bör vara med och diskutera i minsta detalj då de bör få vara barn. I en barngrupp har du dessutom så många fler barn att förhålla dig till och barnen måste få lära sig att man ibland måste foga sig i till gruppen och att varje enskilld individ inte kan få en lång disskussion om varför. Vår uppgift är att fostra barnen till demokratiska, empatiska varelser inte till anarkistiska egoister. En vuxen och ett barn skall visas samma respekt men utifrån sin ålder, sin förmåga och sitt ansvar. Med det inte sagt att man ska skälla på barnen så håret står rakt upp om de inte ”gör som de blir tillsagda” men en vuxen måste vara vuxen. Jag tror att barn som blir bemötta med respekt har lättare att visa respekt. Jag tror också att de blir trygga av att möta vuxna som visar dem vägen. Bär jag mig som vuxen tillräckligt illa åt mot en medmänniska kommer de till slut inte att visa mig respekt länge. Det är något vi måste förmedla även till barnen. Vi ska värna om deras rättigheter och samtidigt få dem att förstå de skyldigheter och det ansvar de har gentemot sina medmänniskor, stora som små.

    Reply

  • Avatar

    Erika

    |

    Tack för en fantastisk blogg med tankeväckande ord! Ska genast börja läsa alla dina inlägg så fort minsta lilla tillfälle ges. Känner mig helt stärkt i själen av det lilla jag hann med nu..

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Härligt! Välkommen hit 🙂

      Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Jag är en annan du – vilka vackra ord.
    Har halkat in här och verkligen älskar det jag läser! Tusen tack! Kram Anna

    Reply

  • Avatar

    asha

    |

    Hej ! Våra barn är en evighets diskussion, här inne fanns otroligt mkt bra och många tankar som tåls att tänkas på flera gånger om dagen.
    Tack för en mkt bra o intressant sida !

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Kul att du gillar :-)!

      Reply

  • Avatar

    Daniel

    |

    Hej hej,

    följde en länk och såg rubriken en annan du… precis som jag…
    Jag vet att andningen kommer först, sen de kommunikativa känslorna, de kommunikativa grundgörande ljuden, sedan ger vi ljud mening, bilder mening.
    ”Duktig”, ”Bra”… Tystnad, delad glädje och nyfikenhet är som du skriver en bra ersättning för dessa ord. Många gånger när min dotter delar sin glädje med mig, tar jag ett djupt andetag tittar på henne och njuter, hon blir bekräftad i tystnad och jag med, vi delar stunden… det är underbart att ha ett barn som påminner om hur allt börjar.

    Ha det gott! Du, en annan jag….

    Reply

  • Avatar

    Mikael

    |

    Hej jag gillar utmaningar och för cirkus tio år sedan hade jag och några till ett läger i Kronoberg och vi hade 40 barn och ungdomar med NPF av olika slag.

    Läger som blev så förbaskat lyckat tack vare att vi använde oss av metoden respekt till självrespekt.

    Med att dela upp alla i lag och en fadder i vart lag sen skiftades de om att göra frukost, Lunch och kvällsmat och alla hjälptes åt att städa och fixa i ordning.

    Vi hade en massa tävlingar och en massa skoj under hela lägret de flesta av barnen ville inte åka hem för de hade för första gången i sitt liv blivit sedda fått visa allt de kunde och fick beröm som många inte hade fått under hela sitt liv.

    Samt att de fick testa saker som de aldrig skulle få gjort hemma sen dess har jag gjort alla läger på samma vis och det är mycket framgångs rikt och av alla dessa diagnoser var det ingen som flippa ut.

    För att de blev möta med respekt allt med uppfostran handlar om respekt för var och en och utan det så kan man testa vad man vill om jag vill att mitt barn ska lyssna på mig måste jag lyssna på henne annars är det klinch med en gång.

    runstenen.org

    Reply

  • Avatar

    Magdalena

    |

    Så klocka ord ”Jag är en annan du”
    Jag har varit på din föreläsning i Tomelilla ,och det vår så himla spännande för mig att fick höra dig ! Bra tips och vägledning. Våra barn är underbara människor med samma behöv som vuxna.! Klart att vi ska respektera dem och vissa dem hur viktiga och hur mycket betyder dem för oss. Jag kommer från Polen och vi polska kvinnor är mammor som är för nära sina barn! Man vill ju att allt ska gå bra att ingen skadar sig. Men man måste ge barnen denna möjligheten att våga prova på nya saker och utvecklas framåt. Vi vuxna måste tänka på att vi kan inte vara för nära våra barn hela livet.Dem ska ju bli vuxna någon gång och vi måste kunna lära oss att dem ska inte bo hemma med mamma och pappa hela tiden. Alla är vi olika ,och det är viktig att kunna acceptera olighetter Det är inte fel att våra annorlunda.Det är viktig att ha respekt och känna gemenskap även om man inte är lika som alla andra. Jag har dotter med diagnos Selektiv mutism, hon har svårigheter med sociala kontakter och pratar bara med människor som hon känner sig trygg med.Hon älskar mindre grupp, Störa möten av folk är för henne en slags fobi. Hon känner sig inte bra i störa gruppen. Många år har hon inte pratat i skolan. Men efter 4 år fick jag pröva på annat.!Det bästa beslut för mig var det att vi bestämde oss att byta skolan från den mindre till den store. Hon började öppna sig och idag pratar hon nästan med alla. Hon är stark tjej med vilja, men utanförskap på grund att hon kommer från Polen är hennes svårighet. Ibland tänker hon: vem jag är? är jag annorlunda än alla andra? Hon har låg självkänsla om sig själv och ibland tror inte på sig! Mycket duktig i skolan , har många fina kompisar, ibland vågar inte prova på nya saker, footbalsspelare som alltid gör mål. Älskar djur ,geografi engelska Men ibland tvivlar hon om hon är svenskt eller polskt. Ibland är hon ledsen .Men hon vet att hon är duktig på allt ,hon känner sig älskad. men hon blev mobbad i skolan av en tjej också på den gamla skolan. Hon träffar henne ibland och det påminer henne om denna gamla tid !Hon har blivit bättre på att skåpa kontakten med kompisar , men hon är också i en sådant riktig period tonårings .Hormoner gör sitt och väldigt ofta är hon irriterad. ”En annan du” passar perfekt för min älskade dotter .Alla akcepterar henne med respekt .Koncentrations svårigheter gör att hon har väldigt ofta ont i huvudet och är trött. Nu har hon bestämd sig att be om mentor i skolan om att hon vill pröva byta plats på lektionerna och pröva sitta själv, pröva jobba lite själv och vi för se hur ska det bli.Vi vill ju träna på att hon ska ha lättare att koncentrera sig på en sak. Alla tips och råd om svårigheter med koncentrationsförmågan är tacksam att få och hur kan jag hjälpa henne med att bygga sociala kontakter eller tänka positiv om sig själv!Hon är en underbar tjej ,och dotter.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Magdalena, låter som att din dotter (och du) haft det tufft! Jag kan dessvärre inte ge några råd, för det skulle jag behöva veta betydligt mer om din dotter och hennes situation. Finns det någon kurator i skolan, som hon kan ta hjälp av?

      Reply

Lämna en kommentar