Kommentarer (98)

  • Avatar

    Eva Dorand

    |

    Hej! Har varit på en av dina föreläsningar om barns självkänsla och har märkt att det finns ett stort intresse, så undrar om du har möjlighet att komma och föreläsa i min dotters skola F-6 – för föräldrar och personal. Vi önskar få en offert samt alternativa datum för detta.

    Med vänlig hälsning/Eva Dorand

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Eva,

      jag har svarat dig via mejl 🙂

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Hej vad tar du för en ordnad föreläsning?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Maria,

      jag har svarat dig via mejl.

      Allt gott,

      Petra

      Reply

  • Avatar

    Jeanette Nilsson

    |

    Hejsan!
    Intressant blogg…. är med i en personalförening i Kristianstad Skåne och tänkte höra vad en föreläsning med dig kostar? Hur många brukar du ha på en föresläsning?

    Mvh
    Jeanette Nilsson
    Styrelse/Karisma
    Kristianstads kommuns Personalförening

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack för din fråga Jeanette,

      Jag har svarat dig via mejl 🙂

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    camilla

    |

    Hej Petra!!!!! Vad tar du för att föreläsa på skolor tänker då på grundskolan…Har en son som går i årskurs 2 och det stora ämnet i skolan där han går är att så fort ett barn är avvikande så är det ett stort problem,då vill dom ha fram diagnoser på att dom barn som inte är stilla har ADH ADD och alla symtom som kan tänkas finnas,då är då min son en av dom,men jag står emot pressen och vill få fram att barn är olika och att barn kan vara rörliga och kan ha svårt att koncentrera sig dels för att lektionerna kan vara långa och att blodsockret sjunker då blir dom trötta och inte orkar med…Har börjat med mindfullnes hemma med min son och jag har märkt hur stressen är på han pga skolan,men jag undrar då vad du tar för en föreläsning och har du utbildning eller kurser som du har att erbjuda..:-) Hälsningar Camilla

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Camilla,

      jag har svarat dig via mejl :-).

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Sara

    |

    Hej! Hittar ingen info om din föreläsning i hallonbergen. Är det i Sundbyberg? Hur anmäler man sig? Med vänlig hälsning, Sara

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Sara,

      föreläsningen är kl 18.30. Jag vet inte hur man anmäler sig. Kontakta biblioteket i Hallonbergen :-).

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Hejsan.
    Jag har läst en del av det du skriver och tycker det är superintressant och viktigt. Min fråga är egentligen om du även tar dig ut längre ner i Sverige, Halmstad, och håller föreläsningar och vad det i så fall skulle kunna kosta.
    MVH
    Anna Welandson
    Halmstad

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag svarar dig på mejlen Anna.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Lena

    |

    Hej!
    Jag har en son (10år) som vill ha en sleepover/träff med bara några kompisar (4st) från ‘gänget'(8st). Det blir ett problem direkt. Föräldrar till de som inte är inbjudna kommer till mig och frågar ”vad är fel med min barn?” och som börjar prata om mobbning och utanförskap.
    Jag har haft flera samtal om sådana ämnen med flera föräldrar från “gänget”: kan man bjuda en, två eller tre kompisar innan det blir mobbning?; att ‘alla ska vara med’ osv.
    Jag verkar tycka olikt från dem in min omkrets. Jag tycker att det är okej att bara bjuda de som man vill och inte alla, hela tiden. Kanske flera “kompisar” förstör mys-faktor eller att alla inte är faktisk kompis. Det är inte mobbning det är att respektera dina egna åsikter/känslor lika mycket som att respektera andras.
    Det är absolut inte att frysa ut någon. Är det inte viktig att kunna välja egna kompisar?
    Någon har sagt att barnen inte kan ta beslut om vem de vill vara kompis med på denna ålder. Det tycker jag inte stämma – de kanske väljer fel ibland men då ska de lära äga konsekvensen av sina beslut (med föräldrastöd om det behövs).
    Jag har en växande känsla att föräldrar lägger sig in för snabbt och för mycket till barnens utveckling och inte låta de gör fel och lära från dem.
    Vad tycker ni?

    Reply

  • Avatar

    Karolina Andersson

    |

    Hej Petra!
    Har precis hittat din hemsida/blogg och jag är så glad!! Här finns svar och lösningar på många av mina frågor/problem. Nu vill jag lära mig ännu mer! Jag skulle gärna vilja gå din kurs! Dilemmat är att jag bor i Ängelholm. Skulle du kunna tänka dig att komma hit och hålla i din tredagarskurs? Hur många deltagare skulle behövas? Pris?
    Håller tummarna för att du vill komma!!

    Med vänlig hälsning,
    Karolina

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Karolina,

      jag är absolut villig att komma till Ängelholm och andra orter också :-). Jag skickar ett mejl till dig.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Hej Petra!

    Jag undrar vad du tar för att hålla en föreläsning i vår skola i Bromma?

    Hälsningar Maria

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Maria,

      jag svarar dig via mejl :-).

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    Hej!

    Jag undrar vad du har för syn på genus. Jag har en dotter och allt jag får av släkt och vänner är rosa rosa rosa. Jag har försökt förklara att jag vill ge min dotter alla möjligheter och visa henne att rosa inte är en tjej färg och bara EN färg av alla.
    Jag köper henne grön lila blått rött orange rött rosa ja allt men de envisas. Det är nästan så de tror att hon inte är lika mycket tjej som jag inte klär henne ”som en”.
    Och det gör mig vansinnig. Jag vill ju dock inte att min dotter ska på nåt sätt tro att vara ”tjejig” ska vara något negativt. Rosa är en fin färg. Men för mig betyder det så klart men än så. Jag vill att hon ska våga ta för sig, leka och ha kul och inte börja bry sig om sitt utseende. Och jag tror stark att om hon gör som (praktiskt taget de flesta) i hennes dagisgrupp kommer hon börja tro att det är viktigt. För deras vardag handlar om att vara fiiiiin och frågan har jag hört flera gånger komma upp? (är jag fin alltså) Och jag är ju inte den som uppmärksammar barn yttre men de är så vana det att de frågar om det tom. Känns bara sorgligt för mig då jag när jag var yngre la så otroligt mycket vikt av mitt utseende och trodde under lång tid att det var enda anledning till att folk var intresserade av mig, på en kompis nivå alltså.

    Och genus när det kommer till pojkar är ju precis lika viktigt. De ska vara tuffa och coola och gud förbjude om de gillar nåt ”tjejigt” då är det fjollor eller liknande.
    Pojkar är inte dummar/slarvigare än flickor men behandlas de så börjar man ju själv tro det inte sant. De har samma möjligheter men de kommer undan men mer eftersom de är ju pojkar, de är sånna!

    /uppgiven mamma idag

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag håller med dig! Och tror att det enda du kan göra är att fortsätta kommunicera tydligt vad som är viktig för dig!

      Reply

  • Avatar

    Lisa

    |

    Hej Petra
    Vet inte om detta är rätt ställe att skriva på…men å vad jag skulle bli glad om du kan skriva ett blogg inlägg om hur (om det nu går…) man kan ”kompensera” och hjälpa sitt barn när det finns personer, tex en förälder som inte alls förstår ditt tänk, utan bestämmer åt barnen ”för det är enklast så”.
    Det finns många barn med föräldrar som är skilda och där den ena försöker ge frihet, ansvar och inte bara en massa regler, medan den andre är rätt hård och kör över barnens vilja. Och nu menar jag inte där det är en dålig ton mellan föräldrarna i övrigt, utan att man har heeeelt olika idéer om hur barn funkar.

    Tack, tack, tack för att du delar med dig! Är glad att din FB-sida finns och påminner om bloggen.
    /Lisa

    Reply

  • Avatar

    Angelica Davidsson

    |

    Hej.tusen tack för din blogg!! Lästips för mig som förälder och som ej kan gå på dina kurser?
    Trots,syskonbråk,,dålig självkänsla hos barn.Dessa ämnen vore jag tacksam för att kunna läsa om.har en 16-åring,7-åring,5-åring-pojkar !
    Kram angelica

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Angelica,

      vad roligt att du gillar det jag skriver! Om du bläddrar runt bland inläggen här på bloggen så tror jag att du hittar det mesta av det du efterfrågar. Annars för du vänta på min bok, som kommer i januari ;-).

      Reply

  • Avatar

    Malin

    |

    Hej Petra!
    Skulle du kunna skriva lite kring ironi och barn. Vad det gör med barn och deras självförtroende/självkänsla. Vi har väldigt olika åsikter om det hemma och jag tycker att det är oerhört jobbigt när ironi förekommer i samtal med barn. Är det så illa som jag upplever det? Finns det en skillnad när man anväder ironi i skoj med barn eller om det används på ett negativt sätt, t ex i kommentarer på ett ”uppförande”. Min tanke är att det inte ska användas alls, men jag vet inte om jag tycker så eftersom jag inte gillar ironi generellt.

    Vänliga hälsningar
    Malin

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack för tipset Malin! Det blir kanske en bloggpost på det temat framöver.

      Reply

  • Avatar

    Ann

    |

    Hej Petra,

    Har ni kurser i Skåne alt Malmö för föräldrar under hösten?
    Mvh
    Ann

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Ann,

      jag har inga kurser planerade i Skåne.

      //Petra

      Reply

      • Avatar

        cecilia

        |

        Hej.

        Såg att du inte har haft några kurser i malmö och även om jag nu har köpt din bok (och väntar på den från posten) så skulle jag jättegärna vilja gå på någon kurs. Kommer du ha något i skåne alls det närmsta halvåret?

        //
        Cecilia

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Jag har inget planerat just nu Cecilia.

        Reply

  • Avatar

    Ingrid

    |

    Hej! Jag vill säga upp prenumerationen…Hur gör jag då? Mina barn är vuxna så det var fel grej att prenumerera på för mej…. hittade inget sätt att gå ur.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Ingrid, längst ner i mejlet du får finns en länk som heter ”manage subscription”. Följ den och välj ”unfollow”.

      Reply

  • Avatar

    Emma Englund

    |

    Hej!
    Vilken nyttig blogg!
    Jag har precis hittat hit och inte hunnit läsa allt än, men jag vill ändå fråga lite. Jag undrar om du har skrivit eller kommer att skriva om hantering av barns ilska? Andra ämnen som ligger nära mitt hjärta är hur man kan hjälpa sina barn att våga lyckas, att inte ge upp vid första motgången (självkänsla…) och att våga göra sådant man är lite rädd för.
    Vi har tre fantastiska barn i åldrarna 7, 4 år och 9 månader. Alla tre är väldigt starka i sina känslouttryck, fast var och en på sitt egna speciella vis (såklart).
    Vi är just nu inne i en intensiv fas när minstingen börjar ta mer och mer plats och de två äldsta gör det samma, vi känner oss konstant ett steg efter och känslor och uttryck far genom luften. Inget av detta är speciellt konstigt, men ännu mer behöver vi lite kloka ord att luta oss tillbaka mot och finna stöd i!
    Så tack på förhand och jag ser fram emot att läsa genom alla inläggen!
    Med vänlig hälsning,
    Emma Englund

    Reply

  • Avatar

    Kakan

    |

    Hej!
    Jag undrar om du har skrivit något om arga föräldrar? Att barn är trotsiga och temperamentsfulla kan man läsa massor om, men vad gör man som förälder med sin ilska om den pyser ut vid helt fel tillfällen?

    Reply

  • Avatar

    Carina

    |

    Hej jag och min man vill jätte gärna gå på en av dina kurser. Men vi bor i Skåne, känns långt att ta sig till Stockholm. Kommer du ha någon kurs i Skåne? Med vänlig hälsning, Carina

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Carina,
      Jag har ingen kurs planerad i Skåne. Däremot är det inte helt ovanligt att mina deltagare väljer att resa ganska långt för att delta. Nästa kurs kommer ett föräldrapar tom från Finland! Hojta gärna till om ni skulle vilja ha hjälp med tips på nära och prisvärt boende.
      Allt gott,
      Petra

      Reply

  • Avatar

    Kristin

    |

    Hej!
    Har haft många fb-bekanta som rekommenderat den här artikeln http://hd.se/mer/2013/10/05/lite-foraldraansvar-om-jag-far-be/ som enkelt uttryckt handlar om att skolungdomar idag är uppstudsiga mot äldre, har sämre koncentration, uttrycker sig mer nedvärderande mot varandra med mera, och att vi föräldrar bör ta större ansvar för detta. Min dotter är ännu inte i skolåldern så jag har inga egna erfarenheter – men funderar ändå över våra ungdomar, skolan och hur/om utvecklingen är negativ. Har du någon input eller erfarenheter att dela med dig av angående detta?
    Tack för alltid läsvärda inlägg!
    Vänliga hälsningar,
    Kristin

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Kristin,

      vad roligt att du gillar det jag skriver!

      jag har sett artikeln, men inte läst den och än mindre klurat över den. Jag håller på och avslutar arbetet med min bok just nu och hinner knappt lyfta näsan från manus. Kanske kollar jag på artikeln längre fram och återkommer med lite reflektioner. Tack för tipset!

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Karin Åström

    |

    Hej Petra !

    Jag har läst mycket på dig blogg och skulle gärna vilja gå på en av dina föreläsningar. Har kollat lite med föräldrar där jag bor och det finns ett intresse. min fråga är om du vet om det finns en möjlighet att boka in en föreläsning i Söderledskyrkan i Hökarängen.
    Tack igen för mycket tänkvärda ord som får en att reflektera över sitt föräldrarskap.

    Mvh
    Karin Åström

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Karin,

      jag kommer gärna till Hökarängen :-). Kolla med diakonen eller församlingspedagogen i kyrkan om det finns ett intresse för att bjuda in till föreläsning med mig! (Min erfarenhet är att intresset är mycket större när frågan kommer från föräldrar än när den kommer från mig.)

      Allt gott,

      Petra

      Reply

  • Avatar

    Sabina

    |

    Hej, vad kostar ordnad föreläsning samt kostar det något att få ”kursen” du skriver om i bloggen via mail?
    Mvh sabina

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Sabina,

      kostnaden för en föreläsning beror på när, var och sammanhang. Skicka gärna ett mejl där du berättar lite mer om tänkt upplägg så återkommer jag med en offert :-).

      Jag tror att ”kursen” det pratas om just nu är den artikelserie jag skrev i vintras om att sätta gränser med respekt. Du hittar första artikeln i serien här http://petrakrantzlindgren.se/2012/11/08/hjalp-jag-vill-gora-annorlunda-granser-med-respekt-del-1/ Längst ner ligger länkar till övriga artiklar.

      Reply

  • Avatar

    Diana

    |

    Hej Petra,

    Jag känner att du har ett vettigt budskap att sprida och skulle gärna följa dig via twitter och dela dina kloka inlägg:)

    En tanke bara.

    Lycka till med boksläppet.
    Med vänlig hälsning,
    Diana

    Reply

  • Avatar

    Robin

    |

    Hej Petra,

    Jag har precis avslutat din kurs, förutom uppföljningen. Det är så att jag har en rejäl fnurra på tråden med mitt ex, och våra barn har hamnat i kläm. Olika rutiner har lett till frustration från min sida som gått ut över barnen. Igår så kom mina barn hem till mig igen. Då hände något väldigt stort. Det kändes som att jag och min sambo, som tidigare gått din kurs, satt och nästan försökte överträffa varandra i Petralogi (vårt begrepp för din ”modell”). Det var en så härlig stämning, en fantastisk kväll. Just att lyssna med empati, låta barnen komma med egna lösningar, inte ge förslag och domdera hit och dit. Barnen valde frivilligt att lägga undan datorerna på kvällen för att få massage med avslappnande musik. Vi gjorde allt rätt och gud vilken skillnad det blev hemma. Och jag mådde så bra! Vill bara framföra att STORT tack och en kram. Jag har blivit en bättre människa. Hoppas det håller i sig bara ;-). Till alla andra, en kurs med Petra borde vara obligatoriskt för alla föräldrar. Så basic, så självklart, men ändå så svårt.

    /Robin

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Underbart att läsa! Grattis till både dig och Kidsen!

      Reply

  • Avatar

    haren

    |

    Hej!
    Jag undrar om du vore intresserad av att skriva ngt om följande ”tema”. Vår dotter (2 år, snart 3) tycker det är svårt med alla övergångar/förändringar/avslut. Jag gissar att det inte är unikt för henne, även om inte precis alla barn tycker dessa situationer är besvärliga. I vår familj resulterar det i att det blir konflikter då vi ska åka ngnstans, hemifrån eller hem igen. En särskilt jobbig situation är att hämta på förskolan då hon får stora raseri – och ledsen-utbrott för att hon vill vara kvar där ”Jag vill INTE gå hem- NEJ NEJ NEJ!”. Vi är glada över att hon inte blir ledsen när vi lämnar henne på morgonen. Men det är jobbigt att ha denna konflikt varje dag vid hämtning. Vi försöker att komma lite tidigare så att det inte blir bråttom (de stänger en viss tid och då kan man inte vara kvar längre) och försöker att ta det så lugnt det bara går. Jag har försökt att bara vara tydlig och bekräfta att hon vill vara kvar och leka mer för att det är roligt, men att nu ska vi gå hem. Ingen skillnad. Har försökt prata om att jag längtar efter henne, att jag vill att hon ska komma hem med mig. Ingen skillnad. Det jag funderar på är om vi bara ska acceptera att det är så här jobbigt nu, och låta detta bero. Eller om det är ngt som vi inte förstår och där vi inte når varandra. Vi har pratat om (efteråt hemma) att det är jobbigt, att hon blir ledsen (för det är ju ledsen hon blir till slut) och hon säger själv att hon ”vill stanna kvar och leka mer”. Så är det i många situationer, att hon alltid vill stanna kvar, att det ska vara likadant. Vad tänker du, eller andra föräldrar? Är det läge att bara acceptera att det är svårt med övergångar för henne och bara låta det vara så, eller är det ngt som vi kan göra för att förändra situationen, hjälpa henne med?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej där,
      jag har haft ett inlägg på detta tema i bakhuvudet ett tag. Kanske blir det något framöver.
      //P

      Reply

  • Avatar

    Sophia

    |

    Du ger mig kraft och inspiration. Själv undrar jag vilka behov som ligger bakom min sons vägran att sova. (Inte varje kväll) Han provocerar och vill gå upp. Jag motar och håller kvar. Tar oerhört på oss bägge. Vi pratar om det på dagtid. Känns som han söker tydlighet hos mig? Jag vet inte. Jag gråter när han somnat.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nyfiken på vilka tankar som ligger bakom ditt ordval att han ”provocerar”. Vad betyder det?

      Reply

  • Avatar

    Jonna

    |

    Undrar om du har tips på någon bra sida med information kring barn med koncentrationssvårigheter som inte direkt ramlar in på ADD alt ADHD? Det gäller barn i 6-8 års ålder.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tyvärr inte.

      Reply

  • Avatar

    Helena

    |

    Hej Petra
    Jag gillar verkligen din blogg och dina tankar om människor!
    Jag undrar om du kan ge mig en idé/tanke om hur man kan göra när barnen (tjejer som är 3-4år) säger till ngt barn att ”du får inte vara med” osv när de leker tre stycken (hemma hos varandra). Jag kan själv komma ihåg hur svårt det var att leka tre, dessto viktigare känns det att försöka stötta upp för att undvika att ngt barn kännser sig utanför/blir ledset. Det går jätte bra att leka två, det är just när de är tre stycker som det blir problem, de ”turas om” att vara taskiga/bestämma vem som inte får vara med så alla har kännt på hur det känns när det händer men ingen av dem kommer ju ihåg det till nästa gång…
    Tack!
    /Helena

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Helena,
      jag tror att du kan hitta lite inspiration i min artikelserie om syskonbråk (ffa de sista artiklarna). Nu är det ju visserligen inte syskon som bråkar, men jag tänker att det är ungefär samma förhållningssätt ändå.

      //P

      Reply

  • Avatar

    Jessika

    |

    Tack tack tack för en underbar föreläsning i Kungälv! Den gav mig mkt att reflektera över. Faktiskt har jag redan mkt av ”tänket” i mig, men du fyllde på det med ännu mer idéer på hur jag skall vara för att lyssna på mina barn.
    Men något som DU även gjorde var att du tryckte på mitt hjärta och fick mig till arr inse varför jag blev den individen som jag är nu. Min barndom var trasig efter flera år av sexuella övergrepp och jag har egentligen aldrig förstå varför jag alltid ville prestera i allt jag gjorde, men det gör jag nu. Jag ville bli sedd…
    Tack igen skall absolut köpa din bok och kommer gärna på fler föreläsningar.
    Mvh jessika

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack för att du berättar Jessika! Kram på dig!

      Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Tack för att du räddade vår skidsemester! Utan din bok hade vår skidsemester slutat i en stor konflikt nu lyckades jag hantera 90% av dem på ett behärskat sätt. Jag har en 4,5 årig flicka och en 6,5 årig son som båda har starka viljor. Vår flicka som är liten och nätt har vi skämt bort piper och gnäller för att få som hon vill. Vår son som inte sov en hel natt på de första 6 åren är fysiskt stark och har en tendens att höras och synas hela tiden. Han har alltid klättrat på allt och blir väldigt arg för tillfället. När jag började läsa din bok var min första reaktion skam och tårar jag insåg att genom att alltid be om ursäkt i förväg för vår sons vildhet dödade hans självkänsla. Idag säger han att han är usel, ingen vill ha honom och han kan lika gärna dö. Detta gör så himla ont i ett mamma hjärta. Min andra reaktion var hur har min egen uppväxt varit då jag liksom min son alltid haft ett gott självförtroende men dålig självkänsla. Vi gör nu allt för att bygga upp sonens självkänsla men det är tufft. Han skriker, slåss och rymmer från oss och skolan när det blir jobbigt och när jag når fram till honom så säger han att han vill att vi lyssnar på honom och tack vare boken så har jag nu verktyg för detta. Det är en lång resa men vi ska kämpa. Det lockar med hot och mutor när de inte följer de regler vi satt upp tillsammans men i största mån försöker jag prata med barnen. Tack för din bok.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack för att du berättar!!

      Reply

  • Avatar

    Petra Högfeldt

    |

    Hej Petra!
    Jag jobbar som förskollärare sen 15 år och älskar mitt jobb! Nyligen utspelade sig följande på morgonsamlingen med förskolans alla 42 barn, vi använder oss av tecken (som stöd) och visar ett nytt tecken varje morgon, denna dag var det tecknet för bråttom. Jag visar det och bra många fler än hälften av barnen utbrister spontant: som min mamma och/ eller pappa.
    Detta är ju ingen statistisk undersökning direkt.. men jag har en stark känsla av att många barn (inte bara på mitt jobb) känner att deras föräldrar har just BRÅTTOM för OFTA..
    För mig är lyhördhet avgörande för mitt samspel med barnen och har jag bråttom hinner jag inte vara lyhörd.
    Vad tycker du om detta och har du redan skrivet om det någonstans kan du hänvisa mig dit?
    Tack!
    Petra Högfeldt

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Petra, jag delar din upplevelse. Tror också att många föräldrar är stressade och att våra barn märker det! (Har inte skrivit om det ännu, men det är kanske dags!) //Petra

      Reply

  • Avatar

    Lena

    |

    Hej!
    Var anmäler man sig till din föreläsning i Vellinge den 16 september?
    Mvh Lena

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Jag har just läst din bok med blandade känslor. Många barn, bland annat mina egna, spenderar större delen av sin vakentid på dagis. Hur anser du att det påverkar barnens självkänsla?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Svårt att svara på! Tror att det beror mycket på hur både förskola och barn och vad man gör och hur man är med sina barn den tid som man tillbringar tillsammans. //Petra

      Reply

  • Avatar

    Ida- trebarnsmamma

    |

    Hej Petra!
    önskade mig din bok när jag fyllde år i februari och är fast, du sätter verkligen huvudet på spiken i allt du skriver. Pluggar just nu barn – och ungdoms vub:en (är sjuksköterska) och har hänvisat till din bok i diskussioner vi har om barn och etik. Försöker få fler att förstå att barn är som oss vuxna fast några centimeter kortare.

    allt gott!
    //Ida

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Underbart! Tack Ida.

      Reply

  • Avatar

    Marie

    |

    Hej Petra! Jag är en mamma till två flickor, 2 och 4 år gamla. Lillflickan har alltid varit på ett strålande humör men när hon blev två hamnade hon i en fas där jag tror att hon inte mår så bra. Även min stora har hamnat i en annan fas men jag vet inte om det är naturligt eller om hon reagerar på lillasyster. Situationen är enligt mig så jobbig att jag mår dåligt så fort jag går från jobbet. Det är som att ha två barn hemma som är konstant trötta och hungriga, fast att jag vet att de inte är trötta och hungriga. Konstant gnäll och skrik… Lillflickan vill göra allt själv och vi låter henne göra det i största möjliga mån. Problemet är att hon inte klarar allt hon vill göra och då blir hon såå arg och ledsen. Jag har inte en aning hur jag ska hjälpa henne. Den stora är otroligt känslig och blir ledsen och arg för allt. Jag har läst din bok och försöker följa det jag tycker låter sunt. Försöker lyssna på vad de säger, ställer frågor för att de ska känna sig sedda och att jag är intresserad av dem som personer. Inte säga att de är duktiga utan fråga om dem istället. De går bara deltid på förskolan för att vi vill vars med våra barn, vi vänder in och ut på oss själva för att hitta på roliga saker, leka med dem och finnas där.
    Problemet nu är att jag börjar tappa det. Efter flera månader av detta orkar jag inte dalta längre ( jag anser att jag daltar när jag svarar ” jag förstår att du känner dig arg nu” när hon för tredje gången slagit sin lillasyster” och det enda jag vill göra är att gå ner på hennes nivå och skrika till henne att ” nu får du lägga av!!! Gå upp på ditt rum!!”. Vilket jag också gör. Jag är så jäkla trött på dem!
    Och det är ju hemskt. Jag är så trött på mina barn. Jag tycker inte det är det minsta kul att vara med dem. De dränerar mig på all energi. Och jag inser vilken dålig mamma jag är. Och jag väljer att vara en dålig mamma, för jag orkar inte försöka mer, orkar inte dalta vid varenda jäkla utbrott och gnäll.
    Och jag undrar om det bara är jag som känner så här? För ingen jag känner, verkar känna så här…
    Mvh Marie

    Reply

  • Avatar

    En anonym individ

    |

    Läste din senaste post på facebook:
    ”Men det där var väl ändå inget att bli så där glad för!?”

    Nej, så har jag aldrig hört någon vuxen säga till ett barn. Men jag har ganska många gånger hört vuxna ifrågasätta barnets skäl för att bli ledsen eller arg: ”Det där var väl inget att bli så ledsen/arg för!?” Om vi låter ungarna var glada även fast vi inte riktigt förstår varför de är det, borde vi då inte också låta dem ha sin sorg och ilska i fred?

    Och ville kommentera denna någon annanstans än på facebook..

    Nej, men har ni någonsin hört en mamma som tar ifrån sin dotters glädje över att ha vunit en springtävling på dagis? Se hur dottern bara blir tyst och glädjen i hela hennes ansikte och kropp bara försvinner? Det är hemskt att se på!
    Och anledningen? Jo, hon ville inte att dottern skulle ljuga och då är det okej att sätta dottern i bilen, säga till dottern att hon skulle gå och prata med fröken för att se om det stämde att hon verkligen var snabbast av alla.
    Och när hon kommer tillbaka till bilen, säga till dottern, som fortfarande sitter helt tyst och tittar ner i sitt knä, att det inte alls stämde utan dottern hade fuskat och sprungit lite snabbare än alla andra.

    Det är HEMSKT att se på detta, och inte kunna göra någonting åt det. Försökte prata med mamman om detta sedan men hon fattade ingenting.

    Men till dottern sade jag att det var jätteduktigt av henne att springa så fort.

    Detta är en upplevelse som kommer att följa mig resten av mitt liv. Hur en mamma medvetet kan ta bort en sådan fantastisk glädje från sin egen dotter på detta sättet!

    Mvh, en ledsen pappa som fick höra detta..

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Aj…

      Reply

  • Avatar

    Mamma Anna

    |

    Hej!
    Jag undrar om du har tips för hur man kan lära/hjälpa barn att uttrycka sina känslor (tänker främst ilska) mer konstruktivt eller åtminstone utan att skada? Vår son på 2,5 uttrycker sig oftast genom att skriva högt så det skär i öronen, eller kasta saker/slå. Tex om man säger att han inte får ta leksaker från sin lillebror, så slår han honom, eller kastar något på honom. Säger jag att han inte får leka med saxen slår han på mig. Inte hårt, men när han kastar saker kan det göra ont/gå sönder.
    Han har även svårt att berätta varför han är ledsen/gnäller. Jag frågar, och förklarar att om han berättar vad som är fel så kanske jag kan hjälpa honom. Det händer då att jag frågar tex: har du ont? Varpå han ofta säger ja och pekar ut verkligt eller påhittat ont. Men det är svårt att få sanningen. Jag förstår såklart att det inte är alltid han förstår vad som är fel, men i många fall tror jag han vet. Jag har läst på din blogg om att vi borde bli bättre på att uttrycka vad vi känner, och jag håller verkligen med! Men i verkligheten är det svårt. Har du några tips?
    ps. tack för din blogg, den är verkligen bra att luta sig mot ibland…

    Reply

  • Avatar

    Linn

    |

    Hej Petra! Jag håller på att utbilda mig till bildlärare och jag hittade ditt namn när jag googlade lite efter en artikel jag hittade om att ge beröm till barn. I min senaste kurs så pratade vi mycket om det här med att ge beröm som lärare och speciellt som bildlärare, uttrycken fint och fult är ett stort område som man som bildlärare måste arbeta med, jag skulle helst vilja att orden försvann helt i det sammanhanget.

    Det jag undrar är om du kan länka mig till någon forskning på ämnet med hur man ska ge beröm till barn.

    Tack på förhand! // Linn

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Googla Carol Dweck 🙂

      Reply

  • Avatar

    Julia

    |

    Hej Petra och tack för arbetet du gör!
    Jag undrar om du har tips på forskning att läsa som relaterar till det du pratar om?

    Allt gott!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Julia,
      Alfie Kohn har skrivit flera böcker där han går igenom och refererar till befintlig forskning. Hans böcker är en bra källa att börja rota i 🙂
      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Sandra

    |

    Hej!
    Jag skaffade din bok här om dagen och den är svår att släppa. Min son på 8 år bajsar på sig storsett dagligen, vi har haft kontakt med psykolog och barnklinik och testat 2 olika mediciner och många andra metoder, men utan resultat. När jag läser din bok märker jag att min son har självförtroende men dåligt med självkänsla, Jah funderar då ifall olyckorna har med det att göra? Eller din teori om att det fattas min son något, men vilket behov är det han behöver för att gå på toaletten? Han säger att han inte vill gå på toaletten för att han kan missa något eller att kompisarna ska lämna honom. Sen har jag läst Bo Hejlskovs bok där han tar upp teorin om att barnen kanske har för lite självbestämmande och ifall det har nått med hans olyckor att göra?
    Hoppas du vill komma med någon tanke, jag bryter ihop själv snart och har tappat ork och engagemang vilket gör det väldigt svårt att inte skuldbelägga och ge skamkänslor och bli arg på honom när det sker hela tiden fast jag vet att det kan göra saken värre…

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Sandra, jag förstår att detta är riktigt jobbigt för både dig och din pojke! Jag kan dessvärre inte ge dig något råd. Jag utgår från att problemet är komplext och behöver förstås ut flera olika perspektiv och att försöka råda dig här, på grundval av en några rader kort beskrivning, vore inte särskilt professionellt av mig. Jag hoppas att ni kan få fortsatt stöd från den psykolog och de läkare som ni redan har en upparbetad kontakt med? //Petra

      Reply

  • Avatar

    Maria Fyhr

    |

    Hej Petra och stort tack för din inspiration! Såg de sista bilderna med dina tänkvärda ord på Facebook och tänkte direkt att de små bildrutorna vore perfekt för Instagram! Har du funderat på ett konto där så följer jag dig mer än gärna! Mvh Maria

    Reply

  • Avatar

    Mamma

    |

    Hej Petra, tack för din föreläsning igår. Alltid lika tänkvärt. Mina barn är nu lite större och jag försöker verkligen leva ”som du lär”. Jag har en ”Lisa” fast hon är lite äldre. En toppentjej med många fina egenskaper. Jag klurar lite vidare på anekdoten om Lisa och de olika scenarierna som hon kan välja mellan när det gäller att söka kontakt på dagis/skolan med de coola tjejerna:
    1)Hon vågar inte eftersom hon tror att ingen ändå vill leka med henne och blir kvar i sin hörna.
    2) Hon vågar gå fram och fråga för hon tycker hon är bra.
    3) Hon kastar grus på kompisarna för det genererar uppmärksamhet.
    Min tjej vågar, alltså val 2 -hon är utåtriktad, empatisk, respektfull, snäll MEN hur tar man svaret när man väl frågat och det nästan alltid är NEJ, du får inte hänga med oss…Hur påverkar det hennes självkänsla och hur kan vi stötta henne i detta?
    Hon har många kompisar utanför skolan men svårt med relationerna till klasskompisarna just av denna anledningen. Numera går hon oftast ensam på rasten och säger att det är ok för ”varför ska man fråga om man bara blir ledsen?”

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Har följt din blogg länge och verkligen försökt att tänka på mycket av det du tagit upp i mitt föräldrarskap. Igår hämtade jag sonen, snart tre år, på förskolan och han började springa upp på ett berg där han ofta springer med sin pappa. I och med att jag är höggravid och inte riktigt har möjlighet att springa efter och sa att jag ville att han skulle komma ner. Vilket han faktiskt gjorde utan protester och sa ”nu blev mamma jätteglad”. Kändes väldigt bra i mamma-hjärtat att han kom ner för min skull och ett så pass litet barn kan agera utifrån omtanke för någon annan : )

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Härligt!!!

      Reply

  • Avatar

    Mia

    |

    Hej
    Jag är en mamma och förskollärare som just nu funderar mkt på det här med världen och värden. Hur kan man på ett bra sätt prata med sina barn om allas lika värde… Inför FN dagen. Utanför affärer sitter tiggare, hör att det pratas om krig, Flyktingar osv. Hur kan de blir ”enklare” på barnens nivå. Hur kan ett litet barn vara med och bidra och tidigt visa empati för andra människor?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Mia, det är en viktig fråga du ställer! Jag tycker Stadsmissionens korta råd är väldigt vettiga att börja i! http://pratamedbarnen.se/

      Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Dagisfröken ringer mej på jobbet för att berätta något. Hon börjar med ”dina pojkar mår bra”, hon vet att när telefonen ringer och det står dagis på displayen så laddar man för VAB (och suckar).
    Min grabb är en av tre femåringar (pojkar) på dagis. I gruppen finns dessutom 15 tre- och fyraåringar. Vad jag tycker om den här konstellationen kan jag skriva en mindre avhandling om, men nu är det så. En av femårskompisarna var ledsen hemma igår kväll. Han fick inte leka med de andra två på grund av att han hade rosa nagellack. Fröken berättar vidare att de tre haft ett möte idag där man talat om hur ledsen pojken blev och om situationen kring varför det blev så. Fröken påpekar för mej att det sociala spelet är svårt för människan, många sliter (eller inte) med det varje dag fastän man är vuxen. Att det är viktigt att inte skuldbelägga, men att prata om det. Hon berättar att min grabb sagt, under mötet, att ”att vara annorlunda är bra”. Jag, som just fått veta att min son varit elak, får lite plåster på såren. Jag har många gånger tänkt att jag hellre har ett barn som blir mobbat än att jag har ett barn som mobbar. Jag funderar såklart mycket på det här samtalet. Jag får höra om det igen under middagen där grabben själv berättar om det som en av alla de saker som hänt under dagisdagen.

    Den fundering kring det här som stannar längst i loopen i skallen på mej är; ”hur lär jag mitt barn att hantera andras elaka eller dumma kommentarer”. Vi är olika och tycker olika, jag tänker att det blir tusan så mycket enklare om jag kan vara ok med att det jag tycker, är fel för andra. Det jag tycker är fint, är fult för andra. Utan att bli sårad, arg eller ledsen.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Anna, jag brukar tipsa om att prata med barnen om skillnaden mellan subjektivt och objektivt. ”Det är kallt” är subjektivt. ”Det är -10 grader” är objektivt. Fult, elakt, snällt, vackert, korkat, idiot, pucko, sötnos… Det finns väldigt mycket som är subjektivt när vi tänker på det och att resonera kring det kan vara väldigt värdefullt. ”Jag hör att du säger att Oskar är ett pucko. Pucko är ju något du tycker att han är, det är subjektivt, eller hur? Jag blir nyfiken på vad det var Oskar gjorde som du tolkade som att han var ett pucko?”

      Genom att prata så här kan vi leda tillbaka samtalet till vad det är som hänt/händer (det objektiva) och därifrån komma vidare och prata om vad som var viktigt för Oskar, för ditt barn, hur man kunde gjort istället osv. Genom att gång på gång resonera i dessa termer med barnen lär de sig så småningom att skilja på etiketter/tolkningar (subjektiva uppfattning) och objektiva beskrivningar av det som hänt och vad det väckt i dem själva. Det kan hjälpa barnet att långsiktigt utveckla ett mer personligt språk istället för att prata om andra (eller sig själva) som dumma, fula, puckade osv.

      Är du med på hur jag menar?

      Reply

  • Avatar

    Mamma Anna

    |

    Måste bara få dela med mig av min 3.5 åring lite. På väg till lekplatsen med två barn i vagn försöker jag få ner tyngden på vagnen vid en ordentlig backe och säger till sonen:
    -Kan inte du gå av och hjälpa mig putta vagnen upp för backen?
    -Ne-ej
    -Men det blir så tungt för mamma annars. Om vi hjälps åt går det lättare.
    -Men jag tror du kan själv. Kanske går det, du får pröva.
    -jaha, men jag blir mycket tröttare (svarar jag, lite svarslös)
    -Titta mamma, det går! Se mamma, du kunde!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Barn gör som vuxna gör 😉

      Reply

  • Avatar

    Clara

    |

    Hej Petra! Jag tycker dina inlägg om barn och ”trots” är fantastiska och försöker ta till mig dina råd så mycket som möjligt i min vardag med en snart tre-åring. En sak som jag märker att både min familj och andra familjer verkar kämpa mycket med är det här med att få på kläder på morgonen. Även om vi tar lång tid på oss och äter frukost i lugn och ro, pratar med varandra osv så är det en kamp att få på overallen. Att låta bli att ta på overallen med tanken att hon utomhus känner att det är kallt och då vill ta på den hjälper inte heller, även om hon är blåfrusen och skakar så vill hon inte ha den. Har du några tips som kan hjälpa oss (och andra?). Nu slutar det jämt med att vi har ett storbråk varje morgon, och det känns som att det bara blir en ond cirkel.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Clara, vad roligt att du gillar mina inlägg 🙂
      Nej, jag har dessvärre inga tips. Det är svårt att råda utan att veta betydligt mer om er situation.

      Reply

  • Avatar

    Jeanette

    |

    Hej Petra!
    Vår 9-åriga dotter har två kompisar som hon oftast leker med men om de båda är borta (eller sjuka) så upplever vi att hon blir väldigt ensam. På alla utvecklingssamtal och i samtal med andra föräldrar får vi ofta höra att hon är social, leker med alla och aldrig har varit i någon konflikt (jag säger inte att det är bra) men det går inte riktigt ihop med den bild vi har av henne.

    Nu känner vi dessutom mer och mer att den ena av dessa två kompisar har ett sätt som vi inte riktigt är överens med och vill att vår dotter hittar andra vänner, vänner som kan utmana henne och ge henne mer än vad vi upplever att denna vän gör. T ex så härmar hon vår dotter i allt hon gör att det börjar bli pinsamt, och hon frågar hela tiden vår dotter ”tycker du att jag är rolig”, ”tycker du att jag är snäll”, ”tycker du att jag är fin” etc.

    Det här börjar gå mig och min man på nerverna och vi känner att vi vill få vår dotter att utvecklas genom att umgås med andra. Uttrycket ”man blir som man umgås” känns skrämmande och vi vill inte att vår dotter blir retad eller utstött för att hon leker med denna tjej.

    Vad är dina tankar kring detta? Ska vi lägga oss i vilka hon leker med och hjälpa henne att hitta andra eller kommer vår dotter själv att ta avstånd om/när denna vän inte ger henne något längre?

    Hälsningar,
    Jeanette

    Reply

  • Avatar

    Linda Eriksson

    |

    Hej!
    Jag har läst mycket av dig och skulle väldigt gärna gå på en av dina föreläsningar om barns självkänsla. Har du några föreläsningar i närheten av Dalsland som man kan gå på, eller går det endast att boka dig? Skulle jag eventuellt kunna få en offert och eventuella datum (gärna till hösten) som jag kan presentera för Valboskolan i Färgelanda kommun? De finns ett stort intresse bland föräldrar i kommunen och de föreläsningar vi haft hittills har varit välbesökta.

    Med vänliga hälsningar
    Linda Eriksson

    Reply

  • Avatar

    Karen Kämpe

    |

    Hej,
    jag har läst din bok och tycker verkligen att den är mycket givande! Jag skulle gärna vilja ge den till mina tyska kompisar som har barn. Jag har tittat lite på nätet efter en tysk eller engelsk översättning men inte hittat något. Finns det eller är det på gång?
    Hälsningar Karen Kämpe

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Karen! Vad roligt att du uppskattar min bok. Den finns dessvärre inte på varken tyska eller engelska. Jag håller tummarna för att så småningom få napp på både tysk- och engelskspråkiga förslag!

      Reply

  • Avatar

    annanicka

    |

    undrar vad jag ska ge för konsekvens av att min 15 åring röker e cigarett. Vi har pratat mycket om detta. Första ggn tog jag e cigaretten ifrån honom. 2 : ggn rökte han när han var utomlands med sin pappa och utlöste brandlarmet på hotellet. Det resulterade i böter vilket han fick betala.Nu har jag upptäckt att han köpt en ny e cigarett och vet inte vad jag ska göra. Någon som har tips???

    Reply

  • Avatar

    Jennifer

    |

    Hei Petra,

    Nettopp vært på en inspirerende forelesning fra deg i Oslo. Takk for mye til ettertanke. Fikk ikke stilt et spørsmål, men vet ikke om det er noe du kan svare på her, men jeg prøver. Hva gjør man med de barna som har så dårlig selvfølelse og selvtillit at de ikke tør gjøre ting du vet garantert at de mestrer? Hvor mye kan/skal man pushe?
    Mvh
    Jennifer

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Jennifer, vad glad jag blir att du uppskattade min föreläsning! Jag tänker att man nog bör satsa på att stötta, snarare än att pusha ett barn. Det är en ganska långsam process som handlar om att man först lyssnar på barnet: Vad är det som är viktigt för barnet, som gör att hon inte vill? Vad skulle hon vinna på att göra det hon inte vågar? Vad skulle hon behöva för att ändå våga? osv. Därefter försöker man hjälpa barnet i hennes egen process.

      Reply

Lämna en kommentar