Vem skall lära barnen om den villkorslösa kärleken, omsorgen och omtanken?

Det finns, som jag ser det, två huvudtyper av mänskliga relationer: sådana som är baserade på utbyte och sådana som är baserade på omtanke och omsorg. Relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare och relationen mellan säljare och kund är exempel på det förstnämnda. Relationen mellan kärlekspar och relationen mellan förälder och barn är exempel på sistnämnda. Eller, vänta nu! Ibland är det ju faktiskt inte så. Ibland blir kärleksrelationen till en utbytesrelation:

– Jag stryker din skjorta, om du handlar middag.
– Du får sovmorgon, men då får du ta hand om barnen i eftermiddag!

Forskning visar att de par som baserar sin relation på utbyte är mindre nöjda är de som baserar den på omtanke och omsorg. Min fundering just nu gäller dock förälder-barn-relationen. Jag ser ganska ofta hur föräldrar använder sig av utbytesmekanismer för att förmå barnen att göra som de själva önskar:

– Om du sover i din egen säng får du en guldstjärna.
– Om du inte gör som jag säger får du inte använda iPaden ikväll.
– Du får 100 kr för varje B i betyget och 200 kr för varje A.

När jag resonerar med föräldrar om detta får jag ofta höra att det är viktigt att barnen lär sig om de här principerna, för de finns ju överallt i samhället. Du får lön för att arbeta, du kan få löneavdrag om du missköter dig, du får böter om du parkerar fel… Det stämmer ju förstås och jag håller med om att det är viktigt att barnen förstår det här.

Men det är ju också viktigt – tycker jag – att barnen får lära sig om den villkorslösa omtanken och omsorgen. Glädjen i att ge utan att räkna med att få. Stoltheten i att hjälpa, utan att räkna med en gentjänst. Hur gott det kan kännas att få stöd, utan att hamna i skuld. Var, undrar jag, skall barnen lära sig om detta, om de inte gör det hemma? Jag tror att det är i relationer präglade av kärlek som naturlig omsorg och omtanke har de bästa möjligheterna att upplevas och utvecklas. Samtidigt är jag övertygad om att barn kan lära sig om utbytesrelationer i många andra sammanhang än just i familjen. Förmodligen får de chansen redan i förskolan (”Du får inte komma på mitt kalas, om du inte …”)

– Men allvarligt talat, Petra, hårddrar du det inte lite nu? Kan man inte låta familjelivet vara en plats där barnen lär sig både om relationer präglade av omsorg och omtanke, och om relationer präglade av utbyte? Jag tvivlar. För om jag använder det beräknande utbytet i relationen till mina barn, då är det en del av våra relationer. Säkert är det ingen stor sak om det händer några gånger, men när det blir till en vana, när vuxna regelbundet använder utbytesprinciper i familjelivet, då blir omsorgen och utbytet sammanblandade. Då lär sig barnen att den som inte får som den vill i familjen kan ställa villkor, för att få det ändå: ”Om du inte…”. Just den sortens villkor brukar föräldrar ogilla när barnen ställer.

– Du får bara låna min docka om jag får en av dina godisar.
– Hämta ett äpple åt mig, annars får du inte sitta på min säng.

Reaktionen brukar bli irritation eller besvikelse från förälderns sida:

– Lägg av, i vår familj får man låna saker av varandra. Vi är snälla mot varandra.
– Skärp dig, din bror får självklart sitta på din säng även om han inte hämtar ett äpple.

Barn gör som vuxna gör. Och jag sitter kvar med funderingen: Vem – om jag inte jag som förälder gör det – skall lära barnen om hur det är att ha relationer som präglas av villkorslös kärlek, omsorg och omtanke?

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

REA! Just nu säljer Adlibris min bok, Med känsla för barns självkänsla, för oslagbart låga 59 kr!

Läs mer 5 Kommentarer

Ny kurs för pedagoger!

Att vara pedagog är inte bara stimulerande. Det kan också vara utmanande och ibland riktigt svårt. Du förväntas vara både empatisk och professionell – inte bara i vardagen – utan också när svåra händelser inträffar. När en förälder till ett barn blir allvarligt sjuk och kanske dör. När ett annat barns föräldrar går igenom en skilsmässa och barnet mår dåligt. När en stor olycka sker och många i omgivningen drabbas. När ett hem brinner ner. När ett illdåd inträffar.

Vet du hur du bäst bemöter barn, unga och föräldrar i situationer som dessa?

För dig som svarar nej eller känner dig osäker på svaret har jag goda nyheter. Tillsammans har min vän och kollega, Sara Johansson, och jag tagit fram en kurs i krisstöd för pedagoger i förskola och skola.

Sara är beteendevetare, utbildad i psykotraumatologi, och författare till boken Krisstöd vid olyckor, katastrofer och stora händelser. I Sverige har hon har arbetat med krisstöd till familjer där ett barn eller en vuxen har svår psykisk eller fysisk sjukdom. Hon har också bla arbetat i Thailand efter tsunaminkatastrofen, i Syrien, i Pakistan och i Oslo i omedelbar anslutning till terroristdåden där. Första gången jag hörde Sara föreläsa var när vi båda var anlitade som föreläsare för elevhälsan i en kommun som ville lära sig mer om krisstöd till och kommunikation med flyktingar. Jag blev helt tagen av Saras erfarenheter, hennes stora teoretiska kunskaper och allra mest av sättet som hon förmedlade dem!

Nu skall vi alltså hålla en tvådagarskurs tillsammans, Sara och jag. Sara kommer bla att utbilda om aktuell forskning kring krisreaktioner och om nationella och internationella riktlinjer för krisstöd. Hon kommer också att behandla vad man bör tänka på vid händelser som drabbar många människor samtidigt och ge råd kring utformandet av en krisplan. Jag kommer att stå för de inslag i utbildningen som handlar om samtal med barn, unga, föräldrar och kollegor. Hur lyssnar man på ett sätt som är hjälpsamt? Hur tar man upp svåra frågor, så att de inte väcker motstånd? Hur uttrycker man sina egna gränser utan att kränka den andre?

Jag känner mig säker på att det här blir en riktigt bra utbildning och är väldigt peppad inför att leda den tillsammans med Sara!

Vill du veta mer? Då kan du klicka dig vidare till den websida där jag beskriver kursen eller så går du direkt till den fylliga pdf om kursen som vi satt samman. Den kan du också med fördel skriva ut och ge till chefen samtidigt som du berättar att du vill gå den här kursen.

Tror du att ditt barns förskola eller skola skulle behöva uppdatera sina kunskaper om krisstöd? Dela gärna informationen om kursen vidare till alla som kan vara intresserade!

Läs mer Inga kommentarer

Missar du att svara på barnets känsla?

En känsla och ett önskemål. När barn berättar vad de vill eller inte vill rymmer det de säger alltid minst dessa två delar. Kanske inte uttryckligen, men mellan raderna. ”Neeej! Jag vill inte gå och lägga mig redan!” berättar både att barnet vill stanna uppe och att han är besviken eftersom omständigheterna tyder på att det är läggdags.

Föräldrar är dessvärre inte alltid uppmärksamma på båda dessa budskap från barnet. De hör önskemålet och svarar på det, med utgångspunkt i tillgängliga fakta: ”Fast klockan är åtta, så det är dags att sova nu!” De missar helt att svara på barnets känsla. Barnet däremot vet ju inte att föräldern missade det känslomässiga budskapet. Därför tolkar han förälderns svar som att denne är likgiltig inför besvikelsen. Tanken ligger nära till hands: ”Min mamma förstår inte hur det här känns för mig!”

Vilken är den logiska åtgärden när man vill att någon skall förstå, men personen ifråga inte gör det? Att förklara mer förstås! Nu är barn inte alltid så rika på ord. Det är svårt att lugnt och stilla sätta ord på det som böljar inombords. Att visa känslorna går däremot bättre. Skrika, gråta, kanske slåss eller springa och gömma sig… Budskapet, för den som är uppmärksam, är tydligt: ”Varför bryr du dig inte om mina känslor!? De är viktiga. Ta dom på allvar! Ta mig på allvar!”

Hur föräldern kan göra istället, för att undvika att hon och barnet hamnar i det här vanmäktiga läget? Hon kan stå fast i beslutet om att det är läggdags och samtidigt bekräfta och säga ja till barnets känsla: ”Jag fattar att du blir besviken! Det blir jag också när jag måste sluta med något som jag gillar att göra.”  Orden kommer inte att resultera i applåder från barnet. Men föräldern gav ändå barnet något fint: förståelse. Även om barnet inte förmår uttrycka det landar förståelsen skönt: ”Mamma må vara en skit som bestämmer att jag måste gå och lägga mig, men hon fattar i alla fall att hon är en skit <3.”

Barn kan inte alltid få sin vilja fram. De bör heller inte alltid få sin vilja fram. Men jag önskar att vi föräldrar alltid lät dem få sin känsla fram.

Läs mer 4 Kommentarer

Alla barn är olika. Därför kan vi inte bemöta dem som om de vore lika

– Du säger väldigt ofta vad föräldrar inte skall göra, men du säger sällan vad man skall göra istället!

Jag får kommentaren ganska ofta här på bloggen. Det stämmer ju att jag är mycket tydligare med vad jag anser att föräldrar bör undvika än jag är med vad de bör göra istället.

Jag föreställer mig att våra barn är som plantor och att vi föräldrar är trädgårdsmästare. Det finns viss hantering som inga plantor mår bra av: Totalt mörker, avsaknad av vatten och näring, växtgifter, att någon hackar på rotsystemet eller plockar bort alla blomblad, för att bara nämna något av allt det som skadar alla sorters trädgårdsväxter.

Samtidigt är alla plantor olika och de optimala förutsättningarna för att de skall trivas och utvecklas skiljer sig åt. Penséer, pampasgräs, löjtnantshjärtan, vinbärsbuskar och rosor behöver olika former av omsorg. Om trädgårdsmästaren följde samma metod i sin hantering av dem – placerade dem på samma ställe i trädgården, vattnade dem lika ofta och mycket, gav dem lika mycket näring och klippte ner dem på samma sätt och vid samma tidpunkt – skulle några säkert klara sig okej, men andra skulle vissna och somliga förmodligen dö.

På samma sätt som om jag vände mig till trädgårdsmästare blir min kommunikation till dig som förälder därför med nödvändighet generell och lite vag när det gäller vad som behöver göras. Alla barn är olika och behöver bli mötta och omhändertagna utifrån just sina förutsättningar. Vad vore jag för trädgårdsexpert om jag gav specifika råd om trädgårdsodling, utan kunskap om trädgården och växterna i den?! Hur oprofessionellt vore det inte om jag gav specifika råd om hur föräldrar skall göra i specifika situationer, utan kunskap om barnet och barnets miljö?

Titta på ditt unika barn, titta på miljön runt ditt barn. Vad tror du, utifrån detta, att ditt barn behöver för att trivas och utvecklas?

Läs mer 2 Kommentarer

Vill du har rätt eller vill du ha kontakt?

– Hon är 15 år. Nästan vuxen! Borde inte hon också ta ansvar för vår relation?

Frågan ställdes av en förälder jag mötte för ett tag sedan. Relationen till dottern var ansträngd. De hade hamnat i ett läge där kommunikationen dem emellan främst bestod av anmärkningar på att den andre gjorde fel.

Det är lätt att förstå förälderns sorg och vanmakt och önskan om att dela ansvaret för relationen med dottern. Och mitt svar lät kanske hårt:

– Vet du, det spelar ingen roll vilket ansvar din dotter, på ett filosofiskt plan, har för er relation. För hon tar ändå inte det ansvaret just nu. Att fokusera på vad hon borde göra kommer inte att leda någon annanstans än till mer bitterhet och sorg. Frågan är istället vilken relation du vill ha till din dotter framöver och vad du kan och är beredd att göra för att det skall bli så.

För så här är det ju. Du kan tycka massor om vad andra människor borde och inte borde. Det kommer inte att förändra själva situationen. Det som däremot kan bidra till att förändra situationen är att du ändrar ditt beteende.

I det här fallet gav jag föräldern rådet att gå hem och lyssna på sin dotter. Verkligen lyssna. Inte för att säga emot. Inte som ett knep för att sedan få möjlighet att säga det han själv tyckte. Bara för att förstå. Förmodligen (men det vet jag inte) tyckte han redan att han förstod. Men faktisk förståelse räcker inte. Det som behövs är att den andra personen upplever att hon blir förstådd och respekterad. (Vilket inte alls är detsamma som att den som lyssnar håller med!)

Ur upplevelsen av att bli förstådd kan viljan till kontakt uppstå.

Men skall föräldern verkligen lyssna på sin dotter, om hon inte lyssnar på honom!? Var finns rättvisan i det? Jag svarar med en motfråga: Vad är viktigast i relationen till ett barn: Att få rätt eller att få kontakt?

Läs mer 5 Kommentarer