På kurs hos Petra

Det finns en bok för föräldrar som heter Have a New Kid by Friday: How to Change Your Child’s Attitude, Behavior & Character in 5 Days. Jag har full förståelse för att föräldrar ibland önskar sig en uppgraderad version av sitt barn. Det har hänt mig också (och i de lägena har jag tyckt att en väntan på fem dagar är alldeles för lång). Det jag har lite svårare att förstå är hur en psykolog kan skriva en bok på temat. Självklart går det att förändra ett barns attityder (i alla fall de uppvisade) och beteenden på fem dagar. Det handlar bara om att hota, straffa och muta i tillräckligt hög grad. Men till vilket pris? Självklart påverkas barnets självbild och självkänsla, uppfattningen av hur det är okej att bete sig mot andra människor och relationen mellan barnet och föräldern.

Jag lovar inget nytt barn, varken på fredag eller om en månad, till den som väljer att gå en föräldrautbildning hos mig. Jag vänder mig helt mot metoder som tex hot, straff och mutor, som syftar till att förändra barnet. Istället hjälper jag föräldrar att förstå sina egna behov, vilka behov och förmågor som just deras barn har och varför konflikter uppkommer. Tillsammans med föräldrarna resonerar jag kring hur de kan förändra sina egna beteenden för att på så sätt uppnå samarbete i relation till sina barn. Det är en process som tar sin början på en kurs hos mig och som sedan måste fortsätta. Det finns helt enkelt inga snabba knep för att skapa bestående samarbete i en familj. Det jag erbjuder är kunskap och engagemang som hjälper för att kickstarta processen.

Vill du vara med? Platserna till höstens föräldrakurs ligger ute nu.

Tider och datum:

Fredag 6 september kl. 9-17
Fredag 20 september kl. 9-17

Måndag 30 september 17.30-20 (uppföljning)

Plats: Lidingö, Ansgarskyrkans konferens

Länk till anmälan –>

Mer information om kursen finns här –>

Läs mer Inga kommentarer

Mitt barn gömmer sig eller ”rymmer” när vi har en konflikt! Vad skall jag göra?

Fråga:

Min dotter är nyss fyllda sex år. Sedan ett par månader tillbaka har hon börjat gömma sig, hota med att rymma eller springa iväg. Det händer när jag sätter gränser eller skäller på henne (jag skäller aldrig med hög röst eller så, det jag menar är att jag säger till henne att hon har gjort fel). Senast nu ikväll hände det. Hon satt och ritade vid köksbordet och jag bad henne plocka undan så att vi kunde äta där. Först låtsades hon inte höra mig. När jag sa till igen och själv började plocka ihop pennorna blev hon jättearg och kastade en penna rakt genom köket. Den flög i väggen, bara ett par centimeter från där hennes 10-månaders lillebror satt. Det är förstås inte okej, och det sa jag till henne. Då sprang hon ut i hallen. När jag ropade till henne att komma tillbaka och städa efter sig öppnade hon dörren och sprang ut. Som tur var mötte min man henne i porten och fick med henne upp igen. Jag vet inte hur det hade gått annars. Så här kan vi inte ha det! Hur skall vi få henne att inte springa iväg på det här sättet igen? Ibland kryper hon bara in under sängen och gömmer sig, men det tycker jag inte heller är okej. Hon måste väl lära sig att om man har en konflikt så måste man lösa den, inte gömma sig. Eller vad tycker du?

//Sophia

Hej Sophia!

Du frågar vad du skall göra för att detta inte skall hända igen. Jag vill gärna backa ett steg och börja med att fundera över varför det händer. Det är svårt att veta orsaken, baserat på ett kortfattat brev, så låt mig istället beskriva några av de vanligaste förklaringarna när barn gömmer sig, hotar med att rymma eller faktiskt springer bort.

Barnet känner rädsla och söker skydd

Om barnet upplever att föräldern är arg kan hen känna sig illa till mods eller rädd. I det läget är det inte konstigt om barnet drar sig undan. Att gömma sig under sängen eller rent av springa bort är kanske det bästa barnet i stunden kan komma på för att skydda sig själv från det som skrämmer, i det här fallet förälderns ilska.

Barnet känner sig arg och ledsen och vill hämnas

Om barnet upplever att det föräldern gör eller säger är orättvist väcks inte sällan en blandning av ilska och sorg. Därur kan sedan komma en vilja att hämnas, att såra den som har sårat. ”Om jag försvinner/hotar med att försvinna blir mamma/pappa nog ledsen!” Jag minns själv ett tillfälle när jag var riktigt arg och ledsen på min mamma. Jag packade min lilla väska med vatten och ett äpple, travade ut på gatan, stampade med foten i gatan och meddelande min mamma, som rensade i rabatten utanför dörren: ”Du är dum och jag hatar dig. Nu flyttar jag till kojjan i skogen!” Min mamma svarade: ”Gör du det!”. Orden var kanske inte de mest pedagogiska, men jag minns hur jag vände och gick in i huset igen. Om jag flyttade skulle min mamma tydligen inte alls bli ledsen, vilket ju var syftet jag hade med att ”rymma”.

Barnet känner sig överväldigat och försöker få kontroll över sina känslor

Ibland blir barn, precis som vi föräldrar, helt överväldigade av sina känslor och tappar kontrollen. En del av dessa barn gör då något fiffigt: De drar sig undan för att samla ihop sig. De vet med sig att när de inte har kontroll över sina känslor, då klarar de inte att varken prata eller lyssna – än mindre lösa konflikter – utan att allt blir fel.

För att förstå vad man skall göra för att förändra ett barns beteende, är det, som jag ser det, helt nödvändigt att ta hänsyn till vilket behov som ligger bakom barnets beteende. Därför får du här inte ett svar från mig, utan tre olika:

1. Om du tror att ditt barn springer bort för att hon känner sig rädd och vill skydda sig själv (från det som hon upplever som skäll, anklagelser och skuldbeläggande) då är mitt råd till dig att fundera över hur du kan bemöta ditt barn – utan att hon känner rädsla – i de situationer som föregår att hon drar sig undan. (I den här artikelserien har jag skrivit om hur vi kan prata med våra barn, utan att väcka rädsla, skuld eller skam.) Du kan med fördel också fråga henne: ”När du sprang iväg förut, var det så att du gjorde det för att du kände dig rädd?” (Tänk på att det är viktigt att du signalerar uppriktigt och respektfullt intresse när du ställer den här frågan, snarare än anklagande eller ifrågasättande. Det är också viktigt att du inte låter som att du just gått en nybörjarkurs i psykoanalys.) Om hon bekräftar det kan du fråga vidare: Vad är det som får henne att känna sig rädd? Hur skulle hon önska att du gjorde istället?

2. Om du misstänker att ditt barn drar sig undan eller hotar med att ”rymma” i syfte att såra dig, blir förhållningssättet ungefär detsamma som det jag föreslog ovan: Fundera över vad det är du gör som ditt barn upplever som sårande och hur du kan agera annorlunda framöver. Även i det här fallet kan du förstås också fråga ditt barn.

3. Om du tror att du tror att ditt barn drar sig undan för att samla ihop sina känslor och återfå självkontroll: Grattis, du har en väldigt klok flicka, som förstår att det är bra att samla ihop sig när det känns som man faller isär. Bekräfta henne gärna i det, samtidigt som du också uppmuntrar henne att komma tillbaka till er gemensamma konfliktlösning, när hon känner sig redo. Kanske kan ni också tillsammans försöka komma överens om en trygg plats dit det är okej att hon drar sig undan, och där du lovar att hon får vara ifred? På så sätt kan ni slippa oron för att hon skall ”rymma”.

Jag vill understryka att de tre exempel på behov som jag givit här är just exempel. Det kan förstås vara så att din dotter drar sig undan eller springer iväg av någon annan anledning än de jag föreslagit här. Fundera över och prata om, gärna tillsammans med din dotter och pappan, vad det kan finnas för behov bakom just din dotters beteende. Försök sedan hjälpa henne att få det behovet tillgodosett – på ett annat sätt som fungerar för både henne och dig. Detta blir mitt råd till dig.

Allt gott,

Petra

-/-

PÅ TURNÉ – FÖR BARNENS BÄSTA!

Du har väl inte missat att Mattias Ribbing och jag tillsammans drar ut på en föreläsningsturné till hösten? Läs mer och boka biljetter direkt på www.barnens-basta.se Du kan också följa oss på vår Facebook-sida.

-/-


Läs mer Inga kommentarer

Jag blir trotsig när barn beskrivs som trotsiga!

Hur kommer det sig att vuxna pratar om barn som ”trotsiga”, men aldrig sätter samma etikett på en vän, partner, granne, kollega eller svärförälder? Valet att beskriva ett barn som trotsigt avslöjar en hel del om synen på relationen till barnet. Det är bara i en hierarkisk relation som någon part – den underordnade – kan beskrivas som trotsig. Det är bara den som tycker sig själv vara mera värd och ha rätten på sin sida, som pratar om mellanmänskliga konflikter som i termer av ”trots”. I likvärdiga relationer pratar man om samarbetssvårigheter.

För mig är likvärdighet ett ledord i relationen mellan vuxen och barn. Det betyder inte att barnet skall ha lika mycket makt i vår relation som jag har. Eftersom jag har större livserfarenhet och en mer utvecklad kognitiv förmåga är det jag som har makten. Likvärdigheten ligger i hur jag använder min makt. Den ligger i att jag tar barnets tankar, känslor, behov, drömmar och planer på samma allvar som jag tar mina egna. På samma allvar som jag skulle ta en väns. I en sådan relation finns inget som kallas trots. Där finns målkonflikter, samarbetsproblem och ett stort utrymme för ömsesidigt lärande.

Hur omsätter man de här fina orden i praktiken, i vardagslivet med små och lite större barn? I det senaste avsnittet av podden Rulla Vagn svarar jag på lyssnarfrågor som handlar om just detta. Jag tycker att det blev ett himla bra avsnitt med många konkreta tips. Jag hoppas att du också gillar det!

Länk till avsnittet hos Acast –>
Länk till avsnittet hos iTunes –>
Länkt till avsnittet hos Spotify –>

Mer på samma tema:
Poddavsnitt om trots
Fem tips till dig som har trotsiga barn

På turné – för barnens bästa!

I höst drar Mattias Ribbing och jag ut på en gemensam föreläsningsturné! Vill du veta mer om orter, datum, biljetter osv? Surfa vidare till barnens-basta.se. Du kan också följa oss på vår gemensamma facebooksida. Om du klickar på ”Följ” och väljer att slå på aviseringar så missar du inga inlägg.



Läs mer Inga kommentarer