Älskade barn, jag önskar dig sorg, rädsla och besvikelse på din väg genom livet

Vilka egenskaper vill du försöka bidra till att ditt barn utvecklar? Jag ställer frågan i början av varje föreläsning och kurs jag håller. Svaren jag får varierar knappast alls från gång till annan. Föräldrar i Sverige tycks vara överens om att de gärna vill se barn med självkänsla, självförtroende och civilkurage, som är empatiska, respektfulla, ärliga, modiga och glada.

Den där önskan om att barnen skall vara glada har jag funderat mycket över. Jag har, för egen del, ingen önskan om att mina barn skall vara just glada. Min förhoppning handlar snarare om att de skall känna alla sorters känslor: Jag vill att de skall uppleva förväntan, oro, ilska, nyfikenhet, sorg, besvikelse, förvåning, hopp, glädje, frustration…

Men hur, undrar du kanske, kan jag önska att mina barn skall uppleva negativa känslor? Faktum är att jag inte anser att det finns några känslor som är negativa. Känslor kan däremot bära med sig information om sådant som är negativt för individen. Jag föreställer mig att känslor fungerar som en sorts budbärare. De berättar för oss i vilken mån våra behov blir tillgodosedda. Jämför med brandlarmet. Om det ljuder för att det brinner är signalen i sig inte negativ, eller hur? Tvärtom är den viktig och bra eftersom den uppmärksammar dig på att det finns ett problem som behöver åtgärdas. På samma sätt är ilska, oro, sorg, rädsla och andra känslor som brukar kallas ”negativa”, bra och viktiga eftersom de kan uppmärksamma oss på att något inte står riktigt rätt till.

Alla möter vi svårigheter i livet. Det är oundvikligt. Vi gör missbedömningar, vi drabbas av olyckor, förluster, svek och sjukdomar, vi blir missförstådda och orättvist behandlade. Kort sagt, vi hamnar i situationer där behov som är viktiga för oss inte blir tillgodosedda. I dessa lägen tycker jag att det är väldigt viktigt att vårt interna informationssystem fungerar. Om det brinner hemma vill jag gärna att brandvarnaren signalerar. Om bromsvätskan börjar ta slut i bilen vill jag gärna att varningslampan lyser. Om min trygghet är hotad vill jag gärna känna rädsla så att jag blir uppmärksam på faran. Om jag inte blir mött med respekt av mina kollegor tror jag det är bra att mina känslor gör mig uppmärksam på det.

Visst kan jag sätta upp glädje på listan över det som jag vill att mina barn skall uppleva. Men jag vill precis lika gärna att de skall känna sorg, besvikelse, ilska och rädsla på sin vandring genom livet. Jag vill att min dotter blir arg när någon kränker hennes integritet. Jag tycker att det är bra att min son blir ledsen när han blir respektlöst behandlad. Ur känslorna föds en medvetenhet om de egna behoven och ur det kan en vilja att agera för att ändra på situationen uppstå.

Så nej, jag vill inte ha barn som är just glada. Jag vill ha barn som känner alla sorters känslor. Jag tror att det är superviktigt för att de skall kunna navigera genom livet och ta hand om sig själva.

Vad tror du?

Läs mer 1 Kommentar

Barn som använder fula ord när de är arga och ledsna

– Jag hatar honom! Det vore bättre om han var död!
– Vad står du här och säger? Så vill jag inte att du pratar om din bror!

Vissa saker vill vi inte att barnen säger, eller hur? Att önska livet ur andra människor, att kalla någon för idiot och dåre, det känns helt enkelt inte okej. Men hur lär vi våra barn att uttrycka sina starka känslor – på sätt som är okej? Det pratar jag om i det här klippet.

Läs mer 2 Kommentarer

När barnet har fastnat i sin egen värld

Klockan är fem i åtta och det är hög tid att gå hemifrån. Men barnet reagerar inte på tilltal. Hon är helt i sin egen bubbla, där leken pågår för fullt.

Middagen står på bordet. Faktum är att den har gjort det en stund nu. Föräldern har sagt till barnet flera gånger att det är dags att komma och äta. Helt utan framgång. Han sitter som klistrad vid en skärm och förefaller vara på en annan planet.

Vad skall man göra när barnet har fastnat i sin egen värld och man vill få kontakt och få barnet att göra något? I den här videon utvecklar jag mina tankar kring denna, väldigt vanliga, fråga.

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Vårens första kurs är fullbokad, men jag återkommer snart med datum för ytterligare en kursstart. Vill du ha förhandsinformation om nästa kurs? Mejla mig på info(at)petrakrantzlindgren.se, så sätter jag upp dig på min mejllista.

Läs mer 2 Kommentarer

Tips till dig som vill slippa gnälliga barn under julhelgen

Spänd förväntan, tindrande ögon och mysig familjeharmoni. Det är, tror jag, vad de flesta av oss föräldrar drömmer om, så här i juletid. Klaschen med verkligheten gör ont när barnet i gnällton säger:

– Jag vill ha mer julklappar!
– Tomten är ful!
– Lisa fick många fler julklappar än jag. Det är orättvist!

I det här läget är det många föräldrar som ”gnäller tillbaka” eller tillrättavisar barnet:

– Var inte så otacksam! Du har ju fått massor av julklappar!
– Sch, så säger man inte om tomten.
– Nej, det är inte alls orättvist att Lisa fick fler paket! Ni fick julklappar för precis lika mycket pengar.

Brukar harmonin (åter)uppstå efter meningsutbyten som dessa? Nja, inte riktigt, va? Det som händer här är att barnet uttrycker något (- Jag vill ha mer julklappar!), som föräldern tolkar som olämpligt, felaktigt eller orättvist. Därför svarar föräldern med en uppfostrande tillrättavisning (- Var inte så otacksam!). Följden av detta blir, i sin tur, att barnet upplever att han blir missförstådd och felaktigt eller orättvist tillrättavisad. Han tycker sig uppfatta en konfliktfylld obalans, där han just nu är den som ligger på minus, känner sig sur, ledsen eller irriterad och tänker att föräldern har sårat honom. En vanlig instinkt hos den som upplever sig sårad är att vilja såra tillbaka och så sätt rätta till balansen. Därför tar det inte så lång tid innan barnet hittar något att anmärka på:

– Det här är ingen bra julafton.

Ouch! Kommentaren gör ont i föräldern som ägnat de senaste veckorna åt att skapa det perfekta julmyset och upplevelsen av att bli sårad väcker, även hos föräldern, en instinkt att såra tillbaka:

– Passar det inte så behöver du inte vara med!

Du kan se vart den här interaktionen håller på att ta vägen, eller hur? Resultatet blir knappast den mysiga, tindrande och tacksamma jul som föräldern lagt sig vinn om att skapa.

Hur kan man göra istället, för att undvika att hamna i nedåtgående spiraler som denna? Mitt tips är att lyssna med välvilja på det som barnet säger. Istället för att tolka in kritik i barnets ord, kan man försöka höra barnets fundering, känsla och behov – och svara på det.

Barnet: – Jag vill ha mer julklappar!
Föräldern hör barnets förtjusning över det som varit: – Det var kul med paket, eller hur?
Barnet: – Ja, jag vill ha mer!
Föräldern bekräftar barnets önskan: – Jag kan verkligen fatta det. Det är supertrist att de är slut redan.

Barnet: – Tomten är ful!
Föräldern väljer att se barnets ord som uttryck för förvåning: – Ser tomten inte ut som du hade hoppats och tänkt dig?
Barnet: – Han har ju inga stövlar! Och skärpet är blått. Det är fel!
Föräldern bekräftar att hon förstår barnets förvåning: – Aha, då fattar jag vad du menar! Gymnastikskor och blått skärp, det var inte vad du hade väntat dig.

Barnet: – Lisa fick många fler julklappar än jag. Det är orättvist!
Föräldern försöker förstå vad barnet menar med ”rättvisa”: – Tänker du att rättvisa är att man får lika många paket?
Barnet: – Ja! Och hon fick tre mer än jag.
Föräldern bekräftar att hon förstår barnets uppfattning, givet den definitionen av rättvisa: – Då fattar jag att du tycker att det är orättvist. Föräldern fortsätter genom att delge sin egen definition av rättvisa: Jag tänker att rättvisa handlar om att du och Lisa får julklappar för ungefär lika mycket pengar. Föräldern bjuder in till dialog med barnet genom att följa upp med frågan: – Vad tänker du om det?

Men kommer barnen inte att fortsätta uttrycka sig på sätt som är opassande, om vi tolkar deras ord med välvilja? Behöver vi inte berätta för dem att de uttrycker sig ”fel”?! Jag tvivlar. Om vi låter barnens ord (- Jag vill ha mer julklappar!) passera genom ett välvilligt tolkningsfilter och återger våra tolkningar till barnen (- Det låter som att du är besviken för att dagen redan är slut?), då tror jag att de så småningom lär sig att själva uttrycka sig med större omsorg om mottagarens känslor och behov.

Vad tror du?

F Ö R Ä L D R A K U R S ! Nästa kurs startar 1 februari i Stockholm (Lidingö). Läs mer här –>

Läs mer 11 Kommentarer

Det finns ingen ”cheat code”

– Nej, jag kan faktiskt inte det.

Så valde jag att besvara frågan jag så ofta får, och även fick av Evelina Åkerberg när vi spelade in ett avsnitt av podden Rulla vagn:

– Kan du inte bara, i tre enkla råd, sammanfatta vad man skall tänka på när det gäller det här med barnens självkänsla?

För nej, jag kan faktiskt inte det. Det finns ingen ”cheat code” för föräldrar som vill att deras barn skall utveckla en sund självkänsla. Om vi vill att våra barn skall växa upp och vara trygga i vetskap om att de är värdefulla och viktiga, precis som de är, behöver det budskapet genomsyra hela vårt förhållningssätt till barnen. Det finns liksom inget verktyg som vi kan använda på våra barn, en liten stund varje dag, som hjälper dem. Upplevelsen av att vara god nog, i sig själv, hämtar näring i det vardagliga samspelet med människor som betyder mycket för oss. Så lätt, och så svårt, tror jag att det är. Vad tror du?

Vill du höra mig resonera mer kring hur vi kan utveckla relationer till våra barn, där både barnets och vår egen upplevelse av värde, hämtar näring kan du lyssna på hela poddavsnittet här –>

J U L K L A P P S T I P S !

Ge dig själv eller någon du tycker om en plats på kursen Kommunikation och konflikthantering med barn och unga –>

 

Läs mer 2 Kommentarer