Det är viktigt att föräldrar är överens! Eller?

”Vi har kommit överens om att den som säger först bestämmer”, berättade en mamma jag pratade med häromdagen. Hon och hennes man hade uppfattningen att föräldrar måste visa enighet inför barnen. Därför hade de kommit överens om att den som först uttalade sig i en fråga alltid skulle få uppbackning av den andre föräldern, oavsett vad denne egentligen tyckte. Så om mamma hade infört regeln att Lisa måste äta upp all mat på tallriken för att få en glass gällde samma regel med pappa, även om han egentligen tyckte att Lisa gott kunde få en glass även om hon lämnade lite mat på tallriken. Och om pappa sa att Kalle inte fick leka med sina bilar i vardagsrummet så hjälpte mamma till att kontrollera efterlevnaden av den regeln, trots att det inte störde henne att Kalle använde soffkuddarna som fartgupp.

Uppfattningen att föräldrar måste vara eniga inför barnen är djupt rotad hos många. Mamma kan inte säga en sak och pappa en annan, det skulle det vara förvirrande för barnen, menar många föräldrar jag pratat med.

Varje gång jag hör det här får jag lust att skrika: äh, lägg av! För det första undrar jag varför det skulle vara förvirrande för barnen att mamma och pappa tycker olika?! Mamma och pappa är olika individer. De sover på olika sidor av sängen, de kör olika bilar och går till olika jobb. Pappa dricker lättöl till maten och mamma dricker mjölk. Varför skulle det vara förvirrande för barnen att de också tycker olika i en massa frågor? Är inte det i själva verket väldigt logiskt?

För det andra funderar jag på vad som är en förälders uppgift. Jag tänker att det är att förbereda mina barn för att klara sig själva – att leva ett liv utanför familjen. I det livet kommer de obönhörligen att möta människor med vitt skilda personliga gränser och uppfattningar om vad som är acceptabelt. Därför behöver mina barn lära sig att i varje nytt möte med en människa stämma av vad just den människan gillar och ogillar. Jag tror inte att jag hjälper mina barn att utveckla den förmågan genom att låtsas som om jag är ense med deras far när jag inte är det!

Men inte nog med att föräldrar gör barnen en otjänst om de fejkar enighet. De får dessutom betala ett högt pris för egen del. Betalningen sker i form av äkthet. När pappan ger sken av att hålla med mamman om att dottern måste äta upp all mat innan hon får glass, trots att han egentligen tycker att hon gott kan få den där glassen med en gång, är han inte sann mot sina egna uppfattningar. Han tvingas låtsas att han står för en princip som han egentligen ogillar. Hur jobbigt känns inte det? Och när mamman skall kontrollera efterlevnaden av leksaksbilsförbudet i vardagsrummet, trots att sonens lek där egentligen inte bekommer henne, känner hon sig illa till mods och har svårt att be om respekt för den uppsatta regeln. För det är ju inte hennes regel, den speglar inte hennes personliga gränser.

”Men om mamma och pappa har olika gränser kommer barnen att försöka spela ut föräldrarna mot varandra. Föräldrarnas auktoritet blir ifrågasatt.” Ja, den invändningen köper jag gärna! Försöker man styra sina barn med auktoritet – om man eftersträvar lydnad från sina barn – då är det antagligen betydligt mer effektivt att visa upp en mur av föräldraenighet gentemot barnen. Men jag eftersträvar inte lydnad från mina barn. Jag eftersträvar samarbete och ömsesidig respekt i min familj. Då blir äkthet viktigare än auktoritet.

Läs mer 17 Kommentarer

Öppen föreläsning på Lidingö

Bråkiga mornar, konflikter om tider, tjafs om städning, tjat om läxläsning…

Varför hamnar vi gång på gång i samma konflikter med våra barn? Och hur kan vi bryta gamla konfliktmönster och skapa förutsättningar för samarbete?
På tisdag kväll föreläser jag kring dessa frågor på Animo Montessoriskola på Lidingö.
Föreläsningen är kostnadsfri, men du behöver föranmäla dig.
Läs mer här –>

Läs mer Inga kommentarer

Syskonbråk: Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 3)

Men ibland vill jag bara att ungarna skall sluta bråka! Jag klarar inte av att låta dem bråka ifred och jag har vare sig ork eller lust att försöka medla mellan dem.

Kanske är det här din tanke efter att ha läst mina tidigare inlägg om syskonbråk?

Ja, så då får du väl tala om för barnen vad du vill! Jag råder dig inte att låta ungarna bråka ifred om du inte har acceptans och tilltro till deras förmåga att lösa sina egna konflikter. Jag råder dig inte att försöka medla mellan barnen om du egentligen inte vill göra det. För det första känns det inte bra för dig själv att göra det och för det andra gillar inte barnen föräldrar som, inspirerade av diverse ”experter”, försöker vara pedagoger för dem. De känner djup olust när deras föräldrar agerar i strid med sina föreställningar och känslor (ja, det märker de med en gång!) i hopp om att därigenom ”få barnen att bete sig bra”. Förtroendekapitalet i relationen sjunker drastiskt när föräldrarna inte är uppriktiga och barnets olust avspeglar sig i en ovilja att tillmötesgå deras önskemål.

Så vill du be barnen att sluta bråka, att lösa sina konflikter med samtal istället för våld och verbal pajkastning? Gör det! Men innan du gör det, vill jag ställa en fråga: vad vill du ska vara anledningen till att barnen upphör med sitt bråk? Frågan kan tyckas konstig. Det vet väl vem som helst att man inte får kalla varandra för fula saker eller slåss?! Det är inte ok, det gör man bara inte! Nähä, och varför inte det, envisas jag. Tjatar jag tillräckligt länge om det här kommer vi kanske fram till att bakom ditt påstående finns en längtan om ömsesidig respekt mellan människor, om omsorg och omtanke människor emellan? Jag gissar att det här är viktigt för dig och när dina barn slåss och kallar varandra för ”jävla pucko” känner du dig innerst inne ganska sorgsen? Jag gissar också att du skulle önska att barnen förstod hur viktigt det här är för dig och valde att försöka lösa sina konflikter genom att berätta för varandra med ord vad de känner och vill och också lyssna på varandra?

I mitt arbete med olika familjer har jag lagt märke till några vanliga sätt som föräldrar använder för att få barnen att sluta bråka:

Krav/hot: ”Om ni inte slutar bråka nu så kommer jag att bli arg!”
Mutor: ”Om ni är snälla resten av dagen så lovar jag att ni får en glass ikväll.” 
Nedsättande etiketter: ”Var inte en sådan översittare. Du är verkligen elak när du gör så där.”
Dömanden: ”Vet du vad! Att dra lillasyster i håret är inte okej! Du borde verkligen veta bättre!”

Det är fullt möjligt att det här, åtminstone för stunden, kan få barnen att sluta bråka. Frågan jag vill lyfta är ”varför?”. Varför slutar barnen bråka när föräldrarna hotar eller mutar dem? Varför slutar de bråka när de får höra att de är dumma och borde veta bättre? Svaret tror jag står att finna i rädsla för straff eller utebliven belöning, i skuld- och i skamkänslor. Om vikten av ömsesidig respekt, omsorg och hänsyn gentemot andra människor tror jag inte att barnen lär sig något! 

Mitt råd: berätta för barnen vad du känner när de slåss och kallar varandra för hemska saker! Berätta vad som är viktigt för dig och hur du skulle önska att de löste sina konflikter! Jag tror att det är genom att vi visar oss som sårbara, ärliga människor – och inte som pedagoger – som vi berör våra barn och vinner deras förtroende och uppriktiga samarbete. Vad tror du?

Läs mer 18 Kommentarer

Syskonbråk: Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 2)

”Låt ungarna bråka ifred!” Det är, som jag skrivit om tidigare, mitt första råd till föräldrar vars barn bråkar. Livet är kantat av konflikter. Syskonbråk erbjuder fantastiska möjligheter för barnen att lära inför resten av livet. Man lär sig konfliktlösning genom att öva på konfliktlösning helt enkelt!

Men vissa dagar har jag ingen som helst lust att lyssna till ungarnas bråk. Jag är kanske trött och det enda jag längtar efter är lugn och ro, eller så är jag orolig för att barnen faktiskt skall skada varandra när det verbala slagsmålet utvecklas till en nävarnas kamp.

Det skall villigt erkännas att jag i de här lägena ibland blir frestad att antingen servera en snabb lösning på problemet (”Nu har du bollen först i fem minuter och sedan får syrran ha den lika länge.”) eller agera domare (”Nu hade brorsan faktiskt bollen först. Sluta bråka med honom!”) Jag tycker mig ju så tydligt se vad problemet är, vem som bär skulden och hur det går att lösa.

Men sedan sansar jag mig. Minns min egen barndom. Hur min bror ibland nöp sig själv och sedan skrek och visade mamma nypmärkena. Hur ett bråk kunde pågå av och till i flera dagar och hur orättvist jag tyckte det var när pappa bara uppfattade den sista kvarten och gav mig skulden. Jag inser att jag kanske inte alls har så bra koll på vari barnens konflikt består och hur den bäst bör lösas. Jag påminner mig själv att mitt långsiktiga mål inte är ett konfliktfritt hem – utan ett hem där vi löser konflikter med bibehållen respekt för allas behov.

Så vad gör jag? Jo, jag hjälper barnen att lyssna på varandras behov. Jag hjälper dem att översätta ”ut ur mitt rum!” och ”jag har mycket finare cykel än du” till de känslor och behov som finns där under. När de uttryckt sina egna behov och hört den andres behov uppmuntrar jag dem att hitta en lösning som tillgodoser bådas behov.

Ett konkret exempel gör förhoppningsvis resonemanget lite tydligare. Våra barn delar sovrum. Under en period bråkade de varje kväll efter att vi sagt god natt och släckt ljuset. De skrek och grät och sprang upp i omgångar och berättade för oss föräldrar om varandras oförrätter. Efter fyra, fem kvällar sa jag att ”jag märker att ni ofta är osams när ni skall sova. Jag är orolig för att ni inte får den sömn ni behöver så jag skulle vilja att vi pratade om det tillsammans.”

”Hon låtsassover!”, sa sonen.
”Han babblar!”, sa dottern.

Det visade sig att sonen hade tagit för vana att varje kväll när de legat tysta en stund viska ”sover du?” till sin syster. Hon hade till en början svarat på det, men tröttnat och brukade nu ”låtsassova” istället för att svara. Varvid sonen blev arg och bråket kom igång.

”Vad är det du behöver, som du inte får på kvällen”, frågade jag sonen. Svaret kom blixtsnabbt: ”oräddhet!”. ”Aha, så du vill känna dig trygg på kvällen när du skall somna och tycker att det känns skönt att veta om syrran är vaken”, undrade jag. Sonen nickade bekräftande.

Sedan frågade jag dottern: ”Vad är det du behöver, som du inte får på kvällen?” ”Lite jävla lugn och ro!”, svarade hon upprört. ”Det får jag inte när brorsan hela tiden frågar om jag sover.”

Jag sammanfattade: ”ok, så jag förstår att det är viktigt för brorsan att känna sig trygg och att det är viktigt för syrran att få lugn och ro på kvällen. Har ni något förslag på hur ni kan göra så att det blir bra för er båda på kvällarna?” Efter en stund vände sig dottern direkt till sonen och sa: ”Jag tänker att vi kan göra så här: om du undrar om jag sover kan du ställa dig upp tyst och kika på mig. Om jag har ögonen öppna är jag vaken, om dom är stängda så vet du att jag sover.” Förslaget gillades av sonen och lugnet på kvällarna återvände.

”Men är det verkligen så här lätt”, undrar du kanske, en aning skeptiskt. ”Ja, oftast”, svarar jag. Vi föräldrar tror lätt att barnen bråkar för att få sin vilja fram. Jag påstår att det så gott som alltid handlar om att de vill ”få sin känsla fram”. Genom att någon hör känslan och behovet bakom orden (bakom kraven, smädelserna och hoten) känner sig barnet förstått. Människor som känner sig förstådda är oftast villiga att försöka förstå. Ur den ömsesidiga förståelsen föds lösningar.

(Blir du nyfiken och vill veta mer? Läs gärna det här inlägget om konfliktlösning också.)

Läs mer 8 Kommentarer