Syskonbråk: Varför slutar inte barnen bråka när föräldrarna säger till dem?

I mina tidigare inlägg om syskonbråk har jag visat på två behov som jag tror att barn många gånger försöker tillgodose genom att bråka med sina syskon. (Det finns självklart fler behov som barn kan försöka tillgodose genom att bråka!) Det ena behovet är kontakt/uppmärksamhet. I de flesta familjer får barn som slår, retar eller ”provocerar” sitt syskon tämligen omgående en förälders uppmärksamhet. Det andra behovet som jag menar att barn försöker tillgodose genom att bråka med ett syskon är upplevelsen av egenvärde. Genom att smocka till eller reta ett syskon vill barnet sända signalen ”Jag är viktig! Jag kan! Ta mig på allvar för jag är någon att räkna med!”

Vad skall man göra när barnen bråkar? Jag tänkte ägna det här inlägget åt att titta på vad föräldrar vanligen gör och försöka visa på vilka konsekvenser som det får. Resonemanget illustreras med scener från min egen familj.

När min son var sex år hände det vid flera tillfällen att han bet sin fyraåriga lillasyster. Vid ett tillfälle bet han henne så hårt att det nästan gick hål. Systern skrek i högan sky. Pappan och jag rusade dit. Ilska, sorg och vanmakt blandades i en enda stor cocktail. I många olika tonarter och med begränsad variation av ordvalet talade vi om för sonen att ”det där minsann inte var ok!”. Sonen reagerade inte med den ånger vi innerst inne hoppades på. Istället argumenterade han emot. Sa att det var lillasyrran som börjat och klämde också in något om att vi inte fattade ett skit. Vilket i det läget gjorde oss ännu argare… Resten av dagen, och veckan, gick helt i bråkens tecken. Sonen fortsatte göra saker som han visste att vi misstyckte mot och vi fortsatte att skälla och tjata.

Vad var det egentligen som hände när vi skällde på honom? Varför slutade han inte med alla sina ”störande” beteenden? Jo, för det första fick han kontakt och uppmärksamhet. Vi bekräftade hans uppfattning att bita syrran var ett effektivt sätt att snabbt få föräldrarna online. För det andra talade vi om för honom att han var en skit. Inte med just de orden, men det var med största sannolikhet det budskap han utläste i vårt kroppsspråk, våra ansiktsuttryck och vårt tonfall. Det är ingen vild gissning att hans behov av respektfullt bemötande inte var tillgodosett och att hans längtan att försvara sin känsla av egenvärde väcktes (att sända budskapet: ”jag är visst viktig och betydelsefull”.) Känner man sig som en skit beter man sig som en skit. Den strategi som sonen valde för att försvara sitt egenvärde blev därför att fortsätta pocka på vår uppmärksamhet på ett sätt som vi som föräldrar ogillade. För att sammanfatta: vår ilska och våra förebråelser förstärkte i själva verket det beteende som vi så gärna ville att han skulle upphöra med!

Det fina i föräldraskapet är att man hela tiden får nya chanser. Det dröjde inte många dagar innan sonen på nytt bet sin syster. Den här gången valde jag att agera helt annorlunda. Jag sa bara ”oj då” och tog sedan med mig dottern till badrummet där jag baddade hennes bitmärke med kallt vatten, ackompanjerad av högljudd gråt. Det tog ungefär en minut, sedan kom sonen in i badrummet och sa:

– Jag har två saker jag vill säga. För det första: förlåt mig syrran. För det andra: jag kommer aldrig att bitas igen, det gör alldeles för ont i tänderna!

”Åh, vad härligt att höra, för det är så himla viktigt för mig att vi har omsorg om varandra”, svarade jag. Sedan undrade jag om sonen kunde hämta ett plåster till sin syster. Det kunde han. Hon fortsatte gråta och jag frågade om sonen möjligen hade någon idé om vad vi kunde hitta på för att få syrran glad igen. Han hämtade hennes gosedjur. Jag tackade honom för att han hade sådan koll på hur man tog hand om småsyskon som var ledsna. Resten av dagen förflöt sedan i harmoni. Barnen lekte tillsammans. Efter det här har sonen aldrig någonsin bitit sin syster igen.

Slutsatsen jag drog: Man får inte barn att bete sig bättre genom att få dem att känna sig sämre. När jag lät sonen vara med sina tankar och känslor, utan att vare sig skälla på, skuld- eller skambelägga honom, kunde han hitta tillbaka till sin naturliga empati och agera utifrån den.

Läs mer 12 Kommentarer

Syskonbråk: Varför bråkar barnen egentligen? (del 3)

Syskon använder varandra som fjärrkontroller till föräldrarna, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Få samband mellan orsak och verkan torde vara lika tydliga och pålitliga för barn som det mellan att slå sitt syskon och förälderns omedelbara uppmärksamhet. Om man verkligen, verkligen vill vara säker på att få förälderns uppmärksamhet är något av det absolut bästa man kan göra att smocka till sitt syskon så att det skriker.

”Men jag fattar inte det där!” skrev en pappa i ett mejl till mig häromdagen. ”Om man slår eller retar sitt syskon får man visserligen uppmärksamhet, men hur kul är den uppmärksamheten? En pappa som är garanterat arg! Vad är det för bra med det?”

Hjalmar Söderberg skrev i Doktor Glas:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ge människorna något slags känsla. Själen ryser i tomrummet och vill kontakt till vilket pris som helst.

Negativ uppmärksamhet är helt enkelt bättre än ingen uppmärksamhet, menade Hjalmar Söderberg. Och jag håller med.

”Ja men, varför ber barnen inte om positiv uppmärksamhet istället?”, skrev pappan tillbaka. ”Dom kunde ju bara komma och prata med mig istället. Ta kontakt som vanligt folk…”. ” Ja, det kunde dom förstås göra”, svarade jag, ”men handen på hjärtat – är det lika säkert att de får din uppmärksamhet då, som om de bråkar?”

(Ps. jag har kollat med den aktuelle pappan att det är ok att jag delar med mig av vår mejlväxling. Du kan lugnt mejla mig (gör det gärna!) utan att riskera att jag skriver om det i bloggen.)

Läs mer 1 Kommentar

Syskonbråk: Varför bråkar barnen egentligen? (del 2)

Härom morgonen var vi stressade iväg till skolan. Jag höjde rösten mot sonen, som jag tyckte tog en halv evighet på sig för att ta på sig strumporna. Han fick på sig dem och gick mot badrummet. På vägen dit passade han på att ge lillasyrran en knuff med armbågen.

Jag ställde den retoriska föräldrafrågan: ”Varför gjorde du så?” och förväntade mig förstås inget meningsfullt svar. Döm om min förvåning när sonen sa:

När du har varit dum mot mig mamma känns det som att jag vill vara dum mot min lillasyster.

Jag frågade: ”är det så att när du tycker att jag har varit dum så känner du dig arg och då är det skönt att smocka till lillasyrran för då blir du liksom av med lite av det arga?”. ”Ja, så känns det faktiskt mamma.”

Jag tror att alla människor, vuxna såväl som barn, vill uppleva att de har ett egenvärde. Att de är människor värda att respekteras. När jag skrek åt min son den där morgonen var det behovet knappast tillgodosett och jag tror att knuffen på lillasyrran var avsedd att sända budskapet: ”jag är visst betydelsefull! Ta mig på allvar!”

Jag tycker mig se ett mönster i vår familj. I perioder när jag inte möter mina barn med den respekt som jag skulle önska så ökar också konflikterna mellan barnen, både i intensitet och frekvens. När jag hittar tillbaka till respekten brukar också syskonbråken avta. Ser du samma mönster i din familj?

Läs mer 3 Kommentarer

Syskonbråk: Varför bråkar barnen egentligen? (del 1)

Mamma, han slog mig!
Hon nöp mig först!
Det gjorde jag inte alls det!
Det gjorde du visst det!

De allra flesta syskon bråkar med varandra. De allra flesta föräldrar känner irritation, ilska och till sist vanmakt inför dessa bråk: ”Måste ni tjafsa hela tiden!? Kan ni inte bara låta varandra vara!?”

Varför bråkar ungarna? En del bråk handlar förstås om att de helt enkelt är oeniga om något, precis som du och din partner är ibland. En vill se på Pippifilmen den andre på Karlsson på taket. Båda vill borsta tänderna först och sitta på bästa platsen i soffan.

Men så finns det andra syskonbråk också. De där bråken när vi som föräldrar tänker: ”det där gjorde hon bara för att jävlas med sin lillasyster” eller ”men Herre Gud, hon vet väl bättre än att säga sådär till sin storebror! Vad är det med henne egentligen!?”.

De där andra bråken har vi som föräldrar lite svårare att begripa. Varför retas barnen? Varför tjuvnyper de? Varför är de ”oprovocerat” dumma mot varandra? Som du säkert vet vid det här laget tror jag att det finns ”vackra” behov bakom alla barnens beteenden. Jag tror inte att det finns något behov som heter ”att jävlas”. Jag tänkte istället lansera två andra behov som jag tror att barnen många gånger försöker tillgodose genom att ”provocera” varandra (Det finns självklart fler behov än så som barn kan försöka tillgodose genom att bråka.)

Ett behov som jag tror att många barn försöker tillgodose genom att bråka med varandra är kontakt. En vis kvinna sa till mig en gång att ”syskon använder varandra som fjärrkontroller till föräldrarna”. Trycker man på lillasyster så kommer mamma eller pappa springande med en gång! Bråkar man högljutt så dröjer det sällan länge innan en förälder undrar vad det är som händer. Det är förvisso ingen positiv kontakt man får om man retar eller slår sitt syskon, men det är ändock kontakt! Man blir sedd och hörd. Ganska mycket dessutom…

Men vänta nu… Om barnen bråkar för att få kontakt med sina föräldrar – vad händer då om föräldrarna möter barnens kontaktbehov innan de börjar bråka?! Ställer en intressant fråga, bjuder in till ett samtal, ger fysisk närhet.

Testa!

Jag har skrivit mer om syskonbråk i följande artiklar:

Varför bråkar barnen egentligen? (del 2)

Varför bråkar barnen egentligen? (del 3)

Varför slutar barnen inte bråka när föräldrarna säger till?

Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 1)

Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 2)

Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 3)

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 6 Kommentarer

Skärp till dig och sluta spela teater!

Det var ingen god morgon för femåriga dottern i morse. Hon skulle på utflykt med dagis – något hon inte alls såg fram emot. Högljutt deklarerade att hon inte ”orkade” gå till frukostbordet, slängde sig i en fåtölj och grät en tårlös men högljudd gråt.

Irritationen i mig växte, jag tyckte att hennes reaktion var kraftigt överdriven, och jag tänkte att hon var en riktig ”drama queen” och hade uppmaningen ”sluta spela teater!” hängande på läpparna. Jag behövde verkligen mer lugn och ro så här i tidig timme!

Jag är glad att jag valde att gå på toa istället för att öppna munnen i det läget. Genom att uppmana min dotter att ”sluta spela teater” hade jag visserligen kanske fått henne att tystna och på så sätt fått det lugn jag längtade efter. Men vad skulle anledningen till hennes tystnad vara? Omtanke om mig? Knappast. Snarare skulle hennes tystnad bero på att hon skämdes. Jag tror att när jag säger till mitt barn ”sluta spela teater” så uppfattar mitt barn också ett underliggande budskap, nämligen ”nu är du löjlig”. Så barnet slutar med sitt beteende för att slippa känna sig löjlig. Krasst uttryck: genom att uppmana mitt barn att sluta spela teater får jag (kanske) fram önskat beteende, men av en anledning som, för mig, känns helt fel.

Ytterligare ett problem med att uppmana mitt barn att sluta spela teater är att det inte på något sätt tillgodoser hennes behov i situationen. För hon har ju också behov. Behov som hon försöker tillgodose genom att säcka ihop och gråta tårlöst. (Läs gärna mer om min syn på behov här.)  Jag gissar att hennes behov i den här situationen är att känna sig förstådd, att få empati för hur jobbigt allt känns just nu. För att verkligen försäkra sig om att vi föräldrar fattade så valde hon att visa sina känslor väldigt ”tydligt”. Den snarast retoriska frågan lyder: Hur förstådd känner man sig när någon uppmanar en att skärpa till sig och sluta spela teater?

Barn kan inte alltid få sin vilja fram, men de borde alltid få sin känsla fram. Jag försöker att ha det som ledmotiv i mina relationer med barnen. Under min självvalda time-out på toaletten påminde jag mig själv om det och gick sedan ut och satte mig på armstödet till fåtöljen där dottern fortfarande låg och skrek att hon inte orkade gå till frukostbordet och att hon hatade sitt liv för att hon måste åka på utflykt idag:

– Oj, oj, oj gumman, du är verkligen upprörd och jag gissar att det är jätteviktigt för dig att pappa och jag fattar hur ledsen du är?
– Jag vill inte åka på utflykt!
– Jag märker verkligen det! Det finns antagligen massor av andra saker du hellre skulle vilja göra idag än att kolla på får och grisar?
– Jag vill vara hemma och hoppa rep!
– Jag fattar… Du gillar verkligen ditt nya hopprep?
– Ja… Jag gillar inte fåniga får…
– Nä, jag vet…
– Mamma, kan jag få salami med mig i min matsäck idag?

Samtalet tog mindre än en minut. Min dotter fick förståelse. Jag fick lugn och ro.

Läs mer 7 Kommentarer