Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för dina barn?

Föreställ dig följande. Det närmar sig slutet av simskoleterminen och märkestagning. Dina två barn är glada och förväntansfulla och pratar i bilen på väg dit om vilka märken de skall ta.

Efteråt är glädjen mer ojämnt fördelad. Dottern har lyckats ta två märken. Sonen inga. Snacka om föräldrautmaning…

Vad händer om du berömmer dottern!? ”Vad duktig du är! Vad bra du kan! Vad du kämpade fint!” Även om du förstås inte säger det är risken uppenbar att sonen ändå drar slutsatsen att det betyder att han är dålig och inte kämpade tillräckligt. Därför behöver du samtidigt göra ditt bästa för att släta över just det outtalade budskapet: ”Man är bra på olika saker älskling. Du skall se att du klarar det nästa gång. Din syster har ju inte missat lika många lektioner som du så det är klart att det var enklare för henne.”

Alternativet, att inte uppmärksamma dotterns nya simmärken, är inte heller speciellt tilltalande. Inte skall väl hon behöva hålla inne med sin glädje bara för att hennes bror är ledsen?!

Det här är ett tydligt exempel på en situation när det underlättar för alla inblandade – både barn och föräldrar – om föräldrarna intresserar sig för barnens upplevelser, istället för att recensera dem (jag har skrivit mer om det här och här).

Om föräldern gör det kanske följande samtal utspelar sig med dottern:

– Men kolla, du tog två märken!
– Ja! Jag tog både Baddaren och Doppingen!
– Jag ser! Hur känns det?
– Jättekul. Jag känner mig stolt.
– Mm, det är en härlig känsla när man klarar något som man vill klara, eller hur?
– Ja.

Hade dottern varit lyckligare om föräldern istället hade utropat att hon var duktig? Hade hon känt sig mer värdefull? Jag tvivlar på det. Inte heller behöver dottern nu ägna tid åt att fundera över vad föräldern skulle tycka om hon inte tar några märken nästa gång. Om det händer skulle det ju bara bli ytterligare en erfarenhet att tillsammans reflektera kring.

Ordbytet med den besvikne sonen kanske skulle låta ungefär så här:

– Jag hatar simskolan! Jag vill aldrig gå hit igen.
– Du hade verkligen velat ta ett märke va?
– Ja! Du får faktiskt ge mig en glass när vi kommer hem så jag blir lite glad igen!
– Jag gissar att du känner dig rätt ledsen just nu och vill ha något att vara glad för?
– Ja. (Gråt)
– Jag hajjar. Det är riktigt trist när man inte klarar något som man verkligen, verkligen vill klara, eller hur?
– Ja.
– Mm, jag vet älskling…

Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för dina barn?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Läs mer 3 Kommentarer

Bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ

Om du läste mitt förra inlägg tänkte du kanske att ”ja, ja, det var ju en del tänkvärt i det. Men lite hårddraget var det väl ändå? Barnen behöver väl få höra att de är duktiga, åtminstone ibland?!”

Jag tror också att barn behöver få höra att de är duktiga – om de blir bedömda. Om man blir bedömd av andra är det utan tvekan skönt att få en positiv bedömning då och då.

Men varför skall vi vuxna över huvud taget bedöma barnens prestationer? Barnen ritar för att det gillar att vara kreativa. De klättrar i träd och cyklar för att de behöver utmaning och rörelse. De lär sig att klä på sig för att de har en längtan att klara sig själva. Helt naturligt gläds de när de lyckas och sörjer när de misslyckas.

Genom att ständigt bedöma barnens prestationer blir de så småningom beroende av beröm som bekräftelse och därför frågar de också efter det: ”visst var jag duktig som lärde mig cykla idag mamma?” Men helt ärligt så tror jag att det skulle vara mycket mera vilsamt för dem om vi bara delade deras känslor – gladdes med dem när de var glada och sörjde med dem när de var ledsna – för bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ bedömning. Den lilla flickan som lär sig att cykla och får höra att hon är ”duktig” vet också precis vad hon är när hon kör i diket dagen därpå! Även om hennes föräldrar förstås inte säger det till henne så drar hon slutsatsen själv. Var hon duktig igår måste det ju betyda att hon är dålig idag.

Jag tror att den lilla flickan som lär sig cykla egentligen skulle gilla mer om hennes föräldrar deltog i hennes firande och intresserade sig för hennes upplevelse – istället för att recensera den: ”Grattis! Du cyklade själv älskling! Vad tänkte du när du märkte det!?” Nästa dag när hon kör i diket blir det bara ytterligare en upplevelse att dela: ”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”

—–

Snart skall jag skriva om uppskattning när barnen gör saker som bidrar till andra människor (dukar av sin tallrik, städar undan sina grejer, klär på sig själva osv). Hoppas du vill komma tillbaka hit och läsa om det!

Du har väl inte missat att jag har en sida på facebook? Följ mig där –>

Läs mer 7 Kommentarer

Därför säger jag inte till mina barn att dom är duktiga

– Vad duktig du är som kan cykla utan stödhjul! 
– Vilken fin teckning du har ritat! 
– Vad bra du är på att simma!

Det här är exempel på saker jag undviker att säga till mina barn. Jag använder inte ordet ”duktig” om mina barn. Jag säger inte heller att det de gör är ”bra”, ”rätt” eller ”fint”. Jag undviker helt enkelt att göra bedömningar av mina barns prestationer. Jag tror nämligen inte att det bidrar till dem att jag gör det. Tvärtom.

För att förklara vill jag gärna börja med att dela min bild av människan med dig. Jag tänker mig människan som en rysk docka. Längst in finns en solid kärna. Jag kallar henne för en ”human being”. Hon rymmer människans värderingar, tankar och känslor. Här finns också hennes lust, längtan och drömmar. Denna ”human being” omges många gånger av ett skal: en ”human doing”. Här framhåller människan sina prestationer. Detta skal omges inte sällan av ytterligare ett skal. Jag kallar det för ”human having”. Här visar vi upp våra yttre attribut, det vi äger och har.

När jag gör en bedömning av mina barns prestationer – säger att de är duktiga, gör bra eller fint – betyder det samtidigt att jag ser och möter dem som ”human doings”. Jag ser inte till kärnan i dem utan fokuserar på ett skal. Jag är orolig för vad som händer i kärnan om detta upprepas alltför många gånger. Jag ser en risk att kärnan i ett barn som ofta blir sett utifrån sina prestationer så småningom urholkas. Barnet förvandlas från en ”human being” till en ”human doing” och börjar tro att hon är sina prestationer.

För en person som tror att hon är sina prestationer är tanken på att misslyckas förstås mycket oroväckande eftersom hon misstänker att det också betyder att hon är misslyckad och värdelös som människa. Drivkraften att prestera blir därför mycket stor, men priset är också högt. Jag är orolig för att de barn som ofta blir sedda utifrån vad de presterar så småningom kommer att återfinnas i den redan alltför omfattande statistiken över utbrända människor i vårt samhälle.

Jag vill att alla barn skall veta att de är värdefulla precis som de är. Oavsett vad de presterar. Därför vill jag uppmana alla vuxna: Titta mindre på vad barnen gör och mer på vad de är! Ge näring åt kärnan i barnet. Ta dig tid att intressera dig för barnets tankar och känslor kring sin prestation – istället för att bedöma den. Om barnet kommer och visar sin teckning kan du säga:

– Nämen oj, har du gjort en teckning till!? Du gillar verkligen att rita, eller hur? Kom och sätt dig här och berätta om din teckning!

Och så när du tittar på teckningen: intressera dig för den, istället för att bedöma den.

– Vart är bilen på väg?
– Jag ser att det regnar på den här pojken. Vad tror du att han tycker om det?

Och om barnet ropar från toppen av trädet ”titta på mig, jag har klättrat hit upp!” kan du svara:

– Berätta för mig vad du ser där uppifrån!

Vill du att ditt barn skall veta att hon duger som hon är? Intressera dig för hennes upplevelser, istället för att recensera dem!

Men, undrar du kanske, behöver inte barnen få höra att de är duktiga, åtminstone ibland?! Den frågan reflekterar jag kring i  det här inlägget –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för dina barn?
Ser du den öppna dörren?
Gör det inte så attans svårt för barnen!
Längtan efter delad glädje
Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!
Så berömmer du ditt barn rätt! Om forskningsresultat, förenkling och förförelse
Kära föräldrar, sätt inte betyg på betygen!

Följ mig gärna på Facebook –>

Läs mer 58 Kommentarer

En liten belöning är väl aldrig fel?!

När min dotter var sex år följde jag med henne till en logoped. Det var några ljud som, enligt hennes egen utsago, ”gömde sig i munnen” och med spänd förväntan gick hon dit för att se om logopeden kunde hjälpa henne att hitta de där bråkiga ljuden. Besöket avslutades med att dottern fick välja ett bokmärke ur logopedens stora låda. När vi kom ut i kapprummet tittade dottern fundersamt på sitt bokmärke och sa:DSC_0113

– Jag undrar varför jag fick det här bokmärket egentligen?
– Ja, det kan man undra. Vad tror du?
– Jag tror att hon gav det till mig för att det skulle vara roligt för mig här. Men det var ju helt onödigt. Jag är ju glad för att hon lär mig att prata!

Jag blir ibland orolig när jag ser hur vuxna använder sig av mutor och belöningar i sina relationer med barnen eftersom jag tror att barnens egen inre motivation därmed riskerar att släckas ut. Jag läste nyligen boken Kommunicera med tillit av Justine Mol. Hon berättar en historia som illustrerar min oro:

En gammal man utsattes varje dag för okvädningsord av en grupp tioåringar som gick förbi hans hus på väg hem från skolan. Efter att för femtioelfte gången ha fått höra hur korkad, ful och skallig han var fick han en idé. Följande dag gick han och mötte dem och meddelade att alla som kom förbi nästa dag och förolämpade honom skulle få en dollar var. Förundrade och upphetsade kom de förbi dagen efter och skrek mer frenetiskt än någonsin. Mannen gav dem en dollar var. ”Om ni kommer förbi imorgon igen skall ni få 50 cent var”, sa han. Visst, de tycke fortfarande att det var värt det och nästa dag hördes återigen högljutt gapande utanför hans dörr. Precis som han lovat betalade mannen men sa: ”Det här börjar bli lite dyrt. Om ni kommer tillbaka imorgon igen får ni tio cent.” Barnen tittade på varandra. ”Tio cent? Jag tänker inte göra det för tio cent.” De kom aldrig tillbaka igen.

Genom att ge barnen en yttre motivation att göra det som de gillade att göra lyckades den gamle mannen släcka deras inre motivation. När belöningarna upphörde fann barnen inte längre någon glädje i att göra det som de tidigare hade ägnat sig åt med liv och lust. Min oro är att det här är precis vad föräldrar och andra vuxna (lärare, förskolepedagoger, logopeder osv) gör när de belönar barnen. Jag ser en risk att man med löften om guldstjärnor, glaskulor, klistermärken, bokmärken och tatueringar släcker barnens naturliga intresse för just de saker som man egentligen vill stimulera intresset för!

Läs gärna mer om min kritik mot att använda mutor och belöningar i fostran av barnen här:

Därför är jag kritisk mot belöningssystem för barn
Tjat hot och mutor fungerar! Eller?
Belöna rätt beteende eller förstå vad barnet behöver?

 

Läs mer 20 Kommentarer

Gräv där du står och sopa framför egen dörr

Irritationen och ilskan slog läger i vårt hus härom morgonen. Vi var stressade. Alla gapade i munnen på varandra. Ingen satt på sin stol och åt frukost. Det var helt enkelt en sådan där morgon som man helst bara vill radera ur minnesbanken när man väl sitter i bilen på väg till jobbet. Jag ville visa barnen deras matsäckar och förklara vilka kläder som var bra att ta med på utflykten, men ingen hörde vad jag sa för 6-åriga dottern skrek i högan sky eftersom hennes favorittröja låg i tvätten. I ren vanmakt höjde jag rösten rejält:

Nu får du sluta gapa!!!

 Förvånat tittade dottern på mig och sa med alldeles vanlig röst:

Men mamma, fattar du inte att om du skriker åt mig så minskar dina chanser att jag slutar skrika. Om man vill att barnen skall göra något så måste man faktiskt göra likadant själv!

Barn gör som vi vuxna gör. Tack för påminnelsen älskling!

Lever du upp till de krav du ställer på barnen?

Läs mer Inga kommentarer