Självbelåtna pedagoger och oförstående föräldrar? Tips för mer konstruktiva samtal i förskola och skola

– Hon lyssnade inte på vad jag sa!
– Han gick i försvar med en gång.
– Jag tror inte ens hon försökte förstå vad jag menade.

Jag möter ofta både föräldrar och pedagoger som säger ungefär så här efter gemensamma möten i skolans och förskolans värld. Det är ledsamt, eftersom möten mellan föräldrar och pedagoger vanligen handlar om barn som på något sätt mår dåligt eller är i behov av stöd. Och samtidigt är det kanske förklarligt, just för att det är känslomässigt laddat och sårbart.

– Vad skall man göra? Om folk inte vill förstå, så vill de inte.
– Vissa människor har helt enkelt ingen aning om hur man gör när man lyssnar.

När möten inte resulterar i en upplevelse av kontakt ligger det nära till hands att skylla på den andra parten. Det kan förstås ge skuldbefrielse, men att lägga ansvaret på den andra personen innebär samtidigt ett frånsägande av den egna potentialen att påverka hur samtalet blir. Och det är synd, eftersom det faktiskt är möjligt att göra just det.

I den här artikeln skall jag dela med mig att tre ”livbojar” som jag försöker hålla mig stenhårt i när jag kommunicerar med andra människor om sådant som är känslomässigt laddat och viktigt. Med hjälp av dem kan jag hålla mig flytande i min strävan efter ömsesidig kontakt och undvika att dras ned i djupet av tolkningar, dömanden, etiketter och föreställningar om ”borden”. I det djupet finns nämligen ingen kontakt, bara motstånd och avstånd. Dessa tre livbojar kan användas av både föräldrar och pedagoger (och är egentligen inte alls specifika för förskole- och skolmöten).

shutterstock_316577522beskuren

1. Observationer

Med observationer menar jag faktiska iakttagelser som:

– Igår sa Jakob till mig att han hatar skolan.
– Elisa har suttit under bänken två av tre mattelektioner den här veckan.
– Sara drog av Karim mössan tre gånger på rasten igår och sa att han är ”miffad”.

Observationer är fria från värderingar och lämnar litet utrymme för ifrågasättande och diskussion. Detsamma gäller inte tolkningar och etiketter som:

– Jakob trivs inte i skolan (tolkning).
– Elisa saknar motivation att lära sig (tolkning)
– Sara är elak och utåtagerande (etiketter)

Tolkningar och etiketter kan leda till missförstånd (det är inte säkert att alla inblandade har samma uppfattning om vad ”utåtagerande” betyder), långdragna begreppsexerciser (vad är egentligen motivation?) och konflikter (”Hur kan du säga så om Sara?!”).

Det är alltså möjligt att öka chansen att nå kontakt med den man pratar genom att uttrycka faktabaserade observationer. Men vad gör man om den andra personen inte uttrycker sig så, utan istället flitigt formulerar både tolkningar och etiketter? Mitt bästa tips är att efterfråga observationer:

– Vad är det du har lagt märke till som du tolkar som att Jakob inte trivs i skolan?
– Vad har du har observerat som tyder på att Elisa saknar motivation?
– Jag vill gärna veta vad du har hört och sett Sara göra, som du uppfattar som elakt och utåtagerande. Vill du berätta?

Syftet med att ställa frågor som dessa är naturligtvis att flytta samtalet från det minerade fält som tolkningar och etiketter utgör, men också att lite fint påminna den andra personen om att det är skillnad på fakta och tolkningar och att det alltid finns mer än en möjlig tolkning i varje situation. Min erfarenhet är, att när jag ett par gånger efterfrågat de observationer som ligger till grund för den andra personens tolkningar och etiketter, brukar hen börja välja sina ord mer omsorgsfullt.

Här kan du läsa mer om vad observationer är och hur de kan uttryckas –>

2. Mål

Det andra som jag fokuserar på i samtalet är målet/målen: Vad är det jag vill uppnå? Vad är det den andra personen vill uppnå? Att barnet mår bra? Att få stöd i att möta barnet? Att förstå barnet? Arbetsro i klassrummet? Att alla barn och föräldrar känner sig trygga? Eller något helt annat?

Att tydliggöra mål är otroligt viktigt, för utan mål är det omöjligt att diskutera vilka möjliga lösningar som finns. Mål formuleras i generella termer och är oberoende av att en viss person utför en viss handling, vid en viss tidpunkt och på en viss plats. När samtalet glider över på frågor om vem, vad, när och var pratar man inte längre om målet, utan om lösningarna. Det skall man förstås också göra – men först när målet är formulerat.

Att uttrycka målen bidrar till att skapa förankring och gemensamt fokus:

– Jag är mån om att Jakob trivs i skolan.
– Jag vill gärna att Elisa skall uppleva delaktighet i skolarbetet och att det skall vara arbetsro för alla.
– Jag tycker att det är viktigt att barnen möter varandra med respekt.

Eftersom målen är positivt värdeladdade uppstår sällan diskussion kring huruvida de är önskvärda. Vem vill inte att ett barn skall trivas? Att alla skall uppleva delaktighet och arbetsro? Att konflikter skall lösas på respektfulla sätt?

Tyvärr händer det att man möter någon som börjar prata om åtgärder, långt innan målet är definierat. Då kan det vara bra att säga ungefär så här:

– Innan vi börjar prata om specifika lösningar vill jag gärna få en bild av vad målet är.
– Jag vill gärna prata om konkreta åtgärder! Först vill jag bara vara säker på att jag förstår vad det är vi strävar mot.

Många människor är ovana vid att skilja på mål och lösningar och funderar främst på vilka konkreta handlingar som kan utföras. Dem kan man hjälpa med målformuleringen, genom att själv gissa vad det är de vill uppnå:

– Är målet att Jakob skall trivas?
– Har jag förstått dig rätt, att det är arbetsro som är viktigt här?
– Handlar det om att hjälpa barnen att lösa konflikter på respektfulla sätt?

Syftet med att ställa frågor om målet är naturligtvis att öka den egna förståelsen för den andra personens perspektiv. Men frågorna är också viktiga genom den signal de sänder: ”Jag vill förstå vad som är viktigt för dig!” De flesta människor uppskattar att bli mötta utifrån det förhållningssättet och det bidrar till att skapa och upprätthålla en ömsesidig kontakt i samtalet.

3. Lösningar

Om allt hittills gått enligt plan har jag nu klarat av två av tre delar i samtalet, utan att väcka motstånd hos den jag talar med. Observationerna är neutrala (”han sa”, ”hon gjorde” osv) och målen är positivt värdeladdade för alla samtalsdeltagare (alla vill ha en verksamhet präglad av arbetsro, respekt, gemenskap, förståelse osv.). Återstår så att prata om vilka möjliga medel som står till buds för att nå målet.

Det är nu man börjar prata om vem som gör vad, när, hur och på vilken plats – och man pratar om det i relation till målet. Det finns nämligen alltid mer än en lösning på varje problem, mer än ett möjligt medel för att uppnå varje mål. Att Elisa sitter tyst och uppför sig som alla andra elever är, till exempel, bara ett av många möjliga sätt att uppnå arbetsro i klassrummet.

Om samtalet kretsar kring hur man skall få Elisa att sitta tyst och stilla – utan att koppla det till målet om arbetsro – är risken stor att mötet blir resultatlöst, eftersom Elisa kanske helt enkelt inte har förmåga att göra det som önskas av henne. Om man istället tar utgångspunkt i behovet av arbetsro finns det många möjliga lösningar. Att Elisa uppför sig som alla andra är bara en av flera tänkbara. En annan är kanske att hon får sitta ifred i ett mindre rum? Eller så kanske det hjälper om hon får lyssna på musik i sina lurar, för då kan hon skärma av sig från allt som stör runtomkring?

Anta att du är förälder till Elisa och att pedagogen du sitter i möte med säger: ”Jag vill att du förklarar för din dotter om att det inte är okej att prata rakt ut på lektionerna och att hon måste sitta på sin stol.” Du tänker: ”Som om det skulle hjälpa!? Elisa vet ju redan vad hon borde göra!” Att anknyta till målet när du svarar kan hjälpa till att bevara den ömsesidiga kontakten i samtalet: ”Jag håller med om att det är superviktigt att det är lugnt i klassrummet, däremot tvivlar jag på att det har någon effekt att jag pratar med Elisa. Hon vet redan vilket som är det önskade beteendet i klassrummet. Har du några andra tankar om vad som kan göras för att det skall bli arbetsro i klassrummet?” Du säger nej till medlet, men du säger fortfarande ja till målet och chansen är därför god att du lyckas bibehålla kontakten med den du pratar.

När lösningar formuleras finns två fallgropar som bör undvikas. Den första är att formulera (och att acceptera formuleringar som handlar om) vad som inte skall göras, snarare än vad som skall göras:

– Elisa skall inte behöva räkna mer i treans mattebok.
– Fröken skall sluta skälla på Sara.

Problemet med den här typen av negativa formuleringar är att de lämnar fältet fritt för tolkning kring vad som faktiskt skall göras. Sannolikheten att alla inblandade kommer att vara nöjda med sakernas tillstånd längre fram är ganska liten, för det enda man har kommit överens om är ju vad som inte skall hända.

Den andra fallgropen är otydlighet. Pedagogen lovar att ”ge svårare uppgifter” till matteentusiasten, föräldern säger att hon skall ”prata med” barnet som stör i klassrummet och rektorn skall ”informera alla berörda”. När åtgärderna som beslutas är otydliga är risken för missförstånd och önsketänkande stor.

Därför är det fyra frågor som är viktiga att hålla i minnet när man pratar om lösningar:

1. Vad är det som skall göras?
2. Av vem?
3. När skall det göras?
4. På vilken plats?

Planera för uppföljning

Innan mötet avslutas är det en sista sak jag vill komma överens om med den andra personen: Uppföljning. Jag vill på något sätt ha kontakt kring huruvida de överenskomna åtgärderna har genomförts och vilka konsekvenser det fått i relation till målet. När jag går från mötet vill jag därför gärna ha gjort upp om när uppföljning skall ske, på vilket sätt (möte, mejl, telefonsamtal?) och vad det är som skall följas upp.

En sista påminnelse

Det jag beskriver i den här artikeln är inga retoriska knep för att överlista eller förmå den andra personen att säga ja till den egna önskan. Det jag delar med mig av är mina tankar om hur man kan skapa förutsättningar för samtal präglade av ömsesidig kontakt och respekt. Ur sådana samtal kan det utvecklas förståelse för varandras perspektiv och gemensamt accepterade lösningar.

Gillar du det jag skriver? Dela gärna vidare till andra som du tror kan ha nytta av det här inlägget!

Visste du att jag erbjuder föreläsningar och workshops när det gäller kommunikation och konflikthantering mellan vuxna, tex om hur man skapar konstruktiva samtal i förskolans och skolans värld? Du kan läsa lite mer om det här –> Kontakta mig gärna för mer info och offert på info(at)petrakrantzlindgren.se eller 0704-298991.

Kurs i kommunikation och konflikthantering med barn? Jag har just nu fem platser kvar på kursen som startar 8 april. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 20 Kommentarer

Kursstart i april: Kommunikation och konflikthantering med barn och unga

* flicka tittar fram beskurenJust nu: 1 plats kvar *

Vårens två första kurser i kommunikation och konflikthantering med barn blev fort fulltecknade. Nu är ännu en kurs öppen för anmälan.

Tid: Fredag 8/4 och fredag 22/4 kl. 9-17 samt uppföljning måndag 2/5 kl 17.30-20  (totalt 16,5 timmar).

Plats: Ansgarskyrkans konferens, Lidingö Centrum (15 min från T-centralen med kollektivtrafik).

För vem? Föräldrar, pedagoger och andra som vill utvecklas i sin förmåga att kommunicera och lösa konflikter med barn och unga. Max 15 deltagare.

Pris: 3 650 kr + 180 kr för kursbok. (500 kr betalas i samband med anmälan, resten ca två veckor före kursstart). I priset ingår kaffe/te och smörgås på förmiddagen och kaffe/te på eftermiddagen.

Parrabatt: Föräldrapar betalar 6 800 kr + 180 kr för kursbok (delar på en bok).

Anmälan och betalning av anmälningsavgift sker här –>

Mer information om kursens innehåll och upplägg hittar du här –>

Läs mer Inga kommentarer

”Om du älskar dina barn, har du en plikt att skälla ut dem när de gör något som är fel!”

”När du skäller på mig, mamma, är det svårt för mig att älska mig själv.” Så svarade min dotter mig när hon var sju år och jag frågade henne om hon älskade sig själv. Hennes ord väckte massor av tankar och känslor i mig och jag valde att dela dem på min blogg (det är flera år sedan nu).

I julas läste den danska folketingsledamoten Marie Krarup (Danskt Folkeparti) min text. Den väckte tankar och känslor i henne också. På sin fb-sida delade hon texten med orden:

Jag har den gammaldags uppfattningen att barn inte heller skall älska sig själva om de retar andra, tar andras leksaker eller svarar otrevligt… Det är faktiskt därför som det är förnuftigt att föräldrarna skäller ut sina barn då och då!

shutterstock_37659334

Detta blev startskottet på en brevväxling mellan Marie Krarup och mig, vars två första delar i dag publicerades i den danska tidningen Politiken. Här nedan kan du läsa våra respektive brev, översatta till svenska. Första Marie Krarup:

Kära Petra

Jag har läst din artikel om barnuppfostran, där din dotter berättar för dig att hon har svårt för att älska sig själv, om du skäller på henne. Därför drar du slutsatsen, att vuxna inte skall skälla ut barn. Tack för ditt råd. Men jag kommer inte att följa det. Jag kommer att fortsätta skälla ut mina barn om det är nödvändigt.

Jag är inte orolig för att mina barn inte kan älska sig själva om jag skäller ut dem. Faktiskt är det just precis det jag vill uppnå – alltså att de inte älskar sig själva, när de gör något fel.

Om de är onda eller obetänksamma i sitt beteende mot andra människor, skall de inte älska sig själva i den situationen. Det vill jag gärna göra dem uppmärksamma på. För jag är en auktoritet i deras liv, och jag har plikt att leda dem rätt, så gott jag kan.

Så om jag avstår från att skälla på dem eftersom jag hellre vill att de älskar sig själva, så sviker jag dem. Jag tydliggör inte för dem, vad de bör göra och särskilt inte bör göra. Jag riskerar att få barn som blir okritiskt självupptagna, och som inte får en moralisk kompass inbyggd. De kommer för första gången att få reda på vilka normer som råder i världen, när de stöter emot dem ute i den stora världen utanför familjen. Det vore synd om dem.

Så mitt råd är: Om du älskar dina barn har du plikt att skälla ut dem när de gör något som är fel!

Vänlig hälsning

Marie Krarup

Hej Marie!

Vi är eniga i en sak: Det är otroligt viktigt att vi lär barnen samhällets normer, att vara respektfulla, omtänksamma och ta ansvar! Allt annat vore, precis som du skriver, ett svek mot barnen.

Det vi inte är eniga om är hur vi bör göra detta. Du anser att utskällningar är viktiga och lämpliga. Det anser inte jag.

Skäll är, för det första, onödigt. Barn vill ”göra rätt” och samarbeta. Ibland vet de inte vad som är rätt. Ibland glömmer de. Ibland förmår de inte göra det rätta (kanske för att de inte ser hur de kan göra det utan att ge upp för mycket på sina egna behov.) I inget av dessa lägen behövs skäll. Det som behövs är att vi, i respektfull ton, berättar om hur barnets agerande påverkar andra människor, att vi påminner och att vi tillsammans med barnen försöker hitta lösningar som fungerar för alla.

Men vuxnas skäll är också, för det andra, olämpligt eftersom det väcker rädsla och skam hos barnet. Ur skam föds självförakt och rädsla gör det svårt för barnet att förstå vad den vuxne säger. Eftersom utskällningar nästan alltid uppfattas som orättvisa av barnet skadar de också relationen till den vuxne. Barnet känner förakt och motstånd, får tankar på hämnd, börjar ljuga, smyga och skylla ifrån sig för att undgå ytterligare skäll. På så sätt motverkar upprepade utskällningar just det som många föräldrar hoppas uppnå: Barn som visar respekt och tar ansvar.

Slutligen Marie, är vi djupt oense när det gäller barns självkärlek. Du vill inte att barnen skall älska sig själva när de gör något som är fel. Jag vill att mina barn alltid skall älska sig själva, trots att de – precis som du, jag och alla andra människor – är ofullkomliga.

Allt gott!

Petra

Kära Petra

Jag tror att du har lite för höga tankar om människor och deras förmåga att tänka och handla rationellt.

Du talar om att man skall älska sig själv som den operfekta människa man är. Men du ber ju människor om att vara perfekta. För man skall inte skälla i din värld. Man skall inte bli arg. Men du kan inte mena att det låter sig göra? Folk BLIR alltså arga i den verkliga världen. Det är ett faktum som vi måste förhålla oss till.

Därför är det också i sin ordning att föräldrar skäller på sina barn, när barnen har gjort något oacceptabelt. Om inte föräldrarna gör det, kommer ju andra att göra det när de blir stora och fortsätter med sina felaktiga handlingar. Nej, då är det bättre att föräldrarna visar dem rätt, så gott de kan. Och det kommer mycket ofta att innebära skäll. För inte alla är så perfekta, som du förväntar dig.

Dessutom är det bra att skämmas, när man har begått något fel. För då kan man be om förlåtelse. Skam är den känsla som kommer när man förstår att man har gjort något fel. Den är definitivt inte skadligt. Den är faktiskt välgörarande.

Mvh Marie

Hej igen Marie!

Uppfattar du det jag skriver som att föräldrar inte bör bli arga? Det är inte det jag menar. Föräldrar blir arga och det är helt okej, till och med bra.

Den viktigt frågan är hur ilskan uttrycks. Sänder jag signalen: ”Det här är viktigt för mig. Det här accepterar jag inte därför att…”? Eller sänder jag signalen: ”Du duger inte. Du borde skämmas. Du borde veta bättre.” Stor skillnad! Det första kan väcka barnets empati. Det andra väcker rädsla och skam.

Du har helt rätt i att ”den sunda skammen” är viktigt och hjälper oss navigera i sociala sammanhang. Men neuropsykologisk, emotions-, anknytnings- och evolutionsforskning har visat att barn tidigt känner skam naturligt (utan att någon skambelägger dem) och att skammen bara är socialt gynnsam om barnet får hjälp att hantera den av viktiga och empatiska vuxna. När barn inte får stöd, eller till och med blir skambelagda av viktiga vuxna, drar de sig istället undan och stänger av sina känslor. Människor som upplevt mycket skam är mindre benägna än andra att lita på medmänniskor, ha impulskontroll och känna empati. Dessa effekter är förstås ett problem för dem själva, men också ett problem för samhället. För på vilken grund skall vi bygga en gemensam samhällsmoral, om vi inte bygger den på människors tillit och empati?

Bästa hälsningar

Petra

Kära läsare. Vad tänker ni om detta? Är det föräldrars plikt att skälla ut sina barn? Lämna gärna en kommentar och berätta hur du ser på det!


Läs mer 57 Kommentarer

Bör vi verkligen alltid ta barns känslor på allvar?!

– När jag är ledsen säger fröknarna att jag har fina flätor eller fin tröja. Om de nu tycker det måste de väl inte säga det, just när jag är ledsen?
– Varför tror du att de gör det?
– Jag tror att de gör det för att jag skall bli glad, men jag vill inte bli glad när jag känner mig ledsen.

Ordväxlingen med min dotter utspelade sig när hon var fem år. Hon trivdes inte riktigt i förskolan och var ofta ledsen. Jag är säker på att hennes tolkning av pedagogernas avsikt var riktig. Det ligger ofta välmening bakom ord som dessa. Och ändå upplever barnen det inte alltid så.

Finns det bra känslor och dåliga känslor? Finns det känslor som vi bör försöka ”trolla bort” eller inte tänka på? Jag tror inte det. Jag brukar föreställa mig känslor som symbolerna på bilens kontrollpanel. Alla symboler är viktiga och på samma sätt som en blinkande oljetryckslampa indikerar att det krävs en åtgärd, visar förekomsten av de känslor som ofta kallas ”negativa” att något behöver tas omhand. Det ledsna barnet kanske behöver förståelse eller trygghet? Det arga barnet kanske längtar efter respekt eller gemenskap?

Vad behöver det sura barnet? Det blyga? Det missmodiga? Att inte reflektera över detta, utan istället försöka avleda (”Skall vi se om vi hittar ditt favoritpussel?”) eller förminska (”Det går snart över!”) är jämförbart med att försöka täcka över oljetryckslampan när den lyser. Det kan förefalla fungera på kort sikt, men långsiktigt riskerar det att få en del negativa konsekvenser.

person-906895_640

Bild: Pezibear

”Men skall vi verkligen alltid ta barnets känslor på allvar? Vissa barn reagerar överdrivet starkt. Då är det väl bättre att försöka mildra känslorna och lära barnet att inte överreagera?” Jag möter ibland den här idén, att vuxna bör försöka hjälpa barn att känna lagom mycket. Jag ser åtminstone två problem med att omsätta den i praktiken.

För det första förstår jag inte hur vi skall kunna avgöra om barnets reaktion är överdriven. Det som är en liten sak för den vuxne är kanske en stor sak för barnet? Vad ger den vuxne rätten och förmågan att definiera vad som är stort och smått för barnet och vad som är lagom mycket oro, rädsla, sorg eller glädje?

För det andra är det inte säkert att det är tydligt vad ett barn reagerar på. Jag minns att jag, några dagar efter att min mamma gick bort, tappade en klick grädde på golvet och började storgråta. En person utan inblick i mitt liv hade säkert kunnat tolka det som en överreaktion. Jag är glad att min man inte gjorde det. Istället fångade han in mig i en lång, varm kram som berättade att han förstod att gråten handlade om så mycket mer än en gräddklick och att min känsla var okej.

När ett barn, till synes, blir argt över en felplacerad tallrik eller vettskrämt för en humla – hur kan vi avgöra om detta är en stor eller liten sak och vad det egentligen är som barnet reagerar på? Det kan vi inte, eller hur? Tills motsatsen är bevisad – vilket den förmodligen aldrig kan bli – tycker jag därför att vi bör utgå från att barnets reaktioner är adekvata, rimliga och berättar något om barnets behov. Vad tycker du?

(Denna text har tidigare publicerats som en krönika i Förskoletidningen.)

Rea på självkänsla! Just nu säljer Adlibris min bok, Med känsla för barns självkänsla, med 25 procents rabatt –>

Mer på samma tema:

Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
Därför finns det inga barn som överreagerar!
Skärp till dig och sluta spela teater!
Förstå eller förklara – vad väljer du?
Vill du har barn som känner rätt? Eller barn som har rätt att känna?
Barn bestämmer själva när de har gråtit färdigt!

Läs mer 11 Kommentarer

När barn skrattar åt vuxnas tillsägelser, då är gränsen nådd! Eller?

”Alltså, mycket skit kan jag ta, men när mitt barn skrattar eller flamsar när jag blir arg… Då rinner det fullständigt över för mig! Då är gränsen nådd! Det är så fruktansvärt respektlöst. Som att mina känslor inte betyder något, de är bara ett skämt!”

Mamman som berättade det här för mig är långt ifrån unik. Jag möter många vuxna som vittnar om hur provocerande det är när barn skrattar åt tillsägelser och skäll. Kanske kan du också känna igen dig i känslan av snabbt uppflammande ilska när ditt barn inte tycks ta dig på allvar?

baby-girl-581953_1280komp

Vad skall man ta sig till när ungarna inte bryr sig, utan i stället hånler en rakt i fejset? Jag tror vi behöver börja med att syna antagandet att barnets skratt är ett uttryck för att barnet inte bryr sig. Tvärtom tror jag att det många gånger är ett tecken på att barnet är väldigt påverkat av det den vuxne gör och säger. Påverkat på, ett för barnet, obehagligt sätt. Jag tror att skrattet är ett uttryck för barnets skam eller rädsla eller barnets försök att påverka den vuxnes känslotillstånd.

Att skam kan utlösa skratt tror jag att de flesta av oss egentligen vet. Har du någonsin varit med om att lyfta handen till hälsning för att sedan märka att personen du vinkade till inte alls var någon du kände? Låt mig gissa att du då skrattade lite förläget? Har det hänt att du spillt ett glas vatten eller vin över dig på en finare middag? Följdes denna pinsamhet månde av ett skratt från din sida? Skammens skrattutlösande effekt fick jag själv uppleva häromdagen när jag var ute och gick med en vän. Jag snubblade till och föll pladask i en vattenpöl. Det gjorde ont, var kallt och inte alls roligt. Ändå skrattade jag. Jag ville liksom släta över min klumpighet.

Rädsla kan också framkalla skratt. Jag minns när jag precis börjat fjärde klass och vår nya magister blev arg för första, men inte sista, gången. Han skällde så spottet skvätte och slog knytnäven i katedern med stor kraft. Jag satt alldeles nära och helt opassande började jag fnittra. Tog jag inte magistern på allvar? Läget var faktiskt det motsatta. Jag tog in varje uns av hans ilska och var så rädd att det stack i fingertopparna och tårna. Kanske kan du också minnas en situation när du var barn och skrattade fastän du var rädd?

Ett barn kan alltså skratta som en direkt följd av att hon skäms eller blir rädd. Och att man kan skämmas eller bli rädd när en vuxen säger till eller skäller, det minns nog de flesta av oss från vår egen barndom. Men skratt kan också vara ett barns försök att ändra känslan som en annan människa har. Många barn lär sig att om de gör något som får en vuxen att skratta, så ler också den vuxne mot barnet och verkar nöjd och glad. Inte nog med det, när den vuxne är nöjd och glad är det också lättare för barnet att själv känna sig nöjd och glad. Att skratt fungerar som problemlösare är därför en hypotes som många barn utvecklar tidigt i livet. I ljuset av denna (för ett barn fullt logiska) hypotes är det inte så konstigt att ett barn skrattar när en vuxen blir arg, eller hur?

Tillbaka till mamman vars ord inledde den här texten. Jag tror också att gränsen är nådd om barnet skrattar när mamman blir arg. Och då tänker jag inte bara på mammans gräns. Jag tänker också på barnets. Jag tror att när barnet skrattar är det inte alls säkert att det är i avsikt att reta eller håna mamman. Skrattet kan likaväl vara ett tecken på att situationen är så obehaglig och ställer så stora krav på barnet att barnet inte förmår ta in eller ha omsorg om den vuxnes perspektiv. Vad tror du?

Hur kan man sätta gränser så att barnet både vill och förmår lyssna och bry sig om det man säger? Om det har jag skrivit i artikelserien Gränser med respekt, som du kan läsa här –>

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 36 Kommentarer