Kursstart i april: Kommunikation och konflikthantering med barn och unga

* flicka tittar fram beskurenJust nu: 1 plats kvar *

Vårens två första kurser i kommunikation och konflikthantering med barn blev fort fulltecknade. Nu är ännu en kurs öppen för anmälan.

Tid: Fredag 8/4 och fredag 22/4 kl. 9-17 samt uppföljning måndag 2/5 kl 17.30-20  (totalt 16,5 timmar).

Plats: Ansgarskyrkans konferens, Lidingö Centrum (15 min från T-centralen med kollektivtrafik).

För vem? Föräldrar, pedagoger och andra som vill utvecklas i sin förmåga att kommunicera och lösa konflikter med barn och unga. Max 15 deltagare.

Pris: 3 650 kr + 180 kr för kursbok. (500 kr betalas i samband med anmälan, resten ca två veckor före kursstart). I priset ingår kaffe/te och smörgås på förmiddagen och kaffe/te på eftermiddagen.

Parrabatt: Föräldrapar betalar 6 800 kr + 180 kr för kursbok (delar på en bok).

Anmälan och betalning av anmälningsavgift sker här –>

Mer information om kursens innehåll och upplägg hittar du här –>

Läs mer Inga kommentarer

”Om du älskar dina barn, har du en plikt att skälla ut dem när de gör något som är fel!”

”När du skäller på mig, mamma, är det svårt för mig att älska mig själv.” Så svarade min dotter mig när hon var sju år och jag frågade henne om hon älskade sig själv. Hennes ord väckte massor av tankar och känslor i mig och jag valde att dela dem på min blogg (det är flera år sedan nu).

I julas läste den danska folketingsledamoten Marie Krarup (Danskt Folkeparti) min text. Den väckte tankar och känslor i henne också. På sin fb-sida delade hon texten med orden:

Jag har den gammaldags uppfattningen att barn inte heller skall älska sig själva om de retar andra, tar andras leksaker eller svarar otrevligt… Det är faktiskt därför som det är förnuftigt att föräldrarna skäller ut sina barn då och då!

shutterstock_37659334

Detta blev startskottet på en brevväxling mellan Marie Krarup och mig, vars två första delar i dag publicerades i den danska tidningen Politiken. Här nedan kan du läsa våra respektive brev, översatta till svenska. Första Marie Krarup:

Kära Petra

Jag har läst din artikel om barnuppfostran, där din dotter berättar för dig att hon har svårt för att älska sig själv, om du skäller på henne. Därför drar du slutsatsen, att vuxna inte skall skälla ut barn. Tack för ditt råd. Men jag kommer inte att följa det. Jag kommer att fortsätta skälla ut mina barn om det är nödvändigt.

Jag är inte orolig för att mina barn inte kan älska sig själva om jag skäller ut dem. Faktiskt är det just precis det jag vill uppnå – alltså att de inte älskar sig själva, när de gör något fel.

Om de är onda eller obetänksamma i sitt beteende mot andra människor, skall de inte älska sig själva i den situationen. Det vill jag gärna göra dem uppmärksamma på. För jag är en auktoritet i deras liv, och jag har plikt att leda dem rätt, så gott jag kan.

Så om jag avstår från att skälla på dem eftersom jag hellre vill att de älskar sig själva, så sviker jag dem. Jag tydliggör inte för dem, vad de bör göra och särskilt inte bör göra. Jag riskerar att få barn som blir okritiskt självupptagna, och som inte får en moralisk kompass inbyggd. De kommer för första gången att få reda på vilka normer som råder i världen, när de stöter emot dem ute i den stora världen utanför familjen. Det vore synd om dem.

Så mitt råd är: Om du älskar dina barn har du plikt att skälla ut dem när de gör något som är fel!

Vänlig hälsning

Marie Krarup

Hej Marie!

Vi är eniga i en sak: Det är otroligt viktigt att vi lär barnen samhällets normer, att vara respektfulla, omtänksamma och ta ansvar! Allt annat vore, precis som du skriver, ett svek mot barnen.

Det vi inte är eniga om är hur vi bör göra detta. Du anser att utskällningar är viktiga och lämpliga. Det anser inte jag.

Skäll är, för det första, onödigt. Barn vill ”göra rätt” och samarbeta. Ibland vet de inte vad som är rätt. Ibland glömmer de. Ibland förmår de inte göra det rätta (kanske för att de inte ser hur de kan göra det utan att ge upp för mycket på sina egna behov.) I inget av dessa lägen behövs skäll. Det som behövs är att vi, i respektfull ton, berättar om hur barnets agerande påverkar andra människor, att vi påminner och att vi tillsammans med barnen försöker hitta lösningar som fungerar för alla.

Men vuxnas skäll är också, för det andra, olämpligt eftersom det väcker rädsla och skam hos barnet. Ur skam föds självförakt och rädsla gör det svårt för barnet att förstå vad den vuxne säger. Eftersom utskällningar nästan alltid uppfattas som orättvisa av barnet skadar de också relationen till den vuxne. Barnet känner förakt och motstånd, får tankar på hämnd, börjar ljuga, smyga och skylla ifrån sig för att undgå ytterligare skäll. På så sätt motverkar upprepade utskällningar just det som många föräldrar hoppas uppnå: Barn som visar respekt och tar ansvar.

Slutligen Marie, är vi djupt oense när det gäller barns självkärlek. Du vill inte att barnen skall älska sig själva när de gör något som är fel. Jag vill att mina barn alltid skall älska sig själva, trots att de – precis som du, jag och alla andra människor – är ofullkomliga.

Allt gott!

Petra

Kära Petra

Jag tror att du har lite för höga tankar om människor och deras förmåga att tänka och handla rationellt.

Du talar om att man skall älska sig själv som den operfekta människa man är. Men du ber ju människor om att vara perfekta. För man skall inte skälla i din värld. Man skall inte bli arg. Men du kan inte mena att det låter sig göra? Folk BLIR alltså arga i den verkliga världen. Det är ett faktum som vi måste förhålla oss till.

Därför är det också i sin ordning att föräldrar skäller på sina barn, när barnen har gjort något oacceptabelt. Om inte föräldrarna gör det, kommer ju andra att göra det när de blir stora och fortsätter med sina felaktiga handlingar. Nej, då är det bättre att föräldrarna visar dem rätt, så gott de kan. Och det kommer mycket ofta att innebära skäll. För inte alla är så perfekta, som du förväntar dig.

Dessutom är det bra att skämmas, när man har begått något fel. För då kan man be om förlåtelse. Skam är den känsla som kommer när man förstår att man har gjort något fel. Den är definitivt inte skadligt. Den är faktiskt välgörarande.

Mvh Marie

Hej igen Marie!

Uppfattar du det jag skriver som att föräldrar inte bör bli arga? Det är inte det jag menar. Föräldrar blir arga och det är helt okej, till och med bra.

Den viktigt frågan är hur ilskan uttrycks. Sänder jag signalen: ”Det här är viktigt för mig. Det här accepterar jag inte därför att…”? Eller sänder jag signalen: ”Du duger inte. Du borde skämmas. Du borde veta bättre.” Stor skillnad! Det första kan väcka barnets empati. Det andra väcker rädsla och skam.

Du har helt rätt i att ”den sunda skammen” är viktigt och hjälper oss navigera i sociala sammanhang. Men neuropsykologisk, emotions-, anknytnings- och evolutionsforskning har visat att barn tidigt känner skam naturligt (utan att någon skambelägger dem) och att skammen bara är socialt gynnsam om barnet får hjälp att hantera den av viktiga och empatiska vuxna. När barn inte får stöd, eller till och med blir skambelagda av viktiga vuxna, drar de sig istället undan och stänger av sina känslor. Människor som upplevt mycket skam är mindre benägna än andra att lita på medmänniskor, ha impulskontroll och känna empati. Dessa effekter är förstås ett problem för dem själva, men också ett problem för samhället. För på vilken grund skall vi bygga en gemensam samhällsmoral, om vi inte bygger den på människors tillit och empati?

Bästa hälsningar

Petra

Kära läsare. Vad tänker ni om detta? Är det föräldrars plikt att skälla ut sina barn? Lämna gärna en kommentar och berätta hur du ser på det!


Läs mer 59 Kommentarer

Bör vi verkligen alltid ta barns känslor på allvar?!

– När jag är ledsen säger fröknarna att jag har fina flätor eller fin tröja. Om de nu tycker det måste de väl inte säga det, just när jag är ledsen?
– Varför tror du att de gör det?
– Jag tror att de gör det för att jag skall bli glad, men jag vill inte bli glad när jag känner mig ledsen.

Ordväxlingen med min dotter utspelade sig när hon var fem år. Hon trivdes inte riktigt i förskolan och var ofta ledsen. Jag är säker på att hennes tolkning av pedagogernas avsikt var riktig. Det ligger ofta välmening bakom ord som dessa. Och ändå upplever barnen det inte alltid så.

Finns det bra känslor och dåliga känslor? Finns det känslor som vi bör försöka ”trolla bort” eller inte tänka på? Jag tror inte det. Jag brukar föreställa mig känslor som symbolerna på bilens kontrollpanel. Alla symboler är viktiga och på samma sätt som en blinkande oljetryckslampa indikerar att det krävs en åtgärd, visar förekomsten av de känslor som ofta kallas ”negativa” att något behöver tas omhand. Det ledsna barnet kanske behöver förståelse eller trygghet? Det arga barnet kanske längtar efter respekt eller gemenskap?

Vad behöver det sura barnet? Det blyga? Det missmodiga? Att inte reflektera över detta, utan istället försöka avleda (”Skall vi se om vi hittar ditt favoritpussel?”) eller förminska (”Det går snart över!”) är jämförbart med att försöka täcka över oljetryckslampan när den lyser. Det kan förefalla fungera på kort sikt, men långsiktigt riskerar det att få en del negativa konsekvenser.

person-906895_640

Bild: Pezibear

”Men skall vi verkligen alltid ta barnets känslor på allvar? Vissa barn reagerar överdrivet starkt. Då är det väl bättre att försöka mildra känslorna och lära barnet att inte överreagera?” Jag möter ibland den här idén, att vuxna bör försöka hjälpa barn att känna lagom mycket. Jag ser åtminstone två problem med att omsätta den i praktiken.

För det första förstår jag inte hur vi skall kunna avgöra om barnets reaktion är överdriven. Det som är en liten sak för den vuxne är kanske en stor sak för barnet? Vad ger den vuxne rätten och förmågan att definiera vad som är stort och smått för barnet och vad som är lagom mycket oro, rädsla, sorg eller glädje?

För det andra är det inte säkert att det är tydligt vad ett barn reagerar på. Jag minns att jag, några dagar efter att min mamma gick bort, tappade en klick grädde på golvet och började storgråta. En person utan inblick i mitt liv hade säkert kunnat tolka det som en överreaktion. Jag är glad att min man inte gjorde det. Istället fångade han in mig i en lång, varm kram som berättade att han förstod att gråten handlade om så mycket mer än en gräddklick och att min känsla var okej.

När ett barn, till synes, blir argt över en felplacerad tallrik eller vettskrämt för en humla – hur kan vi avgöra om detta är en stor eller liten sak och vad det egentligen är som barnet reagerar på? Det kan vi inte, eller hur? Tills motsatsen är bevisad – vilket den förmodligen aldrig kan bli – tycker jag därför att vi bör utgå från att barnets reaktioner är adekvata, rimliga och berättar något om barnets behov. Vad tycker du?

(Denna text har tidigare publicerats som en krönika i Förskoletidningen.)

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Mer på samma tema:

Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
Därför finns det inga barn som överreagerar!
Skärp till dig och sluta spela teater!
Förstå eller förklara – vad väljer du?
Vill du har barn som känner rätt? Eller barn som har rätt att känna?
Barn bestämmer själva när de har gråtit färdigt!

Läs mer 13 Kommentarer

När barn skrattar åt vuxnas tillsägelser, då är gränsen nådd! Eller?

”Alltså, mycket skit kan jag ta, men när mitt barn skrattar eller flamsar när jag blir arg… Då rinner det fullständigt över för mig! Då är gränsen nådd! Det är så fruktansvärt respektlöst. Som att mina känslor inte betyder något, de är bara ett skämt!”

Mamman som berättade det här för mig är långt ifrån unik. Jag möter många vuxna som vittnar om hur provocerande det är när barn skrattar åt tillsägelser och skäll. Kanske kan du också känna igen dig i känslan av snabbt uppflammande ilska när ditt barn inte tycks ta dig på allvar?

baby-girl-581953_1280komp

Vad skall man ta sig till när ungarna inte bryr sig, utan i stället hånler en rakt i fejset? Jag tror vi behöver börja med att syna antagandet att barnets skratt är ett uttryck för att barnet inte bryr sig. Tvärtom tror jag att det många gånger är ett tecken på att barnet är väldigt påverkat av det den vuxne gör och säger. Påverkat på, ett för barnet, obehagligt sätt. Jag tror att skrattet är ett uttryck för barnets skam eller rädsla eller barnets försök att påverka den vuxnes känslotillstånd.

Att skam kan utlösa skratt tror jag att de flesta av oss egentligen vet. Har du någonsin varit med om att lyfta handen till hälsning för att sedan märka att personen du vinkade till inte alls var någon du kände? Låt mig gissa att du då skrattade lite förläget? Har det hänt att du spillt ett glas vatten eller vin över dig på en finare middag? Följdes denna pinsamhet månde av ett skratt från din sida? Skammens skrattutlösande effekt fick jag själv uppleva häromdagen när jag var ute och gick med en vän. Jag snubblade till och föll pladask i en vattenpöl. Det gjorde ont, var kallt och inte alls roligt. Ändå skrattade jag. Jag ville liksom släta över min klumpighet.

Rädsla kan också framkalla skratt. Jag minns när jag precis börjat fjärde klass och vår nya magister blev arg för första, men inte sista, gången. Han skällde så spottet skvätte och slog knytnäven i katedern med stor kraft. Jag satt alldeles nära och helt opassande började jag fnittra. Tog jag inte magistern på allvar? Läget var faktiskt det motsatta. Jag tog in varje uns av hans ilska och var så rädd att det stack i fingertopparna och tårna. Kanske kan du också minnas en situation när du var barn och skrattade fastän du var rädd?

Ett barn kan alltså skratta som en direkt följd av att hon skäms eller blir rädd. Och att man kan skämmas eller bli rädd när en vuxen säger till eller skäller, det minns nog de flesta av oss från vår egen barndom. Men skratt kan också vara ett barns försök att ändra känslan som en annan människa har. Många barn lär sig att om de gör något som får en vuxen att skratta, så ler också den vuxne mot barnet och verkar nöjd och glad. Inte nog med det, när den vuxne är nöjd och glad är det också lättare för barnet att själv känna sig nöjd och glad. Att skratt fungerar som problemlösare är därför en hypotes som många barn utvecklar tidigt i livet. I ljuset av denna (för ett barn fullt logiska) hypotes är det inte så konstigt att ett barn skrattar när en vuxen blir arg, eller hur?

Tillbaka till mamman vars ord inledde den här texten. Jag tror också att gränsen är nådd om barnet skrattar när mamman blir arg. Och då tänker jag inte bara på mammans gräns. Jag tänker också på barnets. Jag tror att när barnet skrattar är det inte alls säkert att det är i avsikt att reta eller håna mamman. Skrattet kan likaväl vara ett tecken på att situationen är så obehaglig och ställer så stora krav på barnet att barnet inte förmår ta in eller ha omsorg om den vuxnes perspektiv. Vad tror du?

Hur kan man sätta gränser så att barnet både vill och förmår lyssna och bry sig om det man säger? Om det har jag skrivit i artikelserien Gränser med respekt, som du kan läsa här –>

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 36 Kommentarer

Beröm mig inte, se mig!

Vilka är de vanligaste misstagen vi som föräldrar gör, som undergräver barns självkänsla? Och hur kan man göra istället? Detta var några av de frågor som jag fick i veckans intervju i Familjeliv på svenskspråkiga Yle Radio. Hela programmet finns att lyssna på här –> Jag kommer in i programmet från 13 min 20 sek, men lyssna gärna från början, det är intressant!

Inte tid att lyssna just nu? Här kan du som har lite bråttom läsa en skriftlig intervju med mig istället –>

simbarn

Årets julklapp sägs vara en självgående dammsugare. Det är förstås ett sätt att lösa städkonflikterna i familjelivet… Ett annat sätt är att satsa på samarbetsinriktade och likvärdiga relationer mellan familjens medlemmar. Det minimerar inte bara städkonflikter, utan skapar överhuvudtaget en större trivsel i hemmet. Min bok, Med känsla för barns självkänsla, har massor av konkreta tips för dig som lockas mer av samarbete än av robotstädning. Den är dessutom billigare! Finns att köpa hos både Adlibris och Bokus!

Läs mer Inga kommentarer