Kära, välmenande föräldrar, detta är viktigt!

Vi måste prata. Eller, jag måste. Jag har något viktigt att säga, något riktigt viktigt! Ni som följt det jag skriver vet att jag brinner för ett likvärdigt och respektfullt ledarskap. Ett ledarskap där barn och vuxen är lika mycket värd och där ömsesidighet och samarbete står i centrum. Jag har arbetat med detta på olika sätt i sju år nu och under den här tiden upplever jag att vindarna vänt. De tidigare hyllade auktoritära idealen, illustrerade inte minst genom sk. nannymetoder som belöningssystem och skämspall, har ifrågasatts och barns känslor och behov intar en alltmer självklar plats i samtal om vuxna och barns relationer. Det gläder mig massor och är förstås fantastiskt.

Och samtidigt som jag gläds åt framgångarna för ett likvärdigt och respektfullt ledarskap känner jag mig bekymrad över en del förväntningar och antaganden kring barn och kring vad det innebär att vara en respektfull förälder som jag tycker mig se allt oftare. Jag vill ta upp två av dem i den här texten.

Hur förklarar man för en bebis att det är viktigt att ligga still på skötbordet?

Det första som oroar mig är att jag möter föräldrar som är måna om att vara likvärdiga och respektfulla i sitt ledarskap och som samtidigt har ganska orimliga förväntningar på små barns förmågor att resonera och förstå. Jag möter mammor som undrar hur de kan förklara för ett barn på 13-14 månader att det är förbjudet att pilla på toalettborsten, rita på väggen eller bära det nyfödda syskonet. Jag möter pappor som vill veta vad de skall säga till åttamånadersbebisen för att hen skall ligga still på skötbordet. Jag har pratat med föräldrar som är frustrerade för att de inte lyckas förklara för ett-och-ett-halvt-åringen att man måste sitta still när man är på restaurang och café.

Jag är, som sagt, för att prata med barnen, att förklara och att lyssna. Barn vill förstå och göra sig förstådda och de vill samarbeta. Men även om barn utvecklar dessa förmågor tidigt, tidigare än många tror, är de inte från första början kapabla att förstå verbala resonemang och samband mellan orsak och verkan. Det finns inget sätt att med ord övertyga en nybliven ettåring vad hen inte får göra. Krypbarnet saknar förutsättningar att förstå faran med att snurra runt på skötbordet. Och 18-månadersbarn är usla på att begripa innebörden i abstrakta begrepp som ”lugn och ro” och ”hänsyn”. (För att bara ta upp några av de exempel på orimliga förväntningar som jag tycker mig se.)

Om föräldrarna är respektfulla är barnen nöjda. Eller?

Det andra som oroar mig är ett antagande om att vuxna som tillämpar ett likvärdigt ledarskap möts av barn som är nöjda och inte protesterar. Antagandet finns i två varianter. Den ena är undrande i sin ton: ”Vad gör man om man har pratat med barnen, lyssnat och försökt förstå och de ändå blir ledsna eller protesterar?” Den andra är mer ifrågasättande: ”Jag har testat att resonera med och förklara för barnen, men de metoderna funkar inte i min familj. Det slutat ändå med klagomål eller tårar!”

Jag säger som Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter: Antagandet är ”fel, fel, fel, fel, fel!” Ett likvärdigt föräldraskap innebär inte alls att barnen alltid är nöjda med de beslut som föräldern fattar. Föräldrars uppgift är att fatta beslut som tar hänsyn till barnets behov. Men barn har inte alltid koll på vad de behöver. Däremot har de nästan alltid koll på vad de har lust med. Därför kan beslutet att servera en fullkornsmacka och mjölk till kvällsmat – baserat på antagandet att barnet behöver näringsriktig mat – mötas med både gråt och protester. För barnet hade lust att äta godis och dricka läsk.

kids-644265_640 (2)

Problemet

… med de två antaganden jag just tagit upp stavas frustration. En förälder som antar att det går att resonera med ett litet barn och en förälder som tror att bara man är respektfull så är barnen nöjda riskerar uppleva just frustration. Gång på gång. Ackumulerad frustration försvinner sällan av sig själv. Den har en jobbig tendens att ta sig uttryck i form av ilska, irritation och bitterhet, ofta gentemot frustrationsobjektet – i det här fallet barnet.

Kära, välmenande förälder!

Jag skriver inte det här inlägget för att klandra eller skuldbelägga dig eller någon annan förälder. Jag ser din kamp, hur du letar dig fram på nya, snåriga stigar, istället för att välja de breda, upptrampade vägar där dina föräldrar och deras föräldrar en gång gick och där många fortfarande går. För det är du värd all heder! Jag skriver det här inlägget för att ge dig råg i ryggen och mod att vara ledare för ditt barn.

Att vara ledare betyder inte bara att du har makt, utan också att du i vissa situationer bör använda den. Det betyder att du måste anpassa ditt sätt att vara efter barnens förutsättningar och förmågor. Och det betyder att du, när barnen är små, bär hela ansvaret för relationens kvalitet och för att familjens medlemmar får vad de behöver.

Om 14-månadersbarnet inte förstår att toalettborsten är ”no no”: Ställ undan borsten. Om hen tycker det är roligt att rita på väggen och du inte gillar tuschstreck på tapeten: Se till att det inte finns några pennor framme. Och lämna inte nyfödingen utan uppsikt. Ja, det är jobbigt att alltid ha koll, att inte kunna vända ryggen till. Och ändå: Det är förälderns ansvar att skydda sitt barn. Om åttamånaderbebisen inte ligger still på skötbordet? Locka med en spännande pryl eller en skorpa, flytta ner skötbordet på golvet och, om det behövs för att skydda barnet, håll i! Om ett-och-ett-halvt-åringen inte sitter still på restauranger och caféer kanske sådana platser inte bör besökas än på ett tag?

Och om barnet skriker för att hon inte får godis? Det är okej att säga nej! Det är till och med nödvändigt att säga nej ibland. Det viktiga, det som på sikt spelar roll för relationens kvalitet, är hur du säger nej. Du kan säga nej och samtidigt förmedla till barnet att både hon och hennes önskan är fel (*Edit: För tydlighetens skull (jag har inte insett att alla läsare hänger med här): Detta är alltså ett alternativ som jag inte rekommenderar):

”Godis nu!? Bryr du dig inte om att du blir tjock och får dåliga tänder?”

Eller så kan du säga nej och samtidigt förmedla att du hyser respekt för både barnet och hennes önskan:

”Mm, jag kan fatta att du skulle gilla att äta Mums Mums till kvällsmat. Ibland känns det rätt trist att ha en mamma som tjatar om att äta nyttig mat, eller hur?”

Förmodligen får du inte några hyllningar av barnet för att du uttrycker dig så här, men du ger något fint: förståelse. Även om barnet inte förmår uttrycka det, så landar förståelse skönt. Du må vara en skitförälder som erbjuder fullkornsmacka till kvällsmat, men du verkar åtminstone förstå att godis är gott. Det finns en sorts förälder som är betydligt sämre, ur barnets perspektiv. Den som serverar mackan och inte ens verkar fatta eller bry sig om längtan efter godis. Den som säger: ”Du är sex år nu och du borde verkligen ha lärt dig att godis får man bara äta på lördagar!”

Att vara en respektfull ledare

… är inte att acceptera allt barnen gör och ge dem allt de efterfrågar. Att vara en respektfull ledare är respektera barnen även när de gör sådant du inte accepterar och ber om sådant de inte behöver. Stor skillnad! Viktig skillnad!

Läs mer om att sätta gränser med respekt här –>

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 19 Kommentarer

Funkar den här gräsklipparen verkligen i alla kastruller?

Jag pratar och skriver om ömsesidig respekt mellan vuxna och barn. Om lika värde, om empati, ärlighet och uppriktigt intresse. Om konfliktlösning som tar alla parters behov i beaktande. Ibland händer det att jag får frågan från de som lyssnat på mig eller läst det jag skrivit:

”Men funkar dina verktyg och metoder på alla barn, Petra?”

Jag blir lika konfunderad varje gång. Vad sjutton skall jag svara på det!?

upset-534103_640

Låt mig göra en jämförelse. Tänk dig att du just har visat din nya spis för en vän. Den har en hel del finesser som du verkligen gillar och du demonstrerar och berättar ganska ingående. Efteråt pekar vännen på spisen och säger:

”Men funkar den här gräsklipparen verkligen i alla kastruller?”

Men…!? Det är ju ingen gräsklippare! Och vadå i alla kastruller? En spis är liksom inget man häller i kastrullen!

Ungefär så är det för mig att få frågan om mina verktyg och metoder funkar på alla barn. Det jag pratar om är ju varken verktyg eller metoder och det jag pratar om är inte avsett att användas några människor, allra minst barn.

Det jag vill förmedla är ett förhållningssätt till andra människor (oavsett storlek). Jag vill förmedla vikten av att utveckla relationer präglade av ömsesidig respekt och likvärdighet. Relationer är något helt annat än verktyg. Verktyg är instrument som en handlande varelse använder för att justera ett föremål, ett objekt. Men andra människor är inte objekt. Andra människor är just människor. Med egna behov, känslor och tankar. Vi varken kan eller ska (menar jag) försöka justera andra människor (vi kan bara justera oss själva). Jag längtar efter en värld där vi har ambitionen att förstå andra människor och utveckla relationer där allas behov, känslor och tankar är lika mycket värda. (Vilket inte alls är detsamma som att alla i stunden skall få det de vill!)

Har du någonsin haft en relation en annan människa? Jag trodde inte det. Relationer är ju någon vi har till andra människor, eller hur?! Relationer uppstår i samspelet mellan människor. Inte genom att en person tar fram en skiftnyckel och skruvar lite på den andra. Jag vill inte se på barnen som objekt eller halvmänniskor som vi skall ”göra något åt”. Jag vill hellre se på barnen som fullvärdiga medmänniskor som vi skall ”göra något tillsammans med”: Skapa relationer!

”Men åh, vilket ordmärkeri”, säger någon nu. ”Skit sak samma vad man kallar det, det viktiga är väl ändå att vi är schyssta mot ungarna?!”

Ja, man kan förstås tycka att jag märker ord. Min erfarenhet är ändå att orden vi använder säger något om hur vi förhåller oss till omgivningen och våra medmänniskor. Den dagen jag hör lika många människor fråga efter ”en metod som funkar på svärmor” eller ”ett verktyg att använda på min pappa” kanske jag inte lägger märke till just dessa ord, men så länge de är förbehållna relationerna till våra barn tror jag att det finns anledning att lägga märke till dem och lyfta upp frågan varför våra barn inte blir bemötta utifrån samma förhållningssätt som vi möter andra människor!

Vad tycker du?

Mer på samma tema:

Vill du ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 16 Kommentarer

Morgonstress i barnfamiljen. Orsaker och lösningar!

nutcracker-442947_640
Det går fort. Plötsligt känns de lata och fria dagarna som ett avlägset minne. Över en natt skall vi ställa om till rutiner, tidspassning och planering. Vänja oss vid att säga hej då varje morgon. För många är allt det här liktydigt med stress. Värst är den under den där morgontimmen: Inget bröd i skafferiet?! Borsta tänder. Packa väskan. Hur var det med extrakläder på hyllan? Behövs gummistövlar idag? Just sjutton! Det var visst någon lapp som skulle fyllas i!? För dig som behöver lite hjälp att styra upp mornarna kommer här en ”felsökningsguide” med tillhörande tips.

1. För lite tid?
-> Lägg fram kläder och duka frukostbordet kvällen innan. Ställ klockan tidigare (förstås!).

2. För mycket tid? Ja, så kan det faktiskt vara. Problemet är att barnet hinner komma igång med egen lek och inte alls vill bli avbruten.
-> Kolla igenom hur mycket tid saker och ting tar på morgonen och planera efter det. Gå upp före barnet och väck barnet när du är färdig med ditt och kan ha fokus på ditt barn.

3. För dålig planering/bristande fokus? Jag pratar om de där tillfällena när du fastnar i en tidningsartikel/på facebook/i klädval, sedan tittar på klockan, blir stressad och skäller på ungarna….
-> Behåll fokus. Ta ansvar om det är du som är sen. Skäll inte på barnet!

4. Kontaktlängtande barn? Barnet behöver ett möte, samtal och närhet på morgonen efter att ha sovit hela natten (och ”varit ifrån” sina föräldrar). Om föräldrarna inte bjuder in till det på ett positivt sätt kan det hända att barnen tar till egna ”knep” som de lärt sig funkar ganska bra i jakten på kontakt (klär på sig långsamt, petar med maten, gömmer sig när föräldern ropar).
-> Planera in tid för samtal, samvaro och närhet. Sitt på sängkanten och prata en stund. Ät gemensam frukost. Mys i soffan.

5. För mycket tjat. För lite tillit. För lite ansvarsöverlämning? Samarbete kommer ur en upplevelse av gemenskap och tilltro till varandra. När föräldern hela tiden tjatar och påminner (ffa lite större barn) tappar barnet lusten att samarbeta och blir istället motvillig.
-> Lämna över ansvar till barnet och backa. Låt om möjligt barnet ta konsekvenserna av att komma för sent (utan kommentarer som ”Vad var det jag sa!”)

6. Orealistiska förväntningar? En del föräldrar tycks tro att barnen är i ”stand by-läge” på morgonen. Att de påklädda, tandborstade och klara bara sitter och pysslar med sina prylar i väntan på förälderns rop från hallen: ”Okej, nu är det dags att gå!”. Så är det förstås inte! Det barnen gör är viktigt för dem.
-> Acceptera att barn också behöver ställtid och förvarna om att det är dags att gå.

7. Oärliga/ogiltiga argument? ”Nu måste vi gå annars kommer vi för sent till dagis.” Handen på hjärtat: Är det sant? Är det för att barnet skall hinna i tid till förskolan som du vill komma ut genom dörren? Och är det ens viktigt för barnet att komma i tid eller är det kanske viktigare för henne att få pyssla klart med det hon håller på med?
-> Var ärlig! ”Jag är mån om att vi går nu så att jag hinner i tid till jobbet. Det är viktigt för mig att vara där halv nio eftersom jag har lovat mina arbetskompisar att vara det.”

8. Dåliga instruktioner? Vad säger du egentligen till ditt barn? Det finns tre typer av instruktioner som är svåra för barn:
Otydliga instruktioner: ”Sätt fart nu!” (Med vadå?) ”Gör det du skall!” (Och vad är det jag skall?)
För långa instruktioner: ”Nu vill jag att du borstar tänderna, sedan går du in på ditt rum och bäddar sängen, sätter på dig byxor, tröja och strumpor, sedan tar du din väska och kommer.”
Nekade instruktioner: ” Ta inte på dig en kjol!” (Vad vill du att barnet skall ta på sig?) ”Sluta genast springa runt!” (Är det okej om barnet hoppar?)
-> Tänk på att ge tydliga och görbara instruktioner.

—-

STORPOCKET

Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som storpocket. Adlibris –> och Bokus –> säljer den för endast 99 kronor!

Läs mer 28 Kommentarer

Vi är många!

En kväll för ungefär tre år sedan när jag nattade min då sjuåriga dotter, hade vi ett speciellt samtal på sängkanten. Hon sa: ”Jag älskar dig mamma. Och jag kommer alltid att älska dig.” Jag svarade, som jag tror att de allra flesta föräldrar skulle göra: ”Jag älskar dig också och jag kommer alltid att älska dig.” Sedan blev jag nyfiken och frågade: ”Älskar du dig själv?” Hon svarade eftertänksamt: ”Mm, oftast gör jag det, men när du skäller på mig, mamma, då är det svårt för mig att älska mig själv.”

Efteråt skrev jag ner det där samtalet, för det gick verkligen rakt in i hjärtat på mig och jag var mån om att minnas det min flicka sagt. Dagen därpå frågade jag henne om jag fick dela med mig av det på min blogg, för jag tänkte att det kanske kunde beröra och inspirera andra föräldrar också. Hon svarade att jag fick det. (Du kan läsa hela inlägget här –>)

Jag hade aldrig kunnat förbereda mig på responsen! På två dagar hade inlägget mer än 260 000 visningar och hundratals kommentarer. Mångdubbelt mer än något annat jag skrivit både före och efter detta. Förklaringen tror jag är att de där orden – ”När du skäller på mig, mamma, är det svårt för mig att älska mig själv” – verkligen berör. Vi älskar ju våra ungar! Självklart vill i att de skall älska sig själva också. Att de skall veta att de är värdefulla och fantastiska. Tanken på att de skulle tvivla på det känns sorglig och blir direkt smärtsam när vi påminns om att vårt sätt att möta våra barn påverkar vad de tycker och tänker om sig själva. För så är det ju! Vad vi föräldrar säger och gör har betydelse för hur våra barn ser på och känner inför sig själva, vilken längtan och vilka drömmar de bär i sina hjärtan.

Den där bloggposten och responsen på den blev startskottet för mitt arbete med att skriva en bok om barns självkänsla. För det blev tydligt för mig att det är sååå många föräldrar som delar längtan att barn skall växa upp och veta att de duger och är värdefulla. Men hur kan man hjälpa barn med det? Det är lätt att känna sig otillräcklig som föräldrar när man vet vad man vill, men inte hur man skall göra för att nå det. Så jag bestämde mig för att samla alla de tankar och idéer om självkänsla som jag under flera år hade utvecklat och delat med mig av på föreläsningar, kurser och i samtal med föräldrar.

Nu är det ett och ett halvt år sedan boken, Med känsla för barns självkänsla, blev utgiven. Den har sålts i ca 27 000 exemplar i Sverige och översatts till norska, danska, koreanska (!) och litauiska. Jag har blivit intervjuad i tidningar, radio och tv och hållit lite fler än 50 föreläsningar under det senaste året. Självklart är jag både glad och tacksam för egen del, men framför allt känner jag mig hoppfull! Vi är många som delar längtan efter mer likvärdiga och respektfulla relationer mellan vuxna och barn! Steg för steg, dag för dag kan vi närma oss ett samhälle där barn och vuxna är lika mycket värda och där varje människa – oavsett ålder – ges förutsättningar att gilla sig själv. Och samtidigt respektera andra.

girl-603157_1280

Nu tar jag sommarlov. Jag ser fram emot vila och återhämtning, men ännu mer efter gemenskap med min familj och mina vänner: många sköna samtal, lek och bus. Jag hoppas att du vill kika in här i september igen!

En riktigt fin sommar, önskar jag dig!

Kram Petra

Ps. Vi kan läsa böcker om föräldraskap, vi kan prata med andra föräldrar och med experter, och vi kan lära oss mycket av det. Låt oss samtidigt lära av och bevara nyfikenheten på varje enskilt barn!

”Tycker du att det är viktigt att vara duktig på det du gör?”
”Berätta om ett tillfälle när du kände dig omtyckt!”
”Finns det tillfällen när du tänker att du inte är omtyckt?”
”(Hur) vill du bli tröstad när du är ledsen?”
”Hur tycker du att en bra förälder skall vara?”
”Vad känner du när vi bråkar?”
”Jag undrar om du har några förslag på hur vi kan … ?

Läs mer 8 Kommentarer

Den vanligaste orsaken till att barn inte håller vad de lovat

Swisch! En snöboll flög strax ovanför mitt huvud och träffade lyktstolpen bredvid busskuren. Det var en pojke i åttaårsåldern som kastat den. Ett ögonblick såg han rätt nöjd ut med sin träff, innan hans lärare kom fram och tog ett fast tag om hans arm.

”Men Oskar! Jag har ju sagt till dig att du inte får kasta snöboll.”
Bortvänd blick.
”Du kunde ju ha träffat tanten där i huvudet!”
Jag vände mig om för att se vilken tant läraren menade och konstaterade lite harmset att jag var den enda vuxna kvinnan på hållplatsen.
Fortfarande bortvänd blick hos pojken.
”Titta på mig när jag pratar med dig!”
Pojken vände sitt ansikte mot läraren.
Läraren sänkte rösten: ”Det är farligt att kasta snöboll, Oskar, förstår du det?”
”Mm.”
”Kan vi vara överens om att du inte kastar snöboll igen?”
”Jag är jättepricksäker. Jag träffar aldrig någon människa!”
”Det kan du inte veta! Du har inte träffat någon hittills. Jag vill att vi är överens om att du inte kastar snöboll under skoltid!”
”Mm.”
”Mitt problem är att jag inte vet om jag kan lita på dig, Oskar. Vi hade ju faktiskt redan en överenskommelse om att du inte skulle kasta snöboll. Du hade lovat mig! Kan jag lita på dig den här gången?”
Pojken slet sig loss från lärarens hand, tog några snabba steg bort och skrek: ”Ja! Okej!!!”

Vad betyder det att komma överens?
Jag tror att sannolikheten är ganska stor att den här pojken kommer att kasta snöboll igen. Men det betyder inte att han bryter någon överenskommelse. För han har inte ingått någon överenskommelse! Den vanliga definitionen av att komma överens är att enas om en åsikt. Tror ni att pojken och läraren delar åsikten att det är farligt att han kastar snöboll och att han därför bör sluta med det? Är det vad hans ”okej!” betyder? Jag tvivlar. Jag tror att hans okej betyder: ”Jag ger dig det enda svaret som du kan acceptera så att jag slipper ur den här jobbiga situationen!”

Jag träffar ganska ofta vuxna som frågar hur man lär barn hålla löften och följa överenskommelser. Många vittnar om att de gör överenskommelser med barn, som sedan gång på gång bryts av barnet:

”Vi har kommit överens om att hon skall sluta spela kl. 20, men sedan sitter hon ändå kvar framför datorn nästan varje kväll.”
”Han har lovat mig att diska tre gånger i veckan och sedan blir det ändå nästan alltid bråk om det.”
”Vi har enats om en regel att man inte får äta i soffan, trots det hittar jag både godispapper och äppleskruttar på soffbordet.”

boy-709943_1280

Är ni verkligen överens?
Innan man ställer sig frågan hur man lär barn att hålla hålla löften och följa överenskommelser tycker jag att det är viktigt att stämma av om det verkligen är överenskommelser man gör med sitt barn:

”När du gjorde den här överenskommelsen med din dotter att hon skulle stänga av datorn kl. åtta varje kväll, tror du att hon kände sig fri att inte säga ja till det?”
”Men det måste väl finnas en gräns för spelandet!? Jag tycker inte att det är okej att hon spelar istället för att sova.”
”Det kan jag gott förstå. Min fråga gäller vad ditt barn tycker. Tycker hon att det är en bra idé att stänga av datorn klockan åtta?”
”Nej, det gör hon säkert inte. Det märks ju ganska tydligt.”
”Mm… Så varför tror du att hon ändå gick med på överenskommelsen?”
”Äh… Kanske för att hon vet att hon borde stänga av datorn? Eller … kanske för att hon kände sig tvungen? Jag vet faktiskt inte.”

Självklart kan det vara så att barnet faktiskt är överens med den vuxne. Men det kan också finnas en mängd andra anledningar till att ett barn säger det som den vuxne vill höra. Här är några förslag på sådana, andra anledningar:

Barnet vill
undvika den vuxnes ilska eller missnöje
undvika hårda ord
undvika dåligt samvete
undvika att känna sig som en dålig människa
undvika straff/undvika att gå miste om en belöning

Allt det ovan listade kan vara mycket effektivt när det gäller att förmå barnet att uttrycka enighet med den vuxne. Problemet är att när det väl kommer till kritan och barnet skall leva upp till det hon sagt är den inre motivationen inte med nödvändighet så stor. Det inre samtalet är fullt av ursäkter till varför det är okej att hoppa av: ”Jag sa bara så för att fröken var så arg”, ”Han tvingade mig att lova”, ”Jag lovade bara för att jag inte skulle få någon glass annars”.

En Volvo blir inte en Ferrari bara för att man säger att den är det …
… och ett krav blir inte en överenskommelse bara för att man säger så. Om den vuxne inte kan acceptera att barnet säger nej till den föreslagna överenskommelsen så är det heller ingen överenskommelse. Det är en situation där den vuxne använder sin makt för att förmå barnet att säga vissa ord. När barnet sedan avstår från att hålla ord är inte frågan som passar bäst: ”Hur får jag mitt barn att hålla överenskommelsen?” Den mer ärliga frågan är: Hur får jag mitt barn att lyda mig?” Svaret på den frågan är enkelt: Genom att hota, straffa, muta, skuld- och skambelägga barnet. Det finns inga andra ”mjuka” eller ”snälla” metoder för att få barn att göra som vuxna kräver.

Låter dessa metoder inte tilltalande? Då tror jag målet behöver omvärderas. Kanske sikta på samarbete och överenskommelser – i ordets sanna bemärkelse – istället? Hur man når det målet? Mig veterligen finns inga snabba lösningar eller enkla knep för det. Istället handlar det om ett ständigt pågående relationsarbete , ett fokus på ömsesidighet och förhållandet mellan barn och vuxen – snarare än en ensidig upptagenhet av att justera barnet.

Varför ställer vuxna frågor till barn när det inte är villiga att acceptera barnets svar?
”Jag frågade min dotter varför hon hade sagt att hon skulle stänga av datorn klockan åtta, när hon uppenbarligen inte alls var överens med mig om det.” Mamman som jag nämnde tidigare kom tillbaka vid följande kurstillfälle och berättade. ”Hon sa att hon hade sagt det bara för att hon visste att jag skulle skälla på henne annars. Och vet du, (mamman vände sig till mig) hon skickade med en fråga till ’den där fröken på kursen för föräldrar’. Hon tyckte att jag prata med dig om varför vuxna ställer frågor till barn när de inte är villiga att acceptera barnets svar?”

Jag tycker att det var en osedvanligt spännande fråga och nu är jag nyfiken på era svar på den! Lämna gärna en kommentar och berätta hur du ser på detta.

Mer på samma tema:

Vill du ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?
Gränser med respekt (artikelserie)

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 16 Kommentarer