Poster taggade ‘anknytning’

Tänk om alla vuxna fattade det här!

När jag var liten fick jag hjälp av mina föräldrar när jag upplevde starka, och skrämmande, känslor. De lyfte upp mig, vaggade, klappade och pratade lugnande.

– Oj! Vovven skällde och då blev du rädd? Vill du hålla mig i handen och så klappar vi den försiktigt tillsammans?
– Du ville titta mer på tv och så bestämde jag att det var dags att stänga av och då blev du jätteledsen.
– Du hade byggt ett klosshus och så sprang Pierre på det så att det rasade och nu är du både arg och ledsen. Vill du sitta här hos mig lite och kramas eller vill du kanske hellre vara ifred?

Efterhand började jag förstå det jag upplevde, jag fick ord för att uttrycka det och strategier för att reglera känslorna och lugna mig själv. Men än idag händer det att jag hamnar i situationer där känslorna tar överhanden och jag reagerar instinktivt. När jag ser en huggorm på stigen framför mig. När jag får veta att en kär person är svårt sjuk. När brandlarmet går mitt i natten. Då reagerar min ”urtidshjärna”, amygdala, med kamp eller flykt (eller, om ingen av dessa möjligheter finns, med att ”frysa till is”).

Alla barn får inte samma hjälp under sin uppväxt som jag – och förhoppningsvis du – fick. En del barns ”viktiga vuxna” har egna problem och klarar helt enkelt inte av att fokusera på barnet. De har kanske jobbiga och obearbetade upplevelser från sin egen barndom, psykisk eller fysisk sjukdom, missbruksproblem, stora ekonomiska svårigheter eller lever i en våldsam relation. När de vuxna inte hjälper barnet att förstå och reglera sina egna känslor blir det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, för barnet att utveckla dessa förmågor. Mycket av det som barnet upplever i kroppen (vågor av rädsla, skam, ilska osv) förblir obegripligt och skrämmande och barnet fortsätter reagera med sin urtidshjärna: kamp eller flykt. Gå till attack eller dra sig undan.

shutterstock_119847985

När vuxna möter ett sådant här barn, i förskola och skola, i fritidsaktiviteter och omsorg, står de ofta häpna och handfallna inför barnets starka reaktioner. Hon tycks reagera på minsta småsak! Får vansinniga känsloutbrott, låser in sig, springer och gömmer sig, slåss. Ofta påstår barnet att ingen bryr sig, att ”alla hatar mig” eller att ”de andra är idioter”. Hur kan hon inte förstå att det är hennes eget beteende som ger upphov till den sociala isoleringen?! Ur denna undran hos de vuxna, föds en ambition att förklara. Barnet behöver ju förstå vilka konsekvenser hennes beteenden får för andra! Hon behöver uppenbarligen också hjälp att förstå hur hon borde bete sig. Därför pratar de vuxna med barnet. Berättar hur de andra barnen reagerar när hon blir arg, skriker och slåss eller springer iväg. Ger förslag på hur barnet kan göra istället. Och barnet håller inte sällan med. Där och då förstår hon vad de vuxna menar.

Tre minuter senare råkar någon stöta till henne i korridoren. Eller så tycker hon sig se ett hånleende från ett annat barn. Eller så snubblar hon i trappan och slår i knät, samtidigt som hon översköljs av skam när hon märker att flera andra barn som såg vad som hände. Bam!!! Signalen ”fara” plockas upp. Amygdala tar över. En överlevnadsreaktion aktiveras. Resultatet: Anfall eller försvar. Skrik, knuffar, slag, verbala attacker. Eller smäll i dörrar, låsa in sig på toa, klättra upp i ett träd.

Vi vuxna kan förklara oss blåa och utmattade. Det kommer helt enkelt inte att hjälpa! Vi pratar till ”den medvetna hjärnan”, men det är inte den som har makten när barnet upplever ett, för henne, stort hot. (Vilket hon gör ofta. Ingen har ju lärt henne – genom att gång på gång benämna, förklara och lugna – att differentiera mellan olika hot, förstå sina egna reaktioner och reglera sina känslor.) När något väcker skräck är det urtidshjärnan som svarar. Andra delar av hjärnan – de delar som den vuxne tidigare resonerat med – kopplas tillfälligt bort.

Vi vill så gärna att barnet skall förstå! Sina reaktioner. Vilka konsekvenser hennes reaktioner får. Hur hon kan göra istället. Men vi kan inte börja där. Genom att förklara. Vi måste själva börja med att förstå! Förstå barnet. Hennes situation, förutsättningar och behov. Sedan kan vi förhoppningsvis – med stort tålamod, mycket empati, respekt, ärlighet och tillit – hjälpa henne att förstå sig själv. Först därefter finns förutsättningar för barnet att förstå andra, att reglera sina känslor och reagera annorlunda.

Ordentliga tillsägelser. Rena utskällningar. Hot och straff. Ni fattar, va? De lösningar som inte sällan ropas på när ungarna är ”odrägliga” i fotbollslaget, ”ouppfostrade” i matsalen, ”oempatiska” inför andras känslor eller förstör för andra elever i klassrummet. De lösningarna är ofta dömda att misslyckas. Ett barn kan helt enkelt inte förstå andra människor eller reglera sina känslor innan hon fått hjälp att förstå sig själv.

*Edit*: Jag har förstått att en del läsare tolkar texten som att jag menar att alla former av störande beteenden hos barn kan förklaras av problem i relationen mellan barnet och föräldern. Det är inte vad jag säger. Barn är olika och självfallet finns det mer än en orsak till att barn beter sig på sätt som upplevs som störande eller utmanande av omgivningen. Det jag säger är att när ett barns ”viktiga vuxna” inte förmår hjälpa barnet att förstå och reglera sina känslor får det långsiktiga negativa konsekvenser för barnet som kan visa sig i form av ”störande” beteenden. Att skälla, hota och straffa de barnen är på förhand dömt att misslyckas. (Detsamma gäller förvisso alla andra barn också, men av delvis andra anledningar.)

Dela, dela, dela!  Jag upplever att det finns så många människor i vårt samhälle som inte förstått dessa grundläggande principer för hur en människa utvecklas och som därför har helt skeva uppfattningar om hur man ”skapar ordning” och ”vinner respekt” bland ”utåtagerande” och ”gränslösa” barn. Därför hoppas jag att den här texten får stor spridning. Om du vill hjälpa till med det blir jag väldigt glad!

Länkar:

Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
När goda råd är värdelösa

Boktips:

Anknytning i praktiken, Anders Broberg et al.
Den livsviktiga anknytningen, Terje Grina
Se barnet inifrån, Ida Brandtzaeg et al.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 29 Kommentarer