Poster taggade ‘ansvar’

Hur lär man barn att säga förlåt – och att mena det?

Hur kan vi föräldrar lära barn att ta ansvar för sina handlingar och säga förlåt? Barn gör ju ofta som vuxna gör och i min förra bloggartikel visade jag några vanliga sätt att be om ursäkt, som vi vuxna ofta använder, och som förmodligen inte leder i önskad riktning. Risken är snarare att barnet lär sig:

– att det är lättare att skylla ifrån sig än att ta ansvar
– att den som gör misstag är dum
– att förlåt är ett ord som man kan säga utan att mena

Föregå med gott exempel!

Så nu är då frågan: Hur kan man själv säga förlåt, om man vill föregå med gott exempel? Mitt förslag är att sätta ord på den dubbelhet som ligger bakom upplevelsen av dåligt samvete. För när vi hamnar i läget att vi får samvetskval och tänker att vi kanske ”borde” säga förlåt beror det på att vi har tagit hand om något som är viktigt för oss – på bekostnad av något annat, som också är viktigt för oss. Skuldkänslan är som ett alarm: ”Uppmärksamhet påkallas! Du har missat att hantera något som är viktigt för dig.” Du har inte gjort det för att du är vare sig korkad eller elak. Du har gjort det för att det var något annat som också var viktigt och som upptog dig i just i den situationen. För den som har det här perspektivet på skuldkänslor och mänskliga misstag kan några olika ursäkter uttryckas tex så här:

– Jag är verkligen ledsen för att jag skrek på dig när vi skulle iväg. Jag gjorde det för att jag kände mig stressad och var mån om att passa tiden. Just då tänkte jag inte alls på att du kunde bli rädd när jag höjde rösten. Jag önskar att jag hade tänkt på det, för det är viktigt för mig att du känner dig trygg. Tror du att du kan förlåta mig?

– Jag vill be dig om ursäkt för att jag kallade dig för ”jävla slarver” förut, när jag såg din tvätt på golvet. Jag vill verkligen ha mer ordning i badrummet, men jag önskar att jag hade berättat det för dig på ett mer respektfullt sätt. Vad tänker du om det?

– Jag har dåligt samvete för att jag sa att jag inte ville läsa saga för dig igår kväll. Jag vet att jag hade lovat dig att göra det och det är viktigt för mig att hålla det jag lovar. Dessutom tycker jag att det är jättemysigt att läsa för dig. Och samtidigt var jag så trött just då att det enda jag orkade tänka på var att vila. Ikväll skall jag planera bättre, så att jag orkar läsa för dig. Om du vill, förstås.

Det finns flera finesser med att formulera en ursäkt på det här sättet. För det första tar jag ansvar för mitt handlande. Det var inte för att mitt barn var sent som jag skrek. Det var för att jag kände mig stressad och var mån om att passa tiden. Visserligen hade stressen kanske triggats igång av att barnet behövde gå och bajsa, när vi stod påklädda i hallen. Men det var inte hans toabesök, utan min oförmåga att konstruktivt hantera stressen och tillgodose mitt behov, som gjorde att jag skrek.

För det andra tydliggör jag för mitt barn att jag ibland upplever att behov står i konflikt med varandra. Jag är ingen allvetare som alltid har koll på vad som är rätt agerande i varje enskild situation. Jag kämpar med att balansera mina behov. Precis som han förmodligen också gör.

Jag visar också, för det tredje, att mitt misstag inte beror på att jag är vare sig korkad eller elak. Det beror istället på att något annat var så viktigt för mig att jag just då inte förmådde ta in fler perspektiv. Jag är en ofullkomlig människa. Att jag begår misstag betyder inte att jag är ond eller dålig. Det betyder att jag är mänsklig. Med den vissheten tror jag att det underlättar för både barn och vuxna att ta ansvar för sitt handlande och be om ursäkt.

Stötta barn i att lära känna sitt samvete

Med utgångspunkt i det här sättet att se på misstag och ”fel” kan vi vuxna också stötta barn i att lära känna och sätta ord på sitt dåliga samvete. För det är ju så att barn ganska ofta vet när de ”gjort fel” och har dåligt samvete för det. Det märks till exempel genom en undvikande blick, skyndsamma bortförklaringar, att barnet gömmer sig eller döljer ansiktet.

– Jag undrar om det kan vara så att du har lite dåligt samvete, Moa? (Vikten av att ställa den här frågan på ett öppet och nyfiket sätt, snarare än beskrivande eller analyserande, kan inte nog understrykas!)
– Kanske…
– Var det något som hände på studsmattan och då blev du jättearg?
– Anna bestämde allt. Jag ville inte leka hennes löjliga lekar.
– Ville du vara med och bestämma?
– Ja!
– Var det då du knuffade henne?
– Mm. (Undvikande blick.)
– Och nu känns det inte riktigt bra för dig eftersom du egentligen inte gillar att knuffas? Stämmer det?
(Jag påminner igen om hur viktigt det är att frågorna ställs på ett nyfiket och öppet sätt. Var uppmärksam på ditt tonfall, kroppsspråk och ansiktsuttryck.)
– Ja.
– Var det så viktigt för dig att få vara med att bestämma att du liksom glömde bort att du vill lösa konflikter med prat istället för med knuffar?
– Jag försökte prata med henne. Men hon lyssnade inte. Då blev jag arg.
– Och just då kändes det som en bra idé att knuffa henne? Och nu sitter du här med dåligt samvete eftersom du egentligen gillar att lösa konflikter med ord?
– Mm.
– Har du någon idé om hur du kan göra nästa gång, för att det inte skall bli så här?
– Jag vill faktiskt inte prata om det nu.
– Okej. Finns det något du kan göra nu då, för att det skall kännas bättre för Anna, och också för dig?

Nej, det är inte säkert att just det här samtalet resulterar i en ursäkt till Anna. (Men hon slipper å andra sidan godta ett oärligt sagt förlåt.) Vad det däremot resulterar i är förhoppningsvis en ökad självinsikt hos Moa. Hon sitter inte här med dåligt samvete för att hon är en dålig människa. Hennes dåliga samvete påminner faktiskt snarare om en fin sida hos henne: ”Hallå Moa! Du är en person som vill ha omsorg om andra människor. Nu missade du det!” Jag är rätt övertygad om att den insikten, åtminstone längre fram i livet, kommer att göra det lättare för henne att ta ansvar för sitt handlande och be om förlåtelse när hon begår misstag. Med hjälp av rätt stöd från de vuxna kan Moa förhoppningsvis också hitta nya strategier, som hjälper henne att ta hänsyn till allt som är viktigt för henne, nästa gång hon hamnar i ett liknande läge.

Och om barnet inte verkar förstå konsekvenserna av sitt handlande?

Men om barnet inte verkar förstå konsekvenserna av sitt eget handlande och ha dåligt samvete (som Moa i exemplet ovan tycks ha), hur gör man då? Då kan kanske en dialog mellan föräldern och barnet låta ungefär så här:

– Det såg ut som att du blev arg när du var på studsmattan?
– Mm.
– Vad var det som hände?
(Chansen att barnet svarar ärligt på den här frågan är ganska stor – om hon inte har erfarenheten att hon brukar bli klandrad när hon begår misstag. Om det är hennes erfarenhet kommer hon inte att vilja prata om vad som hände.)
– Anna ville bestämma allt. Jag ville inte leka hennes löjliga lekar.
– Ville du vara med och bestämma?
– Ja! Men jag fick inte det, fastän jag sa att jag ville.
– Var det då du blev arg?
– Ja.
– Från platsen där jag satt såg det ut om att du knuffade henne?
– Hon lyssnade ju inte.
– Jag tror jag kan fatta hur frustrerande det var.
– Mm.
– Och samtidigt så gillar jag inte när någon knuffas. Jag hade till exempel inte tyckt om ifall någon knuffade dig. Jag tror att det kan göra ont på den som blir knuffad. Vad tänker du om det?
– Mm.
– Kan du komma på något annat sätt som du kan göra nästa gång som du vill vara med och bestämma och känner dig så där arg?
– Jag vill faktiskt inte prata om det nu.
– Det är okej, det behöver du inte. Jag undrar, kan du tänka dig att säga förlåt till Anna?

”Kan du tänka dig att säga förlåt”!? Allvarligt talat, skall man inte pusha lite mer än så, undrar kanske någon. ”Det beror på vad du vill uppnå”, svarar jag. Vill du uppnå att barnet omedelbart uttalar ordet ”förlåt”? Go ahead och pusha! Vill du snarare uppnå att ditt barn, så småningom, lär sig något om att lyssna på sitt eget samvete, om att ta ansvar för sina misstag och att uppriktigt be om förlåtelse? Då föreslår jag att du nöjer dig här. Du har kommit en bit på vägen mot ditt långsiktiga mål genom att du har:

– visat förståelse och respekt för det behov som ditt barn agerade för att få tillgodosett (att få vara med och bestämma)
– givit uttryck för något som är viktigt för dig och som barnets agerande inte tog hänsyn till (att ha omsorg om andra människor genom att avstå från att knuffas)
– satt ord på möjligheten att det kan finnas andra lösningar, som bättre tar hänsyn till allas behov, nästa gång barnet hamnar i samma läge
– föreslagit att ditt barn kan säga föråt

Det finns möjlighet till stort lärande för Moa genom det här samtalet. Men för att det lärandet skall kunna ske behöver hon vara i mental balans. Det kommer hon förmodligen inte att vara om du också följer upp med att kräva av henne att hon skall säga förlåt, för risken är då överhängande att hon blir arg (människor blir ofta det när de upplever att de blir tvingade till något) och går i försvar. Eller att hon känner skam. (Tänk dig själv om någon förklarade att du gjort fel och dessutom krävde att du omgående skulle säga förlåt. Hur skulle du känna?) Skam är en överväldigande och självupptagen känsla, som gör det svårt för oss att ha empati med andra. Istället gör skammen att vi drar oss undan och börjar skylla vårt beteende på andra människor eller yttre omständigheter, vilket ju är precis motsatsen till att ta ansvar för sina handlingar och säga förlåt till dem vi på något sätt har gjort illa! Så faktum är att vuxna – genom att tvinga eller pressa barn att säga förlåt – minskar sannolikheten för att barnet kommer att reflektera över hur hennes handlingar påverkar andra människor och uttrycka en uppriktigt menad ursäkt.

Men det andra barnet då?

”Men Anna då?”, säger någon kanske. ”Är det inte viktigt för hennes skull att säga till Moa på skarpen? Så att Anna förstår att det inte var okej att hon blev knuffad.” För det första är det ganska troligt att Anna redan vet att det inte är okej. Hon har förmodligen hört det många gånger av föräldrar, pedagoger och andra barn. För det andra har den vuxne, i exemplen jag givit, på intet sätt sagt att det är okej att knuffas. Tvärtom har föräldern pratat om hur knuffar kan resultera i dåligt samvete, att det är viktigt att ha omsorg om andra människor och lösa konflikter med ord och vad man kan göra istället för att knuffas. För det tredje tror jag att lärdomen Anna får, om hon lyssnar på samtalet mellan den vuxne och Moa, är väldigt viktig: Människor gör misstag, inte för att de är dåliga eller fel, utan helt enkelt därför att de är ofullkomliga. Mänskliga. Den kunskapen tror jag kan hjälpa Anna, inte bara att förlåta Moa, utan också att förlåta sig själv – och be om förlåtelse – den dagen hon själv gör ett misstag och är uppmärksam på signalerna från sitt samvete.

Vad tror du?

Mer på samma tema:

Gränser med respekt: artikelserie i 10 delar

Föräldrakurs? Den 8 september startar jag en kurs i kommunikation och konflikthantering med barn. Just nu finns det fem tre platser kvar. Läs mer om kursen och anmäl dig här –>

Föreläsning i höst? Jag erbjuder fyra olika föreläsningar för föräldrar och/eller pedagoger. Du kan läsa om dem här –> Tipsa gärna din kommun/kyrka/förskola/skola om att boka mig för en föreläsning!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 11 Kommentarer

”Säg förlåt till Anna nu!” Tre tips till dig som vill lära barn ta ansvar och säga förlåt

Vi har nog alla stött på – och stört oss på – personer som försöker smita undan ansvar genom att tex skylla ifrån sig, ljuga eller inte berätta hela sanningen om vad som hände. Det är ett ganska osympatiskt beteende och därför är det knappast förvånande att frågan i rubriken är vanlig bland föräldrar jag möter.

Så hur gör man? Eftersom jag är övertygad om att barn oftast gör som de vuxna gör är mitt första och viktigaste tips: Gör dig medveten om hur du själv gör och anpassa ditt eget beteende i enlighet med de mål du har för ditt barn.

I den här bloggartikeln kommer jag att lyfta fram två vanliga sätt på vilka vuxna säger förlåt till barn, två sätt som jag inte tror visar på den sorts goda exempel som föräldrar egentligen önskar. Jag kommer också att prata om de problem jag ser med att kräva av barn att de skall säga förlåt (något som inte är helt ovanligt att vuxna gör). I min nästa bloggartikel, som kommer på onsdag om en vecka (26 april), skriver jag sedan om hur man kan göra istället, om man vill lära barn att ta ansvar för sina handlingar och säga förlåt. Men låt oss alltså först titta på hur många vuxna vanligen gör och vilka risker som finns med det.

”Förlåt för att jag gjorde som jag gjorde, men det var faktiskt ditt fel!”

Nej, så säger föräldern förstås inte rakt ut, men mellan raderna tror jag ändå att detta är vad många barn uppfattar. Jag hörde tex en pappa prata med sitt barn på bussen häromdagen. Bussturen hade uppenbart föregåtts av en konflikt och nu bedömde pappan att det var läge att prata om det som hänt. Han tog pojken i famnen och sa: ”Förlåt för att jag skrek på dig förut. Jag blir bara så himla arg när du inte kommer när jag ropar. Du måste lyssna på mig, okej?”

Ärligt talat, det här är ju ingen riktig ursäkt! Det är en (falsk) beskrivning av orsak och verkan som handlar om att när barnet inte kommer så får det till följd att föräldern skriker. Med andra ord: Det är barnet som orsakar förälderns beteende. Om vuxna ber om ursäkt på det här sättet är det kanske inte så konstigt att vi får barn som säger ”Jag kallade honom för idiot för att han tog min keps utan att fråga!” eller ”Han får skylla sig själv att jag slog honom. Det gjorde jag bara för att han sa att han inte vill leka med mig!” Om vuxna inte tar fullt ansvar för sitt eget handlande finns ingen anledning att tro att barnen kommer att göra det.

”Förlåt för att jag gjorde som jag gjorde. Det var dumt av mig att göra det”

Är detta verkligen vad vi vill lära våra barn, att det är dumt att göra fel? Vi vill att barnen skall lära sig att ”ta ansvar för sina handlingar”. Jag tror inte att ”förlåt, jag gjorde dumt” är ett exempel som känns tilltalande för barn att ta efter i någon större utsträckning. Vem vill gå omkring och känna sig dum, liksom? (Nu misstänker jag att någon invänder att det är skillnad på att ”vara dum” och att ”göra dumt”, men jag tvivlar starkt på att barn förmår göra den typen av sofistikerade distinktioner. Om man gör dumt ligger det i farans riktning att man också är dum.)

Är det ens dumt att göra fel? Jag tänker att det är helt naturligt att vi inte alltid gör som vi i efterhand skulle ha önskat. Livet är rätt komplext. Ibland hinner eller förmår jag inte ta in alla tänkbara konsekvenser av mitt handlande i förväg. Ibland missar jag helt enkelt att göra det. Betyder det att jag är dum? Jag vill snarare påstå att det betyder att jag är en ofullkomlig och helt vanlig människa. (Fullkomliga människor är ju ganska ovanliga.)

Det sägs att barn gör som vuxna gör. Men i den utsträckning som detta är modellen för att be om ursäkt kommer barn inte att be om ursäkt särskilt ofta. Inte frivilligt. Kanske är det därför en del vuxna får för sig att det är en bra idé att tvinga barn att säga förlåt?

Säg förlåt till Anna nu!

– Ser du inte att Anna blev ledsen? Nu måste du säga förlåt till henne!
– Jag vill inte! Hon är dum!
– Så säger man inte! Kom tillbaka när du är beredd att säga förlåt. Fram till dess kan du inte vara med och leka på studsmattan.
– Förlåt, då!
– Nähä du! Det där duger inte. Förlåt är inget man bara kan haspla ur sig. Man måste säga det på riktigt.
– Förlåt.
– Det var bättre.

Det finns åtminstone två problem med den här typen av vuxenkrav på att barn skall säga förlåt. För det första är det ganska olustigt – oavsett om man är barn eller vuxen – att vara den som får ta emot en ”beordrad” ursäkt. Jag skulle för egen del känna mig obekväm om chefen krävde av min arbetskollega, som begått ett misstag som drabbat mig, att hon skulle säga förlåt och ”låta som om hon menar det”. Jag skulle ha en stark misstanke om att ursäkten snarare var sprungen ur egenintresse (rädsla för chefen och eventuella sanktioner) än ur äkta ånger och omsorg om mig. Inte desto mindre skulle jag uppleva ett tryck att acceptera ursäkten. Om kollegan förväntas klämma ur sig ett ”förlåt” på kommando, förväntas jag förmodligen acceptera samma förlåt. Jag misstänker att det är en förklaring till att konflikter lever vidare under ytan, och påverkar den sociala miljön på ett sätt som ibland är svårt att sätta fingret på – och än svårare att göra något åt.

Det andra problemet när vuxna kräver att ett barn skall säga förlåt är den outtalade, men ändå tydliga, lärdom som barnet drar. Min dotter var 9 år när hon klädde den i ord för första gången. Vi var på väg hem från stranden, där vi bevittnat ett bråk mellan två syskon:

– Hörde du att den där mamman på stranden sa att pojken måste säga förlåt till flickan?
– Mm, det gjorde jag.
– Jag tycker inte att vuxna borde göra så.
– Inte?
– Nej, för när vuxna tvingar ett barn att säga förlåt lär sig barnet att det är ett jobbigt och svårt ord och att man inte måste vara ärlig när man säger det.

Så hur kan man göra istället, om man vill lära barn att ta ansvar för sina handlingar och säga förlåt – utan att samtidigt lära dem att det är jobbigt och svårt att göra det och att uppriktighet inte är nödvändigt? Jag har skrivit om det här –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 24 Kommentarer

Du har ansvar för ditt eget handlande! Åtminstone om du är barn…

– Sluta! Du får inte slå Lisen!
– Men hon kallade mig för pucko! Hon gjorde mig arg.
– Det spelar ingen roll, du får ändå inte slåss.
– Jag kan inte låta bli. Det känns som att jag är tvungen att slå henne när hon säger sådär!
– Det är klart du kan låta bli! Det är ju dina händer, det är ju ingen annan som tvingar dig att lyfta dem och slå Lisen, eller hur!?

Jag har många gånger tänkt på hur vi vuxna inte låter barnen komma undan med att skylla sitt agerande på någon annan. Det spelar ingen roll var andra barn gör, man har ändå makten över sina egna händer och sin egen mun:

”Ingen annan kan tvinga dig att slåss. Du väljer själv!”
”Du kan inte skylla på någon annan för att du sa att du tänker döda din syster. Det är din mun och den har du makten över.”

Varianter av dessa påståenden har nog de flesta som arbetar eller lever med barn som passerat småbarnsåren gjort. Det är viktigt att lära barnen att de har ett personligt ansvar, eller hur!?

Jag har också många gånger tänkt på hur vuxna själva försöker smita undan det där personliga ansvaret för sina egna känslouttryck. Jag har hört föräldrar och pedagoger säga till barn:

”Ja, jag vet att jag har sagt att vi inte får skrika här hemma men det är väl inte konstigt att jag blir arg på dig och höjer rösten när du slår din syster!?”
”Förlåt för att jag blev så arg förut och kallade dig för trotsig och jobbig! Men du måste förstå att när du skriker i affären då blir jag arg och då säger man ibland dumma saker.”
”Tänk att du skall göra mig så här ledsen…”

Jag tycker att det är otroligt viktigt att lära barn att ta personligt ansvar för sina känslouttryck! Och jag tror att de lär sig, inte bara av det vi säger om deras känslouttryck, utan minst lika mycket, förmodligen mer, av det vi säger om våra egna.

Tar du personligt ansvar för hur du uttrycker dina känslor?

Mer på samma tema: Vem har makten över dina känslor?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 9 Kommentarer