Poster taggade ‘barn’

Visa respekt för barnets sociala relationer på nätet! (Skärmkonflikter med barn, del 3)

Det står 28-28 efter full tid i basketmatchen som din dotter deltar i. Domaren meddelar att det blir förlängning. Nerverna ligger utanpå. Det är mycket som står på spel. Vinst innebär att tjejerna går vidare i cupen. Förlust att de åker ur.

När laget står uppställt för uppkast efter den korta pausen kommer en pappa in på planen, går fram till  sin dotter, lagets bästa målgörare, och tar henne i armen. ”Det är dags att sluta spela nu! Mamma har snart middagen färdig därhemma.” Flickan protesterar men pappan förhåller sig kallsinnig: ”Klockan är halv åtta. Vi äter alltid klockan åtta. Det vet du!” Lagkamraterna tittar med gapande munnar på pappan och flickan. Sedan blåser domaren igång matchen och de får göra sitt bästa, utan sin lagkompis. En stund senare är matchen avgjord. Det blev förlust.

Hur tror ni det låter i omklädningsrummet efteråt? I skolan dagen efter? Vilken spelare får bära hundhuvudet? Frågan som diskuteras av gänget på Kik just nu: laguttagningen inför nästa match. Är det säkert att ha den här tjejen med, eller är det bättre att satsa på en mer stabil spelare, en som inte bangar ur mitt i slutstriden?

Om jag frågade föräldrarna till de barn som stannade och spelade klart matchen tror jag ingen av dem skulle tycka att pappan gjorde rätt som tog hem dottern innan matchen var färdigspelad. Man skulle prata om vikten av laganda, att ta hänsyn till gruppen och fullfölja påbörjade insatser.

För egen del tycker jag det är otroligt fascinerande att det som tycks oss så självklart på basketplanen, ofta är som bortblåst när matchen utspelas online. Då är pappan som springer in från sidlinjen och plockar bort barnet från planen mitt i matchen inget udda undantag. Det händer hela tiden att föräldrar gör just så: lyfter bort barnet från skärmen, drar ur datorsladden eller kopplar ner wifit. Hur svårt kan det vara att fatta att det (också) får negativa sociala konsekvenser för barnet?!

En förälder som sätter gränser kring barnets skärmanvändande – och samtidigt respekterar barnets sociala relationer på nätet – har rimligen större chans att nå till fungerande och ömsesidigt accepterade lösningar med barnet än en förälder som inte visar sådan respekt. Eller vad tror du?

Länk till samtliga delar i artikelserien om skärmkonflikter med barn:
Förebygga och hantera skärmkonflikter med barn (del 1)
Engagera dig i barnets skärmanvändande! (del 2)
Visa respekt för barnets sociala relation på nätet (del 3)
Det största misstaget som föräldrar gör (del 4)
Det finns ingen anledning att bli så upprörd! (del 5)

Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok, Med känsla för barns självkänsla? Just nu säljer Adlibris den för endast 79 kronor!

Läs mer 2 Kommentarer

Engagera dig i barnets skärmanvändande! (Skärmkonflikter med barn, del 2)

När min dotter berättar att hon läser en spännande bok frågar jag vad den handlar om. Kanske hjälper jag henne att leta upp andra böcker på samma tema och det är möjligt att jag köper någon av böckerna hon lockas av. När min son blivit utvald att spela i en flöjtensamble gratulerar jag honom och köper biljetter till konserten där de skall spela. Jag gissar att du gör ungefär likadant? De flesta av oss engagerar oss och intresserar oss för det som är viktigt för våra barn – om det sker utanför skärmen. Men när barnen gör något med hjälp av en skärm tycks det, för en del föräldrar, bli fullständigt, komplett, nattsvart, ointressant. Inga frågor. Inga hejarop. Inget. Varför?!

En förklaring är förstås att vi föräldrar inte riktigt förstår vad barnet håller på med. Böcker, instrument, idrott, det fanns när vi var unga och det kan vi relatera till. Men det där som ungarna gör med hjälp av en skräm, det är lite främmande och kräver därför mer engagemang för att bli begripligt. En annan förklaring, som jag hört från en del föräldrar, är att ett eventuellt intresse från deras sida liksom ”legitimerar” barnets skärmanvändande. De tror att om de intresserar sig för och engagerar sig i det som barnet sysslar med vid skärmen, så får de inte samma tyngd i sitt gränssättande kring den. Naturligtvis är det inte så! En förälders engagerade uppmärksamhet för sitt barns aktivitet minskar inte barnets acceptans för uppsatta gränser. Förmodligen är det precis tvärtom: att en förälders engagemang kring det barnet gör ökar barnets förtroende för föräldern och därmed också barnets villighet att bry sig om dennes gränser.

Tänk på yogaexemplet igen (se gårdagens inlägg). Visst skulle det vara lättare att ta hänsyn till din partners önskemål om att du skulle avstå från yogaträningen en kväll, om han hade för vana att ställa intresserade frågor kring den, än om han verkade komplett ointresserad av vad du sysslade med? Barn är likadana. De uppskattar också att människor som finns nära dem bryr sig om och intresserar sig för det de sysslar med.

– Det där spelet du spelar så mycket nu, Overwatch. Jag har kikat lite när jag kommit in i ditt rum, men jag fattar ingenting. Har du lust att visa det för mig och förklara vad det handlar om?
– Jag är nyfiken! Vilka olika grejer använder du mobilen till? Är du villig att berätta?
– Jag tror inte riktigt jag har fattat poängen med Snap. Kan inte du visa mig?

Ur engagerade samtal om det som är viktigt för barnet uppstår en känsla av gemenskap. Den känslan utgör en viktig del i det fundament på vilket samarbete mellan vuxen och barn byggs.

Länk till samtliga delar i artikelserien om skärmkonflikter med barn:
Förebygga och hantera skärmkonflikter med barn (del 1)
Engagera dig i barnets skärmanvändande! (del 2)
Visa respekt för barnets sociala relation på nätet (del 3)
Det största misstaget som föräldrar gör (del 4)
Det finns ingen anledning att bli så upprörd! (del 5)

Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok, Med känsla för barns självkänsla? Just nu säljer Adlibris den för endast 79 kronor!

Läs mer 2 Kommentarer

Förebygga och hantera skärmkonflikter med barn (del 1)

Har du skärmkonflikter med dina barn? Du är knappast ensam! De allra flesta föräldrar jag möter i mitt arbete vittnar om att barnens iPad-, dator-, spelkonsol- och telefonanvändande är källor till bråk.

I den här artikelserien skall jag dela med mig av några tips kring hur vi föräldrar kan förebygga och hantera skärmkonflikter med barn. Jag kommer däremot inte att svara på frågan, som en del föräldrar ställer, hur man gör för att slippa skärmkonflikter med sina barn. Den frågan bygger på en helt orimlig förhoppning. De flesta barn använder sina skärmar till sådant som är viktigt för dem. Skärmen ger utmaning, nöje, avkoppling, gemenskap och mening, för att bara nämna några av alla fördelar. Självklart reagerar barnen ibland negativt när vi vill att de skall sluta skärma. Barn vet ju ofta vad de i stunden har lust med, men de har inte alltid koll på vad de behöver och långsiktigt mår bra av. Det är vårt vuxenansvar att hjälpa dem med det och när barnens lust ställs mot vår mer långsiktiga omsorg uppstår oundvikligen en del konflikter. Men som sagt, vi föräldrar kan agera medvetet för att förebygga en del av konflikterna och vi kan sträva efter att hantera dem med bibehållen respekt för både barnen och oss själva. Här följer några av mina bästa tips på hur vi kan göra det.

Tips 1: Sluta prata skit om skärmarna!

Tänk dig att du gillar yoga. Verkligen gillar. Du har hållit på med det i några år och upplever att det har så många vinster. Genom yogan har du fått bukt med din onda rygg, du har lärt dig att koppla av, att njuta mer i stunden och du har även fått en hel del nya vänner på kurserna du gått. Din partner är inte lika förtjust. ”Den där jävla yogan som du håller på med är helt meningslös”, påstår han. ”Den är ett enda stort lurendrejeri i syfte att skinna folk på pengar”. Om du yogar på vardagsrumsgolvet när han kommer hem är det första han yttrar, ofta innan han ens sagt hej: ”Har du gjort något vettigt idag eller har du bara hållit på med det där?”

Jag gissar att du skulle du känna dig irriterad? Besviken? Förbannad? Tänka att han inte förstod, inte försökte förstå, och att han inte respekterade det som var viktigt för dig? Låt mig också gissa att hans uppmaningar om att göra annat – ”Jag vill att du gör något meningsfullt idag!” eller ”Du borde verkligen träffa några andra än dina yogapolare ikväll!” – inte direkt skulle motivera dig att avstå från yogan?

Poängen som jag är på väg emot är förstås att det finns en parallell till barnen och deras skärmanvändande. När vi föräldrar uttrycker oss nedsättande om något som de verkligen gillar blir de besvikna och förbannade och upplever att vi inte vare sig förstår eller respekterar. Våra förslag på, och krav om, att göra annat blir inte heller motiverande för dem. De kommer ju från personer som inte tycks ha särskilt bra koll!

Så sluta prata illa om tv-spel, onlinespel, internet, instagram, vad helst det är ditt barn gillar. Det är inte särskilt respektfullt och det kommer dessutom att minska ditt barns förtroende för dig. Du måste naturligtvis inte tycka att allt med dessa grejer är bra, men du kan fokusera på det som är bra med skärmar och glädjas över det tillsammans med ditt barn:

– Jag älskar nätet! Att jag kan googla allt jag undrar över och få ett svar på nolltid. Det är så häftigt!
– Jag tycker som du! Insta är ett superbra sätt att hålla kontakt med sina vänner!
– Ibland är det så skönt att bara slappa med ett mobilspel en stund.

Om du pratar illa om det som barnet gillar kommer barnet helt enkelt inte att vara särskilt villigt att lyssna på dig när det gäller det. Eller vad tror du?

Vill du ha fler tips om hur vi föräldrar kan förebygga och hantera skärmkonflikter med barn? Imorgon delar jag med mig av tips nummer två.

*Edit:* Artikelserien är nu avslutad. Här är länkar till övriga delar i serien:
Engagera dig i barnets skärmanvändande! (del 2)
Visa respekt för barnets sociala relation på nätet (del 3)
Det största misstaget som föräldrar gör (del 4)
Det finns ingen anledning att bli så upprörd! (del 5)

Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok, Med känsla för barns självkänsla? Just nu säljer Adlibris den för endast 79 kronor!

 

Läs mer Inga kommentarer

Tips till dig som vill förstå och hantera syskonbråk

”Som en käftsmäll och en kram samtidigt.” Så beskrev Lina att hon upplevde vårt samtal om syskonbråk, när jag besökte henne och Helena på podden Life with Kids. Vi pratade om:

  • att det finns olika sorters syskonbråk och hur viktigt det är att förstå varför barn bråkar
  • att och hur det går att förebygga en hel del syskonbråk
  • hur mycket av det som föräldrar gör när barn bråkar, snarare förstärker än minskar bråken
  • hur föräldrar bygger in sig själva som en viktigt del i barnens konfliktlösning, samtidigt som de egentligen vill att barnen skall lösa sina konflikter själva
  • vad man kan göra om man vill lära barnen att hantera sina egna konflikter

Blir du nyfiken och vill lyssna?
Länk till avsnittet i Libsyn –>
Länk till avsnittet i Acast –>
Länk till avsnittet i Itunes –>
(Jag kommer in i samtalet från 11:25.)

Fler tips på poddar där jag deltagit nyligen:

Life with kids, avsnitt 19: Om barns självkänsla, att förebygga konflikter med barn, det dåliga föräldrasamvetet och en hel del annat.
Länk till Acast.
Länk till Soundcloud.

Glappet
, avsnitt 15: Kan man stärka barns självkänsla och hur gör man i så fall det?
Länk till Acast.
Länk till Itunes.

Förskolepodden, avsnitt 25: Självkänsla i förskolan
Länk till Libsyn

Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok, Med känsla för barns självkänsla? Just nu säljer Adlibris den för endast 79 kronor!

 

Läs mer 2 Kommentarer

Måste du tjata om läxorna? En viktig insikt om läxor och barns ansvarsinlärning

– Kan du inte bara låta mig ta ansvar för mitt skolarbete själv, mamma? Jag har ju faktiskt klarat alla uppgifter den här terminen.

Det var i slutet av förra terminen som 12-åriga dottern ställde den här frågan till mig. Vid det laget hade jag utvecklat ett skolrelaterat tjatbeteende som såg ut ungefär så här:

Fredag eftermiddag: Jag frågade om det var något skolarbete som skulle vara färdigt nästa vecka och uppmanade henne att göra en arbetsplan för helgen.
Lördag förmiddag: Jag påminde.
Söndag förmiddag: Jag påminde igen.
Söndag kväll: Jag konstaterade att inget arbete gjorts och att det nu måste ske efter skolan, så snart som möjligt.
Måndag eftermiddag: Jag påminde om att skolarbete behövde göras under kvällen och fick höra att det var luuugnt. Arbetet skulle ju inte vara inne förrän på torsdag.
Tisdag eftermiddag: Ordväxlingen från måndagen upprepades.
Onsdag eftermiddag: Ordväxlingen från måndagen och tisdagen upprepades.

På onsdag kväll utfördes så slutligen arbetet, inte sällan under lätt panikartade och ganska otrevliga omständigheter.

Med tanke på dotterns – i mina ögon – tydliga brist på ansvarstagande, ansåg jag att mina ständiga påminnelser vara både befogade och nödvändiga. Det var visserligen inte roligt att hålla på att tjata på det här sättet, jag skulle önska att jag slapp, men det var uppenbart att hon var en uppskjutare av sällan skådat slag. Om jag inte såg till att hon gjorde sitt skolarbete så skulle det förmodligen inte bli gjort alls. Så tänkte jag.

Men så ställde hon alltså den där frågan om hon kunde få ta eget ansvar och jag svarade: ”Självklart får du ta ansvar för ditt skolarbete själv. Förlåt mig för att jag inte har fattat att du är mogen att göra det.” Inom mig gick tankarna, ärligt talat, mer så här: ”Hon måste ju faktiskt få prova att ta eget ansvar. Och när hon inte klarar det så kanske hon förstår att hon behöver min hjälp och då behöver vi inte tjafsa så förbaskat.”

Hur det gick? Jättebra! Dottern var, precis som hon uttryckt, mogen att ta eget ansvar för skolarbetet. Inte bara blev hon klar med alla uppgifter i tid. Hon började med dem så snart hon fått dem och blev flera gånger klar i förtid.

Men varför blev det så här? Vad var det som gjorde att min lilla prokrastinerare förvandlades till planerare med framförhållning? Jag frågade henne om det häromdagen och hon svarade:

– När du tjatade hela tiden så förstod jag att du inte litade på mig och då kunde jag inte lita på mig själv. Därför sköt jag upp skolarbetet. För att jag inte trodde att jag skulle klara det. Men när du började lita på mig, så var det lättare för mig att lita på mig själv. Jag menar inte det jag säger som kritik, mamma. För det kan vara svårt att förstå när ens barn är moget att ta eget ansvar.

”När du inte litade på mig, kunde jag inte lita på mig själv.”

De orden, tror jag, är viktiga. Väldigt viktiga.

I vilka avseenden – läxor eller annat – är det dags för dig att börja lita på ditt barn?

Boktips:

Läxfritt: för en likvärdig skola (Pernilla Alm)
Läxhjälp: Familjens guide till effektiv och rolig läxläsning (Pernilla Alm)

FÖRÄLDRAKURS!

Den 20 oktober startar jag ännu en kurs i Stockholm. Läs mer här –>

STORPOCKET!

Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som storpocket. Adlibris –> och Bokus –> säljer den för endast 99 kronor!

Läs mer 7 Kommentarer