Poster taggade ‘barn’

Vem skall lära barnen om den villkorslösa kärleken, omsorgen och omtanken?

Det finns, som jag ser det, två huvudtyper av mänskliga relationer: sådana som är baserade på utbyte och sådana som är baserade på omtanke och omsorg. Relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare och relationen mellan säljare och kund är exempel på det förstnämnda. Relationen mellan kärlekspar och relationen mellan förälder och barn är exempel på sistnämnda. Eller, vänta nu! Ibland är det ju faktiskt inte så. Ibland blir kärleksrelationen till en utbytesrelation:

– Jag stryker din skjorta, om du handlar middag.
– Du får sovmorgon, men då får du ta hand om barnen i eftermiddag!

Forskning visar att de par som baserar sin relation på utbyte är mindre nöjda är de som baserar den på omtanke och omsorg. Min fundering just nu gäller dock förälder-barn-relationen. Jag ser ganska ofta hur föräldrar använder sig av utbytesmekanismer för att förmå barnen att göra som de själva önskar:

– Om du sover i din egen säng får du en guldstjärna.
– Om du inte gör som jag säger får du inte använda iPaden ikväll.
– Du får 100 kr för varje B i betyget och 200 kr för varje A.

När jag resonerar med föräldrar om detta får jag ofta höra att det är viktigt att barnen lär sig om de här principerna, för de finns ju överallt i samhället. Du får lön för att arbeta, du kan få löneavdrag om du missköter dig, du får böter om du parkerar fel… Det stämmer ju förstås och jag håller med om att det är viktigt att barnen förstår det här.

Men det är ju också viktigt – tycker jag – att barnen får lära sig om den villkorslösa omtanken och omsorgen. Glädjen i att ge utan att räkna med att få. Stoltheten i att hjälpa, utan att räkna med en gentjänst. Hur gott det kan kännas att få stöd, utan att hamna i skuld. Var, undrar jag, skall barnen lära sig om detta, om de inte gör det hemma? Jag tror att det är i relationer präglade av kärlek som naturlig omsorg och omtanke har de bästa möjligheterna att upplevas och utvecklas. Samtidigt är jag övertygad om att barn kan lära sig om utbytesrelationer i många andra sammanhang än just i familjen. Förmodligen får de chansen redan i förskolan (”Du får inte komma på mitt kalas, om du inte …”)

– Men allvarligt talat, Petra, hårddrar du det inte lite nu? Kan man inte låta familjelivet vara en plats där barnen lär sig både om relationer präglade av omsorg och omtanke, och om relationer präglade av utbyte? Jag tvivlar. För om jag använder det beräknande utbytet i relationen till mina barn, då är det en del av våra relationer. Säkert är det ingen stor sak om det händer några gånger, men när det blir till en vana, när vuxna regelbundet använder utbytesprinciper i familjelivet, då blir omsorgen och utbytet sammanblandade. Då lär sig barnen att den som inte får som den vill i familjen kan ställa villkor, för att få det ändå: ”Om du inte…”. Just den sortens villkor brukar föräldrar ogilla när barnen ställer.

– Du får bara låna min docka om jag får en av dina godisar.
– Hämta ett äpple åt mig, annars får du inte sitta på min säng.

Reaktionen brukar bli irritation eller besvikelse från förälderns sida:

– Lägg av, i vår familj får man låna saker av varandra. Vi är snälla mot varandra.
– Skärp dig, din bror får självklart sitta på din säng även om han inte hämtar ett äpple.

Barn gör som vuxna gör. Och jag sitter kvar med funderingen: Vem – om jag inte jag som förälder gör det – skall lära barnen om hur det är att ha relationer som präglas av villkorslös kärlek, omsorg och omtanke?

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

REA! Just nu säljer Adlibris min bok, Med känsla för barns självkänsla, för oslagbart låga 59 kr!

Läs mer 5 Kommentarer

Missar du att svara på barnets känsla?

En känsla och ett önskemål. När barn berättar vad de vill eller inte vill rymmer det de säger alltid minst dessa två delar. Kanske inte uttryckligen, men mellan raderna. ”Neeej! Jag vill inte gå och lägga mig redan!” berättar både att barnet vill stanna uppe och att han är besviken eftersom omständigheterna tyder på att det är läggdags.

Föräldrar är dessvärre inte alltid uppmärksamma på båda dessa budskap från barnet. De hör önskemålet och svarar på det, med utgångspunkt i tillgängliga fakta: ”Fast klockan är åtta, så det är dags att sova nu!” De missar helt att svara på barnets känsla. Barnet däremot vet ju inte att föräldern missade det känslomässiga budskapet. Därför tolkar han förälderns svar som att denne är likgiltig inför besvikelsen. Tanken ligger nära till hands: ”Min mamma förstår inte hur det här känns för mig!”

Vilken är den logiska åtgärden när man vill att någon skall förstå, men personen ifråga inte gör det? Att förklara mer förstås! Nu är barn inte alltid så rika på ord. Det är svårt att lugnt och stilla sätta ord på det som böljar inombords. Att visa känslorna går däremot bättre. Skrika, gråta, kanske slåss eller springa och gömma sig… Budskapet, för den som är uppmärksam, är tydligt: ”Varför bryr du dig inte om mina känslor!? De är viktiga. Ta dom på allvar! Ta mig på allvar!”

Hur föräldern kan göra istället, för att undvika att hon och barnet hamnar i det här vanmäktiga läget? Hon kan stå fast i beslutet om att det är läggdags och samtidigt bekräfta och säga ja till barnets känsla: ”Jag fattar att du blir besviken! Det blir jag också när jag måste sluta med något som jag gillar att göra.”  Orden kommer inte att resultera i applåder från barnet. Men föräldern gav ändå barnet något fint: förståelse. Även om barnet inte förmår uttrycka det landar förståelsen skönt: ”Mamma må vara en skit som bestämmer att jag måste gå och lägga mig, men hon fattar i alla fall att hon är en skit <3.”

Barn kan inte alltid få sin vilja fram. De bör heller inte alltid få sin vilja fram. Men jag önskar att vi föräldrar alltid lät dem få sin känsla fram.

Läs mer 4 Kommentarer

Alla barn är olika. Därför kan vi inte bemöta dem som om de vore lika

– Du säger väldigt ofta vad föräldrar inte skall göra, men du säger sällan vad man skall göra istället!

Jag får kommentaren ganska ofta här på bloggen. Det stämmer ju att jag är mycket tydligare med vad jag anser att föräldrar bör undvika än jag är med vad de bör göra istället.

Jag föreställer mig att våra barn är som plantor och att vi föräldrar är trädgårdsmästare. Det finns viss hantering som inga plantor mår bra av: Totalt mörker, avsaknad av vatten och näring, växtgifter, att någon hackar på rotsystemet eller plockar bort alla blomblad, för att bara nämna något av allt det som skadar alla sorters trädgårdsväxter.

Samtidigt är alla plantor olika och de optimala förutsättningarna för att de skall trivas och utvecklas skiljer sig åt. Penséer, pampasgräs, löjtnantshjärtan, vinbärsbuskar och rosor behöver olika former av omsorg. Om trädgårdsmästaren följde samma metod i sin hantering av dem – placerade dem på samma ställe i trädgården, vattnade dem lika ofta och mycket, gav dem lika mycket näring och klippte ner dem på samma sätt och vid samma tidpunkt – skulle några säkert klara sig okej, men andra skulle vissna och somliga förmodligen dö.

På samma sätt som om jag vände mig till trädgårdsmästare blir min kommunikation till dig som förälder därför med nödvändighet generell och lite vag när det gäller vad som behöver göras. Alla barn är olika och behöver bli mötta och omhändertagna utifrån just sina förutsättningar. Vad vore jag för trädgårdsexpert om jag gav specifika råd om trädgårdsodling, utan kunskap om trädgården och växterna i den?! Hur oprofessionellt vore det inte om jag gav specifika råd om hur föräldrar skall göra i specifika situationer, utan kunskap om barnet och barnets miljö?

Titta på ditt unika barn, titta på miljön runt ditt barn. Vad tror du, utifrån detta, att ditt barn behöver för att trivas och utvecklas?

Läs mer 2 Kommentarer

”Det finns ingen anledning att bli så upprörd!” (Skärmkonflikter med barn, del 5)

– Nu är det dags att lägga undan paddan, borsta tänderna och hoppa i säng.
– Nej, inte redan!
– Jo, nu. Klockan är åtta.
– Fan också! Jag vill inte sluta spela nu. Ilsken gråt.
– Det måste du i alla fall. Och det finns ingen anledning att bli så upprörd. Du vet att speltiden är slut klockan åtta. Det gäller varje kväll.

Ja, det vet barnet förmodligen. Det är inte information och förebråelser som hon behöver just nu. Det hon behöver är respekt för sina känslor. Det borde heller inte vara för mycket begärt, kan man tycka. Om du vill att barnet skall respektera ditt beslut att stänga av paddan kan väl du respektera hennes besvikelse inför ditt beslut?

– Nu är det dags att lägga undan paddan, borsta tänderna och hoppa i säng.
– Nej, inte redan!
– Jo, klockan är tyvärr redan åtta. Den går alltid för fort när man håller på med något roligt, eller hur!?
– Men jag vill spela mer!
– Jag vet, älskling.

Barn kan och bör inte alltid få sin vilja fram, men de kan och bör alltid få sin känsla fram. Dels för att alla människor mår bra av att få respekt för sina känslor, dels för att det ökar chansen till samarbete. Vem fungerar du själv bäst ihop med: en person som låter dig känna det du känner eller en person som kritiserar och ifrågasätter dina känslomässiga reaktioner?

Länk till samtliga delar i artikelserien om skärmkonflikter med barn:
Förebygga och hantera skärmkonflikter med barn (del 1)
Engagera dig i barnets skärmanvändande! (del 2)
Visa respekt för barnets sociala relation på nätet (del 3)
Det största misstaget som föräldrar gör (del 4)
Det finns ingen anledning att bli så upprörd! (del 5)

Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok, Med känsla för barns självkänsla? Just nu säljer Adlibris den för endast 79 kronor!

 

Läs mer 8 Kommentarer

Det största misstaget som föräldrar gör (Skärmkonflikter med barn, del 4)

Jag hörde talas om en arbetsplats där ledningen nyligen låtit meddela att de gemensamma morgonmötena skulle avskaffas. Enligt ledningen dracks det för mycket kaffe på dessa tillställningar – kaffe är ju, som alla vet, väldigt onyttigt – och stillasittandet som var förenat med mötena var inte heller bra. Personalen har naturligtvis frågat vad det skall göra istället, den första kvarten av arbetsdagen, men fått svar som det inte riktigt begriper:

– Ni kan väl läsa katekesen? Det gjorde vi vår på tid!
– Ni kommer nog på något, när ni tröttnat på att ha tråkigt.
– Gör något! Vad som helst, bara ni inte sitter och dricker kaffe!

Fatta vilken uppförsbacke för ledningen att lyckas genomföra önskade förändringar! Att ta bort något som personalen gillar och ersätta det med… Ja vadå? Tydligen är nästan vad som helst bättre än kaffestunderna, som personalen uppskattat så mycket och som de upplevt bidragit till trivseln?

Nej, så går det förstås inte till på seriösa arbetsplatser där man vill förändra rutiner. Ändå är det ungefär så här det går till i många familjer när det gäller barnens skärmar. Gång på gång får barnen höra att användandet av deras digitala prylar – ofta i strid med barnens egna upplevelser – är skadligt och bör tidsbegränsas och när de frågar vad de skall göra istället får de svar som det upplever som irrelevanta och obegripliga.

– Sitter du med en skärm nu igen!? Nu är det dags att göra något annat en stund!
– Vad skall jag göra istället då?
– Hoppa studsmatta? Läs en bok?
– Jag vill inte vara ensam på studsmattan och jag hatar att läsa.
– Städa på ditt rum då!
– As if…!
– Gör vad du vill, men nu blir det ingen mer skärm förrän ikväll efter maten.

Jag föreslår att föräldrar låter sig inspireras av framgångsrika chefer. De lägger inte massa tid på att argumentera för varför något inte skall göras. Istället tar de fram och förankrar tydliga mål och diskuterar möjliga åtgärder för att nå målen. På samma sätt behöver föräldrar vara tydliga med vad som är viktigt för dem:

– Jag skulle vilja prata med dig om en grej. Har du tid?
– Okej. Vad är det?
– Jag älskar dig och jag är mån om att du mår bra och att vi har det bra tillsammans. Jag skulle vilja snacka med dig om hur vi kan få till det i vår familj.
– Jaha?
– Jag har läst på en del och det verkar som att för att må bra så behöver vi människor röra på oss varje dag. Vi behöver vara ute i dagsljus. Vi behöver äta nyttigt och på regelbundna tider och vi behöver ordentligt med sömn.
– Skall du börja tjata om träning nu igen?
– Nä, jag tycker inte om att tjata. Jag vill att vi skall hitta en lösning som känns bra för både dig och mig.
– Hur då, om jag får fråga?
– Det vet jag inte. Jag tänkte att vi skulle komma på det tillsammans. Jag har också tänkt på att vi ofta bråkar om dina läxor. Och så skulle jag vilja snacka om hur vi kan hitta tid att umgås. Jag skulle gilla att vara mer tillsammans än vi varit på sistone. Sedan så gissar jag att det finns grejer som är viktiga för dig, som du också vill att vi tar med när vi pratar?

I det här samtalet tar föräldern utgångspunkt i vad som är viktigt för henne: Att barnet mår bra, att hitta fungerande rutiner för tex läxor, mat och sömn, och att få gemenskap. Hon visar också att hon vill lyssna på vad som är viktigt för barnet och slutligen öppnar hon för att de tillsammans skall hitta lösningar som tar bådas behov i beaktande. Jag är övertygad om att hon i det här läget har oändligt mycket bättre förutsättningar för kontakt och samarbete med sitt barn än om hon inleder med att prata om vad hon vill att barnet inte skall göra (hålla på med en skärm).

Att börja i den här änden är förstås inget ljug från förälderns sida. Det finns uppriktiga behov hos oss föräldrar, som ligger till grund för varför vi vill att barnen inte bara skall sitta med sina skärmar. Det är ju inget självändamål att barnet inte använder skärmen (även om det ibland kan låta så när en del föräldrar pratar med sina barn). Därför gäller det att söka bortom sina instinktiva aversioner och besvara frågan: Vad är det som är viktigt för mig, som gör att jag vill att barnet skall lägga undan skärmen? Det är i svaret på den frågan som samtalet med barnet bör ta sin utgångspunkt.

För att sammanfatta: Istället för att fokusera på att barnet inte skall hålla på med en skärm mer än en given tidsrymd varje dag, fokusera på vad mer barnet behöver göra för att må bra och på vad som behövs för att ni skall må bra tillsammans. Om barnet därutöver väljer att ägna sig åt skärmanvändande kan du slappna av. Du vet ju att både hon och du får era övriga behov tillgodosedda.

Länk till samtliga delar i artikelserien om skärmkonflikter med barn:
Förebygga och hantera skärmkonflikter med barn (del 1)
Engagera dig i barnets skärmanvändande! (del 2)
Visa respekt för barnets sociala relation på nätet (del 3)
Det största misstaget som föräldrar gör (del 4)
Det finns ingen anledning att bli så upprörd! (del 5)

Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok, Med känsla för barns självkänsla? Just nu säljer Adlibris den för endast 79 kronor!

Läs mer 6 Kommentarer