Poster taggade ‘barn’

Det vi lär barnen

Jag står och kammar dotterns hår. Vi småpratar om gästerna som kommer om en stund.

– Hur vill du har håret älskling? Uppsatt eller utsläppt?
– Jag vill ha tre flätor mamma. Kan du göra det?

Det är knappt att jag lägger märke till den förbiflygande tanken: ”Tre flätor? Det är väl inte precis kalasmässigt?” Jag slänger en snabb blick på klockan.

– Jag känner mig lite stressad. Gästerna kommer snart. Jag är villig att göra en eller två flätor. Vilket vill du?
– Vilket tror du att gästerna tycker är finast?

Det nyper till i bröstet. Jag vill att dottern skall veta att hon är fin oavsett vilket hon väljer. Jag vill att hon skall utgå från vad hon själv gillar och inte från vad hon tror att andra gillar.

– Välj det du tycker är finast. Det viktiga är ju att du känner dig fin!
– Jag tycker att jag är finast i tre flätor. 

Det blev tre flätor. Och en viktig påminnelse om att orden jag säger är långt ifrån allt som jag lär min dotter.

___

Jag uppskattar massor om du vill dela det jag skriver! Klicka på ”Share” här nedan och välj om du vill dela inlägget via Facebook, Twitter osv.

Läs mer 5 Kommentarer

Varför blir det så ofta tjafs om självklarheter?

– Jag längtar till sommaren när jag kan fiska med mitt nya kastspö! 8-åringen sitter vid köksbordet, ritar en teckning och drömmer om sommaren.
– Jag får gå till bryggan själv nu, eller hur mamma?!
– Ja, det får du absolut göra.
– Och jag kan simma nu, så jag behöver inte ha någon flytväst!
– Jo, flytväst får du ha ett tag till.
– Varför det!? En gnällig ton smyger sin in i sonens röst.
– Därför att det är väldigt stor skillnad på att simma 25 meter i en uppvärmd inomhusbassäng och att ramla i 16 gradigt vatten med kläderna på. Man blir rädd. Och tung. Och orkar inte simma.
– Men jag kan ju simma!!! Det var väl ingen vits med att gå på simskola om du ändå tänker tvinga mig att ha flytväst jämt!?!?!

Känner du igen situationen? Det som börjar som ett mysigt köksbordssnack förvandlas snabbt till en trist konflikt. Glädje och gemenskap byts mot irritation och besvikelse. Du känner dig ledsen och undrar vad som hände. Du ville ju bara väl. Berätta vad som gäller. Vara tydlig. Det fattar väl vem som helst att man inte kan simma med kläderna på i djupt, kallt vatten bara för att man tagit Guldfisken i en uppvärmd innebassäng?! Varför måste det så ofta bli tjafs om självklarheter?

DSC_0075.JPG

(Foto: Rob Faber)

Svaret tror jag kan sammanfattas i en enda mening: ”tryck skapar mottryck”! Jag är rätt övertygad om att barnet själv kan klura ut att det är stor skillnad på att simma i en uppvärmd bassäng och att ramla i havet med kläderna på och att det kan vara lämpligt att ha flytväst på bryggan ytterligare något eller några år. Men han behöver mentalt svängrum för att komma till den slutsatsen. Han behöver känna att hans mamma har förtroende för att han vill sig själv väl. För det är väl klart att han vill!! Men när hans mamma pratar till honom som om han inte förstod sitt eget bästa känner han sig frustrerad, tänker att ”hon skall minsann inte få bestämma över mig!”. Hon trycker på och han trycker tillbaka. Det nödvändiga mentala svängrummet krymper.

Hur kunde mamman gjort istället? Kanske så här:

– Jag längtar till sommaren när jag kan fiska med mitt nya kastspö! Jag får gå till bryggan själv nu, eller hur mamma?!
– Ja, det får du absolut göra.
– Och jag kan simma nu, så jag behöver inte ha någon flytväst!
– Ja, du kan simma! Du är riktigt glad för att du lärt dig det va?!
– Ja! Jag tog faktiskt Guldfisken…
– Jag vet! Jag är glad för din skull älskling! Du jag undrar… hur är tanken på att ramla i vattnet från bryggan när du fiskar? Om det är kallt och blåsigt och så tänker jag… Är du trygg med att du klarar av att simma till bryggan då?
– Jag vet inte riktigt…
– Nä…?
– Jag tänker nog kanske ha flytväst i alla fall i sommar också….
– Mm… Det är viktigt för dig att känna dig trygg när du fiskar. Är det så?
– Ja, faktiskt.

Barn är smarta. De vet oftast vad som är bra för dem. Om föräldrarna lämnar utrymme för eftertanke.

_______

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 8 Kommentarer

Gör det inte så attans svårt för barnen!

Empati, hänsyn, omtanke – egenskaper de allra flesta föräldrar vill ge sitt barn. Vi vill att barnet skall ha förmåga att förstå vad andra människor behöver och vilja ta hänsyn till det. Vi vill att hon skall förstå att det blir enklare för oss om alla hjälps åt hemma och därför vilja duka av sin egen tallrik och plocka upp sina leksaker från vardagsrumsgolvet. Vi vill att hon skall inse hur viktigt det är för oss att komma i tid till jobbet på morgonen och därför klä på sig och komma när vi ber om det.

Om vi nu så gärna vill att barnet skall förstå och ta hänsyn till våra, och andra människors, behov underlättar det förstås för henne om vi berättar vad vi har för behov! Ett sätt att göra det är att uppmärksamma när hon gör något som bidrar till andra människors behov. Att visa uppskattning helt enkelt.

– Det är jag jättebra på att göra! Jag talar alltid om för mina barn hur duktiga dom är när dom dukar av själva och klär på sig på morgonen!

Den här reaktionen är ganska vanlig när jag pratar om det här med föräldrar jag möter. I kölvattnet av ”kbt-hypen” och den positiva psykologin har många föräldrar anammat idén om ”positiv förstärkning”. Tanken är att om barnet får positiv uppmärksamhet när hon gör bra saker kommer hon att fortsätta göra bra saker. Därför översköljs många barn idag med tillrop från sina välmenande föräldrar:

– Vad bra att du dukade av din tallrik!
– Vad duktig du var som klädde på dig!
– Vad fint att du borstar dina tänder!
– Du är allt bra duktig du som stänger av tv:n när jag säger till!

Det finns ett stort problem med den här typen av uppskattning: den lämnar barnet i total okunnighet om vad det är i hennes beteende som är bra eller duktigt! Vad var det som var bra med att hon dukade av sin tallrik? Att hon kom ihåg att göra det? Att hon klarade av att balansera tallriken, glaset och besticken hela vägen till diskbänken? Att hon bidrog till att förenkla arbetet för någon annan? Och vad var det som var duktigt med att hon klädde på sig? Att hon kom ihåg att sätta en strumpa på varje fot? Att hon klarade av det krångliga blixtlåset? Eller att det underlättade för mamma att hinna i tid till arbetet?

Tänk om föräldern istället säger:

– Tack för att du dukade av din tallrik. Jag trivs när det är ordning i köket.
– Tack för att du klädde på dig så snabbt. Nu kommer jag i tid till jobbet och det är viktigt för mig att göra det.

Då blir det oändligt mycket tydligare för barnet vilka behov som föräldrarna har och på vilka sätt som hon kan bidra till dem. ”Aha, pappa gillar ordning!” och ”det är viktigt för mamma att komma i tid till jobbet”. Baserat på tydlig uppskattningen kan barnet själva komma på andra saker hon kan göra för att bidra till sina föräldrar och andra människor (dvs. ta hänsyn, vara omtänksam, visa empati – vad man nu väljer att kalla det). Hon kan städa undan sina leksaker och plocka upp sina kläder från golvet. Hon kan stänga av tv:n när mamma säger till och skynda på sina steg. Men om föräldern bara säger ”vad bra att du dukade av din tallrik och vad duktig du var som klädde på dig”? Ja, det säger sig självt att det är svårt för barnet att veta vad mer hon kan göra för att bidra eftersom det troligen är ganska otydligt för henne vad det är hon bidrar till.

Vill du att ditt barn skall förstå vad du behöver och ta hänsyn till det? Gör det inte så attans svårt för henne! Göm inte dina behov bakom etiketter som ”bra” och ”duktig”. Berätta helt enkelt vad du behöver, uppskattar, gillar och värdesätter och på vilket sätt hon bidrar till det.

– Tack för att du kom med en gång när jag ropade att maten var klar. Jag gillar när vi äter tillsammans!
– Tack för att du såg dig för innan du gick över gatan. Jag känner mig trygg när jag vet att du gör det.
– Jag hörde att du tackade farmor för maten. Jag blev glad för jag gillar verkligen när man visar sin uppskattning gentemot andra människor.

——–

Gillar du texten? Jag uppskattar massor om du vill dela den vidare så att fler vuxna kan inspireras!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Följ mig på Facebook –>

Läs mer 17 Kommentarer

Ser du den öppna dörren?

Jag tror att alla föräldrar vill komma sitt barn riktigt nära. Vi längtar efter tillträde till barnets inre liv. Vad rymmer hon där inne? Vad funderar hon på? Vad oroar hon sig för? Vad längtar hon efter? Vad drömmer hon om?

Jag brukar tänka att när barnen kommer och visar oss en teckning eller ett legobygge eller ber oss titta på något de gör – då öppnar de dörren till sitt hjärta. Dörren dit vi föräldrar så gärna vill komma in. ”Du är välkommen in!”

gardenheart[1]

Och jag tänker att det är så sorgligt att vi så ofta missar den inbjudan – chansen till kontakt som vi så mycket längtar efter. Vi ser den inte. Istället för att ta steget in genom den öppna dörren fäller vi ett kort omdöme – ”vilken fin teckning”, ”vad duktig du är”, ”bra gjort” – och går vidare.

Längtar du också efter mer kontakt med ditt barn? Tacka ja till inbjudan när den kommer!

– Titta på mitt legoskepp mamma!
– Gärna! Kom och berätta för mig om skeppet!
– Det har fyra kanoner och en hemlig avlyssningsutrustning.
– Tänk att kunna lyssna på vad andra säger utan att dom vet det… När skulle du vilja använda den här utrustningen?
– Kanske för att lyssna på Oskar och Viktor… Ibland tror jag att dom hittar på en massa knäppa historier tillsammans. Att dom inte pratar sanning.

”Titta på min teckning!” ”Jag är här pappa – högst uppe på muren!” ”Jag har gjort ett halsband till min docka.” Gång på gång öppnar barnen dörren till sitt hjärta och bjuder in.

Tar du steget över tröskeln eller stannar du utanför?

——

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 11 Kommentarer

Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för dina barn?

Föreställ dig följande. Det närmar sig slutet av simskoleterminen och märkestagning. Dina två barn är glada och förväntansfulla och pratar i bilen på väg dit om vilka märken de skall ta.

Efteråt är glädjen mer ojämnt fördelad. Dottern har lyckats ta två märken. Sonen inga. Snacka om föräldrautmaning…

Vad händer om du berömmer dottern!? ”Vad duktig du är! Vad bra du kan! Vad du kämpade fint!” Även om du förstås inte säger det är risken uppenbar att sonen ändå drar slutsatsen att det betyder att han är dålig och inte kämpade tillräckligt. Därför behöver du samtidigt göra ditt bästa för att släta över just det outtalade budskapet: ”Man är bra på olika saker älskling. Du skall se att du klarar det nästa gång. Din syster har ju inte missat lika många lektioner som du så det är klart att det var enklare för henne.”

Alternativet, att inte uppmärksamma dotterns nya simmärken, är inte heller speciellt tilltalande. Inte skall väl hon behöva hålla inne med sin glädje bara för att hennes bror är ledsen?!

Det här är ett tydligt exempel på en situation när det underlättar för alla inblandade – både barn och föräldrar – om föräldrarna intresserar sig för barnens upplevelser, istället för att recensera dem (jag har skrivit mer om det här och här).

Om föräldern gör det kanske följande samtal utspelar sig med dottern:

– Men kolla, du tog två märken!
– Ja! Jag tog både Baddaren och Doppingen!
– Jag ser! Hur känns det?
– Jättekul. Jag känner mig stolt.
– Mm, det är en härlig känsla när man klarar något som man vill klara, eller hur?
– Ja.

Hade dottern varit lyckligare om föräldern istället hade utropat att hon var duktig? Hade hon känt sig mer värdefull? Jag tvivlar på det. Inte heller behöver dottern nu ägna tid åt att fundera över vad föräldern skulle tycka om hon inte tar några märken nästa gång. Om det händer skulle det ju bara bli ytterligare en erfarenhet att tillsammans reflektera kring.

Ordbytet med den besvikne sonen kanske skulle låta ungefär så här:

– Jag hatar simskolan! Jag vill aldrig gå hit igen.
– Du hade verkligen velat ta ett märke va?
– Ja! Du får faktiskt ge mig en glass när vi kommer hem så jag blir lite glad igen!
– Jag gissar att du känner dig rätt ledsen just nu och vill ha något att vara glad för?
– Ja. (Gråt)
– Jag hajjar. Det är riktigt trist när man inte klarar något som man verkligen, verkligen vill klara, eller hur?
– Ja.
– Mm, jag vet älskling…

Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för dina barn?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Läs mer 3 Kommentarer