Poster taggade ‘barn’

Förebygga och hantera skärmkonflikter med barn (del 1)

Har du skärmkonflikter med dina barn? Du är knappast ensam! De allra flesta föräldrar jag möter i mitt arbete vittnar om att barnens iPad-, dator-, spelkonsol- och telefonanvändande är källor till bråk.

I den här artikelserien skall jag dela med mig av några tips kring hur vi föräldrar kan förebygga och hantera skärmkonflikter med barn. Jag kommer däremot inte att svara på frågan, som en del föräldrar ställer, hur man gör för att slippa skärmkonflikter med sina barn. Den frågan bygger på en helt orimlig förhoppning. De flesta barn använder sina skärmar till sådant som är viktigt för dem. Skärmen ger utmaning, nöje, avkoppling, gemenskap och mening, för att bara nämna några av alla fördelar. Självklart reagerar barnen ibland negativt när vi vill att de skall sluta skärma. Barn vet ju ofta vad de i stunden har lust med, men de har inte alltid koll på vad de behöver och långsiktigt mår bra av. Det är vårt vuxenansvar att hjälpa dem med det och när barnens lust ställs mot vår mer långsiktiga omsorg uppstår oundvikligen en del konflikter. Men som sagt, vi föräldrar kan agera medvetet för att förebygga en del av konflikterna och vi kan sträva efter att hantera dem med bibehållen respekt för både barnen och oss själva. Här följer några av mina bästa tips på hur vi kan göra det.

Tips 1: Sluta prata skit om skärmarna!

Tänk dig att du gillar yoga. Verkligen gillar. Du har hållit på med det i några år och upplever att det har så många vinster. Genom yogan har du fått bukt med din onda rygg, du har lärt dig att koppla av, att njuta mer i stunden och du har även fått en hel del nya vänner på kurserna du gått. Din partner är inte lika förtjust. ”Den där jävla yogan som du håller på med är helt meningslös”, påstår han. ”Den är ett enda stort lurendrejeri i syfte att skinna folk på pengar”. Om du yogar på vardagsrumsgolvet när han kommer hem är det första han yttrar, ofta innan han ens sagt hej: ”Har du gjort något vettigt idag eller har du bara hållit på med det där?”

Jag gissar att du skulle du känna dig irriterad? Besviken? Förbannad? Tänka att han inte förstod, inte försökte förstå, och att han inte respekterade det som var viktigt för dig? Låt mig också gissa att hans uppmaningar om att göra annat – ”Jag vill att du gör något meningsfullt idag!” eller ”Du borde verkligen träffa några andra än dina yogapolare ikväll!” – inte direkt skulle motivera dig att avstå från yogan?

Poängen som jag är på väg emot är förstås att det finns en parallell till barnen och deras skärmanvändande. När vi föräldrar uttrycker oss nedsättande om något som de verkligen gillar blir de besvikna och förbannade och upplever att vi inte vare sig förstår eller respekterar. Våra förslag på, och krav om, att göra annat blir inte heller motiverande för dem. De kommer ju från personer som inte tycks ha särskilt bra koll!

Så sluta prata illa om tv-spel, onlinespel, internet, instagram, vad helst det är ditt barn gillar. Det är inte särskilt respektfullt och det kommer dessutom att minska ditt barns förtroende för dig. Du måste naturligtvis inte tycka att allt med dessa grejer är bra, men du kan fokusera på det som är bra med skärmar och glädjas över det tillsammans med ditt barn:

– Jag älskar nätet! Att jag kan googla allt jag undrar över och få ett svar på nolltid. Det är så häftigt!
– Jag tycker som du! Insta är ett superbra sätt att hålla kontakt med sina vänner!
– Ibland är det så skönt att bara slappa med ett mobilspel en stund.

Om du pratar illa om det som barnet gillar kommer barnet helt enkelt inte att vara särskilt villigt att lyssna på dig när det gäller det. Eller vad tror du?

Vill du ha fler tips om hur vi föräldrar kan förebygga och hantera skärmkonflikter med barn? Imorgon delar jag med mig av tips nummer två.

*Edit:* Artikelserien är nu avslutad. Här är länkar till övriga delar i serien:
Engagera dig i barnets skärmanvändande! (del 2)
Visa respekt för barnets sociala relation på nätet (del 3)
Det största misstaget som föräldrar gör (del 4)
Det finns ingen anledning att bli så upprörd! (del 5)

Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok, Med känsla för barns självkänsla? Just nu säljer Adlibris den för endast 79 kronor!

 

Läs mer Inga kommentarer

Tips till dig som vill förstå och hantera syskonbråk

”Som en käftsmäll och en kram samtidigt.” Så beskrev Lina att hon upplevde vårt samtal om syskonbråk, när jag besökte henne och Helena på podden Life with Kids. Vi pratade om:

  • att det finns olika sorters syskonbråk och hur viktigt det är att förstå varför barn bråkar
  • att och hur det går att förebygga en hel del syskonbråk
  • hur mycket av det som föräldrar gör när barn bråkar, snarare förstärker än minskar bråken
  • hur föräldrar bygger in sig själva som en viktigt del i barnens konfliktlösning, samtidigt som de egentligen vill att barnen skall lösa sina konflikter själva
  • vad man kan göra om man vill lära barnen att hantera sina egna konflikter

Blir du nyfiken och vill lyssna?
Länk till avsnittet i Libsyn –>
Länk till avsnittet i Acast –>
Länk till avsnittet i Itunes –>
(Jag kommer in i samtalet från 11:25.)

Fler tips på poddar där jag deltagit nyligen:

Life with kids, avsnitt 19: Om barns självkänsla, att förebygga konflikter med barn, det dåliga föräldrasamvetet och en hel del annat.
Länk till Acast.
Länk till Soundcloud.

Glappet
, avsnitt 15: Kan man stärka barns självkänsla och hur gör man i så fall det?
Länk till Acast.
Länk till Itunes.

Förskolepodden, avsnitt 25: Självkänsla i förskolan
Länk till Libsyn

Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok, Med känsla för barns självkänsla? Just nu säljer Adlibris den för endast 79 kronor!

 

Läs mer 2 Kommentarer

Måste du tjata om läxorna? En viktig insikt om läxor och barns ansvarsinlärning

– Kan du inte bara låta mig ta ansvar för mitt skolarbete själv, mamma? Jag har ju faktiskt klarat alla uppgifter den här terminen.

Det var i slutet av förra terminen som 12-åriga dottern ställde den här frågan till mig. Vid det laget hade jag utvecklat ett skolrelaterat tjatbeteende som såg ut ungefär så här:

Fredag eftermiddag: Jag frågade om det var något skolarbete som skulle vara färdigt nästa vecka och uppmanade henne att göra en arbetsplan för helgen.
Lördag förmiddag: Jag påminde.
Söndag förmiddag: Jag påminde igen.
Söndag kväll: Jag konstaterade att inget arbete gjorts och att det nu måste ske efter skolan, så snart som möjligt.
Måndag eftermiddag: Jag påminde om att skolarbete behövde göras under kvällen och fick höra att det var luuugnt. Arbetet skulle ju inte vara inne förrän på torsdag.
Tisdag eftermiddag: Ordväxlingen från måndagen upprepades.
Onsdag eftermiddag: Ordväxlingen från måndagen och tisdagen upprepades.

På onsdag kväll utfördes så slutligen arbetet, inte sällan under lätt panikartade och ganska otrevliga omständigheter.

Med tanke på dotterns – i mina ögon – tydliga brist på ansvarstagande, ansåg jag att mina ständiga påminnelser vara både befogade och nödvändiga. Det var visserligen inte roligt att hålla på att tjata på det här sättet, jag skulle önska att jag slapp, men det var uppenbart att hon var en uppskjutare av sällan skådat slag. Om jag inte såg till att hon gjorde sitt skolarbete så skulle det förmodligen inte bli gjort alls. Så tänkte jag.

Men så ställde hon alltså den där frågan om hon kunde få ta eget ansvar och jag svarade: ”Självklart får du ta ansvar för ditt skolarbete själv. Förlåt mig för att jag inte har fattat att du är mogen att göra det.” Inom mig gick tankarna, ärligt talat, mer så här: ”Hon måste ju faktiskt få prova att ta eget ansvar. Och när hon inte klarar det så kanske hon förstår att hon behöver min hjälp och då behöver vi inte tjafsa så förbaskat.”

Hur det gick? Jättebra! Dottern var, precis som hon uttryckt, mogen att ta eget ansvar för skolarbetet. Inte bara blev hon klar med alla uppgifter i tid. Hon började med dem så snart hon fått dem och blev flera gånger klar i förtid.

Men varför blev det så här? Vad var det som gjorde att min lilla prokrastinerare förvandlades till planerare med framförhållning? Jag frågade henne om det häromdagen och hon svarade:

– När du tjatade hela tiden så förstod jag att du inte litade på mig och då kunde jag inte lita på mig själv. Därför sköt jag upp skolarbetet. För att jag inte trodde att jag skulle klara det. Men när du började lita på mig, så var det lättare för mig att lita på mig själv. Jag menar inte det jag säger som kritik, mamma. För det kan vara svårt att förstå när ens barn är moget att ta eget ansvar.

”När du inte litade på mig, kunde jag inte lita på mig själv.”

De orden, tror jag, är viktiga. Väldigt viktiga.

I vilka avseenden – läxor eller annat – är det dags för dig att börja lita på ditt barn?

Boktips:

Läxfritt: för en likvärdig skola (Pernilla Alm)
Läxhjälp: Familjens guide till effektiv och rolig läxläsning (Pernilla Alm)

FÖRÄLDRAKURS!

Den 20 oktober startar jag ännu en kurs i Stockholm. Läs mer här –>

STORPOCKET!

Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som storpocket. Adlibris –> och Bokus –> säljer den för endast 99 kronor!

Läs mer 7 Kommentarer

Vad skall jag göra åt min gnälliga unge?

Frågan dök upp i mitt flöde. En mamma, vi kan kalla henne Sandra, beskrev hur hon hade tagit med sina barn för att bada, precis som sonen uttryckt önskemål om under morgonens frukost. Efter 10 minuter på stranden deklarerade sonen att han tröttnat: ”Det är inte alls roligt här! Vattnet är kallt och det finns ingen att bygga sandslott med. Jag trodde att det skulle finnas någon som ville bygga med mig här, men det gör det inte. Jag vill åka hem!”

Mamman fortsatte texten: ”Jag är så fruktansvärt trött på ungarnas gnäll. Om vi åker till stranden är det inte roligt. Fastän de bad om det. Om vi stannar hemma är det långtråkigt. Om vi reser bort är det för stressigt. Det spelar liksom ingen roll vad jag erbjuder för det blir ändå alltid gnäll. Vad gör man?”

Eftersom jag misstänker att den här mamman inte är ensam om sina upplevelser och funderingar, så här i sommartid, återger jag mitt svar till henne här nedan, i hopp om att det kanske kan vara till hjälp för fler.

Svar:

Men allvarligt talat, Sandra, vad sjutton trodde du!? Du ville väl ha barn, och nu när du har det så gnäller du på det! Sluta klaga!

Nej, självklart menar jag inte det jag skrivit. Men jag är nyfiken på din instinktiva reaktion när du läste det jag skrivit. Vad väckte mina ord i dig? Jag gissar att du blev förbannad? Eller förvånad? Du skrev ju här för att du ville få förståelse och kanske stöd, eller hur?

Min gissning är att din pojke känner och behöver ungefär samma sak, när han kommer till dig och säger att han inte vill mer och att det inte blev som han tänkt sig: förståelse och kanske stöd. Kanske skulle han gilla att höra:

– Attans vännen! Vad trist att det inte blev som du tänkt dig. Jag fattar att du känner dig besviken. Vill du sitta här hos mig en stund eller vill du hitta på något annat tills det är dags att åka hem?

På så sätt visar du att du förstår och respekterar hans känsla och att du bestämmer när det är dags att åka hem, eftersom du också vill ta hänsyn till det andra barnet och till dina egna behov och önskemål.

Min erfarenhet är att barns ”gnäll” oftast avtar när de upplever att de får förståelse och respekt för sin upplevelse (vilket inte alls är detsamma som att du som vuxen håller med barnet i det hon uttrycker). Jag har också märkt att barns gnäll nästan alltid stiger i volym och omfattning när vuxna ”säger emot”, kritiserar eller ifrågasätter det barnet uttrycker. Det kan tex låta så här:

– Vi har bara varit här i tio minuter, du kan inte gärna veta redan nu att det är tråkigt.
– Det är för din skull vi har åkt hit, så det är faktiskt inte okej att du klagar.
– Man får inte roligare än man gör sig!

Många barn tolkar den här typen av kommentarer som att föräldern inte verkar förstå. Vad gör man när någon inte förstår? Man försöker förklara bättre och mer, eller hur? I barnets värld är det lika med att gnälla mer. Upprepa det redan sagda, men lägga på ytterligare gnällvibrato i tonen och höja volymen några decibel.

Summa summarum: Det är väldigt svårt att förändra ditt barns inställning till en aktivitet. Det du kan förändra är din reaktion på barnets inställning. Vilket i sin tur påverkar den fortsatta utvecklingen.

Vill du också berätta för barnet hur hans reaktioner påverkar dig? Att det är ganska trist att försöka tillgodose hans önskemål och nästan omgående mötas av negativ inställning. Det är förstås fritt fram att prata med barnet om det. Mitt tips är dock att undvika att göra det i själva situationen – eftersom det nästan helt säkert bara kommer att leda till sämre stämning – och istället göra det vid något annat tillfälle, tex i samband med nattningen på kvällen, när ni är kompisar och stämningen är god. är chansen hygglig att han vill lyssna på hur det är för dig när han blir sådär negativ och då har ni förmodligen förhållandevis goda chanser att prata om hur ni tillsammans kan göra nästa gång det blir på liknande sätt.

 

FÖRÄLDRAKURS! Nästa omgång startar den 16 februari och det finns platser kvar. Läs mer och anmäl dig här –>

Nyfiken på min bok? Den finns att köpa hos både Adlibris och Bokus.

 

Läs mer 14 Kommentarer

Podd, radio och tack

Förra veckan besökte jag Lina och Helena, som har podden Life with Kids. Det blev ett samtal om att hur vi föräldrar kan förebygga konflikter med barn, det dåliga föräldrasamvetet, föräldraskapets mål, trotsiga barn (eller är det månde föräldrarna som trotsar?), blyga barn och mycket, mycket annat. Jag tyckte det blev ett väldigt bra samtal! Du hittar poddavsnittet här –>. Det är på 56 minuter och jag kommer in från 12 minuter och framåt.

Har du läst mina senaste artiklar om hur vi vuxna kan lära barn att ta ansvar och säga förlåt? Det hade Radio Vega gjort och de hörde av sig för en intervju i programmet Vega Samtal, just om ordet ”Förlåt”. I programmet diskuterar Pia Abrahamsson med terapeuten Mela Nyholm och familjerådgivaren Yvonne Terlinden. Och så är jag då också, som sagt, med på ett hörn. Ett riktigt intressant och tankeväckande program, som ni kan lyssna på här –>

Tack!
I början av året skrev jag här på bloggen om min mans njursjukdom och att jag skulle donera en njure till honom. Många har hört av sig och undrat hur det gått. Tack! Omtanken och intresset värmer, skall ni veta. Svaret är att det gått jättebra! Den 18 januari opererades vi båda på Huddinge Sjukhus. Efter fyra dagar var jag pigg nog att åka hem (även om jag inte direkt skuttade ut genom sjukhusentrén). Tre dagar senare kom också min man hem. Därefter följde några veckor i tv-soffan för oss båda, innan orken långsamt kom tillbaka. Nu är jag i full gång och jobbar igen och mår bra. Maken mår också bra. Han äter mängder av mediciner och går på täta kontroller, men allt går enligt bästa möjliga plan. Om ni bara visste hur underbart det är att komma hem efter jobbet och hitta honom fixandes med något i trädgården eller i garaget, istället för att, som förr, ständigt hyscha på barnen och påminna: ”Tysta, tänk på att pappa sover!”

Läs mer 3 Kommentarer