Poster taggade ‘behov’

”Titta, en röd bil!” Om varför vuxna avleder barn och varför barn ogillar att bli avledda

– Vi bekymrar oss inte om det nu. Skall vi se om det är något bra på tv?
– Vet du vad som brukar hjälpa när man är ledsen? En kaka! Vill du ha en kaka?
– Titta, en fågel!

Vi har nog alla gjort det. Försökt få ett barn att släppa en känsla genom att uppmuntra till skiftat fokus. Från den tappade glassen till tv:n. Från den inställda lekträffen till kakburken. Från skrapsåret på knäet till pippin i trädet.

5234898205_b424c522c6_z

Bild: ellyn. Licens –>

Ibland, när jag känt mig stressad, har jag gjort det för att vinna tid. Jag har uppmuntrat min dotter att skifta fokus – ”Titta, en fågel!” – och snabbt som ögat hällt ner henne i overallen. Ibland har jag gjort det för att jag inte står ut med barnets känslor. Jag har inte orkat lyssna mer på min sons gråt eller känt mig illa till mods av att se honom förtvivlad. Men oftast har jag gjort det i välmening. Jag vill hjälpa mina barn att slippa ifrån smärtan, sorgen, oron, rädslan, ilskan… För jag vet hur det känns. Det är jobbiga känslor.

Välmeningen till trots tvivlar jag på att barnen uppskattar när vi avleder deras uppmärksamhet. När min dotter var fem år kom hon hem från förskolan en dag och sa:

– När jag är ledsen på dagis brukar fröknarna säga att jag har fina flätor eller en fin tröja. Om de tycker det kan de väl bara tänka det? Varför måste de säga det just när jag gråter?
– Jag gissar att de gör så för att de vill få dig att känna dig bättre, svarade jag.
– Fast jag känner mig inte bättre, svarade hon. Jag känner mig sämre, för det känns som att de inte förstår mig.

När jag pratar om riskerna med att avleda ett barn hör jag ofta kommentaren: ”Men det funkar ju!”. ”På vilket sätt menar du att det funkar”, undrar jag. ”Jo men alltså… Om min son är ledsen för att han inte får någon glass och jag börjar prata om att vi kan titta på en film efter maten så slutar han ju gråta!”

Det är förstås helt sant att avledning kan funka i den bemärkelsen. Jag har själv testat och märkt samma sak. Vid ett tillfälle när vi satt framför tv:n började min man prata om att han inte är helt nöjd med vårt sexliv. Precis då var det ett inslag om den svenska monarkin på tv, så då pekade jag på tv-rutan och sa med hög röst: ”Men titta! Nu är kungen på tv!” Han har faktiskt inte beklagat sig över vårt sexliv en enda gång efter det.

Skämt åsido. Min poäng är förstås att även om avledning fungerar bra i bemärkelsen att den som blir avledd slutar ge uttryck för en negativ känsla, fungerar det samtidigt dåligt genom att hon eller han också upplever att den som avleder inte bryr sig eller försöker förstå.

Jag tror att en viktig sak som vi missar när vi försöker avleda ett barn är att barnets känslor inte uppstått utan anledning. Jag brukar tänka på våra känslor som ett signalsystem för våra behov. Vissa känslor, som glädje och lättnad, signalerar att viktiga behov har blivit tillgodosedda. Andra känslor, som rädsla och sorg, berättar att det finns behov som inte är tillgodosedda. Eftersom känslorna är signaler från våra behov tycker jag att vi skall hjälpa barnen att lyssna på sina känslor och på så sätt förstå sina behov och underlätta för dem att få vad de behöver. Att vi avleder barnets uppmärksamhet och försöker framkalla en annan känsla hjälper inte barnet att få sitt behov tillgodosett. Tvärtom. Det är som att stänga dörren till ett rum där brandvarnaren tjuter. Man slipper lyssna på oljudet, men det fortsätter likväl att brinna.

Hur kan det låta om man lyssnar på barnet och visar att man försöker förstå? Kanske så här:

– Du tappade glassen och nu är du jätteledsen och arg?
– Jag vet att du hade sett fram emot att leka med Samira. Jag förstår att du är besviken.
– Jag ser att du har skrapat knäet och att du gråter och jag fattar att du har ont.

”Men alltså, en del föräldrar förstärker ju barnets reaktion genom att göra och säga så som du föreslår!” Jag hör invändningen ganska ofta och vill därför förtydliga att det är skillnad på att bekräfta och förstärka. Skillnaden ligger i tajming och intensitet. Den som bekräftar barnets känslor inväntar barnets reaktion och låter det egna kroppsspråket och tonfallet signalera ett engagerat lugn. Den som förstärker reagerar innan barnet och dessutom ofta lika starkt eller till om med starkare än barnet.

”Fast kan man inte först bekräfta och sedan avleda? Det brukar jag försöka göra när mitt barn fastnar i en känsla. Jag lyssnar och visar att jag förstår och om jag märker att hon låser sig i känslan så försöker jag få henne att skifta fokus genom att börja prata om något annat.” Det här är en annan vanlig fråga som brukar dyka upp. Jag tycker att den är väldigt spännande! För vad betyder det att ett barn fastnar i en känsla? Och vem är det som skall avgöra om barnet fastnat? För egen del tänker jag på samma sätt som den åttaåriga flickan skriver i det här brevet till alla vuxna: ”Den som bestämmer när ett barn är färdig med en känsla är barnet.” Det betyder förstås inte att föräldern måste lyssna på känslan ända tills barnet är färdigt med den. Men jag tycker att det är en helt annan sak att säga: ”Nu går jag iväg en stund och låter jag dig vara ifred med din känsla” än att säga: ”Nu vill jag att du tänker på något annat så att du slutar känna det du känner.”

Vad tycker du?

——

Mer på samma tema:

När goda råd är värdelösa
Vill du ha barn som känner rätt? Eller barn som har rätt att känna?

——-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 46 Kommentarer

Förälder: Bli fri från ditt dåliga samvete genom att lyssna på vad det har att säga!

Jag var på Liseberg i helgen. När min son och jag körde den klassiska tävlingen om vem som kunde banka ner flest grodor i hål gjorde jag en association. Jag kom att tänka på att det är ungefär likadant som många föräldrar gör med sitt dåliga samvete – bankar ner det. Trycker bort det.

Jag tycker mig märka en allmänt spridd uppfattning om att dåligt samvete hos föräldrar inte bara är jobbigt, utan dessutom både onödigt och olämpligt:

– Föräldrar skall inte behöva ha dåligt samvete. Att vara förälder är världens svåraste jobb. Det är synd om dagens föräldrar som kämpar och sliter för sina små telningars skull. Det finns ingen vettig anledning till att de dessutom skall plåga sig själva med skuld och skam.

– Föräldrar bör inte ha dåligt samvete. Det är inte bra för barnen eftersom de märker av det och kan få för sig att det är de som orsakar sina föräldrar lidande. Dessutom bör föräldrar inte slösa bort den värdefulla tid de tillbringar tillsammans med sina barn på att vara dystra! Barn är mer betjänta av föräldrar som är tillfreds och nöjda.

Se där, det tycks finnas flera goda skäl att dunka ner det dåliga samvetet så fort det sticker upp sitt fula tryne! Problemet är att det inte funkar på lång sikt. Det blir som ett evighetsspel. Grodorna fortsätter ploppa upp sina huvuden i olika hål tills den som slår är helt utmattad och inte orkar längre. Det dåliga samvetet försvinner helt enkelt inte för att vi gång på gång säger till oss själva att det är fel att ha det.

Ett viktigt budskap

Jag tycker att vi skall göra tvärtom! Sluta trycka ner det dåliga samvetet och börja lyssna på vad det har att säga. Jag är nämligen övertygad om att det dåliga samvetet bär med sig ett viktigt och värdefullt budskap. Det är därför det inte ger upp sitt pockande på uppmärksamhet. Vilket budskapet är? Enkelt uttryckt: ”Du har missat att ta hand om något som är viktigt för dig!” När man drabbas av dåligt samvete är det ett tecken på att en inre konflikt pågår. Man har tillgodosett, eller försökt tillgodose, några behov, på bekostnad av något eller några andra. Det dåliga samvetet vill påminna om det finns behov som inte blir (riskerar att inte bli) tillgodosedda.

Anta att du har en röst som gnatar i bakhuvudet: ”Du är en dålig förälder. Du stressar jämt. Du är för lite med barnen och när du väl är med dem är du ofokuserad!” Förmodligen kommer snart en annan röst till ditt försvar: ”Men du är ändå bättre än många andra föräldrar! Du hämtar redan kl. fyra på dagis, det finns de som inte hämtar förrän vid femtiden … Och vad är förresten alternativet!? Du måste ju för sjutton jobba, tvätta, städa och laga mat! Det är ju inte precis som att du sitter och latar dig istället för att vara tillsammans med barnen.”

Om du inte vill låta ordkriget fortgå i huvudet ( = slå ner grodan med enda resultat att den dyker upp i ett nytt hål) föreslår jag att du lyssnar på och försöker förstå båda rösterna. Vad är det som är viktigt för var och en av dem? Om vi börjar med den skuldbeläggande rösten så antar jag att den, bortom orden som sägs, vill påminna om hur mycket du gillar att prata med dina barn. Att du verkligen är mån om att ha en förtrolig och tillitsfull kontakt med dem. Försvarsrösten erinrar om ett annat behov. Kanske vill den göra dig uppmärksam på ditt behov av mer handfast omsorg om barnen? Att det är viktigt ställa mat på bordet och se till att det finns kläder att ta på.

Att släppa det dåliga samvetet

När du förstått vilka behov de båda rösterna vill påminna om blir konfliktlösning nästa steg. Kanske säger du ungefär så här till dig själv:

”Jag har kommit på att jag haft stort fokus på se till att barnen får mat och annan viktig omsorg och missat att ta hand om behovet av kontakt i den utsträckning som vi mår bra av. Jag vill fundera på om det finns något jag kan göra framöver för att ta hand om båda de här behoven!”

Kanske hittar du lösningar som möjliggör för dig att få mer av det som är viktigt. Kanske blir svaret att ingen lösning syns just nu. I det sistnämnda fallet tror jag att det är viktigt att uppmärksamma och erkänna det för sig själv och tillåta sig att känna efter hur det känns. (”Jag känner mig ledsen eftersom jag inte ser hur vi kan tillgodose behovet av kontakt och förtrolighet i vår familj just nu.”) När behovet uppmärksammas och accepteras behöver det inte längre ta sig uttryck i form av självkritik för att nå medvetandet.

Men det kan också vara så att en noggrann och medveten granskning resulterar i en insikt om att båda behoven faktiskt blir väl tillgodosedda. Jag tänker på en mamma som gick en av mina kurser. Hon berättade att hon hade dåligt samvete för att hon och hennes man oftast åt middag efter att barnen somnat på kvällen. Hon längtade efter familjemiddagar fyllda av förtroliga samtal, men när verklighetens middagar mer handlade om att skydda sig själv från kletiga ketchuphänder och torka upp utspilld mjölk hade hon och sambon bestämt sig för att låta barnen äta middag tidigare på kvällen. Den här mamman uttryckte stor lättnad när hon insåg att det inte alls innebar att de var dåliga föräldrar. Tvärtom hade de faktiskt tagit hand om familjens behov på ett mycket bra sätt. Varje kväll hade de en lång nattningsstund med barnen där de pratade om bra och dåliga saker under dagen och på mornarna satt en förälder en stund i soffan och myste och pratade med barnen. Behoven av samtal och förtrolighet blev faktiskt fyllda, insåg hon. De blev det bara på ett annat sätt än i många andra familjer.

Den här insikten och den efterföljande lättnaden kunde mamman inte uppleva förrän hon verkligen mötte och lyssnade på sitt dåliga samvete. Dessförinnan hade hon omväxlande använt olika rutinmässiga argument mot det dåliga samvetet (”vi är ändå ’good enough’ som föräldrar, ”det kanske funkar för andra att äta ihop, men de har inte lika livliga barn som vi”, ”alla har dåligt samvete för något”) och kritiserat sig själv för att hon inte var bra nog och verkligen borde äta tillsammans med barnen.

Föräldrars dåliga samvete är alltid befogat!

Jag hör ofta påståendet att föräldrar bär på en massa obefogat dåligt samvete. Att man inte skall grotta ner sig. Att man skall tänka att man är good enough. Jag tror tvärtom! Föräldrars dåliga samvete är alltid befogat, i bemärkelsen ”värt att lyssna på”. Det bär på budskap från ditt inre och vill berätta för dig att det finns risk att du håller på att missa något som egentligen är väldigt viktigt för dig. Man kan jämföra det dåliga samvetet med signalen från en brandvarnare. ”Tut, tut! Möjligt problem identifierat!” Att strunta i tjutet från brandvarnaren kan få allvarliga konsekvenser och därför gör också de flesta av oss bedömningen att det är värt att reagera. Att inte lyssna på sitt dåliga samvete, att istället trycka undan det med hänvisning till att ”alla har dåligt samvete för något” eller ”jag gör så gott jag kan”, är lite som att plocka bort batteriet ur brandvarnaren när den tjuter – utan att först ha försäkrat sig om att det inte brinner.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Vill du köpa flera böcker? Kanske ge den som sommarpresent till ditt barns pedagoger? Missa inte Bokus fina mängdrabatt just nu! Läs mer om den här –>

Vill du lära ännu mer om dåligt samvete och hur du kan lyssna på det istället för att trycka bort det? Då rekommenderar jag Liv Larssons bok Ilska, skuld och skam.

Läs mer 13 Kommentarer

Konsten att vara respektfullt osams

iStock_000020630746XSmallSliter du ditt hår över maktkamperna med barnen? Ja, då kan det vara läge att hitta nya sätt att lösa konflikterna på. Här tipsar experten om hur ni tillsammans hittar fram till bra kompromisser och lär er vara respektfullt osams.

Vad är mer energikrävande än att morgon efter morgon få ett utbrott på fyraåringen som vägrar att klä på sig? Eller att ständigt hamna i gräl om maten vid middagsbordet? I en omröstning på Familjeliv svarade nära 47 procent att de bråkar med sina barn varje dag. En mamma berättar att hon och dottern nästan jämt är osams över läxor, mat och kläder. Hon skriver att det är tärande och att hon önskar att de kunde ha det bra tillsammans.

Men det tar tid och kraft att bryta de dagliga maktkamperna. Det finns nämligen ingen ”quick fix” när det gäller bråken med barnen.

Läs hela artikeln på Familjeliv.se –>

 

Läs mer 5 Kommentarer

När föräldrar inte tar ansvar för sig själva försöker barnen göra det istället

– Läs inte saga för ditt barn om du inte vill läsa saga för ditt barn.
– Lyssna inte på långa berättelser om tv-spel om det får dig att ruttna inombords.
– Berätta för barnet när du vill vara ifred på kvällen.

Reaktionerna på uppmaningarna i den här bloggposten var delade och delvis starka. Klart man skall vara (respektfullt) uppriktig mot ungarna, tyckte somliga. Andra tyckte inte alls att det var okej att avstå från sagoläsning eller att uttrycka en önskan om att få vara ifred. ”Barn skall inte behöva ta ansvar för föräldrarnas behov”, var en invändning som upprepades flera gånger.

Jag tänkte på den invändningen häromdagen när min åttaåriga dotter hade varit och hälsat på hos sin mormor och morfar. På kvällen ringde morfar och berättade om dagen. De hade bland annat varit och handlat mat och min dotter hade smugit upp bredvid honom och tagit hans hand. (Det var helt klart oväntat eftersom det vanligen är mormor som är den stora favoriten för min dotter.) Sedan hade hon viskat:

– Jag vill fråga dig en sak morfar. Jag såg att det finns björnbär här i affären och jag skulle gärna vilja ha det. Jag frågar dig för jag vill inte fråga mormor. Jag vill ju inte att hon skall köpa björnbären om de är för dyra för er och mormor har så svårt att säga nej.

När min dotter kom hem frågade jag henne om den här händelsen, varför hon valt att fråga morfar istället för mormor. Hon tittade förvånat på mig.

– Jag ville ha ett ärligt svar förstås!
– Men om du hade frågat mormor hade du ju säkert fått björnbär?
– Det är väl inget gott att äta björnbär om den man fått dem av egentligen inte vill ge dem?!

Jag tycker inte heller att barn skall ta ansvar för vuxnas behov. Därför, just därför, tycker jag att det är så otroligt viktigt att jag som vuxen tar ansvar för mina behov och berättar om mina behov. Vad jag vill och inte vill. Vad jag tycker om och vad jag ogillar. Jag tycker mig nämligen se, gång på gång och i olika sammanhang, att det är när vuxna människor inte uttrycker sina egna behov och gränser som barnen börjar ta ansvar för dem.

Jag tror så här. Jag tror att om jag berättar om mina behov och önskemål och samtidigt uttrycker intresse och respekt för barnets behov och önskemål, så har jag goda chanser att mitt barn gör likadant. Att barnet uttrycker sina behov och önskemål och lyssnar på andras. Om jag inte berättar om mina behov och önskemål, om jag inte tar hand om mig själv, så försöker mitt barn gissa sig till vad jag behöver och ta hand om mig. Risken är stor att hon gör det på bekostnad av sig själv.

Låt mig för tydlighetens skull betona att det jag beskriver i det här inlägget inte är hela min bild av hur relationen mellan föräldrar och barn bör se ut. Jag tror att relationer mellan vuxna och barn behöver intresse, empati, ärlighet, likvärdighet och en massa andra ingredienser också. Klicka dig gärna vidare och läs mer av det jag skrivit här på bloggen! Börja gärna med det här inlägget om likvärdig konflikthantering –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 35 Kommentarer

Curlingförälder eller egoist? Det finns ett tredje alternativ! (Gränser med respekt, del 8)

”Men alltså, om man säger till barnet att plocka upp sin jacka och hon svarar att hon inte vill – vad gör man då? Skall man ge upp på sitt eget behov då? Eller strunta i vad barnet vill? Vems behov är viktigast?”

Jag har goda nyheter! Jag tror inte att man måste välja mellan att tillgodose sitt eget eller barnets behov. I de allra flesta situationer är det möjligt att hitta en lösning som tillgodoser båda.


Lyssna bortom barnets ”nej”!

På samma sätt som förälderns önskemål grundar sig i förälderns behov grundar sig barnets nej i barnets behov. Detta är det första och viktigaste man måste ha i åtanke när man vill försöka hitta en ömsesidigt accepterad lösning på en konflikt. Barnets säger inte nej bara för att säga nej, hon säger nej för att värna behov som är viktiga för henne. Vila, förståelse, kärlek, acceptans, omsorg, respekt, näring, gemenskap, och självbestämmande är några exempel på behov som både barn och vuxna har (länk till lista över fler behov som alla människor delar).

För att nå fram till en ömsesidigt accepterad lösning behöver den vuxne vara beredd att lyssna på barnets behov och ta dem i beaktande. För varför skulle barnet vara villig att acceptera en lösning som tillgodoser den vuxnes behov om den vuxne samtidigt inte är villig att hitta en lösning som tillgodoser barnets?

Vi återvänder till exemplet med jackan som ligger på golvet, som jag använt i tidigare artiklar. Om barnet säger nej till förälderns önskemål om att omedelbart plocka upp jackan behöver föräldern alltså försöka förstå vilket behov det är barnet värnar om. Här kommer färdigheterna i empatiskt lyssnande (som jag beskrivit här) väl till pass eftersom barnet sällan klart uttalar sina behov. Istället säger måhända barnet:

”Men!!! Varför måste jag alltid städa!? Jag är faktiskt jättetrött. Jag vill ligga här i soffan och kolla tv!”

Föräldern som lyssnar efter behoven bortom orden gissar att där finns ett behov av vila och svarar:

”Aha, så det är viktigt för dig med vila? Att få slappa och gå ner i varv?”

Barnet nickar nöjt och säger:

”Ja, så är det. Jag behöver vila!”

När föräldern fått klart för sig vilket behov barnet försöker tillgodose genom att ligga i soffan och titta på tv kan två saker hända. Antingen skiftar förälderns behovsprioritering – hon blir medveten om att hon gärna vill att barnet skall vila och att ordningen i hallen är av underordnad betydelse (jag har skrivit om skiften här) – eller också skiftar prioriteringen inte, ordningen är fortsatt viktig för föräldern.

Det sistnämnda kan tyckas som ett låst läge, som att behov står mot behov. Föräldern vill ha ordning och barnet vill ha vila. Men det som står mot vartannat är inte behoven – det finns ingen inneboende konflikt mellan vila och ordning. Konflikten uppstår bara om föräldern låser sig vid att hon omedelbart skall ha ordning i hallen genom att barnet plockar upp sin jacka från golvet och hänger den på kroken och barnet låser sig vid att vid att hon just nu hellre vill sitta kvar i soffan och kolla på tv.


Den förlösande frågan

För att hitta en lösning som tillgodoser både förälderns behov av ordning och barnets behov av vila behöver båda parter vara villiga att ge upp på sina strategier och hitta en ny, gemensamt accepterad strategi. (Jag har skrivit mer om den här formen av konfliktlösning här.) Om den villigheten finns kanske samtalet utvecklar sig vidare genom att föräldern säger:

”Okej. Så jag förstår att du gärna vill vila. Samtidigt är det viktigt för mig med ordning. Har du någon idé om hur vi kan göra så att det blir bra för både dig och mig?

Frågan är ofta förlösande genom att den visar förälderns avsikt att ta både sitt eget och barnets behov på allvar. Under förutsättning att det finns en ömsesidigt respektfull relation mellan föräldern och barnet i grunden kommer barnet nästan säkert att försöka bidra till den gemensamma konfliktlösningen genom att föreslå möjliga strategier som kan accepteras av dem båda:

– Jag plockar upp den när programmet jag tittar på är slut.
– Jag plockar upp den i reklampausen.iStock_000018084157XSmall
– Kan inte du hänga upp den mamma? Jag kan duka av efter middagen istället.

Naturligtvis kan föräldern också föreslå strategier som hon tror kan bidra till att både det egna behovet av ordning och barnets behov av vila blir tillgodosett. När föräldern och barnet resonerat sig fram till en ömsesidigt accepterad strategi som innebär att de båda får sina behov tillgodosedda är konflikten, åtminstone för tillfället, löst.


Ett exempel från verkligheten

Jag ledde en föräldragrupp nyligen där vi resonerade kring konflikter utifrån det här förhållningssättet. En ensamstående mamma berättade att hon och hennes sexårige son ofta bråkade på kvällarna. Mamman ville att sonen skulle städa i sitt rum innan läggningen samtidigt som hon själv röjde av i köket. Sonen svarade vanligtvis ”Jag vill inte! Du skall hjälpa mig mamma!”

När vi resonerade kring behov blev det tydligt för mamman att hennes egna behov i den här situationen inte bara var ordning utan också samarbete. Att familjens två medlemmar hjälptes åt med det som behövde göras. Bakom sonens nej gissade hon att det fanns behov av gemenskap, kontakt och närhet – behov som blev ganska dåligt tillgodosedda när mamman städade i köket och han var ensam och städade i sitt rum.

Idén om att det fanns behov bakom sonens beteende var ganska omtumlande för mamman, som utbrast: ”Jag har aldrig tänkt så här innan! Jag har bara tänkt att han är lat och egoistisk och tycker att jag gott kan vara hans tjänare.”

Mamman gick hem och stämde av sin gissning om sonens behov direkt med honom:

”När du säger nej till att städa i ditt rum på kvällen och säger att jag skall hjälpa dig, handlar det då om att du vill vara tillsammans med mig?”

Han nickade. Mamman fortsatte:

”Vet du, när jag ber dig städa ditt rum så gör jag det både för att jag är mån om ordning, men också för att det är viktigt för mig att vi samarbetar och hjälps åt här hemma. Jag vill inte göra allt själv. Jag undrar, har du något förslag på hur vi kan göra så att det blir bra för både dig och mig?”

Det hade han. Han tyckte att från om med nu skulle de först städa köket tillsammans och sedan skulle de hjälpas åt med hans rum.

Ordning, samarbete och gemenskap – när mamman och sonen tillsammans resonerade kring sina behov var det som tidigare sett ut som ett låst läge plötsligt möjligt att finna en lösning kring.


Veckans kluring

Jag skickar med dig som läser en liten tankenöt. Det händer ganska ofta att jag får en fråga som lyder ungefär så här av föräldrar jag möter på kurser och i vägledning:

”Min dotter är sex år och vägrar gå på simskolan. Hon har varit där två gånger men nu säger hon att fröken och de andra barnen är dumma och att hon aldrig tänker gå på simskola igen. Jag tycker verkligen inte att det är okej att hon vägrar. En sexåring måste lära sig simma, eller vad tycker du?”

–> Vilket/vilka behov tror du att föräldern försöker värna?
–> Vilket/vilka behov tror du att barnet försöker värna?
–> Vilka lösningar kan du se som skulle kunna bidra till att både förälderns och barnets behov blev tillgodosedda?


Ytterligare funderingar?

Sitter du med en invändande fråga på tungan? Låter den ungefär så här?

”Men hallå där, vänta nu! Det här sättet att resonera skulle aldrig funka på mina barn! De är helt enkelt bara intresserade av att hitta lösningar som blir bra för dem. Vad skall man göra när man har sådana barn?”

Jag har skrivit om det här –>

Mer läsning:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)
Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill!? (Gränser med respekt, del 6)
Från ”Nej” till ”Okej” (Gränser med respekt, del 7)
Likvärdig konflikthantering? Det låter ju bra, men… (Gränser mer respekt, del 9)
Men ibland måste väl barnen bara lyda? (Gränser med respekt, del 10)

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 21 Kommentarer