Poster taggade ‘beröm’

Nypublicerad intervju

PKL Epoch
Åh vilken fin teckning du har gjort! Vad söt och vad duktig du är! Berömmet bara poppar ut ur munnen utan eftertanke. Vi är ju själva som föräldrar uppväxta med det här tänkesättet. Men beröm kan leda till att barnen utvecklar en osund självkänsla som bygger på prestation. Det säger Petra Krantz Lindgren som är författare och föreläsare, och har skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”.

Läs hela intervjun hos Epoch Times –>

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Det finns fyra platser lediga på kursen som startar i oktober! Läs mer här –>

 

Läs mer 2 Kommentarer

Kära föräldrar, sätt inte betyg på betygen!

I dagarna får många barn och unga ett betyg i sin hand. B, E, F… Läraren har bedömt resultatet av en hel termins frustration, utmaning, utmattning, arbetsglädje, olust och kämpaglöd och sammanfattat det i en enda bokstav. Nyanserna försvinner. Det kan vara lätt för barnet som står där med betyget i hand att tro att det enda som räknas är prestationen. Det är ju en bedömning av prestationen som står skrivet på pappret. Inget annat.

I sociala medier cirkulerar, med anledning av de stundande betygen, många fina inlägg som uppmanar barn och unga att komma ihåg att de är mer än sina prestationer. ”Du är värdefull – oavsett dina betyg!” Vi föräldrar gillar och delar. Och tänker att ”så är det ju – jag älskar mitt barn oavsett vilka betyg hon får”.

Kära förälder! Det är härligt att du tänker så. Idag har du chans att visa det också! Om du verkligen vill att ditt barn skall uppleva att hon är värdefull – oavsett betygen – avstå då från att bedöma hennes betyg! (”Fem B! Bra gjort!” eller ”E i engelska? Borde du inte kunna få bättre än så?”).

Jag tror att betygen, för många barn, känns som en del av dem själva. Enligt skolan en så pass viktig del att de skrivit ner den på ett papper och skickat med hem! När du som förälder bedömer barnets betyg känns det därför som att du bedömer en del av henne. Som att betygen påverkar hennes värde.

Vad tror du?

shutterstock_311979362

Istället för bedömning

Intresse och nyfikenhet
”Sommarlov. Hur känns det?”
”Vad är det bästa med sommarlov? Det sämsta?”
”Vad kommer du att sakna med skolan? Vad kommer du inte att sakna?”
”Hur känns det att få betyg?”
”Vad tänker du om dina betyg?”
”Var det något betyg som du blev förvånad över?”
”Är det något betyg som du är särskilt stolt över? Något som du känner dig besviken över?”
”Hur tänker du inför höstterminen, när du tittar på dina betyg?” (En fråga som du kanske vill ställa längre fram.)

Gemenskap och delade känslor
”Jag ser att du är stolt! Grattis!”
”Jag gläds med dig!”
”Vad trist att du blev besviken. Jag tror jag vet hur du känner. Jag kan också känna sådär när jag kämpat och ändå inte uppnått det jag ville.”
”Jag kände likadant när jag gick i skolan! Tyckte att betyg liksom förstörde hela glädjen med att lära sig.”
”Jag minns när jag fick en tvåa i hemkunskap. Jag blev så besviken!”

Som föräldrar vet vi att barnen är värdefulla – oavsett sina betyg. Idag har vi ett gyllene tillfälle att visa det för barnen.

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fulltecknad! Nu har jag satt datum för ytterligare en kurs. Läs mer här –>

Mer på samma tema:

Därför säger jag inte till mina barn att de är duktiga
Bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ
Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för ditt barn?
Ser du den öppna dörren?
Gör det inte så attans svårt för barnen!
Längtan efter delad glädje
Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!

Läs mer 2 Kommentarer

Så berömmer du ditt barn rätt! Om forskningsresultat, förenkling och förförelse

Anta att det fanns två ”prestationspiller” som du kunde välja mellan att ge till ditt barn, ett rött och ett blått. Det röda hade visat sig ha större effekt än det blåa på barns prestationer inom en mängd olika områden, tex matematik, läsning, estetiska och atletiska förmågor. Skulle du ge något av pillren till barnet och i så fall vilket?

simpojke Foto: tookapic

Svaret är enkelt! Eller?

I förstone kan svaret verka uppenbart. Barnet skulle förstås få ett rött piller! Men sedan skulle du förmodligen börja fundera: Hur är det med biverkningar av pillret, finns det några sådana? När du läser på visar det sig att eventuella biverkningar inte ingått i de forskningsstudier som gjorts. Man vet helt enkelt inte om det finns några risker förknippade med pillren. Gröna piller, undrar du också. Och gula? Är det någon som har studerat prestationseffekterna av dem? Nej, det är det tydligen inte. Du klurar också på vad som händer om barnet inte får något piller alls? Kommer hen att prestera jättedåligt då? Eller kanske rent av ännu bättre än med hjälp av ett rött piller? De frågorna finns det inte heller något svar på. Plötsligt är det inte längre lika självklart att ge barnet ett rött piller, eller ens något piller, eller hur?

Forskningsresultat är inte nog

Just nu sprids Carol Dwecks forskningsresultat om effekterna av olika former av beröm på barns ”mindset” och i förlängningen också deras prestationer. Hennes forskning har visat att beröm som fokuserar på process (”Bra jobbat!”) får större effekt på barnets prestationer än beröm som fokuserar på intelligens (”Vad smart du är!”). Resultaten presenteras i populärversion i media, på facebook och i bloggar, med hjälp av åtgärdsinriktade rubriker som ”Så stärker du ditt barn!” och ”Hjälp ditt barn att utveckla sin potential!” (tex här och här). Föräldrar kommenterar och säger att de från och med nu skall börja använda processberöm.

De kan vara förföriska, forskningsresultat. Tycks erbjuda tydliga handlingsrekommendationer. ”Om A är bättre än B, välj A!” Men de kan också bli förenklande och förledande, om de inte sätts i ett större sammanhang:

  1. Är behandlingseffekten (i detta fall, effekten av processberöm) verkligen positiv?
  2. Vad händer utan behandling (utan beröm)?
  3. Finns det några biverkningar av behandlingen?
  4. Finns det någon annan behandling (dvs något annat vuxna kan göra) som, totalt sett, ger bättre effekter?

För att kunna svara på frågor som dessa måste först ytterligare en fråga besvaras:

  • Vilka är målen för dig, i ditt föräldraskap?

Någon kanske påstår att frågan är överambitiös. Jag hävdar att den tvärtom är grundläggande och helt nödvändig att besvara. För hur skall vi kunna avgöra om något är positivt eller negativt, funkar eller inte funkar, utan att ställa det i relation till vad vi värdesätter och vill uppnå?

Låt oss titta på var och en av de fyra frågorna ovan och också ställa några av dem i relation till den övergripande frågan om föräldraskapets mål.

Första frågan: Är behandlingseffekten positiv?

Barn som presterar bra, är det viktigt? Det beror förstå på vad prestationen gäller, men handlar det om exempelvis läsning, matematik eller matlagning ser jag gärna att mina barn gör bra ifrån sig. Är det likadant för dig? I så fall blir det grönt ljus för både dig och mig på första frågan.

Andra frågan: Vad händer om du inte alls berömmer barnet?

Det har, såvitt jag förstår, Carol Dweck inte tittat på. (Den kontrollgrupp hon använt har fått omdömet ”Det var ett riktigt bra resultat!”, vilket ju också är en värderande bedömning.) Det skulle alltså kunna vara så att barn vars prestationer inte alls kommenteras av de vuxna, är de som presterar allra bäst.

Tredje frågan: Finns det några biverkningar?

Det är här som hela min (och din) målbild i föräldraskapet behöver tas i beaktande och det börjar bli klurigt. För goda prestationer är ju inte det enda som är viktigt! Åtminstone inte för mig. Jag vill tex också att mina barn, när de växer upp, skall välja att prestera på områden som är meningsfulla och viktiga för dem själva – snarare än för mig eller någon annan. Jag vill att de skall trivas med de jobb de väljer och att de skall välja fritidssysselsättningar som är givande för dem själva. Hur påverkar vuxnas beröm det här, dvs barns beredskap att lyssna inåt och välja aktiviteter som är i linje med sina egna intressen, värderingar och drömmar? Inte heller detta framgår när Carol Dwecks forskningsresultat presenteras i populärversionen. Baserat på både egna och vänners erfarenheter skulle jag påstå att vuxnas beröm tenderar att påverka barnen i så mån att de blir mer utifrån- än inifrånstyrda. De väljer att prestera på områden där vuxna berättar att de är duktiga och jobbar bra, snarare än att lyssna inåt och fundera över vad de själva trivs med att ägna sin tid och kraft åt. Vad tror du om det?

Något annat som är viktigt för mig är att mina barn är trygga i att de är värdefulla människor, även de dagar när de inte presterar så bra eller när ingen berömmer det de gör. Att de vet att deras värde inte hör ihop med hur många positiva kommentarer de får från andra människor. Vad gör vuxnas beröm med barnen i det här avseendet? Tänk om det är så att den som får mycket beröm börjar tro att det är ett uttryck för hur betydelsefull hon är? Då kanske beröm i själva verket bidrar till att barn upplever att kärleken är villkorad? Och vilken slutsats drar hon i så fall de gånger hon inte får något beröm?

Jag är också mån om kvaliteten i relationen mellan mig och mina barn. Jag vill gärna ha en relation som är präglad av likvärdighet, ömsesidig respekt, tillit och förtroende. Vad händer med likvärdigheten om jag tar på mig rollen som bedömare, som en person som har både rätten och förmågan att avgöra vad som är bra och dåligt i det som barnet gör? Och vad händer med barnets villighet att visa och berätta om sitt eget arbete, när hon vet att den vuxne bedömer? Även om den vuxne kanske aldrig uttalar negativa bedömningar till barnet, förstår ju barnet ändå att den vuxne tänker så. Om hon får höra att hon ”jobbar bra” en dag, kan hon naturligtvis också föreställa sig att det kan finnas andra tillfällen när hon ”jobbar dåligt”.

Sammanfattningsvis är svaret på den tredje frågan, om det finns några biverkningar av beröm, oklart. (Åtminstone om man tittar på hur Carol Dwecks resultat presenteras i populärversion. Jag har inte tagit del av samtliga hennes publikationer i vetenskapliga tidskrifter. Det jag diskuterar här är heller inte kvaliteten i Dwecks forskning, utan hur resultaten presenteras och tolkas i föräldrasammanhang.) Jag konstaterar att det, för min del, finns mycket annat jag värdesätter, förutom goda prestationer, som gör att jag, baserat på egna erfarenheter och tankar, är väldigt tveksam till att berömma mina barns prestationer. Det tycks mig helt enkelt som att riskerna överväger vinsterna.

Fjärde frågan: Finns det något annat jag som förälder kan göra, som totalt sett, är bättre än att berömma mina barn?

Jag tror det. Hellre än att berömma väljer jag att:

Visa mitt intresse för barnet

– Titta, jag har gjort en teckning!
– Kom! Berätta för mig om teckningen!

Dela barnets känslor

– Jippie! Jag klarade tre simmärken idag!
– Grattis! Jag är glad för din skull.

Ge personlig feedback

– Tack för teckningen du gjorde igår. Jag har satt upp den över mitt skrivbord på jobbet och när jag ser den så blir jag påmind om dig, min goa unge.

Ge uttryck för lite svalkande likgiltighet

Jag tycker mig ibland se en viss likhet mellan sportkommentatorer i direktsändning och en del föräldrar. Det är ett ständigt flöde av beskrivningar och bedömningar. Kanske skulle det vara avslappnande för barnen att ha vuxna omkring sig som varken bedömer eller benämner allt de gör, som bara finns där? Jag tror verkligen inte att vi måste ”fixa” (med) våra barn hela tiden. Vi måste inte ständigt påverka, forma eller förbättra barnen – vilket ju indirekt är en misstroendeförklaring gentemot dem. Jag tror vi alla, både vuxna och barn, mår bra av att ”bara vara”. Umgås. Leva våra liv, bredvid och tillsammans. Med poeten Henry Parlands ord: ”lite svalkande likgiltighet” kan gagna relationerna till våra barn.

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
– då gick hon bort
seende mot jorden.

Tappa inte bort dina egna mål och värderingar!

I den här bloggposten har jag tillåtit mina reflektioner att vandra ganska fritt och jag har presenterat personliga slutsatser, bortom vetenskapliga bevis. Och det är också min poäng här: Forskningsresultat (vare sig de gäller beröm eller något helt annat) ger oss inte alla svar! De berättar inget om våra personliga mål och värderingar. Så tappa inte bort dig själv när du tar del av vetenskapliga slutsatser: Vilka egenskaper vill du ge ditt barn stöd i att utveckla? Hur vill du att er relation skall vara, nu och framöver? Vad behöver du göra (och inte göra) för att det skall bli som du vill?

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Därför säger jag inte till mina barn att de är duktiga
Bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ
Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för ditt barn?
Ser du den öppna dörren?
Gör det inte så attans svårt för barnen!
Längtan efter delad glädje
Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!

Läs mer 19 Kommentarer

Om vi lär barnen att de duger som de är slutar de anstränga sig och kämpa! Eller?

Men alltså, det här med att ha en sund självkänsla låter ju fint och bra, men om mitt barn tror att hon duger som hon är – då kommer hon ju stå där i mittcirkeln på fotbollsplanen och pilla sig i naveln och inte vilja kämpa!

Pappan som satt mitt emot mig var upprörd och orolig. Vi hade pratat om självkänsla och han hade invändningar. Om hans dotter växte upp i tron att hon dög som hon var, skulle det då inte innebära att hon helt kom att tappa sitt driv? Att hon liksom skulle vara nöjd med att sitta på en sten i skogen och titta på blommorna när de slog ut? ”Man behöver faktiskt prestera i vårt samhälle för att tjäna pengar och kunna betala sin hyra och köpa mat!”

Jag får ofta frågor som denna när jag föreläser och håller kurser. Varje gång känner jag mig undrande. Jag förstår dem inte riktigt. De tycks spegla ett underliggande antagande om människans innersta natur som lat och passiv. Ett antagande om att barnen inte skulle göra något alls om vi vuxna inte ständigt bedömde deras prestationer och därigenom lärde dem att de bara duger om de presterar bra.

Little girl sleeping in hammock

Jag har både hört talas om och själv mött barn som är passiva i skolan och på fritiden. Som drar sig undan aktiviteter och hellre gör inget alls än lyfter ett finger för att anstränga sig. Men jag har aldrig mött ett barn som är passivt beroende på att hon tänker att hon duger som hon är.

Jag har mött barn som blivit passiva av rädsla för att inte räcka till, att inte duga. De tycks ha en outtalad filosofi som låter ungefär så här: ”Om jag inte försöker kan jag inte heller misslyckas”.

Jag har mött barn som blivit passiva eftersom de är övertygade om att det inte är någon idé att anstränga sig. De tror sig veta att de ändå inte kommer att lyckas. Och att lyckas är det som räknas.

Jag har mött barn som blivit passiva eftersom de saknar en upplevelse av mening och utmaning i de uppgifter de åläggs.

Jag har mött barn som blivit passiva eftersom de inte förstår uppgifterna.

Inte någon gång har jag mött ett barn som mest av allt legat på soffan och gjort just ingenting av den anledningen att hon är så attans nöjd med sig själv. Har du?

När vi bryr oss om våra barns självkänsla och visar dem att de duger och är värdefulla som de är – oavsett vad de presterar – vågar de lyssna bortom de vuxnas bedömningar om vad som är rätt och bra, fint och duktigt. Då kan de höra sina egna drömmar, sin egen lust och längtan. Handlar den lusten och längtan om att lata sig? Tvärtom, skulle jag säga! Titta på ungarna när du låter lusten och längtan styra! De snickrar kojor, bygger lego, ritar och pysslar med stort engagemang och hängivet driv.

Om vi förmedlar till våra barn att de duger oavsett vad de presterar gör vi dem inte samtidigt ointelligenta! De kommer fortfarande att förstå att man behöver tjäna pengar för att kunna betala hyra och köpa mat. Men om vi värnar om våra barns självkänsla blir det lättare för dem att höra den egna inre rösten och välja att fylla sitt liv med aktiviteter som inte bara skapar ekonomisk trygghet utan också berikar livet i andra avseenden.

Hur skulle ditt liv se ut om du tillät dig tro på att du duger som du är? Om du hade modet att följa dina drömmar, din lust och längtan?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 25 Kommentarer

Med känsla för barns självkänsla

Äntligen! Nu finns den att köpa: min bok Med känsla för barns självkänsla. I nästan två år har den bott i mitt huvud. Nu skickar jag ut den till er läsare, inte i förhoppning om att den skall flytta in i era huvuden, men att den skall besöka många av er och lämna spår efter sig i form av inspiration och eftertanke. (Du hittar boken i en bokhandel nära dig, hos Adlibris och Bokus.)

Hur viktigt är det egentligen att barn har självkänsla? Jag fick frågan av en journalist häromdagen. Jag tänker att det är en fråga som varje förälder själv måste besvara. Jag för min del tycker att det är otroligt viktigt! Jag vill av hela mitt hjärta att både mina och alla andra ungar skall växa upp och veta att de är värdefulla och viktiga – precis som de är! Jag vill att de skall lyssna på sina egna – och andras – känslor och behov, att de skall våga gå sina egna vägar i livet, att de skall ta ansvar för sina misstag och våga utsätta sig för risken att misslyckas (trygga i förvissningen om att misstag och misslyckanden inte gör dem mindre värdefulla som människor). Jag vill att de skall veta att de duger även om de inte får höra att de är duktiga och jag vill att de skall kunna ta emot kritik på ett konstruktivt sätt.

De två sista punkterna – att veta att man duger även om ingen berömmer ens prestationer och att kunna ta kritik på ett konstruktivt sätt – ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Jag har själv vuxit upp i tron att mitt värde ligger i andra människors bedömningar av mina prestationer, att kritik betyder att man är misslyckad och att beröm är livets mening. Länge ansträngde jag mig till mitt yttersta i nästan alla sammanhang jag befann mig och sökte ständigt bekräftelse på att jag var duktig. När en professor på universitetet där jag studerade sade att jag hade ”potential” och uppmanade mig att söka till forskarutbildningen blev jag därför överlycklig. Det kändes som en skön bekräftelse på min kompetens och jag såg en möjlighet att få ännu mer bekräftelse om jag faktiskt blev antagen och skrev en doktorsavhandling.

Så kom det sig att jag spenderade sex år av mitt liv i ett litet rum på universitetet, skrivandes på en bok i ett ämne som jag i ärlighetens namn inte hade något intresse för. Nästan varje dag mådde jag dåligt. Varje dag berättade min inre röst för mig att jag hade helt andra drömmar och mål för mig själv. Varje dag sade jag åt den att hålla tyst, för om jag inte skrev klart min bok, om jag inte var duktig, vad var jag då?

Vore det inte underbart om våra barn växte upp och lärde sig lyssna inåt? Om de hade modet att följa sin egen längtan och förverkliga sina egna drömmar? Om de visste att deras värde inte ligger i hur många gånger på en dag som de får höra från andra människor att de är duktiga eller presterar bra? Den längtan har varit min drivkraft att skriva den här boken, att samla alla de tankar och idéer om hur självkänsla får näring i mänskliga relationer, som jag genom åren har utvecklat och delat med mig av på föreläsningar, kurser och i samtal med föräldrar.

För ett tag sedan hade jag ett samtal med min dotter, som då var 8 år. Hon frågade mig vad ”uppfostran” betyder. Jag svarade att det är ett ord som vuxna använder när de pratar om vad de vill lära barn, för att barnen skall må bra och klara sig i livet. Sedan blev jag nyfiken och frågade henne vad hon tyckte att föräldrar skall lära sina barn. Hon svarade:

– Jag tror att en del föräldrar försöker lära sina barn att bli perfekta, men det tycker inte jag att de skall lära barnen. Jag tycker att föräldrar skall lära sina barn att de duger som de är.

Älskade unge, jag håller med dig och den här boken har jag skrivit till alla föräldrar och vuxna som också gör det och som längtar efter stöd och inspiration på vägen.

händerhjärta

Läs mer 29 Kommentarer