Poster taggade ‘beröm’

Längtan efter delad glädje

Rosé och grillat på landet!
Fotografiska museet med finaste Annika.
En underbar dag i kantarellskogen!

Statusraderna på Facebook är fyllda av tillrop som dessa. ”Meningslöst dravel från folk som har för mycket tid och för lite verkliga vänner”, tycker en del. ”Den nya tidens skryt”, säger andra.

Det är möjligt att det finns viss sanning i båda dessa analyser. Jag vet inte. Det jag vet är att när jag skriver en status som denna är det av en helt annan anledning. Jag är glad. Jag njuter. Jag firar. Det jag skriver är en inbjudan: ”Se mitt firande och dela det gärna med mig!” Det finns en längtan i mig att dela glädjen över det som livet erbjuder med andra människor.

Kan du känna igen denna längtan? För dig kanske den inte tar sig uttryck på Facebook. Du kanske märker den genom en förbiflygande tanke när du upplever något härligt: ”det här vill jag berätta för mamma när jag kommer hem” eller ”åh, om bara min partner var här så vi fick uppleva det här underbara tillsammans”.

Jag tror att det är samma längtan efter delad glädje som barnen upplever när de ropar från toppen av rutschkanan eller mitten av bassängen: ”Titta på mig!”. Jag tror också att den döljer sig bakom uttalanden som ”jag har gjort en ny pärlplatta” och ”jag hade alla rätt på matteprovet”. Deras tillrop är en inbjudan – ”gläds tillsammans med mig!”

Häromdagen skrev jag en ”glädjestatus” på Facebook: ”Njuter av kaffe och sommarens sista solstrålar på altanen”. Bland alla gilla-markeringar och tillrop av typen ”vad härligt det låter!” och ”underbart med sol” fanns ett svar som stack ut. En av mina vänner hade skrivit: ”Vad duktig du är!”. Jag blev förvånad och förvirrad. På vilket sätt är det duktigt att dricka kaffe!? Jag upplevde att jag blev missförstådd. Jag ville dela glädje och fick en bedömning tillbaka! Lite besvikelse gjorde sig också påmind. Vad gav henne rätten att värdera min glädje och njutning!?

Upplevelsen fick mig att återigen fundera över hur det är för barnen att gång på gång bli bedömda och värderade – när allt de förmodligen vill är att dela sin glädje.  

– Titta på mig när jag åker rutschkana!
– Vad duktig du är!

– Jag har gjort en ny pärlplatta.
– Vilken fin!

– Jag hade alla rätt på matteprovet.
– Bra gjort!

Förvåning? Förvirring? Besvikelse? Vad upplever barnet? Hur lång tid tar det att vänja sig vid att bli missförstådd?

Vill du läsa mer om vad man kan säga istället för uttala sig värderande om barnen? Läs mina övriga blogginlägg i kategorin ”Duktig” –>. (Scrolla ner och läs dem nerifrån och upp så får du dem i rätt ordning.)

 

Läs mer 23 Kommentarer

Tjat, hot och mutor fungerar! Eller?

Vilken sorts barn vill du fostra? Svaren jag får när jag ställer den här frågan till olika föräldrar jag möter är likartade. De allra flesta föräldrar har en önskelista på egenskaper de vill ge sina barn som inkluderar åtminstone följande:

– God självkänsla
– Gott självförtroende
– Mod
– Empati
– Respekt
– Självrespekt
– Omtanke
– Civilkurage
– Ansvarsförmåga

Kanske vill du lägga till eller precisera något på den här listan, men jag gissar att den liknar den önskelista du själv har gällande ditt eget barn?

I ljuset av den här uppfattningen om vilken sorts vuxna vi vill att våra barn skall utvecklas till funderar jag ofta över användandet av ordet ”fungerar” i kombination med barn, föräldraskap och vuxnas ledarskap. Jag hörde för ett tag sedan en känd barnpsykolog i en intervju i tv säga ungefär så här: ”Tjat, hot och mutor är tre metoder som de flesta, om inte alla, tar till och måste ta till. Helt enkelt för att detta är metoder som fungerar.” En annan psykolog strösslar frikostigt med ordet ”fungerar” i sin bok med råd om hur man får ”ett fungerande familjeliv”. Att avleda barnets uppmärksamhet vid konflikter, vara konsekvent och belöna barnet för vissa beteenden är exempel på metoder som, enligt honom, ”fungerar”. På samma sätt använder föräldrar och pedagoger jag träffar ofta ordet ”fungerar”: ”Jag har testat att göra X och Y och det fungerar verkligen med lille Pelle!”.

Den som säger att något ”fungerar” menar vanligen att det ”tjänar sitt syfte” eller ”är ändamålsenligt”. Men vilket syfte, vilket mål, avses när man pratar om sådant som ”fungerar” i relation till barn? Jag tror inte att det är den där önskelistan jag tecknade inledningsvis som avses. Snarare tycks det mig som att när psykologer, föräldrar och pedagoger pratar om saker (”verktyg” eller” metoder”) som ”fungerar” handlar det så gott som alltid om att i stunden få barnet att göra som man själv vill!

”Vi har börjat ignorera Lisa när hon gnäller vid matbordet och det funkar verkligen! Hon gnäller mycket mindre nu.”
”Belöningssystem funkar så bra för oss! Pelle plockar alltid undan sina grejer utan tjafs nuförtiden!”
”Det här med att avleda barnets uppmärksamhet funkar hur bra som helst! Så fort Karin börjar tjafsa om att hon vill vara ute längre eller ha mer datortid så brukar jag bara byta ämne och börja prata om något annat.”

Det jag oroar mig för är att vi vuxna, i vår glädje över att hitta verktyg och metoder som fungerar i stunden, inte i tillräcklig utsträckning reflekterar över huruvida de också fungerar på lång sikt. Det är möjligt att det fungerar att ignorera Lisas gnällande i bemärkelsen att hon slutar gnälla (åtminstone för stunden). Men vad lär det Lisa om empati? Det är möjligt att det fungerar att belöna Pelle i så mån att han börjar städa undan sina grejer. Men vad lär det Pelle om ansvar? Och det är möjligt att det fungerar att avleda Karins uppmärksamhet när hon argumenterar för att hon vill vara ute längre i det avseendet att hon tystnar. Men vad lär det Karin om respekt? Hjälper våra kortsiktiga verktyg och metoder barnen att utvecklas till modiga, empatiska, respektfulla, omtänksamma människor med god självkänsla, gott självförtroende, ansvarsförmåga och civilkurage?

Vad menar du när du säger att något ”fungerar” i relation till barnen? Hur väl fungerar dina kortsiktiga strategier med dina långsiktiga mål i föräldraskapet?

Nu finns min bok att köpa hos Adlibris och Bokus.

Läs mer 64 Kommentarer

Gör det inte så attans svårt för barnen!

Empati, hänsyn, omtanke – egenskaper de allra flesta föräldrar vill ge sitt barn. Vi vill att barnet skall ha förmåga att förstå vad andra människor behöver och vilja ta hänsyn till det. Vi vill att hon skall förstå att det blir enklare för oss om alla hjälps åt hemma och därför vilja duka av sin egen tallrik och plocka upp sina leksaker från vardagsrumsgolvet. Vi vill att hon skall inse hur viktigt det är för oss att komma i tid till jobbet på morgonen och därför klä på sig och komma när vi ber om det.

Om vi nu så gärna vill att barnet skall förstå och ta hänsyn till våra, och andra människors, behov underlättar det förstås för henne om vi berättar vad vi har för behov! Ett sätt att göra det är att uppmärksamma när hon gör något som bidrar till andra människors behov. Att visa uppskattning helt enkelt.

– Det är jag jättebra på att göra! Jag talar alltid om för mina barn hur duktiga dom är när dom dukar av själva och klär på sig på morgonen!

Den här reaktionen är ganska vanlig när jag pratar om det här med föräldrar jag möter. I kölvattnet av ”kbt-hypen” och den positiva psykologin har många föräldrar anammat idén om ”positiv förstärkning”. Tanken är att om barnet får positiv uppmärksamhet när hon gör bra saker kommer hon att fortsätta göra bra saker. Därför översköljs många barn idag med tillrop från sina välmenande föräldrar:

– Vad bra att du dukade av din tallrik!
– Vad duktig du var som klädde på dig!
– Vad fint att du borstar dina tänder!
– Du är allt bra duktig du som stänger av tv:n när jag säger till!

Det finns ett stort problem med den här typen av uppskattning: den lämnar barnet i total okunnighet om vad det är i hennes beteende som är bra eller duktigt! Vad var det som var bra med att hon dukade av sin tallrik? Att hon kom ihåg att göra det? Att hon klarade av att balansera tallriken, glaset och besticken hela vägen till diskbänken? Att hon bidrog till att förenkla arbetet för någon annan? Och vad var det som var duktigt med att hon klädde på sig? Att hon kom ihåg att sätta en strumpa på varje fot? Att hon klarade av det krångliga blixtlåset? Eller att det underlättade för mamma att hinna i tid till arbetet?

Tänk om föräldern istället säger:

– Tack för att du dukade av din tallrik. Jag trivs när det är ordning i köket.
– Tack för att du klädde på dig så snabbt. Nu kommer jag i tid till jobbet och det är viktigt för mig att göra det.

Då blir det oändligt mycket tydligare för barnet vilka behov som föräldrarna har och på vilka sätt som hon kan bidra till dem. ”Aha, pappa gillar ordning!” och ”det är viktigt för mamma att komma i tid till jobbet”. Baserat på tydlig uppskattningen kan barnet själva komma på andra saker hon kan göra för att bidra till sina föräldrar och andra människor (dvs. ta hänsyn, vara omtänksam, visa empati – vad man nu väljer att kalla det). Hon kan städa undan sina leksaker och plocka upp sina kläder från golvet. Hon kan stänga av tv:n när mamma säger till och skynda på sina steg. Men om föräldern bara säger ”vad bra att du dukade av din tallrik och vad duktig du var som klädde på dig”? Ja, det säger sig självt att det är svårt för barnet att veta vad mer hon kan göra för att bidra eftersom det troligen är ganska otydligt för henne vad det är hon bidrar till.

Vill du att ditt barn skall förstå vad du behöver och ta hänsyn till det? Gör det inte så attans svårt för henne! Göm inte dina behov bakom etiketter som ”bra” och ”duktig”. Berätta helt enkelt vad du behöver, uppskattar, gillar och värdesätter och på vilket sätt hon bidrar till det.

– Tack för att du kom med en gång när jag ropade att maten var klar. Jag gillar när vi äter tillsammans!
– Tack för att du såg dig för innan du gick över gatan. Jag känner mig trygg när jag vet att du gör det.
– Jag hörde att du tackade farmor för maten. Jag blev glad för jag gillar verkligen när man visar sin uppskattning gentemot andra människor.

——–

Gillar du texten? Jag uppskattar massor om du vill dela den vidare så att fler vuxna kan inspireras!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Följ mig på Facebook –>

Läs mer 17 Kommentarer

Ser du den öppna dörren?

Jag tror att alla föräldrar vill komma sitt barn riktigt nära. Vi längtar efter tillträde till barnets inre liv. Vad rymmer hon där inne? Vad funderar hon på? Vad oroar hon sig för? Vad längtar hon efter? Vad drömmer hon om?

Jag brukar tänka att när barnen kommer och visar oss en teckning eller ett legobygge eller ber oss titta på något de gör – då öppnar de dörren till sitt hjärta. Dörren dit vi föräldrar så gärna vill komma in. ”Du är välkommen in!”

gardenheart[1]

Och jag tänker att det är så sorgligt att vi så ofta missar den inbjudan – chansen till kontakt som vi så mycket längtar efter. Vi ser den inte. Istället för att ta steget in genom den öppna dörren fäller vi ett kort omdöme – ”vilken fin teckning”, ”vad duktig du är”, ”bra gjort” – och går vidare.

Längtar du också efter mer kontakt med ditt barn? Tacka ja till inbjudan när den kommer!

– Titta på mitt legoskepp mamma!
– Gärna! Kom och berätta för mig om skeppet!
– Det har fyra kanoner och en hemlig avlyssningsutrustning.
– Tänk att kunna lyssna på vad andra säger utan att dom vet det… När skulle du vilja använda den här utrustningen?
– Kanske för att lyssna på Oskar och Viktor… Ibland tror jag att dom hittar på en massa knäppa historier tillsammans. Att dom inte pratar sanning.

”Titta på min teckning!” ”Jag är här pappa – högst uppe på muren!” ”Jag har gjort ett halsband till min docka.” Gång på gång öppnar barnen dörren till sitt hjärta och bjuder in.

Tar du steget över tröskeln eller stannar du utanför?

——

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 11 Kommentarer

Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för dina barn?

Föreställ dig följande. Det närmar sig slutet av simskoleterminen och märkestagning. Dina två barn är glada och förväntansfulla och pratar i bilen på väg dit om vilka märken de skall ta.

Efteråt är glädjen mer ojämnt fördelad. Dottern har lyckats ta två märken. Sonen inga. Snacka om föräldrautmaning…

Vad händer om du berömmer dottern!? ”Vad duktig du är! Vad bra du kan! Vad du kämpade fint!” Även om du förstås inte säger det är risken uppenbar att sonen ändå drar slutsatsen att det betyder att han är dålig och inte kämpade tillräckligt. Därför behöver du samtidigt göra ditt bästa för att släta över just det outtalade budskapet: ”Man är bra på olika saker älskling. Du skall se att du klarar det nästa gång. Din syster har ju inte missat lika många lektioner som du så det är klart att det var enklare för henne.”

Alternativet, att inte uppmärksamma dotterns nya simmärken, är inte heller speciellt tilltalande. Inte skall väl hon behöva hålla inne med sin glädje bara för att hennes bror är ledsen?!

Det här är ett tydligt exempel på en situation när det underlättar för alla inblandade – både barn och föräldrar – om föräldrarna intresserar sig för barnens upplevelser, istället för att recensera dem (jag har skrivit mer om det här och här).

Om föräldern gör det kanske följande samtal utspelar sig med dottern:

– Men kolla, du tog två märken!
– Ja! Jag tog både Baddaren och Doppingen!
– Jag ser! Hur känns det?
– Jättekul. Jag känner mig stolt.
– Mm, det är en härlig känsla när man klarar något som man vill klara, eller hur?
– Ja.

Hade dottern varit lyckligare om föräldern istället hade utropat att hon var duktig? Hade hon känt sig mer värdefull? Jag tvivlar på det. Inte heller behöver dottern nu ägna tid åt att fundera över vad föräldern skulle tycka om hon inte tar några märken nästa gång. Om det händer skulle det ju bara bli ytterligare en erfarenhet att tillsammans reflektera kring.

Ordbytet med den besvikne sonen kanske skulle låta ungefär så här:

– Jag hatar simskolan! Jag vill aldrig gå hit igen.
– Du hade verkligen velat ta ett märke va?
– Ja! Du får faktiskt ge mig en glass när vi kommer hem så jag blir lite glad igen!
– Jag gissar att du känner dig rätt ledsen just nu och vill ha något att vara glad för?
– Ja. (Gråt)
– Jag hajjar. Det är riktigt trist när man inte klarar något som man verkligen, verkligen vill klara, eller hur?
– Ja.
– Mm, jag vet älskling…

Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för dina barn?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Läs mer 3 Kommentarer