Poster taggade ‘beröm’

Bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ

Om du läste mitt förra inlägg tänkte du kanske att ”ja, ja, det var ju en del tänkvärt i det. Men lite hårddraget var det väl ändå? Barnen behöver väl få höra att de är duktiga, åtminstone ibland?!”

Jag tror också att barn behöver få höra att de är duktiga – om de blir bedömda. Om man blir bedömd av andra är det utan tvekan skönt att få en positiv bedömning då och då.

Men varför skall vi vuxna över huvud taget bedöma barnens prestationer? Barnen ritar för att det gillar att vara kreativa. De klättrar i träd och cyklar för att de behöver utmaning och rörelse. De lär sig att klä på sig för att de har en längtan att klara sig själva. Helt naturligt gläds de när de lyckas och sörjer när de misslyckas.

Genom att ständigt bedöma barnens prestationer blir de så småningom beroende av beröm som bekräftelse och därför frågar de också efter det: ”visst var jag duktig som lärde mig cykla idag mamma?” Men helt ärligt så tror jag att det skulle vara mycket mera vilsamt för dem om vi bara delade deras känslor – gladdes med dem när de var glada och sörjde med dem när de var ledsna – för bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ bedömning. Den lilla flickan som lär sig att cykla och får höra att hon är ”duktig” vet också precis vad hon är när hon kör i diket dagen därpå! Även om hennes föräldrar förstås inte säger det till henne så drar hon slutsatsen själv. Var hon duktig igår måste det ju betyda att hon är dålig idag.

Jag tror att den lilla flickan som lär sig cykla egentligen skulle gilla mer om hennes föräldrar deltog i hennes firande och intresserade sig för hennes upplevelse – istället för att recensera den: ”Grattis! Du cyklade själv älskling! Vad tänkte du när du märkte det!?” Nästa dag när hon kör i diket blir det bara ytterligare en upplevelse att dela: ”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”

—–

Snart skall jag skriva om uppskattning när barnen gör saker som bidrar till andra människor (dukar av sin tallrik, städar undan sina grejer, klär på sig själva osv). Hoppas du vill komma tillbaka hit och läsa om det!

Du har väl inte missat att jag har en sida på facebook? Följ mig där –>

Läs mer 7 Kommentarer

Därför säger jag inte till mina barn att dom är duktiga

– Vad duktig du är som kan cykla utan stödhjul! 
– Vilken fin teckning du har ritat! 
– Vad bra du är på att simma!

Det här är exempel på saker jag undviker att säga till mina barn. Jag använder inte ordet ”duktig” om mina barn. Jag säger inte heller att det de gör är ”bra”, ”rätt” eller ”fint”. Jag undviker helt enkelt att göra bedömningar av mina barns prestationer. Jag tror nämligen inte att det bidrar till dem att jag gör det. Tvärtom.

För att förklara vill jag gärna börja med att dela min bild av människan med dig. Jag tänker mig människan som en rysk docka. Längst in finns en solid kärna. Jag kallar henne för en ”human being”. Hon rymmer människans värderingar, tankar och känslor. Här finns också hennes lust, längtan och drömmar. Denna ”human being” omges många gånger av ett skal: en ”human doing”. Här framhåller människan sina prestationer. Detta skal omges inte sällan av ytterligare ett skal. Jag kallar det för ”human having”. Här visar vi upp våra yttre attribut, det vi äger och har.

När jag gör en bedömning av mina barns prestationer – säger att de är duktiga, gör bra eller fint – betyder det samtidigt att jag ser och möter dem som ”human doings”. Jag ser inte till kärnan i dem utan fokuserar på ett skal. Jag är orolig för vad som händer i kärnan om detta upprepas alltför många gånger. Jag ser en risk att kärnan i ett barn som ofta blir sett utifrån sina prestationer så småningom urholkas. Barnet förvandlas från en ”human being” till en ”human doing” och börjar tro att hon är sina prestationer.

För en person som tror att hon är sina prestationer är tanken på att misslyckas förstås mycket oroväckande eftersom hon misstänker att det också betyder att hon är misslyckad och värdelös som människa. Drivkraften att prestera blir därför mycket stor, men priset är också högt. Jag är orolig för att de barn som ofta blir sedda utifrån vad de presterar så småningom kommer att återfinnas i den redan alltför omfattande statistiken över utbrända människor i vårt samhälle.

Jag vill att alla barn skall veta att de är värdefulla precis som de är. Oavsett vad de presterar. Därför vill jag uppmana alla vuxna: Titta mindre på vad barnen gör och mer på vad de är! Ge näring åt kärnan i barnet. Ta dig tid att intressera dig för barnets tankar och känslor kring sin prestation – istället för att bedöma den. Om barnet kommer och visar sin teckning kan du säga:

– Nämen oj, har du gjort en teckning till!? Du gillar verkligen att rita, eller hur? Kom och sätt dig här och berätta om din teckning!

Och så när du tittar på teckningen: intressera dig för den, istället för att bedöma den.

– Vart är bilen på väg?
– Jag ser att det regnar på den här pojken. Vad tror du att han tycker om det?

Och om barnet ropar från toppen av trädet ”titta på mig, jag har klättrat hit upp!” kan du svara:

– Berätta för mig vad du ser där uppifrån!

Vill du att ditt barn skall veta att hon duger som hon är? Intressera dig för hennes upplevelser, istället för att recensera dem!

Men, undrar du kanske, behöver inte barnen få höra att de är duktiga, åtminstone ibland?! Den frågan reflekterar jag kring i  det här inlägget –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för dina barn?
Ser du den öppna dörren?
Gör det inte så attans svårt för barnen!
Längtan efter delad glädje
Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!
Så berömmer du ditt barn rätt! Om forskningsresultat, förenkling och förförelse
Kära föräldrar, sätt inte betyg på betygen!

Följ mig gärna på Facebook –>

Läs mer 58 Kommentarer