Poster taggade ‘bråk’

”Måste du verkligen hålla på med den där skiten?”

Vilken är den största utmaningen för barn och unga idag? Jag fick frågan i Socionompodden. (Du kan lyssna på avsnittet här eller i någon av dina poddappar.)

Vad skulle du ha svarat?

Jag lyfte fram vuxnas brist på acceptans och respekt för livet på nätet, som en av de största utmaningarna som barn och unga möter idag. De allra flesta barn och unga lever delar av sina liv på nätet. De upplever själva att det är meningsfullt, roligt och fyllt av gemenskap. Samtidigt möts de inte sällan av en vuxenvärld som kritiserar, ifrågasätter, skuld- och skambelägger just de delarna av livet. Föräldrar som undrar om de inte kan ”umgås på riktigt istället” eller ”göra något vettigt”. Skolor som inför mobilförbud. Medier som jämför mobilanvändande med heroinmissbruk.

När jag var ung var fotboll en viktig del av mitt liv. Jag tränade och spelade matcher med ett flicklag, jag tittade på fotboll på tv och jag kickade med min bror i trädgården. Mina föräldrar var intresserade och engagerade. De ställde frågor om mina matcher. Ofta följde de med och hejjade. De anpassade måltiderna efter mina träningstider. De hjälpte mig att skaffa utrustning och skjutsade till och från träningen. Kort sagt: De tog mitt intresse – en mycket viktig del av mitt liv – på allvar och engagerade sig i det.

Jag försöker föreställa mig hur det varit om mina föräldrar hade ifrågasatt det som var mitt största intresse: ”Måste du verkligen hålla på med den där skiten? Kan du inte göra något meningsfullt istället? Det är bättre om du stannar hemma och läser en bok!” Jag hade känt mig ledsen. Besviken. Kanske arg. Säkert hade jag tyckt att de inte förstod, inte försökte förstå, och jag tror att det hade påverkat hela vår relation. Om de inte brydde sig, utan till och med snackade skit om det som var en så stor, rolig och viktig del av mitt liv, hur skulle jag då kunna berätta för dem om annat i mitt liv och våga tro att de skulle ta det på allvar?

Jag försöker också föreställa mig hur det varit om jag mött problem i fotbollsvärlden. Om mina lagkamrater varit taskiga mot mig eller tränaren överträtt mina gränser på något sätt. Hade jag berättat för mina föräldrar? Knappast. Jag hade valt att hålla tyst om det, av rädsla för att mötas av klander (”Jag har ju sagt att det bara är skit som du håller på med!”) eller till och med inskränkningar av mina möjligheter att fortsätta utöva mitt intresse (”Det var det här jag sa hela tiden, det är ingen vettig verksamhet! Nu förbjuder jag dig att fortsätta!) Jag hade valt att stå ensam med mina problem, trots att jag nog egentligen behövt hjälp och stöd av vuxna.

Jag tror att det är precis samma mönster som skulle drabbat mig, som drabbar dagens barn och unga när vuxenvärlden kritiserar och ifrågasätter en stor och viktig del av deras liv, det på nätet. De känner sig ledsna och besvikna, upplever att de blir missförstådda och relationerna till de vuxna som är satta att vara ett stöd, försämras. En både upplevd och verklig ensamhet uppstår.

”Ja, men…” Jag tycker mig höra invändningar från delar av vuxenvärlden nu. ”Det ÄR skadligt med skärmar. Jag gillar inte hur livet på nätet äter upp mitt barns övriga liv.” Nu handlade det här inlägget visserligen om vilka utmaningar barn och unga möter, men okej, låt mig också ta upp den här frågan, eftersom jag vet att den uppstår.

Du har rätt förstås. Det finns risker och problem med skärmanvändning. Trots det tvivlar jag starkt på att du kommer att nå i den riktning du önskar genom att kritisera, förringa, förlöjliga eller ifrågasätta barnets skärmanvändande. Resultatet blir att barnet stänger öronen, att relationen försämras och att barnet står ensam den dag hen möter problem.

Hur du skall göra istället?
– Acceptera att skärmar och nätet är här för att stanna. Det är och kommer att fortsätta vara en viktig del av barn och ungas liv, vare sig du gillar det eller inte.
– Intressera dig för ditt barns liv på nätet. Ställ frågor som visar att du vill förstå.
– Respektera att livet på nätet är viktigt för ditt barn.

Utifrån en bas av acceptans, intresse och respekt har du möjlighet att, i samtal med ditt barn/ungdom, få berätta om din oro och dina funderingar och mötas av acceptans, intresse och respekt.

Mer på samma tema:
Förebygga och hantera skärmkonflikter med barn

Nyfiken på att gå en föräldrakurs?
Nästa kurs startar i Stockholm, den 6 september. Det finns fortfarande ett par platser kvar! Läs mer om kursen och anmäl dig här –>

 

Läs mer 5 Kommentarer

Hur svårt kan det vara att fatta!? (Om när barn inte förstår, trots att de ”borde” göra det…)

Jag är så trött på att tjafsa och bråka! Det kvittar nästan vad jag säger så blir det konflikt. Även när det bara handlar om skitsaker! Som häromdagen. Lisa ville ha müsli i youghurten, men vi hade ingen müsli hemma. Även fast jag förklarade det och till och med visade henne att burken var tom så fortsatte hon tjata om müsli. Hon är sex år, så jag tycker att hon borde fatta att slut betyder slut. Eller borde hon inte det?!

Mamman jag pratade med var både trött och förtvivlad. Det tär på krafterna att gång på gång hamna i konflikt. Det tär på krafterna att uppleva att den man pratar med inte förstår, trots att man vill så oändligt väl och verkligen anstränger sig för att förklara.

Hon gav fler exempel på när det gick fel i deras kommunikation och konflikter uppstod kring sådant som hon tyckte borde vara självklart. Dagen innan hade dottern blivit jätteledsen när hon inte fick köpa tuggummi i mataffären, trots att de hade just sådana tuggummin hemma. En annan gång hade hon blivit ledsen och påstått att mamman inte älskade henne lika mycket som hon älskade storasystern. Fastän mamman gång på gång försäkrat att hon älskade dem båda lika mycket hade hon inte lugnat ner sig.

Det händer ganska ofta att föräldrar kommer till mig för att få hjälp med den här typen av kommunikationsproblem. Jag känner mig både ledsen och glad när det händer. Ledsen för att jag förstår hur mycket frustration som familjens medlemmar upplevt ditintills. Glad för att de har modet att be om hjälp, men också för att det brukar var ganska enkelt att hjälpa dem till en ökad förståelse och kontakt med sina barn.

Uttalade och outtalade budskap i kommunikationen

För att förstå vad det är som händer i situationer som de här behöver man först och främst förstå att kommunikation sker på flera plan samtidigt. På ett plan förmedlar orden fakta om sakförhållanden. På ett annat, outtalat, plan handlar kommunikationen om känslor och behov hos den som talar. När föräldern inte uppfattar barnets outtalade budskap, utan bara svarar på det uttalade sakförhållandet, är risken stor att samtalet snart hamnar i en negativ spiral, med upptrappad frustration hos både barn och förälder som följd.

iStock_000012607311XSmallSå när barnet frågar: ”Var är müslin?” säger hon kanske också, mellan raderna: ”Jag känner mig sugen på något gott. Müsli är gott.”

Föräldern som inte lyssnar mellan raderna svarar kanske: ”Müslin är slut” med sakligt tonfall.

Barnet känner sig frusterad och upplever att hon inte riktigt blir förstådd. Därför fortsätter hon: ”Men jag vill ha müsli!”. Den hon menar, men inte förmår uttrycka med ord är: ”Jag är verkligen sugen på müsli och jag är besviken för att den är slut.”

Föräldern, som fortfarande bara hör ett faktapåstående (”Jag vill ha müsli!”) svarar med att upprepa fakta. ”Och müslin är som sagt slut. Du får ta flingor istället.”

Nu stiger frustrationen ännu mer hos barnet. Hon vrider upp tonläget några snäpp och skriker: ”Jag vill inte ha några jävla flingor! Jag vill ha müsli!”. Det som skrikandet syftar till att förmedla är kanske något i stil med: ”Fattar du inte hur viktigt det här är för mig mamma!?”

Men nej, mamman svarar fortfarande som om det vore ett faktum barnet ifrågasätter: ”Vi. Har. Bara. Flingor. Sluta tjata och sätt dig ner och ät nu!”

Plocka ut det kursiverade replikerna ovan och tänk dig att det vore ett samtal som utspelade sig mellan föräldern och barnet. En helkonstigt samtal, eller hur? Föräldern svarar ju inte alls adekvat på det barnet säger! Ungefär så konstigt tror jag att samtalet ter sig för barnet, som inte alls är medvetet om att föräldern enbart svarar på orden som sägs och inte förstår eller tar hänsyn till vilka känslor och behov som finns bakom orden.

Det skulle förstås förenkla en hel del om barn förmådde sätta ord på sina känslor och behov, om flickan i exemplet kunde säga: ”Jag är verkligen besviken för att müslin är slut” istället för att upprepa det hon redan sagt (att hon vill ha müsli). Men tyvärr händer det ganska sällan att barn är så verbala eller har så god kontakt med sina känslor och behov. Det är helt enkelt att hoppas på lite för mycket.

Därför brukar jag uppmuntra föräldrar att försöka lyssna bortom barnens ord och de sakförhållanden som dessa ord gäller. Vilken känsla kan det vara som barnet har? Och vad är det som är viktigt för barnet, som hon vill att föräldern skall förstå?

Om mamman i exemplet ovan gjorde det skulle dialogen kanske låta så här:

Barn: ”Var är müslin?”
Förälder: ”Müslin är tyvärr slut.”
Barn: ”Men jag vill ha müsli!”
Förälder: ”Jag vet… ”
Barn: ”Skit också!”
Förälder: ”Du är besviken va?! Du gillar müsli och gärna vill äta sådant du gillar?”
Barn: ”Ja!”
Förälder: ”Vad vill ha istället? Flingor? Gröt?”
Barn: ”Jag tror inte jag vill ha något… Jag vet inte…”
Förälder: ”Okej. Säg till om du kommer på vad du vill ha.”
Barn. ”Mm…”

Och här nedan är exempel på hur det skulle kunna låta i de två andra situationerna, som mamman också beskrev, om hon försöker gissa vad barnet känner och behöver istället för att bara svara på det sakförhållande som barnets ord ger uttryck för:

Barn: ”Jag vill köpa sådant här tuggummi!”
Förälder: ”Men det får du inte, vi har exakt likadant tuggummi hemma.”
Barn: ”Men alltså! Varför kan jag aldrig få göra som jag vill!?”
Förälder: ”Jag märker att du verkligen är angelägen om att köpa det där tuggummit?! Har du lust att förklara vad som är så viktigt med det?”

Barn: ”Du älskar inte mig lika mycket som du älskar Matilda!”
Förälder: ”Jo, det gör jag. Jag älskar er precis lika mycket!”
Barn: ”Det gör du inte alls! Jag vet att du älskar henne mer, du vågar bara inte erkänna det!”
Förälder: ”Är det så att det finns det en massa oro i dig just nu som handlar om att du behöver veta säkert att du är älskad?”

När föräldrar lär sig att lyssna och svara, inte bara på orden som barnet säger, utan också på de känslor och behov som finns där bakom, utvecklar sig familjens relationer oftast ganska snart från tjafs och bråk till kontakt och förståelse. Det betyder inte att man alltid tycker lika och alltid är överens. Men det betyder att man har betydligt bättre förutsättningar att resonera sig fram till ömsesidigt accepterade lösningar på de konflikter som finns. En bonuseffekt är förstås också att – i takt med att föräldrarna börjar sätta ord på (sina gissningar om) barnets känslor och behov – får barnet tillgång till fler ord och lär sig så småningom att själv uttrycka vad hon känner och behöver. Så en vacker morgon, när sexåringen hunnit fylla tio, står hon där och säger: ”Attans vad jag känner mig besviken när jag märker att müslin är slut. Jag längtade verkligen efter müsli idag!”

Läs mer 42 Kommentarer

Låt ungarna ha sina reaktioner i fred!

– Alla i min klass har en mobiltelefon! Jag vill också ha en. Kan jag inte få det?
– Får jag åka in till stan själv?
– Snälla mamma, bara en glass till!

”Nej!”. Alla vuxna säger ”nej” till barn ibland. Somliga gör det ofta, andra mer sällan. En del säger nej till A, andra till B. Alla vuxna har olika gränser. Mer jag har lagt märke till något som tycks vara gemensamt för de flesta: sättet att säga nej på. Det har slagit mig att vuxna många gånger inte nöjer sig med att säga ”nej”. De tycks mig som att de också vill ”få sista ordet” i det meningsutbyte som följer på det nekande svaret.

Jag tar ett exempel för att det skall bli tydligare vad jag menar. Tänk dig att din dotter ber om en ny vinterjacka. Hon fick en förra säsongen och den passar fortfarande, men enligt dottern är den löjligt omodern och pinsamt ful. Du berättar att du inte är villig att köpa en ny jacka till henne och hon blir både ledsen och arg.

I den här typen av situationer tycker jag mig se att många föräldrar agerar som om de måste få barnet att ”förstå” beslutet. Därför radar de upp ett antal argument till stöd för sitt beslut.

”Ja men det förstår du väl att jag inte har någon lust att spendera tusen kronor på en ny jacka när du har en som är fortfarande passar? Dessutom var du själv med och valde den förra året. Det är faktiskt inget fel på den!”

Det är som att föräldern hoppas att barnet skall säga: ”Ok, jag hajjar. Du har förstås helt rätt mamma: Jag behöver ingen ny jacka. Det var dumt av mig att fråga.”

Det här tror jag blir väl mycket för barnet, som just i stunden är väldigt besviken: hon hade verkligen sett fram emot att komma till skolan i en ny cool jacka! När föräldern spär på sitt ”nej” med logiska argument tänker hon: ”Inte nog med att jag inte får en ny jacka, nu begär hon att jag skall vara glad och tacksam också!” Jag tror att barnet upplever att hon inte har rätt till sina egna känslor – sin besvikelse. Det får det henne att vilja ta strid med föräldern och bråket kommer snabbt igång:

– Du är så taskig! Jag får aldrig någonting!
– Hur kan du säga så!? Jag som köpte nya jeans till dig förra veckan! Är lite tacksamhet för mycket begärt!?
– Du fattar ju inte ett skit!

Mitt tips till föräldern i det här exemplet är att helt enkelt nöja sig med att säga: ”Nej, jag är inte villig att köpa någon ny jacka till dig. Jag har andra saker som jag hellre vill lägga mina pengar på just nu”. Utan att följa upp det med argument för beslutets rationalitet – och underförstått barnets irrationalitet.

Jag är medveten om att jag sticker ut hakan litegrann, men jag vill påstå att föräldrar många gånger förklarar för mycket för sina barn. Självklart har barnen rätt till en förklaring när de ber om en. Men när man förklarar för att få barnens gillande av sina beslut – för att barnen inte skall bli arga och besvikna – då tror jag faktiskt att man ber om för mycket av sina barn. Att de inte bara skall acceptera våra beslut och gränser, utan dessutom gilla dem – det är att be om mer än vad barnen förmår. Det är också att bjuda in till konflikt och maktkamp.

För ett tag sedan pratade jag med en mamma och pappa i en familj. De hade haft ett jättebråk med sin son kvällen innan. Sonen hade legat på soffan och bett sin pappa om en kopp varm choklad när han gick förbi.

– Pappa kan inte du göra en kopp choklad till mig?
– Nej, det vill jag inte.

Ungefär här hade samtalet kunnat vara avslutat om pappan bara passerat vidare istället för att stanna kvar och fika efter pojkens godkännande.

– Jag vet att du klarar av göra choklad själv. Det behöver inte jag göra åt dig. Det finns mjölk i kylen och kakao i skafferiet.
– Du gör aldrig någonting för mig!

Här lade sig mamman i samtalet:

– Hur kan du säga så till pappa!? Han som alltid brukar…

Så var familjebråket igång. Vad föräldrarna istället kunde ha gjort var att avstå från att bråka genom att helt enkelt gå därifrån. Pappan hade meddelat sitt beslut. Han ville inte göra varm choklad. Om sonen blev besviken över det så kunde han väl få vara besviken ifred?

Hur gör du? Låter du ditt barn ha sina känslor i fred eller försöker du prata bort hennes reaktioner?

_______________________________________________
Nyfiken på min bok?
Nu kan du köpa den hos Adlibris och Bokus .
______________________________________________________

Läs mer 39 Kommentarer

Varför blir det så ofta tjafs om självklarheter?

– Jag längtar till sommaren när jag kan fiska med mitt nya kastspö! 8-åringen sitter vid köksbordet, ritar en teckning och drömmer om sommaren.
– Jag får gå till bryggan själv nu, eller hur mamma?!
– Ja, det får du absolut göra.
– Och jag kan simma nu, så jag behöver inte ha någon flytväst!
– Jo, flytväst får du ha ett tag till.
– Varför det!? En gnällig ton smyger sin in i sonens röst.
– Därför att det är väldigt stor skillnad på att simma 25 meter i en uppvärmd inomhusbassäng och att ramla i 16 gradigt vatten med kläderna på. Man blir rädd. Och tung. Och orkar inte simma.
– Men jag kan ju simma!!! Det var väl ingen vits med att gå på simskola om du ändå tänker tvinga mig att ha flytväst jämt!?!?!

Känner du igen situationen? Det som börjar som ett mysigt köksbordssnack förvandlas snabbt till en trist konflikt. Glädje och gemenskap byts mot irritation och besvikelse. Du känner dig ledsen och undrar vad som hände. Du ville ju bara väl. Berätta vad som gäller. Vara tydlig. Det fattar väl vem som helst att man inte kan simma med kläderna på i djupt, kallt vatten bara för att man tagit Guldfisken i en uppvärmd innebassäng?! Varför måste det så ofta bli tjafs om självklarheter?

DSC_0075.JPG

(Foto: Rob Faber)

Svaret tror jag kan sammanfattas i en enda mening: ”tryck skapar mottryck”! Jag är rätt övertygad om att barnet själv kan klura ut att det är stor skillnad på att simma i en uppvärmd bassäng och att ramla i havet med kläderna på och att det kan vara lämpligt att ha flytväst på bryggan ytterligare något eller några år. Men han behöver mentalt svängrum för att komma till den slutsatsen. Han behöver känna att hans mamma har förtroende för att han vill sig själv väl. För det är väl klart att han vill!! Men när hans mamma pratar till honom som om han inte förstod sitt eget bästa känner han sig frustrerad, tänker att ”hon skall minsann inte få bestämma över mig!”. Hon trycker på och han trycker tillbaka. Det nödvändiga mentala svängrummet krymper.

Hur kunde mamman gjort istället? Kanske så här:

– Jag längtar till sommaren när jag kan fiska med mitt nya kastspö! Jag får gå till bryggan själv nu, eller hur mamma?!
– Ja, det får du absolut göra.
– Och jag kan simma nu, så jag behöver inte ha någon flytväst!
– Ja, du kan simma! Du är riktigt glad för att du lärt dig det va?!
– Ja! Jag tog faktiskt Guldfisken…
– Jag vet! Jag är glad för din skull älskling! Du jag undrar… hur är tanken på att ramla i vattnet från bryggan när du fiskar? Om det är kallt och blåsigt och så tänker jag… Är du trygg med att du klarar av att simma till bryggan då?
– Jag vet inte riktigt…
– Nä…?
– Jag tänker nog kanske ha flytväst i alla fall i sommar också….
– Mm… Det är viktigt för dig att känna dig trygg när du fiskar. Är det så?
– Ja, faktiskt.

Barn är smarta. De vet oftast vad som är bra för dem. Om föräldrarna lämnar utrymme för eftertanke.

_______

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 8 Kommentarer