Poster taggade ‘empati’

Tänk om alla vuxna fattade det här!

När jag var liten fick jag hjälp av mina föräldrar när jag upplevde starka, och skrämmande, känslor. De lyfte upp mig, vaggade, klappade och pratade lugnande.

– Oj! Vovven skällde och då blev du rädd? Vill du hålla mig i handen och så klappar vi den försiktigt tillsammans?
– Du ville titta mer på tv och så bestämde jag att det var dags att stänga av och då blev du jätteledsen.
– Du hade byggt ett klosshus och så sprang Pierre på det så att det rasade och nu är du både arg och ledsen. Vill du sitta här hos mig lite och kramas eller vill du kanske hellre vara ifred?

Efterhand började jag förstå det jag upplevde, jag fick ord för att uttrycka det och strategier för att reglera känslorna och lugna mig själv. Men än idag händer det att jag hamnar i situationer där känslorna tar överhanden och jag reagerar instinktivt. När jag ser en huggorm på stigen framför mig. När jag får veta att en kär person är svårt sjuk. När brandlarmet går mitt i natten. Då reagerar min ”urtidshjärna”, amygdala, med kamp eller flykt (eller, om ingen av dessa möjligheter finns, med att ”frysa till is”).

Alla barn får inte samma hjälp under sin uppväxt som jag – och förhoppningsvis du – fick. En del barns ”viktiga vuxna” har egna problem och klarar helt enkelt inte av att fokusera på barnet. De har kanske jobbiga och obearbetade upplevelser från sin egen barndom, psykisk eller fysisk sjukdom, missbruksproblem, stora ekonomiska svårigheter eller lever i en våldsam relation. När de vuxna inte hjälper barnet att förstå och reglera sina egna känslor blir det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, för barnet att utveckla dessa förmågor. Mycket av det som barnet upplever i kroppen (vågor av rädsla, skam, ilska osv) förblir obegripligt och skrämmande och barnet fortsätter reagera med sin urtidshjärna: kamp eller flykt. Gå till attack eller dra sig undan.

shutterstock_119847985

När vuxna möter ett sådant här barn, i förskola och skola, i fritidsaktiviteter och omsorg, står de ofta häpna och handfallna inför barnets starka reaktioner. Hon tycks reagera på minsta småsak! Får vansinniga känsloutbrott, låser in sig, springer och gömmer sig, slåss. Ofta påstår barnet att ingen bryr sig, att ”alla hatar mig” eller att ”de andra är idioter”. Hur kan hon inte förstå att det är hennes eget beteende som ger upphov till den sociala isoleringen?! Ur denna undran hos de vuxna, föds en ambition att förklara. Barnet behöver ju förstå vilka konsekvenser hennes beteenden får för andra! Hon behöver uppenbarligen också hjälp att förstå hur hon borde bete sig. Därför pratar de vuxna med barnet. Berättar hur de andra barnen reagerar när hon blir arg, skriker och slåss eller springer iväg. Ger förslag på hur barnet kan göra istället. Och barnet håller inte sällan med. Där och då förstår hon vad de vuxna menar.

Tre minuter senare råkar någon stöta till henne i korridoren. Eller så tycker hon sig se ett hånleende från ett annat barn. Eller så snubblar hon i trappan och slår i knät, samtidigt som hon översköljs av skam när hon märker att flera andra barn som såg vad som hände. Bam!!! Signalen ”fara” plockas upp. Amygdala tar över. En överlevnadsreaktion aktiveras. Resultatet: Anfall eller försvar. Skrik, knuffar, slag, verbala attacker. Eller smäll i dörrar, låsa in sig på toa, klättra upp i ett träd.

Vi vuxna kan förklara oss blåa och utmattade. Det kommer helt enkelt inte att hjälpa! Vi pratar till ”den medvetna hjärnan”, men det är inte den som har makten när barnet upplever ett, för henne, stort hot. (Vilket hon gör ofta. Ingen har ju lärt henne – genom att gång på gång benämna, förklara och lugna – att differentiera mellan olika hot, förstå sina egna reaktioner och reglera sina känslor.) När något väcker skräck är det urtidshjärnan som svarar. Andra delar av hjärnan – de delar som den vuxne tidigare resonerat med – kopplas tillfälligt bort.

Vi vill så gärna att barnet skall förstå! Sina reaktioner. Vilka konsekvenser hennes reaktioner får. Hur hon kan göra istället. Men vi kan inte börja där. Genom att förklara. Vi måste själva börja med att förstå! Förstå barnet. Hennes situation, förutsättningar och behov. Sedan kan vi förhoppningsvis – med stort tålamod, mycket empati, respekt, ärlighet och tillit – hjälpa henne att förstå sig själv. Först därefter finns förutsättningar för barnet att förstå andra, att reglera sina känslor och reagera annorlunda.

Ordentliga tillsägelser. Rena utskällningar. Hot och straff. Ni fattar, va? De lösningar som inte sällan ropas på när ungarna är ”odrägliga” i fotbollslaget, ”ouppfostrade” i matsalen, ”oempatiska” inför andras känslor eller förstör för andra elever i klassrummet. De lösningarna är ofta dömda att misslyckas. Ett barn kan helt enkelt inte förstå andra människor eller reglera sina känslor innan hon fått hjälp att förstå sig själv.

*Edit*: Jag har förstått att en del läsare tolkar texten som att jag menar att alla former av störande beteenden hos barn kan förklaras av problem i relationen mellan barnet och föräldern. Det är inte vad jag säger. Barn är olika och självfallet finns det mer än en orsak till att barn beter sig på sätt som upplevs som störande eller utmanande av omgivningen. Det jag säger är att när ett barns ”viktiga vuxna” inte förmår hjälpa barnet att förstå och reglera sina känslor får det långsiktiga negativa konsekvenser för barnet som kan visa sig i form av ”störande” beteenden. Att skälla, hota och straffa de barnen är på förhand dömt att misslyckas. (Detsamma gäller förvisso alla andra barn också, men av delvis andra anledningar.)

Dela, dela, dela!  Jag upplever att det finns så många människor i vårt samhälle som inte förstått dessa grundläggande principer för hur en människa utvecklas och som därför har helt skeva uppfattningar om hur man ”skapar ordning” och ”vinner respekt” bland ”utåtagerande” och ”gränslösa” barn. Därför hoppas jag att den här texten får stor spridning. Om du vill hjälpa till med det blir jag väldigt glad!

Länkar:

Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
När goda råd är värdelösa

Boktips:

Anknytning i praktiken, Anders Broberg et al.
Den livsviktiga anknytningen, Terje Grina
Se barnet inifrån, Ida Brandtzaeg et al.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 26 Kommentarer

Vill ha youghurt! Nej, vill inte ha youghurt! Om barn som ändrar sig stup i kvarten

”Inte ha gummistövlar!” Tio minuter senare och 200 meter hemifrån skriker samma 3-åring: ”Ha gummistövlar!”
”Mamma sitta soffan läsa bok!” Så snart mamma slagit sig ner: ”Flytta mamma, inte sitta soffan!”
”Jag vill ha flingor!” När flingorna dukas fram: ”Nej, inte flingor!!!”

ledsen pojke Känns det igen?! Små barns eviga ändrande och om ombytlighet. Irritationen som stiger upp inombords när detta upprepas gång på gång och risken att man själv hamnar på 3-åringens nivå i argumentationen.

Jag fick ett meddelande från en mamma för ett tag sedan. Hon skrev så här:

Hej!! Jag har en kille på tre och ett halvt år som trotsar enormt just nu. Det som jag upplever mest frustrerande är att han hela tiden ändrar sig. Ex: ”Jag vill inte ha skinn på korven, skala den!” (Detta kommer inte med en vanlig mening utan mer som ett utbrott, just för att korven har skinn.) När jag sen ägnat en god stund åt att skala korven kommer nästa utbrott. Då ska det nämligen vara skinn på korven… Han kan bestämma sig för att gå till förskolan, halvvägs dit blir det ett utbrott för att han vill cykla istället. Och så här håller det på… Vad ska man göra då?

//Rådvill mamma

Eftersom jag vet att frågan är aktuell i många familjer väljer jag att svara på den här:

Hej!

Ja, det är förstås hur frustrerande som helst att ha ett barn som ändrar sig stup i kvarten! Och tänk vilken frustration det innebär för barnet att ändra sig så ofta. Jag vet hur det är för mig när jag vacklar mellan olika beslut, är osäker och ändrar mig. Jag känner mig irriterad, ledsen och orolig. Det jag behöver då är någon som förstår mig, som finns där för mig, klappar mig på armen och säger: ”Jag hajjar hur jobbigt det är för dig att inte veta varken ut eller in just nu.”

Min gissning är att din son behöver ungefär detsamma. Förståelse. Förståelse för hur jobbigt det är att inte vara säker på sitt beslut. Förståelse för hur frustrerande det kan kännas att ångra ett fattat beslut. Kanske skulle den där förståelsen kunna kläs i ungefär de här orden:

”Attans älskling. Först tänkte du att du ville har korv utan skal och sedan kom du på att du ville ha korv med skal och då var korven redan skalad… Jag tror jag kan fatta hur besviken du känner dig!”

”Först ville du gå till dagis och så kommer du på när vi gått en bit att du hellre hade velat cykla. Och så säger jag dessutom att vi inte har tid att gå hem och hämta din cykel!! Det är jättejobbigt, eller hur!?”

(Det här är mina ord. Jag föreslår att du klär din förståelse i ord som kommer naturligt för dig!)

Nu vet jag förstås inte hur du brukar säga, men jag vet att det är vanligt bland föräldrar att försöka förklara för och resonera med sitt barn i den här typen av konflikter. Det låter kanske ungefär så här:

”Du sa att du ville ha korven utan skal älskling och nu har jag tagit bort det. Det går inte att sätta på skalet på korven igen.”

”Jag förstår att du blir besviken, men nu har vi gått halva vägen till dagis och då kan vi inte gärna gå hem igen för att hämta din cykel. Det förstår du väl?”

Ja, det är ganska troligt att även en tre-och-ett-halvt-åring förstår det. Men just i stunden är han så attans besviken! Det kan verka som att det enda han vill är att få cykla – nu, nu nu! – men jag tror också att han kan nöja sig med det näst bästa: att mamma förstår hur gärna han hade velat cykla och att hon visar respekt för hans besvikelse.

Tyvärr upplever han varken förståelse eller respekt om mamman väljer att förklara det uppenbara. Tvärtom. Det verkar ju, tycker han, som att mamma inte fattar hur det här känns för honom! Och även om hon fattar så verkar hon tycka att känslan är fel (”Vi kan inte gärna gå hem igen för att hämta din cykel. Det förstår du väl?”). Så då står barnet där och känner sig inte bara besviken för att han inte får cykla. Dessutom verkar det som att hans älskade mamma, hans vän i världen, inte förstår hur det känns för honom!!! (Hur mycket förståelse upplever du själv om du säger: ”Åh, vad jag är besviken för att semestern är slut! Jag hade gärna haft en vecka till!” och din partner svarar: ”Jag förstår att du är besviken, men du ansökte faktiskt bara om fyra veckors sommarsemester. Nu har det gått fyra veckor och då är semestern förstås slut.”) Inte så konstigt att gråten trappas upp och konflikten blir allt mer låst… Så därför är mitt råd att försöka motstå impulsen att förklara för barnet och istället uttrycka förståelse för de jobbiga känslor som just i den stunden är levande i honom.

”Men om jag säger så där till min son så slutar han ju inte gråta! I värsta fall börjar han gråta ännu mer om jag bekräftar att jag ser att han är ledsen!” Jag hör invändningen ibland från föräldrar när jag pratar om detta sk. empatiska lyssnade. Jag antar att den speglar en önskan om att barnet skall sluta känna sig besviken, ha en annan och, för både sig själv och omgivningen, enklare känsla. Jag tvivlar på att det är möjligt! En treåring har den känsla han har och förståelse resulterar (tack och lov!) inte i att barnet slutar känna utan snarare i att känslan släpps fram när barnet märker att den är okej. Men det som också händer när barnet får empatisk förståelse är han kan bearbeta känslan och komma vidare. Detta blir mycket svårare för barnet om föräldern inte bekräftar och respekterar känslan.

Ytterligare en positiv, och viktig, konsekvens av en förälders empatiska förståelse är att barnet så småningom lär sig benämna, acceptera och komma underfund med sina känslor. Detta är i sin tur, vågar jag påstå, förutsättningar för att på sikt också kunna utveckla förmågan att ta hand om och uttrycka sina känslor på mer konstruktiva sätt än att skrika, hota och vägra. Den utvecklingen sker dessvärre inte över en natt, men med tålmodiga och förstående föräldrar vid sin sida kommer det förmodligen inte att behöva ta mer än 10-15 år.

Nej, jag är inte ironisk när jag skriver den sista meningen. Jag är fullt allvarlig. Att utveckla förståelse för sina egna känslor och att lära sig uttrycka dem på konstruktiva och respektfulla sätt är en lång och inte helt enkel process. Många vuxna lever ett helt liv utan att lära sig det, så om du kan ge ditt barn stöd i att utveckla dessa förmågor innan han tar steget ut i vuxenlivet tycker jag att du skall vara väldigt nöjd.

Läs också:

Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Hur svårt kan det vara att fatta!?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 38 Kommentarer

Barn kan och bör inte alltid få som de vill, men låt dem få känna vad de vill!

Föreställ dig följande:

För tre år sedan var du och din partner tillsammans i Västindien. Det var två underbara veckor som du fortfarande vårdar i minnet. Nu är det mörkaste december. Du sitter och bläddrar i ett reklamblad för resor till Karibien och drömmer dig bort. Vita, stränder, palmer, breda leenden och rastaflätor – du kan se det framför dig va?! Drömmande säger du till din partner:

”Åh, tänk om vi kunde åka dit igen…”

Svaret väcker dig bryskt ur dina drömmar:

”Det fattar du väl att vi inte har råd med!?”

Jodå, visst fattar du det. Men du hade verkligen gillat att höra att din partner fattar att du vill. Delar din längtan. Du hade troligen känt dig gladare om du fått svaret:

”Ja, åh vad härligt det hade varit att åka dit igen. Det är verkligen synd att vi inte har pengar till det just nu!”

Jag tänkte på hur skönt det känns när andra människor visar respekt för mina önskemål, min lust och min längtan – även om jag inte kan få det jag vill – när jag var och handlade idag. Kön till kassan var lång och jag hade gott om tid att observera en mamma och hennes fem-, sexårige son vid leksaksautomaten:

”Mamma, kan jag få en guldpeng? Jag vill köpa en sådan där boll med en leksak i!”
”Nej, det får du inte. Det är bara skitgrejer i de där automaterna.”
”Det är det inte alls det. Jag finns en jättecool nyckelring. Jag behöver faktiskt en nyckelring.”
”Mm, eller hur?! Du har ju inte ens några nycklar…”
”Men mamma! Kom och kolla! Dom är fettägiga!”

3561503334_e43dcfecf5_z

Foto: Sham Hardy

Mamman slängde en snabb blick på automaten och upprepade sedan: ”Det där är bara skit Pelle!” Jag gissar att hon ville vara tydlig. Att hon ville lära honom att det inte är meningsfullt att lägga sina pengar på saker som går sönder så fort de kommer i kontakt med barnahänder. Skydda honom från besvikelse. Jag misstänker att Pelle hörde det hon sa som att hans längtan var skit. Inget värd. Stora tårar trillade ner för hans kinder när han med tunga steg gick efter sin mamma ut ur affären.

Jag tror att Pelle hade gillat mer om hans mamma tittat på grejerna i automaten och sagt: ”Wow! Jag hajjar att det finns en massa grejer i den här automaten som du verkligen skulle vilja ha och jag gissar att du är riktigt besviken för att jag inte är villig att lägga mina pengar på det!?” Det här skulle visserligen inte innebära att Pelle lämnade affären med en plastig nyckelring i sin ägo. Men han skulle lämna affären med vetskapen om att hans mamma respekterar hans känslor. Det är inte så illa det heller.

Följ mig gärna på facebook –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 13 Kommentarer

Barn bestämmer själva när de har gråtit färdigt! Brev till alla vuxna från åttaårig flicka

Jag är åtta år och jag kan fortfarande minnas hur det var för mig för fyra år sedan, när jag precis hade börjat på dagis. Då brukade vi ha naturstudier i skogen.

Just den här gången minns jag extra bra. Jag blev stucken av en geting när vi var där. Det var i början av hösten. Sticket gjorde ont och jag började gråta. Sedan kunde jag inte sluta gråta. Efter en stund sa mina fröknar till mig: ”Sluta gråta!”

När jag tänker tillbaka på den här dagen i skogen så gör det mer ont i mig att tänka på hur det kändes när fröknarna sa till mig att sluta gråta, än hur jag kan föreställa mig att getingsticket kändes.

Mitt råd till er vuxna är att låta barnen gråta färdigt. Och den som bestämmer när man gråtit färdigt är barnet själv!

Hälsningar från åttaårig flicka

portrait

Mer av samma åttaåring:

Skulle du vilja bli utskälld inför alla dina vuxenkompisar?
När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv

 

Läs mer 20 Kommentarer

Från ”Nej” till ”Okej” (Gränser med respekt, del 7)

Ibland händer det. Ibland uttrycker man sig enligt konstens alla regler och så svarar barnet ett stilla ”okej” och gör det man ber om!

– När jag ser att din jacka ligger på golvet känner jag mig irriterad eftersom jag gillar ordning. Jag vill att du plockar upp jackan och hänger den på kroken i hallen nu. Vill du göra det?
– Okej.


Skiftande behov

Vad är det som händer i barnet som gör att hon plötsligt är villig att göra det som hon tidigare inte gjorde? Det kan förstås vara så att förälderns ord väcker rädsla, skuld eller skam i barnet – trots att det inte alls var förälderns avsikt – och att barnet agerar på någon av dessa känslor. (Risken för detta behöver man alltid vara uppmärksam på som vuxen!) Troligare är att barnets behov skiftar. Behovet av tex vila (om hon låg på soffan när föräldern uttryckte sitt önskemål) eller avkoppling (om hon tittade på tv) överskuggas plötsligt av en vilja att bidra till föräldern eller en egen längtan efter ordning.

En pappa jag mötte i en föräldragrupp berättade om ett tillfälle när han blivit medveten om kraften i ett sådant behovsskifte hos sig själv:

– Jag måste få berätta om en fantastisk grej som jag har kommit på! Jag har varit fruktansvärt irriterad på min son när det gäller det här med kläderna. Varje morgon har han bett om hjälp med kängorna och overallen fastän han kan själv. Och jag har ju liksom tänkt att han är lat eller vill jävlas med mig.
De andra föräldrarna i gruppen nickade igenkännande.
– Men så häromdagen hände något! Vi var stressade och istället för att tjafsa tog jag honom bara i famnen och hjälpte honom med kläderna. Då lutade han huvudet mot min axel och viskade ”Det är så mysigt att vara nära dig pappa.”
Pappan fick tårar i ögonen.
– Fattar ni!? Han vill han min hjälp på morgon för att han vill vara nära mig!
– Hur var det för dig att komma underfund med det? frågade jag.
– Jamen, det känns ju både jobbigt och bra. Jag önskar att jag hade fattat det tidigare!
– Så hur kommer du att göra framöver? Nu var det en mamma i gruppen som frågade.
– Jag har hjälpt honom med kläderna varenda morgon sedan dess och det tror jag att jag kommer att fortsätta med tills han ber mig sluta. Det känns ju bara bra att hjälpa honom nu när jag förstår varför han vill det!


Hjälp på traven

På samma sätt som mammors och pappors behov kan skifta när det förstår vilka behov barnen har, kan naturligtvis också barnens behov skifta när de förstår vilka behov deras föräldrar har. Men barn är inga tankeläsare. Därför underlättar det för dem att deras föräldrar sätter ord på sina behov!

Jag blev påmind om hur viktigt det är att föräldrar berättar om sina behov häromdagen när jag åkte buss. På sätet mittemot satt en mamma och hennes son i femårsåldern. Eller rättare sagt: mamman satt. Sonen klättrade oavbrutet upp och ner på sätet. Mamman bad pojken att sätta sig ner, men han tog ingen som helst notis om hennes önskemål. Till slut sa hon: ”Älskling, när du står på sätet blir det smutsigt av dina skor och jag vill gärna att den som skall sitta här efter dig skall slippa att få smutsiga byxor. Därför vill jag att du sitter på sätet.” Pojken tittade förvånat på henne, satte sig ner på sätet och sa sedan: ”Jahaaaaa!” Jag tolkade det som att när han förstod varför mamman bad honom sitta ner så blev det tydligt för honom att det som var viktigt för henne var viktigt för honom också. Men så länge hon inte berättade om orsaken till sitt önskemål så brydde han sig inte heller om det.

-> Kan du minnas något tillfälle när du upplevt att dina behov skiftat genom att du förstått vad ditt barn behöver?
-> Har du lagt märke till något tillfälle nyligen när ditt barn skiftat från ”nej” till ”okej” som en följd av att du uttryckt dina egna behov på ett respektfullt sätt?


När skiftet uteblir

Ibland händer det inte. Ibland uttrycker man sig enligt konstens alla regler och så säger barnet nej. ”Nej, jag vill inte hänga upp min jacka nu!” Vad gör man då? Det lovar jag att skriva om i nästa bloggpost! Hoppas du vill komma tillbaka och läsa om det.

—–

Mer läsning:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)
Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill!? (Gränser med respekt, del 6)

 

 

Läs mer 16 Kommentarer