Poster taggade ‘familj’

Vill du ha en konfliktfri relation till ditt barn? Läs det här!

Kära föräldrar!

När jag möter en del av er på föreläsningar och kurser får jag intrycket att ni vill veta hur man är en ledare för sitt barn – utan att hamna i bråk och konflikt med barnet. Jag får frågor som:

– När jag säger att det är dags att stänga av tv:n/datorn så blir det sura miner och skrik. Vad gör jag för fel?
– Hur får jag mitt barn att gå och lägga sig utan att protestera?
– Vad gör man när man har förklarat hundra gånger att man måste borsta tänderna för att inte få hål och barnet ändå gnäller när tandborsten kommer fram?

Målet tycks vara ett harmoniskt flyt, där den vuxne berättar vad som är bäst för barnet och barnet genast inser det kloka i förälderns ord och gör som föräldern säger. Om barnet gnäller, klagar eller protesterar tas det till intäkt för att föräldern gör fel (eller, ibland, att det är fel på barnet).

Jag har full förståelse för att ett konstant, harmoniskt flyt kan förefalla vara ett attraktivt mål. Jag har själv, massor av gånger, önskat att mina barn skall komma till insikt om hur bra det skulle bli, för både dem och mig, om de bara gjorde som jag önskade istället för att ifrågasätta och klaga. Men faktum är att det är orealistiskt. Barn vet nämligen, långt ifrån alltid, vad som är bäst för dem. Däremot vet de nästan alltid vad de har lust med. Problemet är att lust och lämplighet inte är helt kompatibla. Barnet har lust med godis, men mår bäst av näringsriktig mat. Hon har lust att vara uppe halva natten, men har behov av sömn. (Det är inte bara barn som kan ha problem med distinktionen mellan lustfyllt och lämpligt.)

Många barn saknar också kognitiva förutsättningar för att förstå vuxnas välmenande förklaringar om vad som gagnar dem. Små barn, och ibland också lite större, saknar förmågan att tänka i flera steg, jämföra alternativ eller väga kortsiktiga vinster mot långsiktiga förluster.

Enda sättet att få ett familjeliv utan konflikter är sålunda att tillgodose barnets alla lustar. Vilket å andra sidan skulle innebära att barnet, och förmodligen även föräldern, inte får vad de behöver för att må bra. Därför blir min uppmaning: Sluta mäta ditt föräldraskap mot en dröm om konfliktfrihet och total harmoni!

Skall vuxna strunta i barnens känslor!?

Menar jag då att föräldrar inte skall bry sig om barns känslouttryck när de fattar beslut som barnen ogillar? Alls inte! Jag tycker tvärtom att föräldrar och andra vuxna skall ta barnens ilska, sorg, besvikelse, oro och frustration på stort allvar. Det gör de dessvärre inte alltid. Jag hör många mammor, pappor och pedagoger som ”tjafsar emot” när barn uttrycker sina känslor:

– Varför blir du så arg? Du visste ju att det var dags att åka hem nu?
– Det är väl inget att bli så upprörd över, att jag inte vill köpa en ny mobil till dig när du redan har en som fungerar?
– Skärp dig! Du missar en gympaträning. Det är inte som att jorden går under.

Är det inte en intressant paradox, att samtidigt som vuxna vill att barnen skall acceptera deras beslut, vill de själva inte respektera barnens reaktioner på samma beslut?

Så hur gör man när man visar respekt för barnets känslor, samtidigt som man står fast vid sina beslut? Här är några förslag:

– Jag märker att du blir arg. Jag kan fatta det. Det blir jag också ibland när jag måste avsluta sådant som är jättekul.
– Jag hajjar att du blir besviken för att jag inte är villig att köpa en ny mobil.
– Gympaträningen är verkligen viktig för dig, va? Då förstår jag att du blir ledsen när du inte kan gå.

I de här exemplen visar den vuxne respekt och förståelse för barnets känsla – utan att ytterligare diskutera eller motivera sitt beslut. (Jag förutsätter att orsakerna till besluten redan tydliggjorts för barnen och att det därför inte finns någon anledning att upprepa dem.)

Därför är det viktigt att respektera barnets känslor

Ur barnets perspektiv är den vuxnes respekt för hennes känslor naturligtvis av stor betydelse. Den visar att allt är okej att känna, att tex. ilska, frustration och besvikelse inte är något som måste trängas bort. Det är genom att barnet tillåts uppleva alla sina känslor, som hon också, så småningom, kan lära sig att både stå ut med dem och hitta konstruktiva sätt för att hantera dem.

När den vuxne förstår, benämner och visar respekt för barnets känslor ökar också tilliten i relationen. Barnet tycker kanske förvisso att den vuxne är en skit som inte låter henne fortsätta titta på tv, men den vuxne förstår och respekterar i alla fall hennes upprördhet. Även om barnet inte förmår uttrycka det, är den förståelsen viktig. Det är, ur barnets perspektiv, betydligt ”värre” om den vuxne inte ens tycks förstå, struntar i eller rent av uttrycker att barnet ”känner fel”. Hur skall man kunna lita på en sådan vuxen?

När barnet upplever att den vuxne inte förstår, får det inte bara till följd att tilliten minskar, som jag just nämnde. Det leder också vanligen till att barnet fortsätter förklara att hon inte vill gå hem/behöver en ny mobil/måste gå på gympan. De fortsatta förklaringarna är emellertid inga förfinade varianter av de tidigare framförda. Tvärtom. När barnets affektnivå stiger sjunker förklaringsgraden ungefär lika mycket. Resultatet blir att barnet upprepar kärnan i sin ståndpunkt med högre ljudvolym, gnällvibrato eller till ackompanjemang av tårar eller okvädningsord:

– Jag vill stanna!
– Du måste köpa en mobil till mig!
– Du är dum och elak om du inte låter mig gå på gympan!

I det här läget händer det att den vuxne själv regredierar till ett trotsigt småbarn och därifrån fortsätter konfliktspiralen bara vidare mot botten.

Det är så onödigt. Och det går som sagt att förhindra. Genom att avstå från att ifrågasätta, och istället visa förståelse och respekt för, barnets känslor.

Men skall barn få reagera hur som helst på vuxnas beslut?

Skall vi inte lära barnen att det finns mer eller mindre lämpliga sätt att uttrycka sina känslor? Jag lyfter avslutningsvis den här frågan eftersom jag befarar att en del läsare kommer att tillskriva mig en sådan uppfattning – trots att jag inte givit uttryck för den. Självklart skall vi lära barnen vad som är mer och mindre socialt acceptabla sätt att uttrycka känslor och hur vi själva vill bli tilltalade och bemötta. Det har vi också mängder av tillfällen att göra. Varje dag. Och om vi väljer att göra det just i stunden – när barnet upplever starka känslor och kanske skriker eller uttrycker sig olämpligt på annat sätt – väljer vi sämsta möjliga tillfälle för att något lärande skall ske. Dessutom bidrar vi till att barnets affektnivå stiger ytterligare och att konflikten förvärras.

Det är, som sagt, onödigt. Och det gagnar ingen.

FÖRÄLDRAKURS! Nästa omgång startar den 20 oktober och det finns platser kvar. Läs mer och anmäl dig här –>

TOKREA! Just nu säljer Adlibris min bok, Med känsla för barns självkänsla, för endast 79 kronor –>

Vill du veta mer om hur man kan sätta gränser, med bibehållen respekt för både barnet och dig själv? Läs min artikelserie Gränser med respekt –>

Läs mer 11 Kommentarer

Podd, radio och tack

Förra veckan besökte jag Lina och Helena, som har podden Life with Kids. Det blev ett samtal om att hur vi föräldrar kan förebygga konflikter med barn, det dåliga föräldrasamvetet, föräldraskapets mål, trotsiga barn (eller är det månde föräldrarna som trotsar?), blyga barn och mycket, mycket annat. Jag tyckte det blev ett väldigt bra samtal! Du hittar poddavsnittet här –>. Det är på 56 minuter och jag kommer in från 12 minuter och framåt.

Har du läst mina senaste artiklar om hur vi vuxna kan lära barn att ta ansvar och säga förlåt? Det hade Radio Vega gjort och de hörde av sig för en intervju i programmet Vega Samtal, just om ordet ”Förlåt”. I programmet diskuterar Pia Abrahamsson med terapeuten Mela Nyholm och familjerådgivaren Yvonne Terlinden. Och så är jag då också, som sagt, med på ett hörn. Ett riktigt intressant och tankeväckande program, som ni kan lyssna på här –>

Tack!
I början av året skrev jag här på bloggen om min mans njursjukdom och att jag skulle donera en njure till honom. Många har hört av sig och undrat hur det gått. Tack! Omtanken och intresset värmer, skall ni veta. Svaret är att det gått jättebra! Den 18 januari opererades vi båda på Huddinge Sjukhus. Efter fyra dagar var jag pigg nog att åka hem (även om jag inte direkt skuttade ut genom sjukhusentrén). Tre dagar senare kom också min man hem. Därefter följde några veckor i tv-soffan för oss båda, innan orken långsamt kom tillbaka. Nu är jag i full gång och jobbar igen och mår bra. Maken mår också bra. Han äter mängder av mediciner och går på täta kontroller, men allt går enligt bästa möjliga plan. Om ni bara visste hur underbart det är att komma hem efter jobbet och hitta honom fixandes med något i trädgården eller i garaget, istället för att, som förr, ständigt hyscha på barnen och påminna: ”Tysta, tänk på att pappa sover!”

Läs mer 3 Kommentarer

Underbara ungar!

En liten pojke skall lära sig att träffa en baseball med slagträ. Bollen ligger på en liten ”piedestal” och pojken står på lagom slagavstånd. ”Håll nu ögonen på bollen”, säger pojkens pappa. Pojken tar två steg fram, böjer sig ner och placerar ansiktet i bollhöjd, med ögonen ca 3 millimeter från bollen. Precis som pappan sa.

Jag delade klippet som visar detta på min facebooksida häromdagen och bad samtidigt läsarna dela med sig av tillfällen när de själva givit sina barn instruktioner som barnen inte riktigt tolkat som förväntat. Jag fick massor av underbara svar! Barn gör ofta som föräldrarna säger och föräldrar är inte alltid helt tydliga… Här nedan hittar du alla berättelser jag fick ta del av. Skön läsning!

Jag berättade för barnen att pappa fått ryggskott. Då frågade äldsta sonen vem som skjutit pappa i ryggen.

Jag förklarade att man kramar snöbollar och försökte visa men barnet tog upp snöbollen och kramade den på kinden så gosigt.

Tänker på Leo när han frågade mig vad han skulle göra med bullpappret och jag svarade (på skoj): ”Sätt det på huvudet som en liten hatt!” Och han lydde! Fick säkert pärlsocker i håret stackarn.

”Nu är det dags att hoppa i säng!”
”Ja! Hoppa i sängen!!”
Min tvååring blev överlycklig… inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

happy-1720749_640

”Spotta på toaletten!”. Tystnad från badrummet. Hen på 5 år har lagt toalettpapper på toalettlocket och spottat på pappret.

Jag råkade säga till min då 3-åring att ”nu ska du kasta så högt du kan” första gången han spelade yatzy och kom dit där man skulle få ihop så höga poäng som möjligt. Gissa vart de fem tärningarna hamnade

I somras sa jag till sonen några gånger ”kan du hålla dej tills vi kommer till toan?” på lite olika sätt i olika sammanhang. Jag reflekterade inte över det förrän jag en gång sa att ”nu är jag jättekissnödig” och han svarade med att ta mej på magen och säga ”jag håller dej mamma”

Var med sonen på 4-årskontroll, för måååånga år sen. Hörseltest: sköterskan gav honom en kulram med fem kulor X2 färger på varje rad. Sen satte hon på honom lurarna o sa att för varje gång du hör ett pip tar du en sån kula, pekade på den första som var blå, o flyttar till andra sidan. Hon började trycka på sina knappar o han flyttade kula för kula, fem gånger, sen var det stopp. Hon tryckte o rattade o försökte flera gånger, men han satt utan att göra nåt. Då tog hon av honom lurarna o sa: hör du inget ljud när jag trycker? Jo, men de blåa kulorna är slut sa han. Efter att förklarat att han kan ta vilken färg som helst gick testet som en dans.

Min mamma till mig när jag var kanske tre år:
– Har du lust att hämta toapapper till mig? (hon satt på dass)
Jag:
– Nej. (jag hade inte alls lust att hämta toapapper – jag hade lust att leka)

”Hoppa i byxorna” Jag höll i byxorna och blev nockad rakt på näsan när 3-åringen tog sats och hoppade rakt upp…

”Hoppa i stövlarna nu, vi har bråttom ”! Det är ganska svårt att hoppa jämfota i ett par stövlar, även för vuxna.

Min dotter var kanske 2-3 år, vi satt vid matbordet och skulle äta. Hon stod upp på stolen, märkbart kissnödig, varpå jag säger ”sätt dig och kissa innan vi börjar äta”. Och precis det gjorde hon.

Min dotter var 2-3 år, hade ganska nyligen slutat med blöja. Vi var på E4, och plötsligt säger hon att hon är kissnödig. Jag blir lite stressad eftersom att nästa avfart är en bit bort, och utbrister ; oj då! Håll dig! Varpå hon förtvivlat frågar ; var då? Och hugger tag i sin bilbarnstol med båda händerna.

När dottern var liten så brukade vi tävla om vem som kunde ta sig till fönstret först för o vinka. Starten gick i kapprum o hon sprang förstås in och jag ut. Den här morgonen undrade jag om hon övat mycket för idag kände jag att jag kunde slå henne. Dottern spärrade förskräckt upp ögonen. ”Men mamma varför vill du SLÅ mig!” *Tystnad i hela kapprummet.*

Skulle skåla med samma barn så vi slår ihop glasen och jag säger ”Skål”. Barnet tittar skeptiskt på mig och föremålet i sin hand o säger sen ”Glas” innan hon dunkar i igen. Såklart… Det var ju ett glas och inte en skål.

Jag: ”Nu hänger den där chokladbollen löst” (som jag hade lovat min son)
Sonen då 4-5år tittar upp mot taket och säger: ”Var hänger den?”

När jag var ca. 4 år firade vi påsk och jag hade fått ett påskägg som var i formen av ett djur. En kanin eller kyckling eller liknande. Underdelen lossnade med jämna mellanrum och mamma förklarade för mig att jag skulle hålla ”kaninen” under rumpan så skulle det gå lättare. Jag tog då hela påskägget och placerade under min egen rumpa. Det var inte lättare alls.

Tänker på hur fundersam mitt barn blev första gånger jag sa ”Har du myror i brallan?”

Sa till dottern när jag låg ner på magen ” kan du massera min rygg?” hon hoppade upp och började gå på mig, frågade va hon gör, då sa hon ” du sa ju att jag skulle marschera?”

Jag: ”Maja (då 3,5 år), kan du säga alla veckans dagar?”
Maja: ”Veckans dagar”

Barn på hoppboll ramlar av, varpå vuxen säger ”håll i öronen” och det gör barnet då.

När mamma vill få sonen att lugna ned sig säger hon: Mammor har ögon i nacken. Vilket leder till att ungen i ett års tid letar efter de där ögonen på mamman.

Alve 3,5: ”Mamma va gör du?”
Jag: ”Jag betalar räkningar.”
Alve: ”Får jag smaka en räka?”

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 7 Kommentarer

Mysiga familjemiddagar med barn. Är det ens möjligt?

Stearinljusen är tända på köksbordet. Familjens medlemmar, inklusive treåringen, hjälps åt att duka, skära grönsaker och smaka av maten samtidigt som de skojar och skrattar trivsamt med varandra. Snart sitter de alla till bords. Njuter av lugnet, maten och meningsfulla samtal. De sitter kvar länge, långt efter att maten är uppäten. Det är som att ingen vill bryta upp från den härliga samvaron.

Samtidigt, i ett parallellt universum. ”Fasiken också!” Pastan kokar över när föräldern är på jakt i huset efter två barn som inte vill komma till matbordet. Ett annat barn sitter redan och äter. Fil och flingor. Hen var hungrig och kunde inte vänta på middagen. ”Jag är hemma!” När mamman kommer in genom ytterdörren kommer de två middagsovilliga barnen springande: ”Ettapax för att sitta bredvid mamma!” ropar den ena. ”Det är min tur att sitta bredvid henne idag”, svarar den andre. Efter ytterligare diverse konflikter om bordsplacering och val av glas och bestick sitter familjen slutligen samlad vid bordet. I ungefär en minut. Sedan reser sig fil-ätar-barnet: ”Jag är färdig, tack för maten”, deklarerar hen. ”Du får sitta kvar tills alla ätit färdig”, svarar pappan och möts av gnällande protester. Mamman gör ett försök att få igång ett samtal: ”Nu vill jag veta vad som varit det bästa som hänt för er idag! Vem vill börja berätta?” Skolbarnet tar till orda: ”Den där jävla idioten Malte kastade en boll i huvudet på mig på gympan!” ”Han svärde! Säg till honom!” Nu är det mellanbarnet som upprört lägger sig i. Samtidigt glider treåringen ner på golvet: ”Ingen god mat. Ha glass nu?”

Jag möter väldigt många föräldrar som drömmer om den härliga middagsscen som beskrivs först. Jag möter nästan exakt lika många föräldrar som snarare lever i en verklighet som liknar den andra beskrivningen. I gapet mellan dröm och verklighet uppstår besvikelse. En känsla av misslyckande. Frustration. Ur det föds inte sällan tjat och gnat från föräldrarna, som följs av (ännu mer) gnäll och tjafs från barnen. Resultatet bli en ännu mindre lustfylld och njutningsfull middagssituation. Ett sluttande plan rakt ner i middagsmisär.

child-1207329_640

Varför är den så lockande, den där drömmen om mysiga familjemiddagar? Jag tror att det beror på att middagen är starkt förknippad med positiva värden. Den är hör ihop med vårt behov av gemenskap, av samtal som skapar en känsla av kontakt och en upplevelse av att vara ett ”vi”. Den hör också ihop med en längtan efter avkoppling, att få sitt ner i lugn och ro efter en kanske både lång och slitsam arbetsdag. Slutligen tror jag också att det är viktigt att förstå att måltiden, och kanske framför allt middagen, är ett uttryck för omsorg och kärlek. Genom maten som ställs på bordet är det många som vill berätta för sin familj: ”Jag bryr mig om er och jag är mån om att ni får den näring som ni behöver för att utvecklas och må bra.” Man behöver inte vara psykolog för att förstå hur det kan kännas för en förälder, som kryddat maten med omsorg och kärlek, när barnet inte vill smaka eller skriker ”blä, äckligt!”.

Så hur kan man överbrygga klyftan mellan dröm och verklighet och få uppleva härliga familjemiddagar? Det finns förstås en massa saker som kan göras för att skapa bättre förutsättningar för trevlig samvaro (göra barnen delaktiga i planeringen av maten och matlagningen, se till att ingen är vrålhungrig en halvtimme innan middagen osv). Jag tänkte emellertid uppmuntra dig att överväga ett helt annat alternativ:  att ge upp drömmen! Lägg ner tanken på tända ljus, smackanden av njutning över sopptallriken och engagerade samtal runt bordet. Min erfarenhet är nämligen att föräldrar inte sällan är helt ur synk med verklighetens begränsande omständigheter när det gäller denna dröm. Många femåringar tycker att 15 minuter vid middagsbordet är en eeeeviiiiigheeeet. Få barn gillar blandad mat och nya smaker. Nästan alla föredrar glass framför ”riktig mat”. Tända ljus lockar till brandfarliga experiment. Sexåringar kan inte sitta ordentligt på en stol. Och att bygga med klossar i vardagsrummet är roligare än att stanna kvar vid matbordet när man är mätt.

Kanske kan det få vara okej att femåringen går från bordet när hon ätit klart? Att åttaåringen kommer när han är hungrig? Att alla inte äter samma mat varje dag? Eller att föräldrarna ibland äter efter barnen? Kanske skulle en realitetsprövning av föräldrarnas förväntningar kring måltiden bidra till minskad frustration för alla inblandade? Och ökad trivsel!?

Men gemenskapen då? Lugn och ro? Förmedlingen av omsorg och kärlek? Detta är ju viktiga behov, som är kopplade till den gemensamma måltiden. Menar jag att de också skall ges upp? Nej, naturligtvis inte. Det jag menar är att det, i vissa perioder i en familjs liv, finns andra och mer ändamålsenliga sätt att få uppleva detta. Gemenskap och meningsfulla samtal måste inte delas just kring matbordet. Det kanske hellre kan upplevas i soffan när tv:n stängts av? Eller under en promenad till lekplatsen? Lugn och ro kanske går att få när någon av föräldrarna läser ett kapitel ur en spännande bok? Och kärlek och omsorg kan krydda alla våra handlingar.

Vad händer i framtiden då, om vi inte lär barnen det här med middagsfrid och samtal vid bordet, redan från början? Kommer vi då inte så småningom att få ett familjeliv där alla äter när, var och vad som passar dem själva? Jag tror inte det. Jag tror att om du (och din partner om du har någon sådan) fortsätter laga god och väldoftande mat och sitta vid matbordet och prata, åtminstone ibland, så kommer barnen så småningom att vilja vara med, om de upplever att de är välkomna. Barn gillar gemenskap och kärleksfull samvaro med sina föräldrar. När väl deras förmågor hunnit ikapp föräldrarnas förväntningar kommer barnen gärna att delta i härliga mysmiddagar.

Är du inte beredd att ge upp tanken på mysiga middagar? Helt okej! Får jag ändå skicka med dig ett tips? Var uppmärksam så att det du gör leder i rätt riktning. Leder dina insatser till ökad trivsel kring matbordet? Det vore ju ganska sorgligt om barnets lärdom, när föräldrarna agerar för att få mer trivsel, i själva verket blir att gemensamma middagar är ganska olustiga och otrevliga tillställningar. Se detta som ett råd i all välmening från mig, som vid något tillfälle skrikit åt barnen: ”Nu vill jag att ni sitter ner och håller tyst så vi kan få lite jävla trevligt här vid matbordet!”

Nej, det blev inte trevligt. Inte alls.

Passa på! Just nu säljs min bok, Med känsla för barns självkänsla, för endast 99 kronor hos Adlibris!

 

Läs mer 11 Kommentarer

Nypublicerad intervju

PKL Epoch
Åh vilken fin teckning du har gjort! Vad söt och vad duktig du är! Berömmet bara poppar ut ur munnen utan eftertanke. Vi är ju själva som föräldrar uppväxta med det här tänkesättet. Men beröm kan leda till att barnen utvecklar en osund självkänsla som bygger på prestation. Det säger Petra Krantz Lindgren som är författare och föreläsare, och har skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”.

Läs hela intervjun hos Epoch Times –>

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Det finns fyra platser lediga på kursen som startar i oktober! Läs mer här –>

 

Läs mer 2 Kommentarer