Poster taggade ‘familj’

Middagskaos i barnfamiljen

Drömmer du om familjemiddagar med trevliga samtal, tända ljus och mysig stämning? Är verklighetens middagar snarare präglade av konflikter, gnäll, stress och rörelse? I det här klippet pratar jag om varför det blir så och hur vi föräldrar kan försöka överbrygga klyftan mellan dröm och verklighet.

Läs mer Inga kommentarer

Fråga barnen, för fanken!

– Har du frågat dina barn hur de tycker att ni skall lösa det här?

Jag ställde frågan till en mamma på en kurs jag höll nyligen. Hon hade berättat om en ständigt återkommande konflikt i relationen till sina två sjuåriga tvillingpojkar: deras hygien. Mamman ansåg att det var rimligt att duscha varannan dag. Det var barnen i princip överens med henne om. Ändå blev det bråk varje gång när hon vid middagen sa: – Ikväll är det duschkväll.” Barnen ifrågasatte i alla tonarter, grät och försökte förhandla. Hon var riktigt less på detta.

När jag undrade om hon frågat barnen hur de ville komma tillrätta med dessa ständiga bråk tittade hon förvånat på mig. – Nej, det har jag inte.”

Fyra veckor senare kom mamman tillbaka och berättade att duschbråken var ett minne blott. Hon hade satt sig tillsammans med barnen och sagt:

– Hörrni killar, jag är riktigt trött på våra bråk om duschande. Jag antar att ni också är rätt trötta på dem?

De nickade instämmande och hon fortsatte:

– Ni vet ju att jag vill att ni skall duscha varannan dag och jag har uppfattat det som att ni också tycker att det är okej att göra det varannan dag?
– Du säger alltid till så argt när jag skall duscha, sa den ena killen.
– Oj, det visste jag inte att jag gjorde. (Notera hur mamman avstod från att ifrågasätta eller invända mot barnets påstående. Hon insåg att det knappast skulle gagna samtalet om det som var det viktiga just nu, duschandet.)
– Jo, du säger alltid: ’Nu är det duschkväll’ med din arga röst.
– Och så säger du det alltid när vi har ätit. Nu var det den andra pojken som pratade. – Då vill jag inte duscha. Då vill jag leka!
– Åh, så bra att ni berättar det här för mig. Tack! Jag hade ingen aning.
– Du kunde ha frågat!
– Ja, det kunde jag, men jag tänkte inte på. Knasigt va? Nu har jag en fråga till: Hur tycker ni att vi gör framöver, så att det inte blir bråk?

Den ena pojken berättade att han gärna ville duscha före middagen. Den andra pojken tyckte att morgonen skulle passa honom bäst. Det där med att duscha på morgonen var mamman skeptisk till. Hon trodde inte att det skulle funka eftersom pojken brukade vara morgontrött, men hon gick med på att testa. Redan andra duschmorgonen kom han till samma slutsats som sin mamma: – Jag orkar inte duscha nu. Jag lovar att jag gör det när jag kommer hem! På nytt gick mamman med på att testa. Nu, tre veckor senare, hade vanan satt sig hos båda killarna. De duschade utan knot, den ene så fort han kom hem och den andre före middagen.

Det händer gång på gång! Jag träffar föräldrar – och pedagoger också för den delen – som berättar om ett problem eller en återkommande konflikt med ett eller flera barn och vill ha mina tankar kring hur de skall göra för att lösa upp knuten. Min första fråga är alltid om de pratat med barnet självt och om hen i så fall har några tankar kring hur de kan komma tillrätta med situationen. Häpnadsväckande ofta visar det sig att ingen har tänkt på att fråga barnet. När de vuxna väl gör det har barnet nästan alltid egna idéer. Ibland fungerar de, ibland inte, men idéerna är alltid värda att ta på allvar. Barn är alltid värda att ta på allvar. Tycker jag. Vad tycker du?

Mer på samma tema:

Har du tröttnat på att bråka med barnen?

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fullbokad! Jag återkommer med datum för ytterligare en kursstart under hösten. Vill du ha ett meddelande så fort datum är bestämt? Skicka ett mejl till mig på info(snabel-a)petrakrantzlindgren.se så får du informationen några dagar innan jag lägger upp den i alla mina kanaler.

Nyfiken på min bok? Nu finns den i pocketformat och kostar endast 45 kronor hos Adlibris.

Läs mer 4 Kommentarer

Alla barn är olika. Därför kan vi inte bemöta dem som om de vore lika

– Du säger väldigt ofta vad föräldrar inte skall göra, men du säger sällan vad man skall göra istället!

Jag får kommentaren ganska ofta här på bloggen. Det stämmer ju att jag är mycket tydligare med vad jag anser att föräldrar bör undvika än jag är med vad de bör göra istället.

Jag föreställer mig att våra barn är som plantor och att vi föräldrar är trädgårdsmästare. Det finns viss hantering som inga plantor mår bra av: Totalt mörker, avsaknad av vatten och näring, växtgifter, att någon hackar på rotsystemet eller plockar bort alla blomblad, för att bara nämna något av allt det som skadar alla sorters trädgårdsväxter.

Samtidigt är alla plantor olika och de optimala förutsättningarna för att de skall trivas och utvecklas skiljer sig åt. Penséer, pampasgräs, löjtnantshjärtan, vinbärsbuskar och rosor behöver olika former av omsorg. Om trädgårdsmästaren följde samma metod i sin hantering av dem – placerade dem på samma ställe i trädgården, vattnade dem lika ofta och mycket, gav dem lika mycket näring och klippte ner dem på samma sätt och vid samma tidpunkt – skulle några säkert klara sig okej, men andra skulle vissna och somliga förmodligen dö.

På samma sätt som om jag vände mig till trädgårdsmästare blir min kommunikation till dig som förälder därför med nödvändighet generell och lite vag när det gäller vad som behöver göras. Alla barn är olika och behöver bli mötta och omhändertagna utifrån just sina förutsättningar. Vad vore jag för trädgårdsexpert om jag gav specifika råd om trädgårdsodling, utan kunskap om trädgården och växterna i den?! Hur oprofessionellt vore det inte om jag gav specifika råd om hur föräldrar skall göra i specifika situationer, utan kunskap om barnet och barnets miljö?

Titta på ditt unika barn, titta på miljön runt ditt barn. Vad tror du, utifrån detta, att ditt barn behöver för att trivas och utvecklas?

Läs mer 2 Kommentarer

Vill du ha en konfliktfri relation till ditt barn? Läs det här!

Kära föräldrar!

När jag möter en del av er på föreläsningar och kurser får jag intrycket att ni vill veta hur man är en ledare för sitt barn – utan att hamna i bråk och konflikt med barnet. Jag får frågor som:

– När jag säger att det är dags att stänga av tv:n/datorn så blir det sura miner och skrik. Vad gör jag för fel?
– Hur får jag mitt barn att gå och lägga sig utan att protestera?
– Vad gör man när man har förklarat hundra gånger att man måste borsta tänderna för att inte få hål och barnet ändå gnäller när tandborsten kommer fram?

Målet tycks vara ett harmoniskt flyt, där den vuxne berättar vad som är bäst för barnet och barnet genast inser det kloka i förälderns ord och gör som föräldern säger. Om barnet gnäller, klagar eller protesterar tas det till intäkt för att föräldern gör fel (eller, ibland, att det är fel på barnet).

Jag har full förståelse för att ett konstant, harmoniskt flyt kan förefalla vara ett attraktivt mål. Jag har själv, massor av gånger, önskat att mina barn skall komma till insikt om hur bra det skulle bli, för både dem och mig, om de bara gjorde som jag önskade istället för att ifrågasätta och klaga. Men faktum är att det är orealistiskt. Barn vet nämligen, långt ifrån alltid, vad som är bäst för dem. Däremot vet de nästan alltid vad de har lust med. Problemet är att lust och lämplighet inte är helt kompatibla. Barnet har lust med godis, men mår bäst av näringsriktig mat. Hon har lust att vara uppe halva natten, men har behov av sömn. (Det är inte bara barn som kan ha problem med distinktionen mellan lustfyllt och lämpligt.)

Många barn saknar också kognitiva förutsättningar för att förstå vuxnas välmenande förklaringar om vad som gagnar dem. Små barn, och ibland också lite större, saknar förmågan att tänka i flera steg, jämföra alternativ eller väga kortsiktiga vinster mot långsiktiga förluster.

Enda sättet att få ett familjeliv utan konflikter är sålunda att tillgodose barnets alla lustar. Vilket å andra sidan skulle innebära att barnet, och förmodligen även föräldern, inte får vad de behöver för att må bra. Därför blir min uppmaning: Sluta mäta ditt föräldraskap mot en dröm om konfliktfrihet och total harmoni!

Skall vuxna strunta i barnens känslor!?

Menar jag då att föräldrar inte skall bry sig om barns känslouttryck när de fattar beslut som barnen ogillar? Alls inte! Jag tycker tvärtom att föräldrar och andra vuxna skall ta barnens ilska, sorg, besvikelse, oro och frustration på stort allvar. Det gör de dessvärre inte alltid. Jag hör många mammor, pappor och pedagoger som ”tjafsar emot” när barn uttrycker sina känslor:

– Varför blir du så arg? Du visste ju att det var dags att åka hem nu?
– Det är väl inget att bli så upprörd över, att jag inte vill köpa en ny mobil till dig när du redan har en som fungerar?
– Skärp dig! Du missar en gympaträning. Det är inte som att jorden går under.

Är det inte en intressant paradox, att samtidigt som vuxna vill att barnen skall acceptera deras beslut, vill de själva inte respektera barnens reaktioner på samma beslut?

Så hur gör man när man visar respekt för barnets känslor, samtidigt som man står fast vid sina beslut? Här är några förslag:

– Jag märker att du blir arg. Jag kan fatta det. Det blir jag också ibland när jag måste avsluta sådant som är jättekul.
– Jag hajjar att du blir besviken för att jag inte är villig att köpa en ny mobil.
– Gympaträningen är verkligen viktig för dig, va? Då förstår jag att du blir ledsen när du inte kan gå.

I de här exemplen visar den vuxne respekt och förståelse för barnets känsla – utan att ytterligare diskutera eller motivera sitt beslut. (Jag förutsätter att orsakerna till besluten redan tydliggjorts för barnen och att det därför inte finns någon anledning att upprepa dem.)

Därför är det viktigt att respektera barnets känslor

Ur barnets perspektiv är den vuxnes respekt för hennes känslor naturligtvis av stor betydelse. Den visar att allt är okej att känna, att tex. ilska, frustration och besvikelse inte är något som måste trängas bort. Det är genom att barnet tillåts uppleva alla sina känslor, som hon också, så småningom, kan lära sig att både stå ut med dem och hitta konstruktiva sätt för att hantera dem.

När den vuxne förstår, benämner och visar respekt för barnets känslor ökar också tilliten i relationen. Barnet tycker kanske förvisso att den vuxne är en skit som inte låter henne fortsätta titta på tv, men den vuxne förstår och respekterar i alla fall hennes upprördhet. Även om barnet inte förmår uttrycka det, är den förståelsen viktig. Det är, ur barnets perspektiv, betydligt ”värre” om den vuxne inte ens tycks förstå, struntar i eller rent av uttrycker att barnet ”känner fel”. Hur skall man kunna lita på en sådan vuxen?

När barnet upplever att den vuxne inte förstår, får det inte bara till följd att tilliten minskar, som jag just nämnde. Det leder också vanligen till att barnet fortsätter förklara att hon inte vill gå hem/behöver en ny mobil/måste gå på gympan. De fortsatta förklaringarna är emellertid inga förfinade varianter av de tidigare framförda. Tvärtom. När barnets affektnivå stiger sjunker förklaringsgraden ungefär lika mycket. Resultatet blir att barnet upprepar kärnan i sin ståndpunkt med högre ljudvolym, gnällvibrato eller till ackompanjemang av tårar eller okvädningsord:

– Jag vill stanna!
– Du måste köpa en mobil till mig!
– Du är dum och elak om du inte låter mig gå på gympan!

I det här läget händer det att den vuxne själv regredierar till ett trotsigt småbarn och därifrån fortsätter konfliktspiralen bara vidare mot botten.

Det är så onödigt. Och det går som sagt att förhindra. Genom att avstå från att ifrågasätta, och istället visa förståelse och respekt för, barnets känslor.

Men skall barn få reagera hur som helst på vuxnas beslut?

Skall vi inte lära barnen att det finns mer eller mindre lämpliga sätt att uttrycka sina känslor? Jag lyfter avslutningsvis den här frågan eftersom jag befarar att en del läsare kommer att tillskriva mig en sådan uppfattning – trots att jag inte givit uttryck för den. Självklart skall vi lära barnen vad som är mer och mindre socialt acceptabla sätt att uttrycka känslor och hur vi själva vill bli tilltalade och bemötta. Det har vi också mängder av tillfällen att göra. Varje dag. Och om vi väljer att göra det just i stunden – när barnet upplever starka känslor och kanske skriker eller uttrycker sig olämpligt på annat sätt – väljer vi sämsta möjliga tillfälle för att något lärande skall ske. Dessutom bidrar vi till att barnets affektnivå stiger ytterligare och att konflikten förvärras.

Det är, som sagt, onödigt. Och det gagnar ingen.

FÖRÄLDRAKURS! Nästa omgång startar den 16 februari och det finns platser kvar. Läs mer och anmäl dig här –>

Nyfiken på min bok? Den finns att köpa hos både Adlibris och Bokus.

Vill du veta mer om hur man kan sätta gränser, med bibehållen respekt för både barnet och dig själv? Läs min artikelserie Gränser med respekt –>

Läs mer 11 Kommentarer