Poster taggade ‘familj’

Podd, radio och tack

Förra veckan besökte jag Lina och Helena, som har podden Life with Kids. Det blev ett samtal om att hur vi föräldrar kan förebygga konflikter med barn, det dåliga föräldrasamvetet, föräldraskapets mål, trotsiga barn (eller är det månde föräldrarna som trotsar?), blyga barn och mycket, mycket annat. Jag tyckte det blev ett väldigt bra samtal! Du hittar poddavsnittet här –>. Det är på 56 minuter och jag kommer in från 12 minuter och framåt.

Har du läst mina senaste artiklar om hur vi vuxna kan lära barn att ta ansvar och säga förlåt? Det hade Radio Vega gjort och de hörde av sig för en intervju i programmet Vega Samtal, just om ordet ”Förlåt”. I programmet diskuterar Pia Abrahamsson med terapeuten Mela Nyholm och familjerådgivaren Yvonne Terlinden. Och så är jag då också, som sagt, med på ett hörn. Ett riktigt intressant och tankeväckande program, som ni kan lyssna på här –>

Tack!
I början av året skrev jag här på bloggen om min mans njursjukdom och att jag skulle donera en njure till honom. Många har hört av sig och undrat hur det gått. Tack! Omtanken och intresset värmer, skall ni veta. Svaret är att det gått jättebra! Den 18 januari opererades vi båda på Huddinge Sjukhus. Efter fyra dagar var jag pigg nog att åka hem (även om jag inte direkt skuttade ut genom sjukhusentrén). Tre dagar senare kom också min man hem. Därefter följde några veckor i tv-soffan för oss båda, innan orken långsamt kom tillbaka. Nu är jag i full gång och jobbar igen och mår bra. Maken mår också bra. Han äter mängder av mediciner och går på täta kontroller, men allt går enligt bästa möjliga plan. Om ni bara visste hur underbart det är att komma hem efter jobbet och hitta honom fixandes med något i trädgården eller i garaget, istället för att, som förr, ständigt hyscha på barnen och påminna: ”Tysta, tänk på att pappa sover!”

Läs mer 2 Kommentarer

Underbara ungar!

En liten pojke skall lära sig att träffa en baseball med slagträ. Bollen ligger på en liten ”piedestal” och pojken står på lagom slagavstånd. ”Håll nu ögonen på bollen”, säger pojkens pappa. Pojken tar två steg fram, böjer sig ner och placerar ansiktet i bollhöjd, med ögonen ca 3 millimeter från bollen. Precis som pappan sa.

Jag delade klippet som visar detta på min facebooksida häromdagen och bad samtidigt läsarna dela med sig av tillfällen när de själva givit sina barn instruktioner som barnen inte riktigt tolkat som förväntat. Jag fick massor av underbara svar! Barn gör ofta som föräldrarna säger och föräldrar är inte alltid helt tydliga… Här nedan hittar du alla berättelser jag fick ta del av. Skön läsning!

Jag berättade för barnen att pappa fått ryggskott. Då frågade äldsta sonen vem som skjutit pappa i ryggen.

Jag förklarade att man kramar snöbollar och försökte visa men barnet tog upp snöbollen och kramade den på kinden så gosigt.

Tänker på Leo när han frågade mig vad han skulle göra med bullpappret och jag svarade (på skoj): ”Sätt det på huvudet som en liten hatt!” Och han lydde! Fick säkert pärlsocker i håret stackarn.

”Nu är det dags att hoppa i säng!”
”Ja! Hoppa i sängen!!”
Min tvååring blev överlycklig… inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

happy-1720749_640

”Spotta på toaletten!”. Tystnad från badrummet. Hen på 5 år har lagt toalettpapper på toalettlocket och spottat på pappret.

Jag råkade säga till min då 3-åring att ”nu ska du kasta så högt du kan” första gången han spelade yatzy och kom dit där man skulle få ihop så höga poäng som möjligt. Gissa vart de fem tärningarna hamnade

I somras sa jag till sonen några gånger ”kan du hålla dej tills vi kommer till toan?” på lite olika sätt i olika sammanhang. Jag reflekterade inte över det förrän jag en gång sa att ”nu är jag jättekissnödig” och han svarade med att ta mej på magen och säga ”jag håller dej mamma”

Var med sonen på 4-årskontroll, för måååånga år sen. Hörseltest: sköterskan gav honom en kulram med fem kulor X2 färger på varje rad. Sen satte hon på honom lurarna o sa att för varje gång du hör ett pip tar du en sån kula, pekade på den första som var blå, o flyttar till andra sidan. Hon började trycka på sina knappar o han flyttade kula för kula, fem gånger, sen var det stopp. Hon tryckte o rattade o försökte flera gånger, men han satt utan att göra nåt. Då tog hon av honom lurarna o sa: hör du inget ljud när jag trycker? Jo, men de blåa kulorna är slut sa han. Efter att förklarat att han kan ta vilken färg som helst gick testet som en dans.

Min mamma till mig när jag var kanske tre år:
– Har du lust att hämta toapapper till mig? (hon satt på dass)
Jag:
– Nej. (jag hade inte alls lust att hämta toapapper – jag hade lust att leka)

”Hoppa i byxorna” Jag höll i byxorna och blev nockad rakt på näsan när 3-åringen tog sats och hoppade rakt upp…

”Hoppa i stövlarna nu, vi har bråttom ”! Det är ganska svårt att hoppa jämfota i ett par stövlar, även för vuxna.

Min dotter var kanske 2-3 år, vi satt vid matbordet och skulle äta. Hon stod upp på stolen, märkbart kissnödig, varpå jag säger ”sätt dig och kissa innan vi börjar äta”. Och precis det gjorde hon.

Min dotter var 2-3 år, hade ganska nyligen slutat med blöja. Vi var på E4, och plötsligt säger hon att hon är kissnödig. Jag blir lite stressad eftersom att nästa avfart är en bit bort, och utbrister ; oj då! Håll dig! Varpå hon förtvivlat frågar ; var då? Och hugger tag i sin bilbarnstol med båda händerna.

När dottern var liten så brukade vi tävla om vem som kunde ta sig till fönstret först för o vinka. Starten gick i kapprum o hon sprang förstås in och jag ut. Den här morgonen undrade jag om hon övat mycket för idag kände jag att jag kunde slå henne. Dottern spärrade förskräckt upp ögonen. ”Men mamma varför vill du SLÅ mig!” *Tystnad i hela kapprummet.*

Skulle skåla med samma barn så vi slår ihop glasen och jag säger ”Skål”. Barnet tittar skeptiskt på mig och föremålet i sin hand o säger sen ”Glas” innan hon dunkar i igen. Såklart… Det var ju ett glas och inte en skål.

Jag: ”Nu hänger den där chokladbollen löst” (som jag hade lovat min son)
Sonen då 4-5år tittar upp mot taket och säger: ”Var hänger den?”

När jag var ca. 4 år firade vi påsk och jag hade fått ett påskägg som var i formen av ett djur. En kanin eller kyckling eller liknande. Underdelen lossnade med jämna mellanrum och mamma förklarade för mig att jag skulle hålla ”kaninen” under rumpan så skulle det gå lättare. Jag tog då hela påskägget och placerade under min egen rumpa. Det var inte lättare alls.

Tänker på hur fundersam mitt barn blev första gånger jag sa ”Har du myror i brallan?”

Sa till dottern när jag låg ner på magen ” kan du massera min rygg?” hon hoppade upp och började gå på mig, frågade va hon gör, då sa hon ” du sa ju att jag skulle marschera?”

Jag: ”Maja (då 3,5 år), kan du säga alla veckans dagar?”
Maja: ”Veckans dagar”

Barn på hoppboll ramlar av, varpå vuxen säger ”håll i öronen” och det gör barnet då.

När mamma vill få sonen att lugna ned sig säger hon: Mammor har ögon i nacken. Vilket leder till att ungen i ett års tid letar efter de där ögonen på mamman.

Alve 3,5: ”Mamma va gör du?”
Jag: ”Jag betalar räkningar.”
Alve: ”Får jag smaka en räka?”

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 7 Kommentarer

Mysiga familjemiddagar med barn. Är det ens möjligt?

Stearinljusen är tända på köksbordet. Familjens medlemmar, inklusive treåringen, hjälps åt att duka, skära grönsaker och smaka av maten samtidigt som de skojar och skrattar trivsamt med varandra. Snart sitter de alla till bords. Njuter av lugnet, maten och meningsfulla samtal. De sitter kvar länge, långt efter att maten är uppäten. Det är som att ingen vill bryta upp från den härliga samvaron.

Samtidigt, i ett parallellt universum. ”Fasiken också!” Pastan kokar över när föräldern är på jakt i huset efter två barn som inte vill komma till matbordet. Ett annat barn sitter redan och äter. Fil och flingor. Hen var hungrig och kunde inte vänta på middagen. ”Jag är hemma!” När mamman kommer in genom ytterdörren kommer de två middagsovilliga barnen springande: ”Ettapax för att sitta bredvid mamma!” ropar den ena. ”Det är min tur att sitta bredvid henne idag”, svarar den andre. Efter ytterligare diverse konflikter om bordsplacering och val av glas och bestick sitter familjen slutligen samlad vid bordet. I ungefär en minut. Sedan reser sig fil-ätar-barnet: ”Jag är färdig, tack för maten”, deklarerar hen. ”Du får sitta kvar tills alla ätit färdig”, svarar pappan och möts av gnällande protester. Mamman gör ett försök att få igång ett samtal: ”Nu vill jag veta vad som varit det bästa som hänt för er idag! Vem vill börja berätta?” Skolbarnet tar till orda: ”Den där jävla idioten Malte kastade en boll i huvudet på mig på gympan!” ”Han svärde! Säg till honom!” Nu är det mellanbarnet som upprört lägger sig i. Samtidigt glider treåringen ner på golvet: ”Ingen god mat. Ha glass nu?”

Jag möter väldigt många föräldrar som drömmer om den härliga middagsscen som beskrivs först. Jag möter nästan exakt lika många föräldrar som snarare lever i en verklighet som liknar den andra beskrivningen. I gapet mellan dröm och verklighet uppstår besvikelse. En känsla av misslyckande. Frustration. Ur det föds inte sällan tjat och gnat från föräldrarna, som följs av (ännu mer) gnäll och tjafs från barnen. Resultatet bli en ännu mindre lustfylld och njutningsfull middagssituation. Ett sluttande plan rakt ner i middagsmisär.

child-1207329_640

Varför är den så lockande, den där drömmen om mysiga familjemiddagar? Jag tror att det beror på att middagen är starkt förknippad med positiva värden. Den är hör ihop med vårt behov av gemenskap, av samtal som skapar en känsla av kontakt och en upplevelse av att vara ett ”vi”. Den hör också ihop med en längtan efter avkoppling, att få sitt ner i lugn och ro efter en kanske både lång och slitsam arbetsdag. Slutligen tror jag också att det är viktigt att förstå att måltiden, och kanske framför allt middagen, är ett uttryck för omsorg och kärlek. Genom maten som ställs på bordet är det många som vill berätta för sin familj: ”Jag bryr mig om er och jag är mån om att ni får den näring som ni behöver för att utvecklas och må bra.” Man behöver inte vara psykolog för att förstå hur det kan kännas för en förälder, som kryddat maten med omsorg och kärlek, när barnet inte vill smaka eller skriker ”blä, äckligt!”.

Så hur kan man överbrygga klyftan mellan dröm och verklighet och få uppleva härliga familjemiddagar? Det finns förstås en massa saker som kan göras för att skapa bättre förutsättningar för trevlig samvaro (göra barnen delaktiga i planeringen av maten och matlagningen, se till att ingen är vrålhungrig en halvtimme innan middagen osv). Jag tänkte emellertid uppmuntra dig att överväga ett helt annat alternativ:  att ge upp drömmen! Lägg ner tanken på tända ljus, smackanden av njutning över sopptallriken och engagerade samtal runt bordet. Min erfarenhet är nämligen att föräldrar inte sällan är helt ur synk med verklighetens begränsande omständigheter när det gäller denna dröm. Många femåringar tycker att 15 minuter vid middagsbordet är en eeeeviiiiigheeeet. Få barn gillar blandad mat och nya smaker. Nästan alla föredrar glass framför ”riktig mat”. Tända ljus lockar till brandfarliga experiment. Sexåringar kan inte sitta ordentligt på en stol. Och att bygga med klossar i vardagsrummet är roligare än att stanna kvar vid matbordet när man är mätt.

Kanske kan det få vara okej att femåringen går från bordet när hon ätit klart? Att åttaåringen kommer när han är hungrig? Att alla inte äter samma mat varje dag? Eller att föräldrarna ibland äter efter barnen? Kanske skulle en realitetsprövning av föräldrarnas förväntningar kring måltiden bidra till minskad frustration för alla inblandade? Och ökad trivsel!?

Men gemenskapen då? Lugn och ro? Förmedlingen av omsorg och kärlek? Detta är ju viktiga behov, som är kopplade till den gemensamma måltiden. Menar jag att de också skall ges upp? Nej, naturligtvis inte. Det jag menar är att det, i vissa perioder i en familjs liv, finns andra och mer ändamålsenliga sätt att få uppleva detta. Gemenskap och meningsfulla samtal måste inte delas just kring matbordet. Det kanske hellre kan upplevas i soffan när tv:n stängts av? Eller under en promenad till lekplatsen? Lugn och ro kanske går att få när någon av föräldrarna läser ett kapitel ur en spännande bok? Och kärlek och omsorg kan krydda alla våra handlingar.

Vad händer i framtiden då, om vi inte lär barnen det här med middagsfrid och samtal vid bordet, redan från början? Kommer vi då inte så småningom att få ett familjeliv där alla äter när, var och vad som passar dem själva? Jag tror inte det. Jag tror att om du (och din partner om du har någon sådan) fortsätter laga god och väldoftande mat och sitta vid matbordet och prata, åtminstone ibland, så kommer barnen så småningom att vilja vara med, om de upplever att de är välkomna. Barn gillar gemenskap och kärleksfull samvaro med sina föräldrar. När väl deras förmågor hunnit ikapp föräldrarnas förväntningar kommer barnen gärna att delta i härliga mysmiddagar.

Är du inte beredd att ge upp tanken på mysiga middagar? Helt okej! Får jag ändå skicka med dig ett tips? Var uppmärksam så att det du gör leder i rätt riktning. Leder dina insatser till ökad trivsel kring matbordet? Det vore ju ganska sorgligt om barnets lärdom, när föräldrarna agerar för att få mer trivsel, i själva verket blir att gemensamma middagar är ganska olustiga och otrevliga tillställningar. Se detta som ett råd i all välmening från mig, som vid något tillfälle skrikit åt barnen: ”Nu vill jag att ni sitter ner och håller tyst så vi kan få lite jävla trevligt här vid matbordet!”

Nej, det blev inte trevligt. Inte alls.

Passa på! Just nu säljs min bok, Med känsla för barns självkänsla, för endast 99 kronor hos Adlibris!

 

Läs mer 11 Kommentarer

Nypublicerad intervju

PKL Epoch
Åh vilken fin teckning du har gjort! Vad söt och vad duktig du är! Berömmet bara poppar ut ur munnen utan eftertanke. Vi är ju själva som föräldrar uppväxta med det här tänkesättet. Men beröm kan leda till att barnen utvecklar en osund självkänsla som bygger på prestation. Det säger Petra Krantz Lindgren som är författare och föreläsare, och har skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”.

Läs hela intervjun hos Epoch Times –>

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Det finns fyra platser lediga på kursen som startar i oktober! Läs mer här –>

 

Läs mer 2 Kommentarer

Därför säger jag upp mig från jobbet som förebild!

Det började som en svag irritation men har stegrats till en stor frustration inom mig. Det handlar om en viss typ av kommentarer som jag får på bloggen, facebook och i meddelanden. I den här texten skall jag försöka sätta ord på vilka tankar som finns bakom mina irriterade och frustrerade känslor och vad som är viktigt för mig när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Låt mig börja med ett tankeexperiment:

Tänk dig att du är näringsfysiolog med ett stort intresse för näringsrik mat. Du har en facebooksida tillsammans med en vän där ni vill inspirera och ge tips och råd till familjer som vill laga näringsrik mat från grunden. Idag fick ni en kommentar från en läsare:

”Jag är en ensamstående trebarnspappa och jag har inte tid och ork att laga den mat ni skriver om: Rawfoodtårta med ekologiska dadlar? Hemkokt grönsakssoppa? Varje gång jag läser era inlägg får jag jättedåligt samvete!!! Varför skriver ni aldrig något förlåtande och förstående om att servera Findus fiskpinnar, Delifalukorv och köttfärssås på tub? Eftersom ni är en stor sida tycker jag att ni behöver tänka på att ni är en förebild och har ett ansvar och därför inte bidra till att föräldrars (sedan tidigare redan) dåliga samvete ökar!”

Vad skulle du och din vän säga till varandra? Kanske något om att ni ju inte alls försöker skuldbelägga någon, att ni helt enkelt bara skriver om det som ni är intresserade av och har kunskap om (näringsrik mat lagad från grunden)? Att ni inte gillar att bli tillskrivna ett ansvar (som ni inte bett om eller aspirerat på)? Att varje läsare får ta ansvar för sig själv? Att läsaren ifråga kanske hellre skall läsa på någon annan facebooksida om han får dåligt samvete av att läsa det ni skriver?

Jag vet förstås inte vad ni tänker, men jag kan berätta att det är ungefär så här jag tänker när jag får liknande kommentarer på min blogg och facebooksida. För det får jag! Det sägs att jag är en förebild och att det jag skriver blir skuldbeläggande för föräldrar som inte ”når upp” till det. Att jag borde vara mer medmänsklig, skriva mer lättsamt, med större humor och att jag borde uttrycka förståelse för dem som har många barn, stressade liv eller kämpar med att tillgodose basalbehov som mat och sömn.

Vet ni, jag har förståelse för det! Jag dömer ingen för att hen inte mäktar med. Jag säger aldrig att en förälder är dålig. Jag är säker på att föräldrar, precis som barn, gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag drömmer om en värld där varje unge får växa upp och veta att hon är värdefull – precis som hon är. Jag skriver om hur jag tror att vi kan nå dit genom att utveckla ett förhållningssätt till barn, som är respektfullt och likvärdigt. Jag driver alltså ingen allmän peppsida för föräldrar, ingen samlingsplats för dem som behöver beklaga sig över föräldraskapets vedermödor och få empati, inget forum för utbyte av knep och metoder för att få vardagspusslet i stressade familjer att gå ihop. Jag förstår att föräldrar kan behöva detta också och jag tror och hoppas att det finns andra sidor som kan komplettera min sida, så att alla behov blir tillgodosedda. (På samma sätt som du kanske inte hittar alla ingredienser för en lyckad fest på Ica, utan också vill ta en sväng förbi fiskaffären och Systembolaget.) Det har aldrig varit min ambition att driva en sida där alla föräldrar får alla sina behov tillgodosedda. Jag skriver om det jag brinner för! Saknar du något perspektiv? Leta efter fler sidor och bloggar att följa! Eller starta en egen.

Känns det förhållningssätt jag skriver om omöjligt för dig, utifrån dina förutsättningar just nu? Då kanske du faktiskt skall avstå från att läsa det jag skriver?! På samma sätt som du förmodligen avstår från att läsa tips för att laga näringsrik mat från grunden när du bara har tid och ork för köpepizza och burkravioli.

Tycker du att jag borde tänka på vad jag skriver eftersom jag är en förebild? Jag har aldrig bett om att få vara någons förebild! Jag ogillar starkt att höra påståenden som att jag, eftersom jag är en förebild som föräldrar lyssnar på, uppmuntrar till spelberoende när jag skriver att barn och unga kan lära sig viktiga färdigheter med hjälp av datorn. Jag har tröttnat på att höra kritik mot vilka pronomen jag använder (han, hon eller hen) med hänvisning till att jag har så många läsare och därför borde betänka mitt inflytande på språkutvecklingen i samhället. Jag är less på att bli korrigerad när jag skriver om föräldrar! Skriver jag ”mamma” tar någon illa upp eftersom att han är pappa. Skriver jag ”mamma och pappa” blir jag påmind om att det minsann finns ensamma föräldrar, som kan bli ledsna. Eller att alla familjer inte är heteronormativa och att jag verkligen borde bidra till att synliggöra dem som avviker från normen. Hur jag än skriver har jag rumpan bak… Men framför allt: Jag är utled på att läsa kommentarer som påstår att jag ger ”vanliga, hårt kämpande och stressade föräldrar” dåligt samvete, eftersom jag är en förebild och föräldrar vill leva upp till det jag säger, men saknar tid och ork.

Lika lite som de som skriver om matlagning från grunden, maratonlöpning eller att renovera gamla hus vill skuldbelägga alla som inte delar ambitionen eller saknar förutsättningar att leva efter de förhållningssätt och beteenden som beskrivs, lika lite vill jag skuldbelägga någon. Om det jag skriver uppfattas som skuldbeläggande för att människor väljer att se mig som förebild säger jag här och nu upp mig från jobbet som jag aldrig sökt eller önskat. Jag vill inte vara en förebild! Det jag vill är att väcka funderingar och utmana etablerade föreställningar. Jag vill uppmuntra var och en som läser det jag skriver att reflektera och hitta fram till sina egna värderingar och vägar för att nå dit! Som jag skriver i inledningskapitlet i min bok, Med känsla för barns självkänsla:

Min förhoppning är att du läser det jag skriver med nyfikenhet, att du gör dig öppen för att testa mina idéer och samtidigt frågar dig själv:

– Håller jag med om det här?
– Varför håller jag med om det här?
– Vad tycker jag är viktigt?
– Hur vill jag göra?

Om någon behöver en förebild vill jag att hon eller han skall titta sig i spegeln och se förebilden där.

Läs också:
Jag litade mer på Anna Wahlgren än på mig själv
Till dig

shutterstock_172370342

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 94 Kommentarer