Poster taggade ‘familj’

Måste du verkligen?

Jag måste åka nu älskling, annars kommer jag för sent till jobbet!

Nej, jag kan inte läsa för dig just nu. Jag behöver ta hand om tvätten.

Jag skulle verkligen vilja spela ett spel med dig, men jag är tvungen att åka och handla.

Måste, kan inte, behöver, är tvungen… Det är inte undra på att barnen vill äta krumelurpiller för att ”aldrig bliva stur”, som Pippi säger, för det är ingen inspirerande bild av vuxenvärlden som vi tecknar.

Ärligt talat – måste du verkligen komma i tid till jobbet? Eller är det möjligen så att du faktiskt vill komma i tid?

Veckans utmaning: byt ut alla ”måste-ord” mot ”vill”! Du måste förstås inte anta utmaningen, men du kanske vill?

Läs mer Inga kommentarer

Spelar du någon roll?

Fredag kväll. Klockan är snart nio. Du ser fram emot en kväll i soffan med din partner. Tända ljus. Ost och vin. Men först vill du stoppa barnen i säng.

– Okej ungar, dags att gå och lägga sig!
– Nej, inte redan! Vi vill kolla på tv en stund till!
– Det blir inget med det. Vi skall åka till Kalle och Stina imorgon så ni behöver komma i säng nu för att orka upp.

Handen på hjärtat – är det här påståendet riktigt sant?! Vill du att barnen skall komma i säng för att orka upp i morgon? Eller vill du att de skall komma i säng så att du får sitta i lugn och ro och prata och mysa?

När jag coachar föräldrar och andra vuxna uppmuntrar jag dem att vara (respektfullt) uppriktiga mot barnen. Vill du att barnen skall gå och lägga sig för att du skall få vara ifred, så säg det! Är du less på att lyssna på deras beskrivningar av de olika hjältarna i det nya tv-spelet, så säg det! Och vill du inte läsa en saga just ikväll, så gör inte det! Jag är nämligen helt övertygad om att barnen märker när vi inte är uppriktiga mot dem. Barn har en otrolig förmåga att ana sig till när vuxna säger en sak och känner en annan. De märker det på vårt röstläge, någon liten spänning i käkmusklerna eller vårt kroppsspråk. Jag är också övertygad av att barnen mår dåligt av vår bristande uppriktighet och att det får konsekvenser både på barnens självkänsla och på kvaliteten i vår gemensamma relation.

Låt mig börja med självkänslan. Har du någon gång träffat en person som du upplever ”spelar en roll”? En person som du instinktivt känner på dig att hon är inte uppriktig med vad hon tänker, känner och behöver? Hur kände du dig då? Personligen upplever jag ett starkt obehag vid sådana tillfällen. Jag undrar var jag har den här personen. Vem är hon egentligen? Jag känner osäkerhet, obehag och olust. Jag börjar till och med tvivla på mig själv! Är det något fel på mig som gör att hon inte säger som det är!?

Jag tror inte att barnens reaktioner skiljer sig särskilt mycket från mina. Jag tror att de, precis som jag, känner obehag och börjar tvivla på sig själva när de möts av vuxna som ”spelar en roll” istället för att vara uppriktiga med sina egna tankar, känslor och behov. Tilliten, respekten och ömsesidigheten i relationen riskerar att gå förlorad. Om dessa vuxna dessutom är barnens föräldrar finns risken att barnen börjar ifrågasätta kärleken. ”Älskar mamma och pappa inte mig? Om dom gjorde det skulle dom väl säga som det var till mig?”

En annan konsekvens av vuxnas rollspel är att barnen många gånger reagerar med att ”sätta sig på tvären”. När de uppmanas att gå och lägga sig för att orka upp imorgon blir svaret sällan: ”Jaha, behöver jag sova? Jamen då går jag och lägger mig nu.” Istället brukar sådana här påståenden snarast trigga barnen att hålla igång en stund till. Jag vill påstå att anledning till det är att de känner av föräldrarnas bristande uppriktighet. Barnen stannar uppe för att klösa på de ”pedagogiska fasaderna” och ta reda på vad som finns där bakom. Enda sättet för dem att få reda på varför de skall gå och lägga sig är ju att stanna uppe en stund till! En timme senare får de svaret när föräldern irriterat fräser: ”Nu får ni för sjutton se till att komma i säng så att jag får vara i fred!”.

Varför sa du inte det med en gång?!

Så mitt tips är faktiskt att säga som det är till barnen: ”Vet du, jag längtar efter att sitta ensam i soffan och prata med pappa (mamma), så jag vill be dig att hoppa i säng nu! Kan du göra det?” Svårare än så behöver det faktiskt inte vara! Om du berättar vad du behöver finns det goda chanser att ditt barn tar dig på allvar och respekterar ditt önskemål.

Vill du veta mer?

Läs gärna min artikelserie om hur man kan sätta gränser med bibehållen respekt för både sig själv och barnet. (Scrolla ner och läs inläggen nerifrån och upp, så får du de i rätt ordning.)

Föräldrakurs?

Nästa kurs startar den 21 september i Stockholm! Läs mer här –>

Läs mer Inga kommentarer

Jag väljer själv

Stressig morgon. Massor av snö utanför dörren. ”In i bilen nu!”

På utfarten säger femåriga dottern: ”vi glömde min pulka!”. En och annan svordom far genom mitt huvud. Hoppar ur bilen. Pulkan står inte på sin plats. ”Den ligger nog i trädgården någonstans”, säger dottern. Ytter-ligare några svordomar passerar revy. Jag är inte precis klädd för att leta pulka i halvmeterdjup snö! Fem minuter senare hittar jag den slutligen. Kängorna fulla med snö som börjar smälta. Jeansen kalla mot mina ben. Humöret nära fryspunkten. 

”Du verkar irriterad mamma?”, säger dottern när jag sätter mig i bilen för andra gången denna morgon.
”Hm…”. (Bäst att säga så lite som möjligt, för jag saknar just då helt förmåga att uttrycka mig utan ilska eller sarkasm.)
”Ja, ja mamma… Du kan ju i alla fall vara glad för att du jobbar hemma så du kan sätta på dig något varmt så fort du kommer hem!”

Älskade barn! Tack för påminnelsen. Jag väljer själv! Vill jag fokusera på det som känns motigt i mitt liv eller på det som skänker glädje?

Vilket perspektiv väljer du idag?

Läs mer 2 Kommentarer

Sluta tjata! Skrik inte!

 Sluta tjata nu! Skrik inte! Var snäll och prata inte med mat i munnen! Och hur många gånger skall jag egentligen behöva säga till dig att inte reta din lillasyster?!

Upplever du också att du tjatar och tjatar, men att ganska lite händer? Det blir liksom aldrig som du vill?

Kanske beror det på att du inte berättar vad du vill?!

Titta på uppmaningarna i inledningen av texten igen. De säger faktiskt inget om vad den här föräldern vill. De talar bara om för barnet vad föräldern inte vill.

– Skrik inte!
– Nähä. Vad vill du att jag skall göra då? Viska? Sjunga? Vara helt tyst? Och hur länge vill du att jag skall göra det där andra, vad det nu är? En minut? Resten av dagen? Och var skall jag göra det där andra, vad det nu är? Här i köket? På övervåningen? I hela huset? Ute också? 

Jag var på kurs nyligen. Tjugofem personer satt i en cirkel. En fick lämna rummet medan vi andra skulle komma överens om vad vi skulle be den här personen att göra när han kom in igen. Vi bestämde att vi skulle be honom vifta på armarna, som i fågeldansen om ni minns den. Kruxet var att vi bara fick använda negativa uppmaningar: Ligg inte! Sitt inte! Håll inte armarna stilla! Det tog ungefär fem minuter att få honom att göra som vi (inte) bad om. Fem minuter som vi kunde besparat oss om vi bara bett om det vi ville istället!

Slutsatsen: chansen att man får det man vill ha ökar om man ber om det man vill ha, istället för om det man inte vill ha.

Läs mer Inga kommentarer

Jag vill ha glass! Varför får jag ingen glass!?

Haveri i affären. Alla föräldrar (och barn) har varit med om det. Det inträffar vanligen framför leksakshyllan, godisdisken eller glassfrysen och följer oftast samma logik:

gråtande pojkeBarn: Pappa, kan inte vi köpa glass?
Förälder: Nej, det blir ingen glass idag!
Barn: Varför inte deeeet?!
Förälder: För att du har redan ätit tre glassar den här veckan.
Barn: Men pappa, jag vill!!!
Förälder: Det tror jag säkert att du vill, men det blir ingen glass. Sluta tjata nu!
Barn: Men pappaaaaa!!!!!!!!

Hur gör man för att undvika att barnen bryter ihop för att de inte får glass/godis/leksaker? Den frågan har jag fått många gånger på föreläsningar och kurser. Jag brukar svara att jag tycker att frågan är felställd. Jag tror nämligen inte att barnen bryter ihop för att de inte får glass. Barnen bryter ihop för att de inte känner sig förstådda! När ett barn ligger och skriker vid glassfrysen är det inte primärt för att hon vill ha glass. Det hon vill är att hennes pappa förstår att hon vill ha glass.

Frågan blir då hur man förmedlar den här förståelsen till sitt barn?

– Pappa, kan vi inte köpa glass?
– Nej, det kan vi inte min lilla glassälskare.
– Varför inte det?
– För att jag är mån om att du äter nyttigt. Fast du skulle gärna vilja äta glass och godsaker varje dag, eller hur?
– Ja, det skulle jag! Jag vill ha glass!
– Jag vet… Vilken är din allra godaste glass?
– Top Hat! Och Sandwich och Piggelin…
– Mm, Piggelin gillar jag också! Och Magnum med vit choklad. Tycker du om den?
(… Föräldern och barnet fortsätter prata om glass: vilka de gillar och ogillar, vilken de vill testa nästa gång osv.)

Det här barnet kommer med största sannolikhet inte att bryta ihop när pappan en stund senare passerar glassfrysen utan att köpa något. Hon känner sig förstådd, respekterad och tagen på allvar. Men när pappan bara säger nej, utan att bekräfta hennes känsla och visa att den är okej, upplever barnet det som att pappan struntar i hennes känslor och till och med som att han struntar i henne. Det väcker ilska och besvikelse hos barnet och en längtan att förmedla att hon visst är viktig och vill bli tagen på allvar. Den som lyssnar uppmärksamt mellan raderna när barnet förtvivlat skriker efter glass hör just det: ”Ta mig på allvar!”

Barn vet nästan alltid vad de vill, men inte alltid vad de mår bäst av och behöver. Därför varken kan eller bör barnen få sin vilja fram i alla sammanhang. Däremot skulle jag gärna se att vi vuxna lade oss vinn om att (i likhet med pappan i exemplet) låta barnen ”få sin känsla fram”!

Föräldrakurs? Läs mer här –>

Läs mer 2 Kommentarer