Poster taggade ‘familj’

Vi är många!

En kväll för ungefär tre år sedan när jag nattade min då sjuåriga dotter, hade vi ett speciellt samtal på sängkanten. Hon sa: ”Jag älskar dig mamma. Och jag kommer alltid att älska dig.” Jag svarade, som jag tror att de allra flesta föräldrar skulle göra: ”Jag älskar dig också och jag kommer alltid att älska dig.” Sedan blev jag nyfiken och frågade: ”Älskar du dig själv?” Hon svarade eftertänksamt: ”Mm, oftast gör jag det, men när du skäller på mig, mamma, då är det svårt för mig att älska mig själv.”

Efteråt skrev jag ner det där samtalet, för det gick verkligen rakt in i hjärtat på mig och jag var mån om att minnas det min flicka sagt. Dagen därpå frågade jag henne om jag fick dela med mig av det på min blogg, för jag tänkte att det kanske kunde beröra och inspirera andra föräldrar också. Hon svarade att jag fick det. (Du kan läsa hela inlägget här –>)

Jag hade aldrig kunnat förbereda mig på responsen! På två dagar hade inlägget mer än 260 000 visningar och hundratals kommentarer. Mångdubbelt mer än något annat jag skrivit både före och efter detta. Förklaringen tror jag är att de där orden – ”När du skäller på mig, mamma, är det svårt för mig att älska mig själv” – verkligen berör. Vi älskar ju våra ungar! Självklart vill i att de skall älska sig själva också. Att de skall veta att de är värdefulla och fantastiska. Tanken på att de skulle tvivla på det känns sorglig och blir direkt smärtsam när vi påminns om att vårt sätt att möta våra barn påverkar vad de tycker och tänker om sig själva. För så är det ju! Vad vi föräldrar säger och gör har betydelse för hur våra barn ser på och känner inför sig själva, vilken längtan och vilka drömmar de bär i sina hjärtan.

Den där bloggposten och responsen på den blev startskottet för mitt arbete med att skriva en bok om barns självkänsla. För det blev tydligt för mig att det är sååå många föräldrar som delar längtan att barn skall växa upp och veta att de duger och är värdefulla. Men hur kan man hjälpa barn med det? Det är lätt att känna sig otillräcklig som föräldrar när man vet vad man vill, men inte hur man skall göra för att nå det. Så jag bestämde mig för att samla alla de tankar och idéer om självkänsla som jag under flera år hade utvecklat och delat med mig av på föreläsningar, kurser och i samtal med föräldrar.

Nu är det ett och ett halvt år sedan boken, Med känsla för barns självkänsla, blev utgiven. Den har sålts i ca 27 000 exemplar i Sverige och översatts till norska, danska, koreanska (!) och litauiska. Jag har blivit intervjuad i tidningar, radio och tv och hållit lite fler än 50 föreläsningar under det senaste året. Självklart är jag både glad och tacksam för egen del, men framför allt känner jag mig hoppfull! Vi är många som delar längtan efter mer likvärdiga och respektfulla relationer mellan vuxna och barn! Steg för steg, dag för dag kan vi närma oss ett samhälle där barn och vuxna är lika mycket värda och där varje människa – oavsett ålder – ges förutsättningar att gilla sig själv. Och samtidigt respektera andra.

girl-603157_1280

Nu tar jag sommarlov. Jag ser fram emot vila och återhämtning, men ännu mer efter gemenskap med min familj och mina vänner: många sköna samtal, lek och bus. Jag hoppas att du vill kika in här i september igen!

En riktigt fin sommar, önskar jag dig!

Kram Petra

Ps. Vi kan läsa böcker om föräldraskap, vi kan prata med andra föräldrar och med experter, och vi kan lära oss mycket av det. Låt oss samtidigt lära av och bevara nyfikenheten på varje enskilt barn!

”Tycker du att det är viktigt att vara duktig på det du gör?”
”Berätta om ett tillfälle när du kände dig omtyckt!”
”Finns det tillfällen när du tänker att du inte är omtyckt?”
”(Hur) vill du bli tröstad när du är ledsen?”
”Hur tycker du att en bra förälder skall vara?”
”Vad känner du när vi bråkar?”
”Jag undrar om du har några förslag på hur vi kan … ?

Läs mer 8 Kommentarer

Den vanligaste orsaken till att barn inte håller vad de lovat

Swisch! En snöboll flög strax ovanför mitt huvud och träffade lyktstolpen bredvid busskuren. Det var en pojke i åttaårsåldern som kastat den. Ett ögonblick såg han rätt nöjd ut med sin träff, innan hans lärare kom fram och tog ett fast tag om hans arm.

”Men Oskar! Jag har ju sagt till dig att du inte får kasta snöboll.”
Bortvänd blick.
”Du kunde ju ha träffat tanten där i huvudet!”
Jag vände mig om för att se vilken tant läraren menade och konstaterade lite harmset att jag var den enda vuxna kvinnan på hållplatsen.
Fortfarande bortvänd blick hos pojken.
”Titta på mig när jag pratar med dig!”
Pojken vände sitt ansikte mot läraren.
Läraren sänkte rösten: ”Det är farligt att kasta snöboll, Oskar, förstår du det?”
”Mm.”
”Kan vi vara överens om att du inte kastar snöboll igen?”
”Jag är jättepricksäker. Jag träffar aldrig någon människa!”
”Det kan du inte veta! Du har inte träffat någon hittills. Jag vill att vi är överens om att du inte kastar snöboll under skoltid!”
”Mm.”
”Mitt problem är att jag inte vet om jag kan lita på dig, Oskar. Vi hade ju faktiskt redan en överenskommelse om att du inte skulle kasta snöboll. Du hade lovat mig! Kan jag lita på dig den här gången?”
Pojken slet sig loss från lärarens hand, tog några snabba steg bort och skrek: ”Ja! Okej!!!”

Vad betyder det att komma överens?
Jag tror att sannolikheten är ganska stor att den här pojken kommer att kasta snöboll igen. Men det betyder inte att han bryter någon överenskommelse. För han har inte ingått någon överenskommelse! Den vanliga definitionen av att komma överens är att enas om en åsikt. Tror ni att pojken och läraren delar åsikten att det är farligt att han kastar snöboll och att han därför bör sluta med det? Är det vad hans ”okej!” betyder? Jag tvivlar. Jag tror att hans okej betyder: ”Jag ger dig det enda svaret som du kan acceptera så att jag slipper ur den här jobbiga situationen!”

Jag träffar ganska ofta vuxna som frågar hur man lär barn hålla löften och följa överenskommelser. Många vittnar om att de gör överenskommelser med barn, som sedan gång på gång bryts av barnet:

”Vi har kommit överens om att hon skall sluta spela kl. 20, men sedan sitter hon ändå kvar framför datorn nästan varje kväll.”
”Han har lovat mig att diska tre gånger i veckan och sedan blir det ändå nästan alltid bråk om det.”
”Vi har enats om en regel att man inte får äta i soffan, trots det hittar jag både godispapper och äppleskruttar på soffbordet.”

boy-709943_1280

Är ni verkligen överens?
Innan man ställer sig frågan hur man lär barn att hålla hålla löften och följa överenskommelser tycker jag att det är viktigt att stämma av om det verkligen är överenskommelser man gör med sitt barn:

”När du gjorde den här överenskommelsen med din dotter att hon skulle stänga av datorn kl. åtta varje kväll, tror du att hon kände sig fri att inte säga ja till det?”
”Men det måste väl finnas en gräns för spelandet!? Jag tycker inte att det är okej att hon spelar istället för att sova.”
”Det kan jag gott förstå. Min fråga gäller vad ditt barn tycker. Tycker hon att det är en bra idé att stänga av datorn klockan åtta?”
”Nej, det gör hon säkert inte. Det märks ju ganska tydligt.”
”Mm… Så varför tror du att hon ändå gick med på överenskommelsen?”
”Äh… Kanske för att hon vet att hon borde stänga av datorn? Eller … kanske för att hon kände sig tvungen? Jag vet faktiskt inte.”

Självklart kan det vara så att barnet faktiskt är överens med den vuxne. Men det kan också finnas en mängd andra anledningar till att ett barn säger det som den vuxne vill höra. Här är några förslag på sådana, andra anledningar:

Barnet vill
undvika den vuxnes ilska eller missnöje
undvika hårda ord
undvika dåligt samvete
undvika att känna sig som en dålig människa
undvika straff/undvika att gå miste om en belöning

Allt det ovan listade kan vara mycket effektivt när det gäller att förmå barnet att uttrycka enighet med den vuxne. Problemet är att när det väl kommer till kritan och barnet skall leva upp till det hon sagt är den inre motivationen inte med nödvändighet så stor. Det inre samtalet är fullt av ursäkter till varför det är okej att hoppa av: ”Jag sa bara så för att fröken var så arg”, ”Han tvingade mig att lova”, ”Jag lovade bara för att jag inte skulle få någon glass annars”.

En Volvo blir inte en Ferrari bara för att man säger att den är det …
… och ett krav blir inte en överenskommelse bara för att man säger så. Om den vuxne inte kan acceptera att barnet säger nej till den föreslagna överenskommelsen så är det heller ingen överenskommelse. Det är en situation där den vuxne använder sin makt för att förmå barnet att säga vissa ord. När barnet sedan avstår från att hålla ord är inte frågan som passar bäst: ”Hur får jag mitt barn att hålla överenskommelsen?” Den mer ärliga frågan är: Hur får jag mitt barn att lyda mig?” Svaret på den frågan är enkelt: Genom att hota, straffa, muta, skuld- och skambelägga barnet. Det finns inga andra ”mjuka” eller ”snälla” metoder för att få barn att göra som vuxna kräver.

Låter dessa metoder inte tilltalande? Då tror jag målet behöver omvärderas. Kanske sikta på samarbete och överenskommelser – i ordets sanna bemärkelse – istället? Hur man når det målet? Mig veterligen finns inga snabba lösningar eller enkla knep för det. Istället handlar det om ett ständigt pågående relationsarbete , ett fokus på ömsesidighet och förhållandet mellan barn och vuxen – snarare än en ensidig upptagenhet av att justera barnet.

Varför ställer vuxna frågor till barn när det inte är villiga att acceptera barnets svar?
”Jag frågade min dotter varför hon hade sagt att hon skulle stänga av datorn klockan åtta, när hon uppenbarligen inte alls var överens med mig om det.” Mamman som jag nämnde tidigare kom tillbaka vid följande kurstillfälle och berättade. ”Hon sa att hon hade sagt det bara för att hon visste att jag skulle skälla på henne annars. Och vet du, (mamman vände sig till mig) hon skickade med en fråga till ’den där fröken på kursen för föräldrar’. Hon tyckte att jag prata med dig om varför vuxna ställer frågor till barn när de inte är villiga att acceptera barnets svar?”

Jag tycker att det var en osedvanligt spännande fråga och nu är jag nyfiken på era svar på den! Lämna gärna en kommentar och berätta hur du ser på detta.

Mer på samma tema:

Vill du ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?
Gränser med respekt (artikelserie)

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 16 Kommentarer

Därför finns det inga barn som överreagerar!

Vi har haft anledning att prata om sorg och saknad i vår familj på senaste tiden. I slutet av april dog min älskade mamma, barnens fantastiska mormor. Hon som var ”barnslig på ett bra sätt” och som kom ihåg hur det var att vara barn. ”Till skillnad från de flesta andra vuxna.”

Ett av dessa samtal var en riktig ögonöppnare för mig. Jag pratade med min tioåriga dotter om när och hur sorgen gör sig påmind. Samtalet lät ungefär så här (jag har självfallet låtit min dotter läsa och godkänna det här inlägget före publicering):

– Vet du mamma, jag känner mig inte ledsen hela tiden. Inte alls hela tiden. Faktiskt så blir jag mest ledsen när det händer småsaker, som att någon säger något lite taskigt till mig eller jag inte hittar min mobil eller någon tränger sig i matkön. Då blir jag ledsen. Först för det, men sedan fylls det liksom på med sorg över mormor och allt som har hänt.
– Så först är du ledsen för att du inte hittar mobilen och sedan är du ledsen över mormor?
– Ja, och sedan snurrar det runt i huvudet och så är jag bara ledsen utan att riktigt förstå varför.
– Hur är det för dig?
– Konstigt. Och jobbigt! Som att de där småsakerna är som nycklar till sorgen över mormor. Den sorgen är liksom inkapslad i mitt hjärta och jag kommer bara åt den med hjälp av andra nycklar. Problemet är att de där nycklarna låser upp sorgen utan att jag kan kontrollera det.
– Vet du, det där kan jag känna igen! I morse grät jag för att jag tappade en klick grädde på golvet, men egentligen tror jag att jag grät för att jag saknar min mamma.
– Precis!
– Det du berättar nu får mig att tänka på vuxna som jag träffar som säger att deras barn ”överreagerar” eller ”överdriver sina känslor” eller ”blir omotiverat arga eller ledsna”…
– Det finns barn som säger så också, mamma! En gång blev jag ledsen för att sandslottet vi hade byggt på i flera dagar blev förstört. Då var det en flicka som sa till mig: ”Men du, det var väl inget att bli så ledsen för. Det var ju bara ett sandslott!” Jag vet att hon ville trösta mig, men för mig var det inte bara en sandslottsbygge. Det var en lek som jag tyckte om för att jag fick gemenskap.
– Mm, jag tror att jag fattar… Tror du att det finns barn som överreagerar?
– Jag är tveksam… Nä, jag tror inte det. Det kanske ser ut så för de vuxna när ett barn blir ledset för att hon snubblade, men barnet kanske tänker: ”Åh, nu snubblade jag och Maria har retat mig så mycket idag och jag är hungrig och ikväll måste jag spela fiol…!” och så gråter barnet för allt det där.
– Det låter som att du tror att ett barns reaktioner alltid är rimliga? Men att vuxna inte alltid förstår vad det är barnet reagerar på.
– Ja, så tror jag! Fast de flesta vuxna vill inte erkänna att de inte förstår så därför säger de att barnet reagerar omotiverat istället. De fattar inte att ”Städa ditt rum!” eller ”Gå och lägg dig!” eller ”Du måste packa upp din mackalåda” är en sorts nycklar som låser upp andra känslor som finns inuti barnet.

Tack, min älskade underbara dotter! Aldrig tidigare har det varit så uppenbart för mig, som efter vårt samtal: Barn överreagerar inte, de har inga omotiverade känslor, de bryter inte ihop över småsaker! Det är bara vi vuxna som inte förstår barnens reaktioner.

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Skärp till dig och sluta spela teater!
Förstå eller förklara – vad väljer du?
Vill du har barn som känner rätt? Eller barn som har rätt att känna?
Barn bestämmer själva när de har gråtit färdigt!

shutterstock_159726671komp

 

 

 

Läs mer 28 Kommentarer

Nej, du behöver kanske inte bli mer pedagogisk mot ditt barn!

”Alltså vissa dagar pallar jag bara inte att vara en pedagogisk förälder. Jag skriker åt barnen och använder ganska hemska ord. Sedan får jag förstås jättedåligt samvete på kvällen när de somnat.”

Känner du igen dig? Ibland rinner bägaren bara över, eller hur?

shutterstock_131846468


Pedagogisk men inte personlig?

Hur gör man för att orka vara pedagogisk hela tiden? Jag får frågan ibland och har funderat på om det verkligen är där problemet ligger: i förälderns pedagogiska ork. Ganska ofta tvivlar jag.

Med ”pedagogisk” menas ofta att prata med mjuk röst, vara förstående och resonerande. Många föräldrar som ställer frågan hur de kan bli mer pedagogiska är redan, i mina ögon, tämligen pedagogiska.

Men det finns något annat som de inte är: tydliga med sina egna behov och gränser. De lyssnar på barnet, försöker förstå och förklarar vad som är bäst för barnet, däremot berättar de ganska lite om sina egna känslor och behov. Det kan till och med verka som att de inte har några behov. När denna typ av föräldrar dristar sig till att uttrycka gränser använder de ett opersonligt språk, som inte relaterar till några personliga behov och preferenser:

”Det är inte okej.”
”Man får inte göra så.”
”Så gör vi inte här hemma.”

Frågan som lämnas obesvarad är förstås: ”Nähä, och varför inte det!?”

Det som inte syns, finns ändå

Nu är det ju inte så att våra behov försvinner genom att vi bortser från dem. Tvärtom. Ju mer vi struntar i de egna behoven av tex återhämtning, avslappning, gemenskap och stöd, desto mer påkallade gör de sig efterhand.

Till slut blir det en liten tuva som stjälper det stora lasset när behoven skriker efter att bli tillgodosedda. Sårande ord rinner, med ett ilsket eller bittert tonfall, över läpparna:

”Måste du alltid vara så jobbig!?”
”Kan du inte någon enda gång bara göra som jag säger!?”
”Hur svårt kan det vara att fatta…!?”

Efteråt gör det dåliga samvetet sig påmint och frågan pockar på svar: ”Hur skall jag göra för att inte brusa upp i lägen som dessa?” Men frågan lägger fokus på fel ställe, tycker jag. Frågan borde snarare handla om hur man kan göra för att undvika att hamna i lägen som dessa. För väl där, det vet de flesta av oss som har barn, är det mycket svårt att finna något sätt att kontrollera sig.

Tydligt och tidigt

Så hur gör man då, för att undvika att hamna i lägen som dessa? Man lyssnar till de egna behoven, tar dem på allvar och uttrycker dem. Tydligt. Och tidigt.

Den som uttrycker sig tydligt säger kanske så här:

”Jag känner mig ledsen och är mån om att vara ensam. Jag vill vara ifred här i köket tills jag ropar att maten är klar. Okej?”
”Jag har svårt att fokusera och skulle vilja prata ostört med min vän. Är du villig att leka i ett annat rum?”
”Jag är trött och behöver vila. Jag går och lägger mig. Kan du väcka mig när tv-programmet vi skall titta på börjar?”

Genom att berätta om sina egna känslor, behov och önskemål på det här sättet finns goda förutsättningar för kontakt med barnet och för positiv respons. Mycket bättre förutsättningar än om man berättar för barnet vad som borde göras, vad som är okej/inte okej eller hur ”man gör”. Barn är helt enkelt mycket mer intresserade av att göra som de älskade föräldrarna säger när de förstår att det handlar om något som är viktigt för dem än när det låter som att föräldrarna bara förmedlar opersonliga påbud från oklar avsändare (vilket jag gav exempel på tidigare).

Att uttrycka sig tidigt handlar om att klä de egna behoven i ord redan vid en mild känsla av irritation. Långt innan känslan stegrats till frustration och ilska. Det är helt enkelt alldeles för svårt att uttrycka sig på ett respektfullt sätt när känslorna väl har passerat kokpunkten.

När det inte blir som du ville

När bägaren ändå rinner över (för det gör den ibland) och du säger de där orden som du en stund senare önskar osagda: Ta tillfället att lära dig något! Istället för förtränga det som hänt, tänk igenom situationen när du väl är lugn igen: Vad var det som var viktigt för dig? Vilket eller vilka behov var det som skrek efter att bli tillgodosedda? Och hur kan och vill du agera annorlunda nästa gång, för att ta hand om dessa behov?

Jippi! Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, tillgänglig i alla format: inbunden, e-bok och ljudbok. Just nu erbjuder Adlibris finfin rabatt på ljudboken för dig som loggar in via den här länken.

FB-Petra

Mer på samma tema:

Gränser med respekt (artikelserie)
Förälder: Bli fri från ditt dåliga samvete genom att lyssna på vad det har att säga!

Petra på tv

Förra veckan var jag i Norge för att lansera min bok där. Då fick jag tillfälle att vara med i God Morgon Norge. Du kan se inslaget här.

 

Läs mer 21 Kommentarer

”Titta, en röd bil!” Om varför vuxna avleder barn och varför barn ogillar att bli avledda

– Vi bekymrar oss inte om det nu. Skall vi se om det är något bra på tv?
– Vet du vad som brukar hjälpa när man är ledsen? En kaka! Vill du ha en kaka?
– Titta, en fågel!

Vi har nog alla gjort det. Försökt få ett barn att släppa en känsla genom att uppmuntra till skiftat fokus. Från den tappade glassen till tv:n. Från den inställda lekträffen till kakburken. Från skrapsåret på knäet till pippin i trädet.

5234898205_b424c522c6_z

Bild: ellyn. Licens –>

Ibland, när jag känt mig stressad, har jag gjort det för att vinna tid. Jag har uppmuntrat min dotter att skifta fokus – ”Titta, en fågel!” – och snabbt som ögat hällt ner henne i overallen. Ibland har jag gjort det för att jag inte står ut med barnets känslor. Jag har inte orkat lyssna mer på min sons gråt eller känt mig illa till mods av att se honom förtvivlad. Men oftast har jag gjort det i välmening. Jag vill hjälpa mina barn att slippa ifrån smärtan, sorgen, oron, rädslan, ilskan… För jag vet hur det känns. Det är jobbiga känslor.

Välmeningen till trots tvivlar jag på att barnen uppskattar när vi avleder deras uppmärksamhet. När min dotter var fem år kom hon hem från förskolan en dag och sa:

– När jag är ledsen på dagis brukar fröknarna säga att jag har fina flätor eller en fin tröja. Om de tycker det kan de väl bara tänka det? Varför måste de säga det just när jag gråter?
– Jag gissar att de gör så för att de vill få dig att känna dig bättre, svarade jag.
– Fast jag känner mig inte bättre, svarade hon. Jag känner mig sämre, för det känns som att de inte förstår mig.

När jag pratar om riskerna med att avleda ett barn hör jag ofta kommentaren: ”Men det funkar ju!”. ”På vilket sätt menar du att det funkar”, undrar jag. ”Jo men alltså… Om min son är ledsen för att han inte får någon glass och jag börjar prata om att vi kan titta på en film efter maten så slutar han ju gråta!”

Det är förstås helt sant att avledning kan funka i den bemärkelsen. Jag har själv testat och märkt samma sak. Vid ett tillfälle när vi satt framför tv:n började min man prata om att han inte är helt nöjd med vårt sexliv. Precis då var det ett inslag om den svenska monarkin på tv, så då pekade jag på tv-rutan och sa med hög röst: ”Men titta! Nu är kungen på tv!” Han har faktiskt inte beklagat sig över vårt sexliv en enda gång efter det.

Skämt åsido. Min poäng är förstås att även om avledning fungerar bra i bemärkelsen att den som blir avledd slutar ge uttryck för en negativ känsla, fungerar det samtidigt dåligt genom att hon eller han också upplever att den som avleder inte bryr sig eller försöker förstå.

Jag tror att en viktig sak som vi missar när vi försöker avleda ett barn är att barnets känslor inte uppstått utan anledning. Jag brukar tänka på våra känslor som ett signalsystem för våra behov. Vissa känslor, som glädje och lättnad, signalerar att viktiga behov har blivit tillgodosedda. Andra känslor, som rädsla och sorg, berättar att det finns behov som inte är tillgodosedda. Eftersom känslorna är signaler från våra behov tycker jag att vi skall hjälpa barnen att lyssna på sina känslor och på så sätt förstå sina behov och underlätta för dem att få vad de behöver. Att vi avleder barnets uppmärksamhet och försöker framkalla en annan känsla hjälper inte barnet att få sitt behov tillgodosett. Tvärtom. Det är som att stänga dörren till ett rum där brandvarnaren tjuter. Man slipper lyssna på oljudet, men det fortsätter likväl att brinna.

Hur kan det låta om man lyssnar på barnet och visar att man försöker förstå? Kanske så här:

– Du tappade glassen och nu är du jätteledsen och arg?
– Jag vet att du hade sett fram emot att leka med Samira. Jag förstår att du är besviken.
– Jag ser att du har skrapat knäet och att du gråter och jag fattar att du har ont.

”Men alltså, en del föräldrar förstärker ju barnets reaktion genom att göra och säga så som du föreslår!” Jag hör invändningen ganska ofta och vill därför förtydliga att det är skillnad på att bekräfta och förstärka. Skillnaden ligger i tajming och intensitet. Den som bekräftar barnets känslor inväntar barnets reaktion och låter det egna kroppsspråket och tonfallet signalera ett engagerat lugn. Den som förstärker reagerar innan barnet och dessutom ofta lika starkt eller till om med starkare än barnet.

”Fast kan man inte först bekräfta och sedan avleda? Det brukar jag försöka göra när mitt barn fastnar i en känsla. Jag lyssnar och visar att jag förstår och om jag märker att hon låser sig i känslan så försöker jag få henne att skifta fokus genom att börja prata om något annat.” Det här är en annan vanlig fråga som brukar dyka upp. Jag tycker att den är väldigt spännande! För vad betyder det att ett barn fastnar i en känsla? Och vem är det som skall avgöra om barnet fastnat? För egen del tänker jag på samma sätt som den åttaåriga flickan skriver i det här brevet till alla vuxna: ”Den som bestämmer när ett barn är färdig med en känsla är barnet.” Det betyder förstås inte att föräldern måste lyssna på känslan ända tills barnet är färdigt med den. Men jag tycker att det är en helt annan sak att säga: ”Nu går jag iväg en stund och låter jag dig vara ifred med din känsla” än att säga: ”Nu vill jag att du tänker på något annat så att du slutar känna det du känner.”

Vad tycker du?

——

Mer på samma tema:

När goda råd är värdelösa
Vill du ha barn som känner rätt? Eller barn som har rätt att känna?

——-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 46 Kommentarer