Poster taggade ‘föräldrakurs’

Kurs i kommunikation och konflikthantering med barn, Stockholm

Längtar du efter mer samarbete i din familj?

Kursen Kommunikation och konflikthantering med barn är inriktad på att skapa förutsättningar för samarbete mellan föräldrar och barn. Genom kursen får du hjälp att förstå ditt barns beteende (tex. trots, tjat och syskonbråk) och att se vilka behov som ligger bakom. Du får också kunskaper och färdigheter för att möta de behoven hos barnet.

Viktiga inslag i kursen är:

– ge näring åt barns självkänsla
– förstå varför konflikter uppkommer
– förebygga att konflikter uppkommer
– hur man pratar så att barn vill lyssna
– hur man lyssnar så att barn vill prata

Målet med kursen är inte barn som lyder, utan barn – och vuxna – som tar ansvar och väljer att samarbeta!

Kursen passar dig som har eller arbetar med barn i förskole- och skolåldern.

Tid: 17/11 samt 1/12 kl. 9-17 samt uppföljning 16/1 kl 18-21  (totalt 17 timmar).

Plats: Ansgarskyrkans konferens, Lidingö Centrum (15 min från T-centralen med kollektivtrafik)

Pris: 2 950 kr (500 kr faktureras i samband med anmälan resten i samband med kursstart). I priset ingår Kaffe/te och smörgås på förmiddagen och kaffe/te på eftermiddagen. Lunch kan köpas på flera ställen i närområdet.

Parrabbat: Föräldrapar betalar 5 300 kr.

Anmälan: till petrakrantzlindgren(snabel-a)telia.com eller på 0704-298991

Mer info: www.petrakrantzlindgren.se

Läs mer 5 Kommentarer

Det är inte rättvist! Säg till honom mamma!

– Mamma!!!! Kalle säger att han skall trycka på hissknappen när vi åker upp sedan, men han tryckte faktiskt när vi åkte ner så det är inte rättvist! Säg till honom!
– Jag tryckte inne i hissen ja! Men inte på knappen utanför. Det gjorde du! Det gör alltid du! Det tycker jag är orättvist! Eller hur – visst är det orättvist mamma!?

För ett tag sedan skrev jag om hur vi kan möta våra barn när de anklagar oss för att vara orättvisa. Jag tänkte fortsätta på temat rättvisa och skriva om de tillfällen när barnen uppmanar oss vuxna att skipa rättvisa i konflikter de har med syskon och kompisar.

Jag har gjort en spaning. Jag har lagt märke till att vuxna många gånger svarar ja på barns uppmaningar att ingripa i deras rättvisekonflikter. Antingen sker det genom meddelande av domslut: ”Var inte orättvis! Låt din syster trycka på knappen nästa gång!”. Eller så sker det i form av ett lösningsförslag: ”Hädanefter gör vi så att Kalle alltid trycker på knapparna när vi åker ner i hissen och Elin när vi åker upp!”

De vuxna som väljer att gå in i barnens konflikter har förstås de allra bästa avsikter. De vill lära barnen vad som är rätt och fel. De vill lära barnen de mest rättvisa sätten att lösa tvister. Det vill förbereda barnen inför framtiden, ge dem kunskaper och färdigheter som hjälper dem i livet. Dessutom är de förmodligen less på att lyssna på barnens tjafs och hoppas att det skall upphöra när de väl fått ett domslut eller en lösning att rätta sig efter.

Nu finns det ju sällan bara uppsidor med ett visst handlingsalternativ. Det finns risker också. Så vad finns det för risker med att ge sig in i barnens rättvisekonflikter? Jag ser flera. Den första handlar om de budskap man riskerar att barnen hör ”mellan raderna” när man säger åt dem att göra på ett visst sätt.

Jag gissar att du redan har tänkt på det många gånger – att det man säger riskerar att uppfattas på mer än ett sätt? Jag minns när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar och min mamma brukade påminna mig om att det var halt när det hade snöat och jag skulle köra bil. Hon sa det förstås i allra största välmening, ändå blev jag sur. ”Jag fattar väl för sjutton att det är halt!” Jag hörde inte (bara) hennes omtanke, utan också ett annat budskap mellan raderna: ”Jag litar inte riktigt på att du fattar…”.

När vuxna dömer i barnens rättvisekonflikter eller lanserar egna lösningsförslag finns det åtminstone två möjliga budskap mellan raderna – budskap som jag tror att föräldrar egentligen inte alls vill sända till sina barn.

– Jag vet bättre än ni hur ni skall lösa era konflikter.
– Jag tror inte att ni klarar av att lösa era konflikter på egen hand.

Få föräldrar skulle nog säga detta rakt ut till sina barn. Man vill ju inte sänka sina barns självförtroende, inte skada deras tillit till sin egen förmåga – tvärtom. När jag frågar föräldrar jag möter på kurser och föreläsningar hur de vill att barnen skall förhålla sig till konflikter med andra människor blir svaret så gott som alltid att de vill att barnen skall ha mod att gå in i konflikter och att de skall ha tillit till sin egen förmåga att hantera och lösa konflikter på ett rättvist sätt. Jag tvivlar på att sådan tillit utvecklas hos den som ofta hör budskapet ”du kan inte” – även om budskapet bara framförs mellan raderna.

Den första risken med att lägga sig i barnens rättvisediskussioner är således att det kan nagga på barnens tillit till sin egen förmåga att komma till rättvisa och ömsesidigt accepterade lösningar. Den andra risken följer av den första. I takt med att barnens tillit till sin egen förmåga att lösa konflikter minskar, ökar samtidigt deras tillit till föräldrarnas förmåga att lösa konflikter. Det här betyder förstås att barnen fortsätter komma till sina föräldrar för att få hjälp när de har rättvisekonflikter. De har ju lärt sig att det är föräldrarna – snarare än de själva – som vet vad som är rättvist och hur man kommer fram till en rättvis lösning. Slutsatsen är alltså att ju mer tid och kraft föräldrar ägnar åt att styra upp barnens tjafs om rättvisa desto mer tid och kraft kommer de förmodligen att behöva ägna åt samma sak i framtiden! En förälder som lägger sig i barnens rättvisediskussioner riskerar att bygga in sig själv i lösningen.

Så vad kan man göra om ett dylikt framtidsscenario avskräcker? Om tanken på att fortfarande om tjugo år bli uppmanad att döma mellan barnen – vem har egentligen störst rätt att fira midsommar i mormors gamla stuga? – känns allt annat än lockande? Här kommer ett förslag på alternativt förhållningssätt när barnen tvistar om vad som är rättvist: Låt dem ta ansvar för att hitta sin egen rättvisa! Låt dem argumentera, förhandla, tjafsa och bråka. Låt dem komma till en överenskommelse och titta sedan på när en eller båda parter bryter den. Låt dem kalla varandra för egoist, svikare och kanske till och med idiot!

Mitt förslag grundar sig, för det första, i tron att det inte finns en rättvisa. Det som en förälder bedömer vara den mest rättvisa lösningen på en konflikt mellan två barn kan i själva verket uppfattas som orättvis av båda de rättviseträtande barnen. Detta beror på att olika personer kan ha olika definitioner av rättvisa (vilket jag skrivit om tidigare här). Det beror också på att olika personer kan värdera samma sak på olika sätt. Visserligen tycker kanske både Kalle och Elin i exemplet som inledde texten att det är roligt att trycka på hissknappen. Men Kalle tycker ändå att det är roligare än vad Elin gör. Om Kalle och Elin resonerar kring detta kommer det kanske fram till att den lösning som de båda tycker är mest rättvis är att Elin trycker på hissknappen var tredje gång. Den lösningen hade Kalle och Elins mamma knappast kunnat komma fram till på egen hand.

Mitt förslag grundar sig, för det andra, i tron att det är genom egna erfarenheter som barnen lär sig om rättvisa och orättvisa. Det är genom att bli utan bulle när kompisen skyndar sig att äta upp två som man lär sig hur orättvisa känns. Det är genom att ta båda bullarna själv som man erfar priset för egoism. Det är genom att kalla motparten ”jävla idiot” som man lär sig att förolämpningar sällan befrämjar möjligheten att nå ömsesidigt accepterade lösningar. Det är genom att använda hot som man lär sig att det visserligen kan vara effektivt i stunden mellan oftast slår tillbaka mot en själv på lång sikt. Och det är genom att bli sviken och svika överenskommelser som man lär sig om tillit.

Mitt förslag grundar sig slutligen också i tron att ett sunt och stabilt självförtroende byggs på egna erfarenheter. Det är när barnet upplever att hon själv klarar av att resonera sig fram till en lösning på en konflikt som hon drar slutsatsen att hon kan. Det är då som hennes självförtroende, mod och tillit till den egna förmågan utvecklas. Det är då som hon växer som människa och tar större och större ansvar för sig själv och för sina konflikter. Jag tror att övning ger färdighet och att färdighet ger självförtroende och självtillit. Vad tror du?

Även om jag föreslår att barnen skall få göra sina egna erfarenheter och uppleva att de själva kan menar jag förstås inte att föräldrarna skall lämna barnen ensamma i sin konfliktlösning. Men det är stor skillnad på att lösa barnens konflikter åt dem och att ge dem stöd i deras egen konfliktlösning! Kanske kan det jag skrivit om lösningsfokuserade frågor här bidra med inspiration kring hur ett sådant stöd kan se ut?

Nu finns det möjlighet att anmäla sig till höstens föräldrakurs! Läs mer här –>

Läs mer 12 Kommentarer

Kurs i kommunikation och konflikthantering med barn, Stockholm

Kursen är FULLBOKAD. Anmäl gärna ditt intresse för att delta i någon av höstens kurser (datum ännu ej satta) genom att mejla mig på petrakrantzlindgren(snabel-a)telia.com

—-

Längtar du efter mer samarbete i din familj?

Kursen Kommunikation och konflikthantering med barn är inriktad på att skapa förutsättningar för samarbete mellan föräldrar och barn. Genom kursen får du hjälp att förstå ditt barns beteende (tex. trots, tjat och syskonbråk) och att se vilka behov som ligger bakom. Du får också kunskaper och färdigheter för att möta de behoven hos barnet.

Viktiga inslag i kursen är: 

– ge näring åt barns självkänsla  
– förstå varför konflikter uppkommer
– förebygga att konflikter uppkommer
– hur man pratar så att barn vill lyssna 
– hur man lyssnar så att barn vill prata

Målet med kursen är inte barn som lyder, utan barn – och vuxna – som tar ansvar och väljer att samarbeta!

Kursen passar dig som har eller arbetar med barn i förskole- och skolåldern.

Tid: 21/4 samt 5/5 kl. 9-17 (totalt 14 timmar).

Plats: Ansgarskyrkans konferens, Lidingö Centrum (15 min från T-centralen med kollektivtrafik)

Pris: 2 600 kr (500 kr faktureras i samband med anmälan resten i samband med kursstart). I priset ingår Kaffe/te och smörgås på förmiddagen och kaffe/te på eftermiddagen. Lunch kan köpas på flera ställen i närområdet.

Parrabbat: Föräldrapar betalar 4 700 kr.

Anmälan: till petrakrantzlindgren(snabel-a)telia.com eller på 0704-298991

Mer info: www.petrakrantzlindgren.se

Läs mer 5 Kommentarer

Älskade barn, gråt inte!

Det gör ont i oss när våra barn är sorgsna och ledsna. ”Älskade fantastiska ungar! Ni är värda all glädje, all lycka! Far åt pipsvängen smärta och sorg, oro och rädsla!”

Att föräldrar tänker så här tror jag är helt naturligt. Vi älskar ju våra barn! Men när vi agerar för att försöka justera verkligheten så att den blir som vi önskar – fri från smärta och sorg, oro och rädsla för barnen – tror jag att vi gör dem en otjänst. Jag tror att barn (och vuxna med för den delen) mår bra av att känna alla typer av  känslor.

Mer än någon annan har min dotter lärt mig förstå att alla känslor är viktiga och värdefulla. Det jag nu skall berätta är både smärtsamt och sårbart för mig. Jag tror och hoppas att min berättelse skall bidra med aha-upplevelser, hopp och inspiration till dig som läser.

Min dotter var fyra år när hon började på förskolan. Fram till dess hade hon varit hemma tillsammans med mig. Den första månaden var livet på förskolan nytt och spännande. Min flicka gick dit med glädje och förväntan, vinkade obekymrat hej då till mig och sprang sedan in till de andra barnen.

Efter en månad kom det bland föräldrar allmänt befarade ”bakslaget”. Nyhetens behag hade lagt sig och förskolan hade mist sin attraktionskraft på min dotter. Hon var ledsen när jag lämnade henne. Grät först stillsamt och i takt med att jag närmade mig utgången allt mer förtvivlat. Sprang efter och klamrade sig fast kring mina ben. Så här var det varje morgon som jag lämnade henne på förskolan. Varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år gjorde de otroligt välmenande pedagogerna på förskolan sitt allra bästa för att muntra upp min flicka och få henne på andra tankar:

– Kom så går vi och ser om Amanda har kommit! Henne tycker du ju om!
– Du kan få hjälpa mig att göra frukost!
– Vilka fina flätor du har idag!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år ansträngde jag mig för att sätta ord på de känslor som jag antog fanns bakom den förtvivlade gråten. Jag hade ju gått min egen kurs och visste hur det låter när man bekräftar barnens känslor (Läs tex mitt inlägg om varför barnen aldrig blir nöjda och mitt inlägg om känslorna bortom orden).

– Du är ledsen gumman?
– Är det jobbigt för dig idag?
– Du saknar mig när vi inte är tillsammans, är det så?

Problemet, kan jag förstå så här i efterhand, var att varken jag eller de välmenande pedagogerna respekterade min flickas känslor. Vi önskade hett och innerligt att hon skulle sluta vara ledsen och med glädje, iver och entusiasm springa in till de andra barnen på avdelningen. I hemlighet önskade jag till och med att hon skulle tindra med ögonen vid blotta omnämnandet av dagis, så där som jag hört talas om att det fanns andra barn som gjorde.

Så en morgon fick jag en ingivelse och frågade min dotter:

– Är det så att du vill vara ledsen när jag lämnar dig på dagis?
– Ja, jag saknar ju dig mamma.
– Skulle du önska att du inte saknade mig?
– Nej, jag vill sakna dig när vi inte är tillsammans.

Och sedan tillade hon:

 – Problemet är ju bara att jag inte får vara ledsen ifred på dagis.

Hennes svar ändrade något i mig. Plötsligt var det inte alls viktigt för mig att hon var glad när jag lämnade henne på förskolan. Jag ville att hon skulle få ha sin sorg! Jag hade ju faktiskt också en liten sorg när vi skiljdes åt.

Tillsammans med förskolepedagogerna pratade vi om hur hon ville ha det när hon var ledsen på dagis. Hon berättade att hon ville sitta i en speciell stol, i ett speciellt rum där hon fick vara ensam. Hon ville ha tillgång till papper och pennor så hon kunde rita lite samtidigt som hon var ledsen. Självfallet fick hon det precis som hon ville.

Ett par dagar senare lämnade jag, för första gången på lite mer än ett år, inte en vilt gråtande femåring i kapprummet utan en lugn och stillsamt sorgsen. Ytterligare några dagar senare fick jag bara en hastig puss på kinden innan hon sprang direkt in till de andra barnen med ett leende på läpparna.

Den eftermiddagen när vi gick hem från förskolan sa hon helt spontant:

– Idag var jag inte ledsen när du lämnade mig mamma. Jag har kommit på att jag kan sakna dig och vara glad samtidigt.

Jag tänker att när hon äntligen, efter mer än ett år, fick respekt för sin saknad och sin sorg då kunde hon också komma i kontakt med alla sina andra känslor. Men så länge vi, både jag och hennes pedagoger, inte lämnade henne ifred med sin känsla så kunde hon inte heller bli färdig med den.

För mig kom hela den här historien att innebära en otroligt viktig lärdom. Jag förstod, för första gången på riktigt, att det inte finns känslor som är ”bra” och känslor som är ”dåliga”. Alla känslor är lika viktiga och behöver lika mycket respekt. Det är först när vi låter barnen få utrymme att känna alla sina känslor som de också är fria att känna verklig glädje.

STORPOCKET!

Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som storpocket. Adlibris –> och Bokus –> säljer den för endast 99 kronor!

FÖRÄLDRAKURS!

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fullbokad. Nu har jag satt datum för ännu en kursstart. Läs mer här –>

Läs mer 145 Kommentarer

Aktuella kursstarter

Kursen Kommunikation och konflikthantering med barn är inriktad på att skapa förutsättningar för samarbete mellan vuxna och barn. Genom kursen får du hjälp att förstå barnets beteende (tex. trots, tjat och syskonbråk) genom att uppmärksamma vilka behov som ligger bakom. Du får också kunskaper och färdigheter för att förebygga många problem och konflikter i relationen genom att hjälpa barnet att tillgodose sina behov på andra, mer konstruktiva, sätt. Kursen fokuserar också på respektfull kommunikation: hur vi kan prata med och lyssna på barnen på sätt som skapar ömsesidig kontakt och förståelse, snarare än avståndstagande och motstånd.

Aktuella kurser:

Kvällskurs vardagar: start 19 september på Östermalm
Kvälls/helgkurs: start 10 oktober på Lidingö

Kurserna omfattar totalt 18 timmar.

Läs mer om kurserna här–>

Är ni en grupp om minst åtta personer som vill gå en kurs tillsammans är ni välkomna att höra av er så bestämmer vi något som passar för just er! petrakrantzlindgren(snabel-a)telia.com

Läs mer 2 Kommentarer