Poster taggade ‘föräldrakurs’

Kurs i kommunikation och konflikthantering med barn, Stockholm

Kursen är FULLBOKAD. Anmäl gärna ditt intresse för att delta i någon av höstens kurser (datum ännu ej satta) genom att mejla mig på petrakrantzlindgren(snabel-a)telia.com

—-

Längtar du efter mer samarbete i din familj?

Kursen Kommunikation och konflikthantering med barn är inriktad på att skapa förutsättningar för samarbete mellan föräldrar och barn. Genom kursen får du hjälp att förstå ditt barns beteende (tex. trots, tjat och syskonbråk) och att se vilka behov som ligger bakom. Du får också kunskaper och färdigheter för att möta de behoven hos barnet.

Viktiga inslag i kursen är: 

– ge näring åt barns självkänsla  
– förstå varför konflikter uppkommer
– förebygga att konflikter uppkommer
– hur man pratar så att barn vill lyssna 
– hur man lyssnar så att barn vill prata

Målet med kursen är inte barn som lyder, utan barn – och vuxna – som tar ansvar och väljer att samarbeta!

Kursen passar dig som har eller arbetar med barn i förskole- och skolåldern.

Tid: 21/4 samt 5/5 kl. 9-17 (totalt 14 timmar).

Plats: Ansgarskyrkans konferens, Lidingö Centrum (15 min från T-centralen med kollektivtrafik)

Pris: 2 600 kr (500 kr faktureras i samband med anmälan resten i samband med kursstart). I priset ingår Kaffe/te och smörgås på förmiddagen och kaffe/te på eftermiddagen. Lunch kan köpas på flera ställen i närområdet.

Parrabbat: Föräldrapar betalar 4 700 kr.

Anmälan: till petrakrantzlindgren(snabel-a)telia.com eller på 0704-298991

Mer info: www.petrakrantzlindgren.se

Läs mer 5 Kommentarer

Älskade barn, gråt inte!

Det gör ont i oss när våra barn är sorgsna och ledsna. ”Älskade fantastiska ungar! Ni är värda all glädje, all lycka! Far åt pipsvängen smärta och sorg, oro och rädsla!”

Att föräldrar tänker så här tror jag är helt naturligt. Vi älskar ju våra barn! Men när vi agerar för att försöka justera verkligheten så att den blir som vi önskar – fri från smärta och sorg, oro och rädsla för barnen – tror jag att vi gör dem en otjänst. Jag tror att barn (och vuxna med för den delen) mår bra av att känna alla typer av  känslor.

Mer än någon annan har min dotter lärt mig förstå att alla känslor är viktiga och värdefulla. Det jag nu skall berätta är både smärtsamt och sårbart för mig. Jag tror och hoppas att min berättelse skall bidra med aha-upplevelser, hopp och inspiration till dig som läser.

Min dotter var fyra år när hon började på förskolan. Fram till dess hade hon varit hemma tillsammans med mig. Den första månaden var livet på förskolan nytt och spännande. Min flicka gick dit med glädje och förväntan, vinkade obekymrat hej då till mig och sprang sedan in till de andra barnen.

Efter en månad kom det bland föräldrar allmänt befarade ”bakslaget”. Nyhetens behag hade lagt sig och förskolan hade mist sin attraktionskraft på min dotter. Hon var ledsen när jag lämnade henne. Grät först stillsamt och i takt med att jag närmade mig utgången allt mer förtvivlat. Sprang efter och klamrade sig fast kring mina ben. Så här var det varje morgon som jag lämnade henne på förskolan. Varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år gjorde de otroligt välmenande pedagogerna på förskolan sitt allra bästa för att muntra upp min flicka och få henne på andra tankar:

– Kom så går vi och ser om Amanda har kommit! Henne tycker du ju om!
– Du kan få hjälpa mig att göra frukost!
– Vilka fina flätor du har idag!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år ansträngde jag mig för att sätta ord på de känslor som jag antog fanns bakom den förtvivlade gråten. Jag hade ju gått min egen kurs och visste hur det låter när man bekräftar barnens känslor (Läs tex mitt inlägg om varför barnen aldrig blir nöjda och mitt inlägg om känslorna bortom orden).

– Du är ledsen gumman?
– Är det jobbigt för dig idag?
– Du saknar mig när vi inte är tillsammans, är det så?

Problemet, kan jag förstå så här i efterhand, var att varken jag eller de välmenande pedagogerna respekterade min flickas känslor. Vi önskade hett och innerligt att hon skulle sluta vara ledsen och med glädje, iver och entusiasm springa in till de andra barnen på avdelningen. I hemlighet önskade jag till och med att hon skulle tindra med ögonen vid blotta omnämnandet av dagis, så där som jag hört talas om att det fanns andra barn som gjorde.

Så en morgon fick jag en ingivelse och frågade min dotter:

– Är det så att du vill vara ledsen när jag lämnar dig på dagis?
– Ja, jag saknar ju dig mamma.
– Skulle du önska att du inte saknade mig?
– Nej, jag vill sakna dig när vi inte är tillsammans.

Och sedan tillade hon:

 – Problemet är ju bara att jag inte får vara ledsen ifred på dagis.

Hennes svar ändrade något i mig. Plötsligt var det inte alls viktigt för mig att hon var glad när jag lämnade henne på förskolan. Jag ville att hon skulle få ha sin sorg! Jag hade ju faktiskt också en liten sorg när vi skiljdes åt.

Tillsammans med förskolepedagogerna pratade vi om hur hon ville ha det när hon var ledsen på dagis. Hon berättade att hon ville sitta i en speciell stol, i ett speciellt rum där hon fick vara ensam. Hon ville ha tillgång till papper och pennor så hon kunde rita lite samtidigt som hon var ledsen. Självfallet fick hon det precis som hon ville.

Ett par dagar senare lämnade jag, för första gången på lite mer än ett år, inte en vilt gråtande femåring i kapprummet utan en lugn och stillsamt sorgsen. Ytterligare några dagar senare fick jag bara en hastig puss på kinden innan hon sprang direkt in till de andra barnen med ett leende på läpparna.

Den eftermiddagen när vi gick hem från förskolan sa hon helt spontant:

– Idag var jag inte ledsen när du lämnade mig mamma. Jag har kommit på att jag kan sakna dig och vara glad samtidigt.

Jag tänker att när hon äntligen, efter mer än ett år, fick respekt för sin saknad och sin sorg då kunde hon också komma i kontakt med alla sina andra känslor. Men så länge vi, både jag och hennes pedagoger, inte lämnade henne ifred med sin känsla så kunde hon inte heller bli färdig med den.

För mig kom hela den här historien att innebära en otroligt viktig lärdom. Jag förstod, för första gången på riktigt, att det inte finns känslor som är ”bra” och känslor som är ”dåliga”. Alla känslor är lika viktiga och behöver lika mycket respekt. Det är först när vi låter barnen få utrymme att känna alla sina känslor som de också är fria att känna verklig glädje.

STORPOCKET!

Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som storpocket. Adlibris –> och Bokus –> säljer den för endast 99 kronor!

FÖRÄLDRAKURS!

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fullbokad. Nu har jag satt datum för ännu en kursstart. Läs mer här –>

Läs mer 145 Kommentarer

Aktuella kursstarter

Kursen Kommunikation och konflikthantering med barn är inriktad på att skapa förutsättningar för samarbete mellan vuxna och barn. Genom kursen får du hjälp att förstå barnets beteende (tex. trots, tjat och syskonbråk) genom att uppmärksamma vilka behov som ligger bakom. Du får också kunskaper och färdigheter för att förebygga många problem och konflikter i relationen genom att hjälpa barnet att tillgodose sina behov på andra, mer konstruktiva, sätt. Kursen fokuserar också på respektfull kommunikation: hur vi kan prata med och lyssna på barnen på sätt som skapar ömsesidig kontakt och förståelse, snarare än avståndstagande och motstånd.

Aktuella kurser:

Kvällskurs vardagar: start 19 september på Östermalm
Kvälls/helgkurs: start 10 oktober på Lidingö

Kurserna omfattar totalt 18 timmar.

Läs mer om kurserna här–>

Är ni en grupp om minst åtta personer som vill gå en kurs tillsammans är ni välkomna att höra av er så bestämmer vi något som passar för just er! petrakrantzlindgren(snabel-a)telia.com

Läs mer 2 Kommentarer

Spelar du någon roll?

Fredag kväll. Klockan är snart nio. Du ser fram emot en kväll i soffan med din partner. Tända ljus. Ost och vin. Men först vill du stoppa barnen i säng.

– Okej ungar, dags att gå och lägga sig!
– Nej, inte redan! Vi vill kolla på tv en stund till!
– Det blir inget med det. Vi skall åka till Kalle och Stina imorgon så ni behöver komma i säng nu för att orka upp.

Handen på hjärtat – är det här påståendet riktigt sant?! Vill du att barnen skall komma i säng för att orka upp i morgon? Eller vill du att de skall komma i säng så att du får sitta i lugn och ro och prata och mysa?

När jag coachar föräldrar och andra vuxna uppmuntrar jag dem att vara (respektfullt) uppriktiga mot barnen. Vill du att barnen skall gå och lägga sig för att du skall få vara ifred, så säg det! Är du less på att lyssna på deras beskrivningar av de olika hjältarna i det nya tv-spelet, så säg det! Och vill du inte läsa en saga just ikväll, så gör inte det! Jag är nämligen helt övertygad om att barnen märker när vi inte är uppriktiga mot dem. Barn har en otrolig förmåga att ana sig till när vuxna säger en sak och känner en annan. De märker det på vårt röstläge, någon liten spänning i käkmusklerna eller vårt kroppsspråk. Jag är också övertygad av att barnen mår dåligt av vår bristande uppriktighet och att det får konsekvenser både på barnens självkänsla och på kvaliteten i vår gemensamma relation.

Låt mig börja med självkänslan. Har du någon gång träffat en person som du upplever ”spelar en roll”? En person som du instinktivt känner på dig att hon är inte uppriktig med vad hon tänker, känner och behöver? Hur kände du dig då? Personligen upplever jag ett starkt obehag vid sådana tillfällen. Jag undrar var jag har den här personen. Vem är hon egentligen? Jag känner osäkerhet, obehag och olust. Jag börjar till och med tvivla på mig själv! Är det något fel på mig som gör att hon inte säger som det är!?

Jag tror inte att barnens reaktioner skiljer sig särskilt mycket från mina. Jag tror att de, precis som jag, känner obehag och börjar tvivla på sig själva när de möts av vuxna som ”spelar en roll” istället för att vara uppriktiga med sina egna tankar, känslor och behov. Tilliten, respekten och ömsesidigheten i relationen riskerar att gå förlorad. Om dessa vuxna dessutom är barnens föräldrar finns risken att barnen börjar ifrågasätta kärleken. ”Älskar mamma och pappa inte mig? Om dom gjorde det skulle dom väl säga som det var till mig?”

En annan konsekvens av vuxnas rollspel är att barnen många gånger reagerar med att ”sätta sig på tvären”. När de uppmanas att gå och lägga sig för att orka upp imorgon blir svaret sällan: ”Jaha, behöver jag sova? Jamen då går jag och lägger mig nu.” Istället brukar sådana här påståenden snarast trigga barnen att hålla igång en stund till. Jag vill påstå att anledning till det är att de känner av föräldrarnas bristande uppriktighet. Barnen stannar uppe för att klösa på de ”pedagogiska fasaderna” och ta reda på vad som finns där bakom. Enda sättet för dem att få reda på varför de skall gå och lägga sig är ju att stanna uppe en stund till! En timme senare får de svaret när föräldern irriterat fräser: ”Nu får ni för sjutton se till att komma i säng så att jag får vara i fred!”.

Varför sa du inte det med en gång?!

Så mitt tips är faktiskt att säga som det är till barnen: ”Vet du, jag längtar efter att sitta ensam i soffan och prata med pappa (mamma), så jag vill be dig att hoppa i säng nu! Kan du göra det?” Svårare än så behöver det faktiskt inte vara! Om du berättar vad du behöver finns det goda chanser att ditt barn tar dig på allvar och respekterar ditt önskemål.

Vill du veta mer?

Läs gärna min artikelserie om hur man kan sätta gränser med bibehållen respekt för både sig själv och barnet. (Scrolla ner och läs inläggen nerifrån och upp, så får du de i rätt ordning.)

Föräldrakurs?

Nästa kurs startar den 21 september i Stockholm! Läs mer här –>

Läs mer Inga kommentarer