Poster taggade ‘föräldraskap’

Podd, radio och tack

Förra veckan besökte jag Lina och Helena, som har podden Life with Kids. Det blev ett samtal om att hur vi föräldrar kan förebygga konflikter med barn, det dåliga föräldrasamvetet, föräldraskapets mål, trotsiga barn (eller är det månde föräldrarna som trotsar?), blyga barn och mycket, mycket annat. Jag tyckte det blev ett väldigt bra samtal! Du hittar poddavsnittet här –>. Det är på 56 minuter och jag kommer in från 12 minuter och framåt.

Har du läst mina senaste artiklar om hur vi vuxna kan lära barn att ta ansvar och säga förlåt? Det hade Radio Vega gjort och de hörde av sig för en intervju i programmet Vega Samtal, just om ordet ”Förlåt”. I programmet diskuterar Pia Abrahamsson med terapeuten Mela Nyholm och familjerådgivaren Yvonne Terlinden. Och så är jag då också, som sagt, med på ett hörn. Ett riktigt intressant och tankeväckande program, som ni kan lyssna på här –>

Tack!
I början av året skrev jag här på bloggen om min mans njursjukdom och att jag skulle donera en njure till honom. Många har hört av sig och undrat hur det gått. Tack! Omtanken och intresset värmer, skall ni veta. Svaret är att det gått jättebra! Den 18 januari opererades vi båda på Huddinge Sjukhus. Efter fyra dagar var jag pigg nog att åka hem (även om jag inte direkt skuttade ut genom sjukhusentrén). Tre dagar senare kom också min man hem. Därefter följde några veckor i tv-soffan för oss båda, innan orken långsamt kom tillbaka. Nu är jag i full gång och jobbar igen och mår bra. Maken mår också bra. Han äter mängder av mediciner och går på täta kontroller, men allt går enligt bästa möjliga plan. Om ni bara visste hur underbart det är att komma hem efter jobbet och hitta honom fixandes med något i trädgården eller i garaget, istället för att, som förr, ständigt hyscha på barnen och påminna: ”Tysta, tänk på att pappa sover!”

Läs mer 3 Kommentarer

Nypublicerad intervju

PKL Epoch
Åh vilken fin teckning du har gjort! Vad söt och vad duktig du är! Berömmet bara poppar ut ur munnen utan eftertanke. Vi är ju själva som föräldrar uppväxta med det här tänkesättet. Men beröm kan leda till att barnen utvecklar en osund självkänsla som bygger på prestation. Det säger Petra Krantz Lindgren som är författare och föreläsare, och har skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”.

Läs hela intervjun hos Epoch Times –>

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Det finns fyra platser lediga på kursen som startar i oktober! Läs mer här –>

 

Läs mer 2 Kommentarer

Därför säger jag upp mig från jobbet som förebild!

Det började som en svag irritation men har stegrats till en stor frustration inom mig. Det handlar om en viss typ av kommentarer som jag får på bloggen, facebook och i meddelanden. I den här texten skall jag försöka sätta ord på vilka tankar som finns bakom mina irriterade och frustrerade känslor och vad som är viktigt för mig när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Låt mig börja med ett tankeexperiment:

Tänk dig att du är näringsfysiolog med ett stort intresse för näringsrik mat. Du har en facebooksida tillsammans med en vän där ni vill inspirera och ge tips och råd till familjer som vill laga näringsrik mat från grunden. Idag fick ni en kommentar från en läsare:

”Jag är en ensamstående trebarnspappa och jag har inte tid och ork att laga den mat ni skriver om: Rawfoodtårta med ekologiska dadlar? Hemkokt grönsakssoppa? Varje gång jag läser era inlägg får jag jättedåligt samvete!!! Varför skriver ni aldrig något förlåtande och förstående om att servera Findus fiskpinnar, Delifalukorv och köttfärssås på tub? Eftersom ni är en stor sida tycker jag att ni behöver tänka på att ni är en förebild och har ett ansvar och därför inte bidra till att föräldrars (sedan tidigare redan) dåliga samvete ökar!”

Vad skulle du och din vän säga till varandra? Kanske något om att ni ju inte alls försöker skuldbelägga någon, att ni helt enkelt bara skriver om det som ni är intresserade av och har kunskap om (näringsrik mat lagad från grunden)? Att ni inte gillar att bli tillskrivna ett ansvar (som ni inte bett om eller aspirerat på)? Att varje läsare får ta ansvar för sig själv? Att läsaren ifråga kanske hellre skall läsa på någon annan facebooksida om han får dåligt samvete av att läsa det ni skriver?

Jag vet förstås inte vad ni tänker, men jag kan berätta att det är ungefär så här jag tänker när jag får liknande kommentarer på min blogg och facebooksida. För det får jag! Det sägs att jag är en förebild och att det jag skriver blir skuldbeläggande för föräldrar som inte ”når upp” till det. Att jag borde vara mer medmänsklig, skriva mer lättsamt, med större humor och att jag borde uttrycka förståelse för dem som har många barn, stressade liv eller kämpar med att tillgodose basalbehov som mat och sömn.

Vet ni, jag har förståelse för det! Jag dömer ingen för att hen inte mäktar med. Jag säger aldrig att en förälder är dålig. Jag är säker på att föräldrar, precis som barn, gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag drömmer om en värld där varje unge får växa upp och veta att hon är värdefull – precis som hon är. Jag skriver om hur jag tror att vi kan nå dit genom att utveckla ett förhållningssätt till barn, som är respektfullt och likvärdigt. Jag driver alltså ingen allmän peppsida för föräldrar, ingen samlingsplats för dem som behöver beklaga sig över föräldraskapets vedermödor och få empati, inget forum för utbyte av knep och metoder för att få vardagspusslet i stressade familjer att gå ihop. Jag förstår att föräldrar kan behöva detta också och jag tror och hoppas att det finns andra sidor som kan komplettera min sida, så att alla behov blir tillgodosedda. (På samma sätt som du kanske inte hittar alla ingredienser för en lyckad fest på Ica, utan också vill ta en sväng förbi fiskaffären och Systembolaget.) Det har aldrig varit min ambition att driva en sida där alla föräldrar får alla sina behov tillgodosedda. Jag skriver om det jag brinner för! Saknar du något perspektiv? Leta efter fler sidor och bloggar att följa! Eller starta en egen.

Känns det förhållningssätt jag skriver om omöjligt för dig, utifrån dina förutsättningar just nu? Då kanske du faktiskt skall avstå från att läsa det jag skriver?! På samma sätt som du förmodligen avstår från att läsa tips för att laga näringsrik mat från grunden när du bara har tid och ork för köpepizza och burkravioli.

Tycker du att jag borde tänka på vad jag skriver eftersom jag är en förebild? Jag har aldrig bett om att få vara någons förebild! Jag ogillar starkt att höra påståenden som att jag, eftersom jag är en förebild som föräldrar lyssnar på, uppmuntrar till spelberoende när jag skriver att barn och unga kan lära sig viktiga färdigheter med hjälp av datorn. Jag har tröttnat på att höra kritik mot vilka pronomen jag använder (han, hon eller hen) med hänvisning till att jag har så många läsare och därför borde betänka mitt inflytande på språkutvecklingen i samhället. Jag är less på att bli korrigerad när jag skriver om föräldrar! Skriver jag ”mamma” tar någon illa upp eftersom att han är pappa. Skriver jag ”mamma och pappa” blir jag påmind om att det minsann finns ensamma föräldrar, som kan bli ledsna. Eller att alla familjer inte är heteronormativa och att jag verkligen borde bidra till att synliggöra dem som avviker från normen. Hur jag än skriver har jag rumpan bak… Men framför allt: Jag är utled på att läsa kommentarer som påstår att jag ger ”vanliga, hårt kämpande och stressade föräldrar” dåligt samvete, eftersom jag är en förebild och föräldrar vill leva upp till det jag säger, men saknar tid och ork.

Lika lite som de som skriver om matlagning från grunden, maratonlöpning eller att renovera gamla hus vill skuldbelägga alla som inte delar ambitionen eller saknar förutsättningar att leva efter de förhållningssätt och beteenden som beskrivs, lika lite vill jag skuldbelägga någon. Om det jag skriver uppfattas som skuldbeläggande för att människor väljer att se mig som förebild säger jag här och nu upp mig från jobbet som jag aldrig sökt eller önskat. Jag vill inte vara en förebild! Det jag vill är att väcka funderingar och utmana etablerade föreställningar. Jag vill uppmuntra var och en som läser det jag skriver att reflektera och hitta fram till sina egna värderingar och vägar för att nå dit! Som jag skriver i inledningskapitlet i min bok, Med känsla för barns självkänsla:

Min förhoppning är att du läser det jag skriver med nyfikenhet, att du gör dig öppen för att testa mina idéer och samtidigt frågar dig själv:

– Håller jag med om det här?
– Varför håller jag med om det här?
– Vad tycker jag är viktigt?
– Hur vill jag göra?

Om någon behöver en förebild vill jag att hon eller han skall titta sig i spegeln och se förebilden där.

Läs också:
Jag litade mer på Anna Wahlgren än på mig själv
Till dig

shutterstock_172370342

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 94 Kommentarer

Så berömmer du ditt barn rätt! Om forskningsresultat, förenkling och förförelse

Anta att det fanns två ”prestationspiller” som du kunde välja mellan att ge till ditt barn, ett rött och ett blått. Det röda hade visat sig ha större effekt än det blåa på barns prestationer inom en mängd olika områden, tex matematik, läsning, estetiska och atletiska förmågor. Skulle du ge något av pillren till barnet och i så fall vilket?

simpojke Foto: tookapic

Svaret är enkelt! Eller?

I förstone kan svaret verka uppenbart. Barnet skulle förstås få ett rött piller! Men sedan skulle du förmodligen börja fundera: Hur är det med biverkningar av pillret, finns det några sådana? När du läser på visar det sig att eventuella biverkningar inte ingått i de forskningsstudier som gjorts. Man vet helt enkelt inte om det finns några risker förknippade med pillren. Gröna piller, undrar du också. Och gula? Är det någon som har studerat prestationseffekterna av dem? Nej, det är det tydligen inte. Du klurar också på vad som händer om barnet inte får något piller alls? Kommer hen att prestera jättedåligt då? Eller kanske rent av ännu bättre än med hjälp av ett rött piller? De frågorna finns det inte heller något svar på. Plötsligt är det inte längre lika självklart att ge barnet ett rött piller, eller ens något piller, eller hur?

Forskningsresultat är inte nog

Just nu sprids Carol Dwecks forskningsresultat om effekterna av olika former av beröm på barns ”mindset” och i förlängningen också deras prestationer. Hennes forskning har visat att beröm som fokuserar på process (”Bra jobbat!”) får större effekt på barnets prestationer än beröm som fokuserar på intelligens (”Vad smart du är!”). Resultaten presenteras i populärversion i media, på facebook och i bloggar, med hjälp av åtgärdsinriktade rubriker som ”Så stärker du ditt barn!” och ”Hjälp ditt barn att utveckla sin potential!” (tex här och här). Föräldrar kommenterar och säger att de från och med nu skall börja använda processberöm.

De kan vara förföriska, forskningsresultat. Tycks erbjuda tydliga handlingsrekommendationer. ”Om A är bättre än B, välj A!” Men de kan också bli förenklande och förledande, om de inte sätts i ett större sammanhang:

  1. Är behandlingseffekten (i detta fall, effekten av processberöm) verkligen positiv?
  2. Vad händer utan behandling (utan beröm)?
  3. Finns det några biverkningar av behandlingen?
  4. Finns det någon annan behandling (dvs något annat vuxna kan göra) som, totalt sett, ger bättre effekter?

För att kunna svara på frågor som dessa måste först ytterligare en fråga besvaras:

  • Vilka är målen för dig, i ditt föräldraskap?

Någon kanske påstår att frågan är överambitiös. Jag hävdar att den tvärtom är grundläggande och helt nödvändig att besvara. För hur skall vi kunna avgöra om något är positivt eller negativt, funkar eller inte funkar, utan att ställa det i relation till vad vi värdesätter och vill uppnå?

Låt oss titta på var och en av de fyra frågorna ovan och också ställa några av dem i relation till den övergripande frågan om föräldraskapets mål.

Första frågan: Är behandlingseffekten positiv?

Barn som presterar bra, är det viktigt? Det beror förstå på vad prestationen gäller, men handlar det om exempelvis läsning, matematik eller matlagning ser jag gärna att mina barn gör bra ifrån sig. Är det likadant för dig? I så fall blir det grönt ljus för både dig och mig på första frågan.

Andra frågan: Vad händer om du inte alls berömmer barnet?

Det har, såvitt jag förstår, Carol Dweck inte tittat på. (Den kontrollgrupp hon använt har fått omdömet ”Det var ett riktigt bra resultat!”, vilket ju också är en värderande bedömning.) Det skulle alltså kunna vara så att barn vars prestationer inte alls kommenteras av de vuxna, är de som presterar allra bäst.

Tredje frågan: Finns det några biverkningar?

Det är här som hela min (och din) målbild i föräldraskapet behöver tas i beaktande och det börjar bli klurigt. För goda prestationer är ju inte det enda som är viktigt! Åtminstone inte för mig. Jag vill tex också att mina barn, när de växer upp, skall välja att prestera på områden som är meningsfulla och viktiga för dem själva – snarare än för mig eller någon annan. Jag vill att de skall trivas med de jobb de väljer och att de skall välja fritidssysselsättningar som är givande för dem själva. Hur påverkar vuxnas beröm det här, dvs barns beredskap att lyssna inåt och välja aktiviteter som är i linje med sina egna intressen, värderingar och drömmar? Inte heller detta framgår när Carol Dwecks forskningsresultat presenteras i populärversionen. Baserat på både egna och vänners erfarenheter skulle jag påstå att vuxnas beröm tenderar att påverka barnen i så mån att de blir mer utifrån- än inifrånstyrda. De väljer att prestera på områden där vuxna berättar att de är duktiga och jobbar bra, snarare än att lyssna inåt och fundera över vad de själva trivs med att ägna sin tid och kraft åt. Vad tror du om det?

Något annat som är viktigt för mig är att mina barn är trygga i att de är värdefulla människor, även de dagar när de inte presterar så bra eller när ingen berömmer det de gör. Att de vet att deras värde inte hör ihop med hur många positiva kommentarer de får från andra människor. Vad gör vuxnas beröm med barnen i det här avseendet? Tänk om det är så att den som får mycket beröm börjar tro att det är ett uttryck för hur betydelsefull hon är? Då kanske beröm i själva verket bidrar till att barn upplever att kärleken är villkorad? Och vilken slutsats drar hon i så fall de gånger hon inte får något beröm?

Jag är också mån om kvaliteten i relationen mellan mig och mina barn. Jag vill gärna ha en relation som är präglad av likvärdighet, ömsesidig respekt, tillit och förtroende. Vad händer med likvärdigheten om jag tar på mig rollen som bedömare, som en person som har både rätten och förmågan att avgöra vad som är bra och dåligt i det som barnet gör? Och vad händer med barnets villighet att visa och berätta om sitt eget arbete, när hon vet att den vuxne bedömer? Även om den vuxne kanske aldrig uttalar negativa bedömningar till barnet, förstår ju barnet ändå att den vuxne tänker så. Om hon får höra att hon ”jobbar bra” en dag, kan hon naturligtvis också föreställa sig att det kan finnas andra tillfällen när hon ”jobbar dåligt”.

Sammanfattningsvis är svaret på den tredje frågan, om det finns några biverkningar av beröm, oklart. (Åtminstone om man tittar på hur Carol Dwecks resultat presenteras i populärversion. Jag har inte tagit del av samtliga hennes publikationer i vetenskapliga tidskrifter. Det jag diskuterar här är heller inte kvaliteten i Dwecks forskning, utan hur resultaten presenteras och tolkas i föräldrasammanhang.) Jag konstaterar att det, för min del, finns mycket annat jag värdesätter, förutom goda prestationer, som gör att jag, baserat på egna erfarenheter och tankar, är väldigt tveksam till att berömma mina barns prestationer. Det tycks mig helt enkelt som att riskerna överväger vinsterna.

Fjärde frågan: Finns det något annat jag som förälder kan göra, som totalt sett, är bättre än att berömma mina barn?

Jag tror det. Hellre än att berömma väljer jag att:

Visa mitt intresse för barnet

– Titta, jag har gjort en teckning!
– Kom! Berätta för mig om teckningen!

Dela barnets känslor

– Jippie! Jag klarade tre simmärken idag!
– Grattis! Jag är glad för din skull.

Ge personlig feedback

– Tack för teckningen du gjorde igår. Jag har satt upp den över mitt skrivbord på jobbet och när jag ser den så blir jag påmind om dig, min goa unge.

Ge uttryck för lite svalkande likgiltighet

Jag tycker mig ibland se en viss likhet mellan sportkommentatorer i direktsändning och en del föräldrar. Det är ett ständigt flöde av beskrivningar och bedömningar. Kanske skulle det vara avslappnande för barnen att ha vuxna omkring sig som varken bedömer eller benämner allt de gör, som bara finns där? Jag tror verkligen inte att vi måste ”fixa” (med) våra barn hela tiden. Vi måste inte ständigt påverka, forma eller förbättra barnen – vilket ju indirekt är en misstroendeförklaring gentemot dem. Jag tror vi alla, både vuxna och barn, mår bra av att ”bara vara”. Umgås. Leva våra liv, bredvid och tillsammans. Med poeten Henry Parlands ord: ”lite svalkande likgiltighet” kan gagna relationerna till våra barn.

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
– då gick hon bort
seende mot jorden.

Tappa inte bort dina egna mål och värderingar!

I den här bloggposten har jag tillåtit mina reflektioner att vandra ganska fritt och jag har presenterat personliga slutsatser, bortom vetenskapliga bevis. Och det är också min poäng här: Forskningsresultat (vare sig de gäller beröm eller något helt annat) ger oss inte alla svar! De berättar inget om våra personliga mål och värderingar. Så tappa inte bort dig själv när du tar del av vetenskapliga slutsatser: Vilka egenskaper vill du ge ditt barn stöd i att utveckla? Hur vill du att er relation skall vara, nu och framöver? Vad behöver du göra (och inte göra) för att det skall bli som du vill?

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Därför säger jag inte till mina barn att de är duktiga
Bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ
Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för ditt barn?
Ser du den öppna dörren?
Gör det inte så attans svårt för barnen!
Längtan efter delad glädje
Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!

Läs mer 19 Kommentarer

Sitta framför datorn?

Är inte det ett väldigt konstigt uttryck?! Att ”sitta framför” datorn? Eller ”vid” en skärm?

Ett uttryck som ofta används i relation till barn och ungas datoranvändande. Vi vuxna ”arbetar med”, eller ”använder”, datorn. Barn och ungdomar ”sitter framför” den.

Ett uttryck som förmodligen avslöjar en del av hur vi vuxna ser på barns datoranvändande. Som passivt. Passiviserande? Ungarna blir liksom, nästan apatiskt, utsatta för det som händer på skärmen.

Ett uttryck som kanske till och med berättar något om vår syn på barn och unga? Som oföretagsamma. Slöa.

computer-627220_1280

Det senaste dygnet har min son använt datorn för att:

– prata med vänner
– prata med mig
– leka med vänner i en gemensam verklighet kallad spel
– skapa musik
– söka information till ett skolprojekt
– kolla tågtidtabellen
– jämföra priser på en sak han längtar efter att köpa
– lyssna på musik
– titta på youtubeklipp om programmering
– testa det han just lärt sig om programmering
– titta på ett avsnitt av en tv-serie
– starta en namninsamling

Jag skulle förstås kunna påstå att han ”suttit framför datorn”. Men ärligt talat, det påståendet skulle berätta bra mycket mer om min inställning till min son och hans datoranvändande än om honom och hans aktiviteter. Eller vad tycker du?

Nu har jag satt datum för höstens första kurs i kommunikation och konflikthantering med barn och unga! Kursen vänder sig till både föräldrar och pedagoger.

Läs mer 15 Kommentarer