Poster taggade ‘föräldraskap’

Fråga barnen, för fanken!

– Har du frågat dina barn hur de tycker att ni skall lösa det här?

Jag ställde frågan till en mamma på en kurs jag höll nyligen. Hon hade berättat om en ständigt återkommande konflikt i relationen till sina två sjuåriga tvillingpojkar: deras hygien. Mamman ansåg att det var rimligt att duscha varannan dag. Det var barnen i princip överens med henne om. Ändå blev det bråk varje gång när hon vid middagen sa: – Ikväll är det duschkväll.” Barnen ifrågasatte i alla tonarter, grät och försökte förhandla. Hon var riktigt less på detta.

När jag undrade om hon frågat barnen hur de ville komma tillrätta med dessa ständiga bråk tittade hon förvånat på mig. – Nej, det har jag inte.”

Fyra veckor senare kom mamman tillbaka och berättade att duschbråken var ett minne blott. Hon hade satt sig tillsammans med barnen och sagt:

– Hörrni killar, jag är riktigt trött på våra bråk om duschande. Jag antar att ni också är rätt trötta på dem?

De nickade instämmande och hon fortsatte:

– Ni vet ju att jag vill att ni skall duscha varannan dag och jag har uppfattat det som att ni också tycker att det är okej att göra det varannan dag?
– Du säger alltid till så argt när jag skall duscha, sa den ena killen.
– Oj, det visste jag inte att jag gjorde. (Notera hur mamman avstod från att ifrågasätta eller invända mot barnets påstående. Hon insåg att det knappast skulle gagna samtalet om det som var det viktiga just nu, duschandet.)
– Jo, du säger alltid: ’Nu är det duschkväll’ med din arga röst.
– Och så säger du det alltid när vi har ätit. Nu var det den andra pojken som pratade. – Då vill jag inte duscha. Då vill jag leka!
– Åh, så bra att ni berättar det här för mig. Tack! Jag hade ingen aning.
– Du kunde ha frågat!
– Ja, det kunde jag, men jag tänkte inte på. Knasigt va? Nu har jag en fråga till: Hur tycker ni att vi gör framöver, så att det inte blir bråk?

Den ena pojken berättade att han gärna ville duscha före middagen. Den andra pojken tyckte att morgonen skulle passa honom bäst. Det där med att duscha på morgonen var mamman skeptisk till. Hon trodde inte att det skulle funka eftersom pojken brukade vara morgontrött, men hon gick med på att testa. Redan andra duschmorgonen kom han till samma slutsats som sin mamma: – Jag orkar inte duscha nu. Jag lovar att jag gör det när jag kommer hem! På nytt gick mamman med på att testa. Nu, tre veckor senare, hade vanan satt sig hos båda killarna. De duschade utan knot, den ene så fort han kom hem och den andre före middagen.

Det händer gång på gång! Jag träffar föräldrar – och pedagoger också för den delen – som berättar om ett problem eller en återkommande konflikt med ett eller flera barn och vill ha mina tankar kring hur de skall göra för att lösa upp knuten. Min första fråga är alltid om de pratat med barnet självt och om hen i så fall har några tankar kring hur de kan komma tillrätta med situationen. Häpnadsväckande ofta visar det sig att ingen har tänkt på att fråga barnet. När de vuxna väl gör det har barnet nästan alltid egna idéer. Ibland fungerar de, ibland inte, men idéerna är alltid värda att ta på allvar. Barn är alltid värda att ta på allvar. Tycker jag. Vad tycker du?

Mer på samma tema:

Har du tröttnat på att bråka med barnen?

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fullbokad! Jag återkommer med datum för ytterligare en kursstart under hösten. Vill du ha ett meddelande så fort datum är bestämt? Skicka ett mejl till mig på info(snabel-a)petrakrantzlindgren.se så får du informationen några dagar innan jag lägger upp den i alla mina kanaler.

Nyfiken på min bok? Nu finns den i pocketformat och kostar endast 45 kronor hos Adlibris.

Läs mer 4 Kommentarer

Alla barn är olika. Därför kan vi inte bemöta dem som om de vore lika

– Du säger väldigt ofta vad föräldrar inte skall göra, men du säger sällan vad man skall göra istället!

Jag får kommentaren ganska ofta här på bloggen. Det stämmer ju att jag är mycket tydligare med vad jag anser att föräldrar bör undvika än jag är med vad de bör göra istället.

Jag föreställer mig att våra barn är som plantor och att vi föräldrar är trädgårdsmästare. Det finns viss hantering som inga plantor mår bra av: Totalt mörker, avsaknad av vatten och näring, växtgifter, att någon hackar på rotsystemet eller plockar bort alla blomblad, för att bara nämna något av allt det som skadar alla sorters trädgårdsväxter.

Samtidigt är alla plantor olika och de optimala förutsättningarna för att de skall trivas och utvecklas skiljer sig åt. Penséer, pampasgräs, löjtnantshjärtan, vinbärsbuskar och rosor behöver olika former av omsorg. Om trädgårdsmästaren följde samma metod i sin hantering av dem – placerade dem på samma ställe i trädgården, vattnade dem lika ofta och mycket, gav dem lika mycket näring och klippte ner dem på samma sätt och vid samma tidpunkt – skulle några säkert klara sig okej, men andra skulle vissna och somliga förmodligen dö.

På samma sätt som om jag vände mig till trädgårdsmästare blir min kommunikation till dig som förälder därför med nödvändighet generell och lite vag när det gäller vad som behöver göras. Alla barn är olika och behöver bli mötta och omhändertagna utifrån just sina förutsättningar. Vad vore jag för trädgårdsexpert om jag gav specifika råd om trädgårdsodling, utan kunskap om trädgården och växterna i den?! Hur oprofessionellt vore det inte om jag gav specifika råd om hur föräldrar skall göra i specifika situationer, utan kunskap om barnet och barnets miljö?

Titta på ditt unika barn, titta på miljön runt ditt barn. Vad tror du, utifrån detta, att ditt barn behöver för att trivas och utvecklas?

Läs mer 2 Kommentarer

Podd, radio och tack

Förra veckan besökte jag Lina och Helena, som har podden Life with Kids. Det blev ett samtal om att hur vi föräldrar kan förebygga konflikter med barn, det dåliga föräldrasamvetet, föräldraskapets mål, trotsiga barn (eller är det månde föräldrarna som trotsar?), blyga barn och mycket, mycket annat. Jag tyckte det blev ett väldigt bra samtal! Du hittar poddavsnittet här –>. Det är på 56 minuter och jag kommer in från 12 minuter och framåt.

Har du läst mina senaste artiklar om hur vi vuxna kan lära barn att ta ansvar och säga förlåt? Det hade Radio Vega gjort och de hörde av sig för en intervju i programmet Vega Samtal, just om ordet ”Förlåt”. I programmet diskuterar Pia Abrahamsson med terapeuten Mela Nyholm och familjerådgivaren Yvonne Terlinden. Och så är jag då också, som sagt, med på ett hörn. Ett riktigt intressant och tankeväckande program, som ni kan lyssna på här –>

Tack!
I början av året skrev jag här på bloggen om min mans njursjukdom och att jag skulle donera en njure till honom. Många har hört av sig och undrat hur det gått. Tack! Omtanken och intresset värmer, skall ni veta. Svaret är att det gått jättebra! Den 18 januari opererades vi båda på Huddinge Sjukhus. Efter fyra dagar var jag pigg nog att åka hem (även om jag inte direkt skuttade ut genom sjukhusentrén). Tre dagar senare kom också min man hem. Därefter följde några veckor i tv-soffan för oss båda, innan orken långsamt kom tillbaka. Nu är jag i full gång och jobbar igen och mår bra. Maken mår också bra. Han äter mängder av mediciner och går på täta kontroller, men allt går enligt bästa möjliga plan. Om ni bara visste hur underbart det är att komma hem efter jobbet och hitta honom fixandes med något i trädgården eller i garaget, istället för att, som förr, ständigt hyscha på barnen och påminna: ”Tysta, tänk på att pappa sover!”

Läs mer 3 Kommentarer

Nypublicerad intervju

PKL Epoch
Åh vilken fin teckning du har gjort! Vad söt och vad duktig du är! Berömmet bara poppar ut ur munnen utan eftertanke. Vi är ju själva som föräldrar uppväxta med det här tänkesättet. Men beröm kan leda till att barnen utvecklar en osund självkänsla som bygger på prestation. Det säger Petra Krantz Lindgren som är författare och föreläsare, och har skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”.

Läs hela intervjun hos Epoch Times –>

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Det finns fyra platser lediga på kursen som startar i oktober! Läs mer här –>

 

Läs mer 2 Kommentarer

Därför säger jag upp mig från jobbet som förebild!

Det började som en svag irritation men har stegrats till en stor frustration inom mig. Det handlar om en viss typ av kommentarer som jag får på bloggen, facebook och i meddelanden. I den här texten skall jag försöka sätta ord på vilka tankar som finns bakom mina irriterade och frustrerade känslor och vad som är viktigt för mig när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Låt mig börja med ett tankeexperiment:

Tänk dig att du är näringsfysiolog med ett stort intresse för näringsrik mat. Du har en facebooksida tillsammans med en vän där ni vill inspirera och ge tips och råd till familjer som vill laga näringsrik mat från grunden. Idag fick ni en kommentar från en läsare:

”Jag är en ensamstående trebarnspappa och jag har inte tid och ork att laga den mat ni skriver om: Rawfoodtårta med ekologiska dadlar? Hemkokt grönsakssoppa? Varje gång jag läser era inlägg får jag jättedåligt samvete!!! Varför skriver ni aldrig något förlåtande och förstående om att servera Findus fiskpinnar, Delifalukorv och köttfärssås på tub? Eftersom ni är en stor sida tycker jag att ni behöver tänka på att ni är en förebild och har ett ansvar och därför inte bidra till att föräldrars (sedan tidigare redan) dåliga samvete ökar!”

Vad skulle du och din vän säga till varandra? Kanske något om att ni ju inte alls försöker skuldbelägga någon, att ni helt enkelt bara skriver om det som ni är intresserade av och har kunskap om (näringsrik mat lagad från grunden)? Att ni inte gillar att bli tillskrivna ett ansvar (som ni inte bett om eller aspirerat på)? Att varje läsare får ta ansvar för sig själv? Att läsaren ifråga kanske hellre skall läsa på någon annan facebooksida om han får dåligt samvete av att läsa det ni skriver?

Jag vet förstås inte vad ni tänker, men jag kan berätta att det är ungefär så här jag tänker när jag får liknande kommentarer på min blogg och facebooksida. För det får jag! Det sägs att jag är en förebild och att det jag skriver blir skuldbeläggande för föräldrar som inte ”når upp” till det. Att jag borde vara mer medmänsklig, skriva mer lättsamt, med större humor och att jag borde uttrycka förståelse för dem som har många barn, stressade liv eller kämpar med att tillgodose basalbehov som mat och sömn.

Vet ni, jag har förståelse för det! Jag dömer ingen för att hen inte mäktar med. Jag säger aldrig att en förälder är dålig. Jag är säker på att föräldrar, precis som barn, gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag drömmer om en värld där varje unge får växa upp och veta att hon är värdefull – precis som hon är. Jag skriver om hur jag tror att vi kan nå dit genom att utveckla ett förhållningssätt till barn, som är respektfullt och likvärdigt. Jag driver alltså ingen allmän peppsida för föräldrar, ingen samlingsplats för dem som behöver beklaga sig över föräldraskapets vedermödor och få empati, inget forum för utbyte av knep och metoder för att få vardagspusslet i stressade familjer att gå ihop. Jag förstår att föräldrar kan behöva detta också och jag tror och hoppas att det finns andra sidor som kan komplettera min sida, så att alla behov blir tillgodosedda. (På samma sätt som du kanske inte hittar alla ingredienser för en lyckad fest på Ica, utan också vill ta en sväng förbi fiskaffären och Systembolaget.) Det har aldrig varit min ambition att driva en sida där alla föräldrar får alla sina behov tillgodosedda. Jag skriver om det jag brinner för! Saknar du något perspektiv? Leta efter fler sidor och bloggar att följa! Eller starta en egen.

Känns det förhållningssätt jag skriver om omöjligt för dig, utifrån dina förutsättningar just nu? Då kanske du faktiskt skall avstå från att läsa det jag skriver?! På samma sätt som du förmodligen avstår från att läsa tips för att laga näringsrik mat från grunden när du bara har tid och ork för köpepizza och burkravioli.

Tycker du att jag borde tänka på vad jag skriver eftersom jag är en förebild? Jag har aldrig bett om att få vara någons förebild! Jag ogillar starkt att höra påståenden som att jag, eftersom jag är en förebild som föräldrar lyssnar på, uppmuntrar till spelberoende när jag skriver att barn och unga kan lära sig viktiga färdigheter med hjälp av datorn. Jag har tröttnat på att höra kritik mot vilka pronomen jag använder (han, hon eller hen) med hänvisning till att jag har så många läsare och därför borde betänka mitt inflytande på språkutvecklingen i samhället. Jag är less på att bli korrigerad när jag skriver om föräldrar! Skriver jag ”mamma” tar någon illa upp eftersom att han är pappa. Skriver jag ”mamma och pappa” blir jag påmind om att det minsann finns ensamma föräldrar, som kan bli ledsna. Eller att alla familjer inte är heteronormativa och att jag verkligen borde bidra till att synliggöra dem som avviker från normen. Hur jag än skriver har jag rumpan bak… Men framför allt: Jag är utled på att läsa kommentarer som påstår att jag ger ”vanliga, hårt kämpande och stressade föräldrar” dåligt samvete, eftersom jag är en förebild och föräldrar vill leva upp till det jag säger, men saknar tid och ork.

Lika lite som de som skriver om matlagning från grunden, maratonlöpning eller att renovera gamla hus vill skuldbelägga alla som inte delar ambitionen eller saknar förutsättningar att leva efter de förhållningssätt och beteenden som beskrivs, lika lite vill jag skuldbelägga någon. Om det jag skriver uppfattas som skuldbeläggande för att människor väljer att se mig som förebild säger jag här och nu upp mig från jobbet som jag aldrig sökt eller önskat. Jag vill inte vara en förebild! Det jag vill är att väcka funderingar och utmana etablerade föreställningar. Jag vill uppmuntra var och en som läser det jag skriver att reflektera och hitta fram till sina egna värderingar och vägar för att nå dit! Som jag skriver i inledningskapitlet i min bok, Med känsla för barns självkänsla:

Min förhoppning är att du läser det jag skriver med nyfikenhet, att du gör dig öppen för att testa mina idéer och samtidigt frågar dig själv:

– Håller jag med om det här?
– Varför håller jag med om det här?
– Vad tycker jag är viktigt?
– Hur vill jag göra?

Om någon behöver en förebild vill jag att hon eller han skall titta sig i spegeln och se förebilden där.

Läs också:
Jag litade mer på Anna Wahlgren än på mig själv
Till dig

shutterstock_172370342

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 94 Kommentarer