Poster taggade ‘gränser’

Nej, Lisa Magnusson och DN, det är ALDRIG rätt att kränka ett barn!

För ett par veckor sedan rapporterades det i svensk press om hur Barn- och Elevombudet kräver att en kommun betalar 10 000 kr i skadestånd till en elev. Eleven A hade, enligt medierapporteringen, hamnat i bråk med en annan elev. När en anställd i skolan sade till A att sluta och gå därifrån svarade A: Håll käften! Den vuxne blev då så arg att hen lyfte upp A på en hatthylla.

Nu har Lisa Magnusson på Dagens Nyheter kommenterat BEOs skadeståndskrav i en ledare. Under rubriken: ”Ibland är det rätt att kränka barn” skriver hon bla:

”Vuxna har mer makt än barn. Med den makten följer en plikt att visa barn respekt, att lyssna på dem och ta deras känslor på allvar. Vi får aldrig förnedra barnen, aldrig skada dem. Vi är deras beskyddare. Men vi är också deras lärare och vägvisare, och därför måste vi stå pall när de testar våra gränser. Det är helt enkelt inte alls samma sak att vara en kärleksfull vägvisare och att hålla barnet på gott humör. Om ett barn beter sig illa på ett sätt som kränker och skadar andra och sedan vägrar sluta ens när en vuxen griper in, då är det enligt min mening helt i sin ordning att lyfta upp det barnet på en hatthylla en stund för att bryta beteendet. /…/ Och vad är alternativet, menar BEO? Att låta detta barn växa upp till en ung människa som har erfarenheten att det inte får några konsekvenser alls om man visar noll respekt för sina jämnåriga, noll respekt för vuxna? Jag föredrar hatthyllan.”

På riktigt!? Anser Lisa Magnusson att det bara fanns två alternativ här: att det enda tänkbara alternativet till att placera barnet på hatthylla var att inte göra något alls? Eller dummar hon ner sig själv – och sina läsare – i syfte att skapa debatt?

Det låter fint det där, att vi skall visa barnen respekt och aldrig får skada dem, men att vi också är deras lärare och vägvisare. Frågan är då vad vi lär och visar dem om vi följer Lisa Magnussons råd? Här är något av det jag antar att de lär sig:

– Det är okej att hämnas.
– Vuxna har rätt att kränka barn.
– Du kan inte lita på att vuxna vill dig väl.
– Se till att ingen vuxen märker när du gör fel.

Vad barnen inte lär sig genom att bli straffade och kränkta:

– Omtanke om andra människor
– Empati
– Respekt

För allvarligt talat: Ingen tror väl att barnet som blir placerad på hatthyllan använder tiden till att reflektera över hur det andra barnet mår och hur hen skall göra för att visa mer omtanke och respekt nästa gång? Snarare är risken överhängande att barnet på hyllan känner sig ledsen och missförstådd, arg eller hatisk och planerar för hämnd.

”Vi måste stå pall när barnen testar våra gränser”, skriver Magnusson. Är det vad som skedde i den här situationen? Ett lågstadiebarn som testade gränser och en vuxen som stod pall? I mina öron låter det mer som en situation där ett barn hamnade i affekt och en vuxen inte pallade med att ta sitt vuxenansvar, utan istället själv betedde sig som ett litet barn. Jag är så sjukt less på påståendet att ”barnen testar våra gränser”! Vad är det för jäkla barnsyn, rent ut sagt!? Som att barn har given motivation att sätta sig på tvären med vuxna? Det är ingen naturlag att barn går emot vuxnas vilja. Barn vill göra rätt. (Lästips: Ross Greenes böcker.) De vill passa in och vara en del av gemenskapen. Men ibland klarar de inte det. För att de ännu inte utvecklat alla nödvändiga färdigheter – som impulskontroll och förmåga att planera och förutse – eller för att de vuxna begär att de skall göra alltför stort avkall på sina egna behov av tex trygghet eller integritet.

”Om barnet vägrar sluta när en vuxen griper in”, skriver Lisa Magnusson vidare. Återigen denna syn på barnet som en illvillig människa. Tänk om det är så enkelt som att barnet inte förmår sluta när den vuxne griper in?! Jag vet att när jag är riktigt arg, rädd eller ledsen, då har jag svårt att lägga band på mitt beteende. Det handlar inte alls om att jag ”vägrar” uppföra mig. Det handlar om att jag just i den stunden inte klarar av att bete mig bra. Jag är 46 år och utbildad i beteendevetenskap. Jag vågar påstå att om jag ibland har svårt för att bete mig bra, trots att jag både vet hur jag borde agera och vill agera just så, då är det ganska troligt att detsamma gäller för lågstadiebarn.

Vad borde de vuxna ha gjort när barnet vägrade sluta bråka? Jag anser att det är fel fråga som Lisa Magnusson ställer. Frågan är vad de vuxna borde ha gjort för att se till att situationen aldrig uppstod! En vuxen ledares uppgift är inte primärt att reagera och korrigera när barn ”gör fel”. En ledare skall förutse och förebygga konflikter och problem. En ledare behöver känna sina elever och ge dem det stöd de behöver för att göra rätt. För barn gör rätt om de kan och förmår.

Nu tycker jag mig höra kommentaren från en del som arbetar i skolan: ”Vi har inte tillräckliga resurser! Vi har inte den tid som behövs för att hjälpa barnen på det sätt som du beskriver!” Min något retoriska fråga blir då: ”Kommer ni att göra ett bättre jobb om rektor och skolledning kränker och straffar er?”

Och du, Lisa Magnusson, kommer du att sluta testa läsarnas gränser, kommer du rent av att växa som skribent och människa, om chefredaktör Peter Wolodarski sätter dig på en hatthylla?

Mer på samma tema:

Om du älskar dina barn har du en plikt att skälla ut dem
Att straffa barnen gör dem egoistiska

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fullbokad! Jag återkommer med datum för ytterligare en kursstart under hösten. Vill du ha ett meddelande så fort datum är bestämt? Skicka ett mejl till mig på info(snabel-a)petrakrantzlindgren.se så får du informationen några dagar innan jag lägger upp den i alla mina kanaler. Du kan läsa mer om innehåll och upplägg av kursen här –>

Nyfiken på min bok? Nu finns den i pocketformat och kostar endast 54 kronor hos Adlibris.

Läs mer 11 Kommentarer

Skolan kan faktiskt inte vara rolig hela tiden!

”Du skriver om elever som kastar stolar och smäller i dörrar för att de tappar kontrollen och inte kan uppföra sig. Men jag tänker på de där eleverna, som inte tappar kontrollen, men som ändå inte gör det som är rätt, eftersom skolarbetet är tråkigt.

Ungefär så lät en kommentar jag fick på bloggen när jag nyligen skrev om stöket i skolan, och hävdade att barn som ”inte uppför sig” i skolan, gör det för att omgivningens krav överstiger deras förmågor.

Kommentatorn utvecklade vidare, vilka barn hon menade:

”De barn som helt enkelt tycker att det är roligare att spela på mobilen i korridoren än att gå på mattelektionen. De som skrattar åt lärarens maktlöshet och springer iväg med kompisarna för att busa istället för att ta tag i det jobbiga att gå på lektionen. De som hellre har suddkrig än att lyssna på det som sägs för att det helt enkelt är för tråkigt och de ser ingen vits med att göra det som är tråkigt och ansträngande när man kan strunta i det. De som inte är motiverade att lära sig tråkiga skolsaker.”

Så här svarar jag:

Hej!

Jag tolkar det du skriver som att du tror att barn som inte gör det de skall i skolan (som spelar på mobilen, skolkar, kastar sudd) gör det för att det tycker att skolarbetet är trist eller lite motigt? Där skiljer vi oss i så fall åt. Jag har hittills inte hört talas om en enda elev som väljer att bete sig så här, bara för att skolarbetet är tråkigt eller lite motigt. Däremot har jag stött på och hört talas om många elever som gör så här för att:

– skolarbetet är alldeles för svårt. Istället för att försöka och misslyckas så väljer eleven att inte försöka och att säga att det är ”trist”. Att säga att det är för svårt är ju att blotta sin egen oförmåga och erkänna sin otillräcklighet. Mindre sårbart då, att skylla på att uppgiften är tråkig eller meningslös.
– skolarbetet är alldeles för lätt. Att dag ut och dag in sitta i ett klassrum och känna sig understimulerad kan leda till att barnet hittar på annat för att hålla sig sysselsatt.
– de har ångest och när man sätter sig ner och omgivningen stillnar så ökar ångesten
– de inte har den förmåga, eller de förutsättningar, som krävs för att koncentrera sig på skolarbetet
– de inte förstår varför de skall göra vissa uppgifter. Jag har själv samma problem med att utföra uppgifter som jag inte begriper syftet med. Om min chef säger åt mig att hoppa på ett ben runt skrivbordet vill jag gärna förstå varför jag skall göra det, innan jag bestämmer mig för om jag vill göra det eller inte. Är det månne likadant för dig?
– de saknar tillit till att de vuxna vill dem väl. Om jag och min chef har en relation som är präglad av ömsesidig tillit, där min upplevelse är att hon alltid vill mig väl och fattar beslut som är bra för både mig och gruppen, kan jag kanske tänka mig att hoppa ett varv runt skrivbordet, utan att förstå varför. Men om jag inte riktigt känner min chef eller litar på att hon vill mig väl (senast igår skällde hon på mig för något jag inte hade gjort), då sitter jag hellre kvar med både armar och ben i kors.
– bli sedda. Den som saknar gemenskap och acceptans och upplever att omgivningen inte i tillräcklig utsträckning ser en, kan ta till radikala strategier för att göra någon form av utslag på de vuxnas och klasskamraternas radar.

Så, jag tror helt enkelt inte på din premiss, att barn struntar i att uppföra sig väl för att det är tråkigt. Skrapar vi lite på ytan och försöker förstå barnen, så är jag övertygad om att det finns annat än brist på ”jävlar anamma” bakom deras beteenden.

Men så här var det ju inte förr!

”När jag var ung gjorde man som läraren sa. Om en elev hade ångest eller inte förstod syftet med en uppgift… Det spelade ingen roll! Man gjorde det man skulle ändå. Dagens unga har inte samma pliktkänsla.”

Just den här invändningen kommer inte från ovan nämnda kommentator, men eftersom den är väldigt vanlig, vill jag ändå ta upp den.

Bortsett från att jag inte är säker på att minnesbilden är helt sann (min far och farfar har berättat om mycket ”jäkelskap” som eleverna sysslade med, även när de gick i skolan), finns det en väldigt viktig skillnad mellan dagens skola och den skola som fanns för några generationer sedan: synen på den önskvärda relationen mellan lärare och elev. Idag är målet en ömsesidigt respektfull relation, där lärare och elev samarbetar. Tidigare var målet att eleven skulle lyda läraren. I syfte att uppnå det hade läraren möjlighet och rättighet att använda metoder som tillfogade barnet både fysiskt och psykiskt lidande.

Förmodligen skulle lärare även idag kunna skrämma eller kränka åtminstone en del elever till att sitta still och vara tysta under lektionstid. Men vilka andra konsekvenser skulle det få? Hur skulle eleven må? Vilka effekter skulle elevens mående få för eleven själv, på klasskamraterna, på samhället? Vad skulle eleven lära sig om att bemöta andra människor med empati, omtanke och respekt? Vilka effekter skulle hot, straff och kränkningar i klassrumsmiljön ha på övriga elevers mående, kunskapsinlärning och empatiska utveckling? Att fundera kring dessa frågor är nog för att jag skall känna mig övertygad om att hot, straff och kränkningar inte hör hemma i en skola vars mål är att ”varje elev tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling” och där verksamheten ”skall präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet” (Läroplan för grundskolan 2011, kap 1 och 2).

Menar du att vi skall tillåta ungarna att bete sig hur som helst i skolan, Petra?

Jag får frågan ibland. Om jag inte gillar tanken på att straffa och skrämma barnen till lydnad, måste det – enligt vissa personers dikotoma sätt att resonera – betyda att jag tycker att vi skall acceptera stök och bristande arbetsro i skolan. Som om det bara fanns två handlingsalternativ. Så är det nu, tack och lov, inte.

Som jag argumenterade för i inledningen av texten, är jag övertygad om att när barn inte beter sig på det sätt som omgivningen förväntar sig, beror det på att något hindrar dem. Antingen saknar de färdigheter som krävs för att bete sig på önskat sätt, eller så förmår de inte att göra det som förväntas av dem eftersom något annat behov måste bli tillgodosett först. Ett logiskt första steg på vägen mot ett förändrat beteende blir därför att ta reda på vad det är som hindrar barnet: Vilka färdigheter saknar barnet och/eller vilka behov behöver barnet få tillgodosedda för att kunna göra det som omgivningen önskar? Nästa steg blir att hjälpa barnet, genom att ge henne stöd i att utveckla de färdigheter som behövs, ge henne hjälpmedel för att kompensera för de bristande färdigheterna och/eller hjälpa henne att få de andra behov, som hindrar henne från att uppföra sig som önskat, tillgodosedda.

Och hur tror du att en lärare skall hinna detta i dagens skola, med knappa resurser?

Jag vet förstås att lärare är under hård press och att arbetsmiljön för många lämnar mycket övrigt att önska. Och då är det kanske det vi skall prata om i den offentliga debatten framöver!? Hur pedagoger och föräldrar tillsammans kan arbeta för att förändra arbetsmiljön i skolan, för både lärare och elever. Istället för att ägna tid och energi åt att prata om det som faktiskt är omöjligt: att få alla elever att uppföra sig ”bra” – utan att vare sig undervisningen, miljön eller bemötandet anpassas efter deras förutsättningar och behov.

Mer på samma tema:

Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!
Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna  skolan?!
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över


* P O C K E T N Y H E T ! *
Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som pocket! Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

 

Läs mer 19 Kommentarer

Stöket i skolan: Många elever kan egentligen uppföra sig, men de vill inte!

Den senaste veckan har det pågått en intensiv debatt i sociala medier kring föräldrars ansvar för sina barn beteenden i skolan. Startskottet för debatten var ett satiriskt filmklipp där skådespelerskan Louise Nordahl spelade en lärare som uppmanade föräldrar ”att uppfostra sina söndercurlade jävla ungar till att bete sig som folk i skolan”. Den massiva, positiva, uppmärksamhet som klippet fått, både från föräldrar och pedagoger, tyder på en allmänt spridd uppfattning om att många barn som beter sig dåligt i skolan, gör det för att föräldrarna inte tagit sitt föräldraansvar och uppfostrat dem ordentligt.

Jag har funderat en hel del på vilka föreställningar som ligger bakom påståendet att barns dåliga uppförande i skolan beror på att föräldrarna inte tar ansvar för och uppfostrar sina barn. Jag har läst kommentarsfält och frågat runt och hittat två återkommande föreställningar: att föräldrar inte är tillräcklig tydliga med vad som gäller i skolan och att föräldrar inte ger barn tydliga konsekvenser när de beter sig illa i skolan.

Båda föreställningarna utgår från att barnet kan uppföra sig väl, men att hen

a) saknar information om vilket som är det önskade beteendet – förmodligen för att föräldrarna inte berättat det tillräckligt tydligt

eller

b) inte vill uppföra sig väl – förmodligen för att föräldrarna inte ”motiverat” barnet tillräckligt

Det första alternativet – att barn beter sig illa i skolan för att de inte vet vilket som är det önskade beteendet – har jag väldigt svårt att tro på. Min upplevelse är att barn som inte beter sig enligt normen i skolan översköljs av en ständig ström av beteendekorrigerande information från vuxet håll: ”Sitt still”, ”Det är inte okej att kalla någon för idiot”, ”Slåss inte”, ”Låt bli att pilla på mobilen”, ”Du får inte kasta boll inne, bara ute.” Så även om det skulle vara så att barnen som beter sig illa inte får information från föräldrarna, är de näppeligen okunniga om vilket som är det påbjudna beteendet i skolan.

Det andra alternativet då? Att barnet kan uppföra sig väl, men avstår från att göra det för att hen inte vill. Visa mig ett sådant barn, säger jag. Ett barn som egentligen kan uppföra sig väl, men som väljer att inte gör det.

* Nej, att du sett barnet uppföra sig väl vid ett eller ett par tillfällen är inte nog för att jag skall tro på påståendet att barnet är omotiverat och ”kan om hon vill”. En gång lyckades jag göra en volt på studsmattan, det betyder inte att jag alltid klarar det – även om jag verkligen vill.

* Nej, att andra barn klarar av att uppföra sig väl är inte heller nog. Barn är olika, som du säkert vet.

* Nej, att du tycker att barnet borde klara av att uppföra sig väl duger inte heller. Den uppfattningen säger en hel del om dina önskemål, men den säger faktiskt ingenting om barnets förmågor.

Jag går till mig själv. Det händer att jag beter mig illa. Att jag snäser, kallar andra fula saker, smäller i dörrar och skriker. Varje gång beror det på att jag känner mig överväldigad, att jag just då inte förmår hantera mina känslor på ett bättre sätt och lägga band på mitt beteende. Ingen gång beror det på att jag helt enkelt inte vill bete mig lämpligt.

Hur är det för dig? Har det någon gång hänt att du har betett dig illa? Att du snäst, kallat andra för fula saker, smällt i dörrar eller skrikit? Har det då berott på:

a) att du helt enkelt bara inte ville bete dig på ett passande sätt?

b) att du känt dig överväldigad och inte förmått bete dig på ett bättre sätt?

Tänk om barnen är som du och jag! Om de, när de uppför sig illa i skolan, gör det för att omgivningens krav överstiger deras förmågor. Att de blir stressade och överväldigade av att gång på gång inte kunna och klara det som de förväntas kunna och klara. Att det leder till att de inte förmår hålla ihop sig själva och uppföra sig väl.

Visa mig ett barn som kastar stolar i klassrummet, som kallar sina klasskamrater för dumma saker, som slåss och knuffas och som egentligen kan och förmår göra rätt – men ändå väljer att göra fel. Tills dess att motsatsen är bevisad kommer jag att fortsätta utgå från att barn gör rätt om de kan och förmår. Att inte utgå från det, tycker jag, uppriktigt sagt, tyder på en ganska unken barnsyn.

När du inte vet varför jag gör som jag gör, vill jag gärna att du tolkar mig välvilligt.
När jag inte vet varför du gör som du gör, antar jag att du vill att jag tolkar dig välvilligt?
Låt oss göra detsamma när det gäller våra barn.

Mer på samma tema:

Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!
Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna i skolan!?

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 25 Kommentarer

Alla barn är olika. Därför kan vi inte bemöta dem som om de vore lika

– Du säger väldigt ofta vad föräldrar inte skall göra, men du säger sällan vad man skall göra istället!

Jag får kommentaren ganska ofta här på bloggen. Det stämmer ju att jag är mycket tydligare med vad jag anser att föräldrar bör undvika än jag är med vad de bör göra istället.

Jag föreställer mig att våra barn är som plantor och att vi föräldrar är trädgårdsmästare. Det finns viss hantering som inga plantor mår bra av: Totalt mörker, avsaknad av vatten och näring, växtgifter, att någon hackar på rotsystemet eller plockar bort alla blomblad, för att bara nämna något av allt det som skadar alla sorters trädgårdsväxter.

Samtidigt är alla plantor olika och de optimala förutsättningarna för att de skall trivas och utvecklas skiljer sig åt. Penséer, pampasgräs, löjtnantshjärtan, vinbärsbuskar och rosor behöver olika former av omsorg. Om trädgårdsmästaren följde samma metod i sin hantering av dem – placerade dem på samma ställe i trädgården, vattnade dem lika ofta och mycket, gav dem lika mycket näring och klippte ner dem på samma sätt och vid samma tidpunkt – skulle några säkert klara sig okej, men andra skulle vissna och somliga förmodligen dö.

På samma sätt som om jag vände mig till trädgårdsmästare blir min kommunikation till dig som förälder därför med nödvändighet generell och lite vag när det gäller vad som behöver göras. Alla barn är olika och behöver bli mötta och omhändertagna utifrån just sina förutsättningar. Vad vore jag för trädgårdsexpert om jag gav specifika råd om trädgårdsodling, utan kunskap om trädgården och växterna i den?! Hur oprofessionellt vore det inte om jag gav specifika råd om hur föräldrar skall göra i specifika situationer, utan kunskap om barnet och barnets miljö?

Titta på ditt unika barn, titta på miljön runt ditt barn. Vad tror du, utifrån detta, att ditt barn behöver för att trivas och utvecklas?

Läs mer 2 Kommentarer

Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna i skolan?!

Tänk dig en skolklass på utflykt. De kommer till en trappa. De måste gå uppför trappan för att komma till målet för utflykten. En flicka, Lisa, protesterar. Hon vill inte fortsätta. Läraren förklarar och lirkar med Lisa: ”Vi måste uppför den här trappan. Det är däruppe som vår samlingsplats ligger. Det är fint däruppe! Kom med nu, Lisa!”

När Lisa fortfarande inte kommer börjar läraren gå uppför trappan för att visa henne hur man gör. Lisa stannar ändå längst ner vid trappan och skriker ännu högre. Hon förstör lugnet för de andra barnen. Det är förstås inte okej! Läraren tillrättavisar: ”Kom igen nu Lisa, så jobbigt är det inte att gå uppför en trappa!”

Lisa slutar skrika och övergår till ett mer gnällande läte samtidigt som hon tar fram äpplebitar ur en påse och börjar kasta på sina klasskamrater. Läraren får nog! Varken hon eller de andra eleverna skall behöva acceptera den här typen av störande beteenden. Hon vässar tonen i rösten: ”Du förstör för dina kompisar när du håller på så här. Nu gör du som jag säger! Gå uppför trappan som de andra barnen eller så är du inte välkommen här! Hur skall du ha det!?”

Lisa börjar skrika högljutt igen, men rör sig inte ur fläcken. Läraren konstaterar med uppenbar ilska i rösten: ”Okej! Du har själv valt. Kom inte och säg något annat sedan!”

Hon tar ett fast grepp om Lisas rullstol och rullar tillbaka henne till skolhuset.

Nej, det här skulle förstås aldrig hända

Och om det ändå hände skulle protesterna inte låta vänta på sig. Rop om bristande respekt och förståelse skulle, med alla rätt förstås, ljuda vida omkring. Att begära av Lisa, som är förlamad från midjan och ner, att hon skall gå uppför en trappa är förstås helt orimligt. Hon vill ju inget hellre än att kunna gå, att vara som alla andra, men hon kan inte! Lisa gör så gott hon kan, det förstår ju vem som helst!

Det fascinerar mig att lika mycket förståelse som finns för de begränsningar som fysiska funktionsnedsättningar innebär när det gäller barns förmågor att ”skärpa sig” och ”göra som alla andra”, lika lite förståelse tycks finnas när det gäller neuropsykiatriska och psykiska funktionsnedsättningar! Nyligen beslutade tingsrätten i Lund att avvisa skadeståndskravet från en familj vars 12-årige son släpades i handlederna ut ur klassrummet när han störde klassen genom att fila med en linjal på bänken. Gång på gång har jag läst positiva tillrop och gillande kommentarer på facebook och i bloggvärlden. ”Äntligen lite sunt förnuft i Skolsverige!”, ”Skönt med en tydlig signal om att det inte är okej att störa i klassrummet!”, ”Så jävla rätt! Ut med buset ur klassrummet!” På Expressens ledarsida kommenteras domen med ett påstående om att det ibland är rätt att kränka barn som ”lever rövare”. Vice ordföranden för Lärarnas Riksförbund har också uttalat sig positiv till utfallet i tingsrätten. ”Det är glädjande att man nu stöttar lärarna i deras arbete att upprätthålla en arbetsro i klassrummet.”

Men alltså, vilken är skillnaden mellan Lisa som inte kan röra på sig och Pelle som inte kan sitta still och vara tyst? Varför tror sig så många veta att Lisa gör så gott hon kan, men att Pelle nog kan skärpa till sig ”om han bara vill”? Är det för att Lisas funktionsnedsättning syns på utsidan? Är det för att vi själva ibland ”betett oss störigt”, men förmått skärpa till oss? Är det för att vi vid vissa tillfällen lagt märke till barn som ”stökat” och sett att de slutat när de blivit påminda om vilket beteende som är önskvärt? Jag tror att det ligger en hel del i den sista förklaringen och det förundrar mig också. För om vi såg ett barn som reste sig upp ur en rullstol och började gå tror jag knappast att vi därav skulle dra slutsatsen att andra barn som sitter i rullstol säkert också kan gå om de bara vill?

En del författare säger att barn alltid gör så gott de kan. Jag vet inte om det är sant. Det jag vet är att det finns väldigt många barn som gör så gott de kan, och att de – i våra vuxna ögon – ändå inte gör gott nog. Att säga att de kan skärpa sig, att påstå att de väljer att störa, att kalla dem ouppfostrade och hävda att det måste lära sig ta ansvar för sina handlingar är precis lika respektlöst som att skälla på att den som är förlamad för att hon inte kan gå!

Men skall ungarna få bete sig hur som helst? Det måste väl ändå vara arbetsro i ett klassrum?!

Självklart skall det vara arbetsro! Att acceptera att det finns barn som har svårt att sitta still och vara tysta är inte detsamma som att acceptera kaos i klassrummet. Tvärtom! Att acceptera att det finns barn som har svårt att sitta still och vara tysta gör det lättare att skapa ordning i klassrummet. För det är först när man har accepterat förekomsten av ett fenomen som man kan agera för att hantera det. Så länge vi låtsas som att alla barn kan om de vill så kommer vi fortsätta ha problem i klassrummen!

shutterstock_182183843komp

Det är lätt att säga att det är fel att kasta ut störiga elever ur klassrummet. Men lärare är inte mer än människor! Ibland rinner ilskan helt enkelt över. Är du själv alltid samlad och ”pedagogisk”?

Nej, jag är inte alltid samlad. Jag vågar inte svära på att jag aldrig skulle släpa bort en elev i handlederna, även om jag verkligen hoppas att det inte skulle hända. Jag förstår att känslor kan rinna över. Men det betyder inte att det är rätt och riktigt! Något annat som fascinerar mig mycket är hur det kan komma sig att så många uttrycker förståelse för läraren som gjorde just detta – agerade på sina känslor och släpade ut en sjätteklassare ur salen – men anser att sjätteklassaren ifråga borde kunnat ”skärpa sig”!

Vad skall man göra istället då, när en elev hela tiden stör i klassrummet?

Att fråga vad man skall göra när en elev upprepade gånger stör i klassrummet är ungefär lika kortsiktigt och begränsat som att fråga vad man gör när det gång på gång börjar brinna i en skola. Hur släcker man bäst alla bränder? En självklar och viktig del i lösningen skulle ju då förstås vara att arbeta med förebyggande brandskydd. Kolla att alla elinstallationer är säkra. Se till att inga tändstickor eller tändare ligger framme och lockar till användning. Undvika att ha lättantändliga vätskor och material i lokalerna. Montera upp brandvarnare som meddelar innan branden fått spridning, osv. Ingen professionell brandingenjör skulle lägga huvudfokus på frågan hur man släcker bränderna när de väl uppstått! Ändå är det så ofta där fokus hamnar när det gäller pedagogiska frågor i skolans värld: ”Vad gör man när problemet väl uppstått?” Viktigast av allt måste väl ändå vara att se till att det inte uppstår? Att arbeta förebyggande. När det gäller relationsproblem (som konflikter mellan barn och vuxna ju är) tänker jag att det förebyggande arbetet ligger just i att utveckla och vårda relationen. Mitt recept på samarbetsinriktade relationer ser ut ungefär så här:

1 skopa nyfikenhet på barnets tankar
1 stor ambition att förstå barnets känslor och behov
1 fång likvärdighet och respekt
1 näve respektfull ärlighet
Riklig daglig samvaro
En rejäl nypa humor
Prestigelöshet

Vill du läsa mer om vad detta innebär och hur det kan förverkligas? Kika gärna runt här på min blogg eller läs min bok, Med känsla för barns självkänsla.

Men det är väl inte skolans uppgift att bygga relationer och uppfostra eleverna!? Föräldrarna skall uppfostra. Skolan skall förmedla kunskap.

Så tydligt uppdelat är det faktiskt inte!  Den som läser skollag och läroplan ser att skolan, utöver att förmedla kunskaper, också har ett tydligt värdegrundsuppdrag/fostransmål. I skollagens kapitel 1, paragraf 4 står tex:

Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I läroplanen för grundskolan från 2011, under rubriken ”Rättigheter och skyldigheter” formuleras uppdraget så här:
Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar.

Man kan förstås tycka vad man vill om detta, men faktum kvarstår likväl: Skolans uppdrag är betydligt mer omfattande än att förmedla kunskaper.

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 99 Kommentarer