Poster taggade ‘gränser’

Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna i skolan?!

Tänk dig en skolklass på utflykt. De kommer till en trappa. De måste gå uppför trappan för att komma till målet för utflykten. En flicka, Lisa, protesterar. Hon vill inte fortsätta. Läraren förklarar och lirkar med Lisa: ”Vi måste uppför den här trappan. Det är däruppe som vår samlingsplats ligger. Det är fint däruppe! Kom med nu, Lisa!”

När Lisa fortfarande inte kommer börjar läraren gå uppför trappan för att visa henne hur man gör. Lisa stannar ändå längst ner vid trappan och skriker ännu högre. Hon förstör lugnet för de andra barnen. Det är förstås inte okej! Läraren tillrättavisar: ”Kom igen nu Lisa, så jobbigt är det inte att gå uppför en trappa!”

Lisa slutar skrika och övergår till ett mer gnällande läte samtidigt som hon tar fram äpplebitar ur en påse och börjar kasta på sina klasskamrater. Läraren får nog! Varken hon eller de andra eleverna skall behöva acceptera den här typen av störande beteenden. Hon vässar tonen i rösten: ”Du förstör för dina kompisar när du håller på så här. Nu gör du som jag säger! Gå uppför trappan som de andra barnen eller så är du inte välkommen här! Hur skall du ha det!?”

Lisa börjar skrika högljutt igen, men rör sig inte ur fläcken. Läraren konstaterar med uppenbar ilska i rösten: ”Okej! Du har själv valt. Kom inte och säg något annat sedan!”

Hon tar ett fast grepp om Lisas rullstol och rullar tillbaka henne till skolhuset.

Nej, det här skulle förstås aldrig hända

Och om det ändå hände skulle protesterna inte låta vänta på sig. Rop om bristande respekt och förståelse skulle, med alla rätt förstås, ljuda vida omkring. Att begära av Lisa, som är förlamad från midjan och ner, att hon skall gå uppför en trappa är förstås helt orimligt. Hon vill ju inget hellre än att kunna gå, att vara som alla andra, men hon kan inte! Lisa gör så gott hon kan, det förstår ju vem som helst!

Det fascinerar mig att lika mycket förståelse som finns för de begränsningar som fysiska funktionsnedsättningar innebär när det gäller barns förmågor att ”skärpa sig” och ”göra som alla andra”, lika lite förståelse tycks finnas när det gäller neuropsykiatriska och psykiska funktionsnedsättningar! Nyligen beslutade tingsrätten i Lund att avvisa skadeståndskravet från en familj vars 12-årige son släpades i handlederna ut ur klassrummet när han störde klassen genom att fila med en linjal på bänken. Gång på gång har jag läst positiva tillrop och gillande kommentarer på facebook och i bloggvärlden. ”Äntligen lite sunt förnuft i Skolsverige!”, ”Skönt med en tydlig signal om att det inte är okej att störa i klassrummet!”, ”Så jävla rätt! Ut med buset ur klassrummet!” På Expressens ledarsida kommenteras domen med ett påstående om att det ibland är rätt att kränka barn som ”lever rövare”. Vice ordföranden för Lärarnas Riksförbund har också uttalat sig positiv till utfallet i tingsrätten. ”Det är glädjande att man nu stöttar lärarna i deras arbete att upprätthålla en arbetsro i klassrummet.”

Men alltså, vilken är skillnaden mellan Lisa som inte kan röra på sig och Pelle som inte kan sitta still och vara tyst? Varför tror sig så många veta att Lisa gör så gott hon kan, men att Pelle nog kan skärpa till sig ”om han bara vill”? Är det för att Lisas funktionsnedsättning syns på utsidan? Är det för att vi själva ibland ”betett oss störigt”, men förmått skärpa till oss? Är det för att vi vid vissa tillfällen lagt märke till barn som ”stökat” och sett att de slutat när de blivit påminda om vilket beteende som är önskvärt? Jag tror att det ligger en hel del i den sista förklaringen och det förundrar mig också. För om vi såg ett barn som reste sig upp ur en rullstol och började gå tror jag knappast att vi därav skulle dra slutsatsen att andra barn som sitter i rullstol säkert också kan gå om de bara vill?

En del författare säger att barn alltid gör så gott de kan. Jag vet inte om det är sant. Det jag vet är att det finns väldigt många barn som gör så gott de kan, och att de – i våra vuxna ögon – ändå inte gör gott nog. Att säga att de kan skärpa sig, att påstå att de väljer att störa, att kalla dem ouppfostrade och hävda att det måste lära sig ta ansvar för sina handlingar är precis lika respektlöst som att skälla på att den som är förlamad för att hon inte kan gå!

Men skall ungarna få bete sig hur som helst? Det måste väl ändå vara arbetsro i ett klassrum?!

Självklart skall det vara arbetsro! Att acceptera att det finns barn som har svårt att sitta still och vara tysta är inte detsamma som att acceptera kaos i klassrummet. Tvärtom! Att acceptera att det finns barn som har svårt att sitta still och vara tysta gör det lättare att skapa ordning i klassrummet. För det är först när man har accepterat förekomsten av ett fenomen som man kan agera för att hantera det. Så länge vi låtsas som att alla barn kan om de vill så kommer vi fortsätta ha problem i klassrummen!

shutterstock_182183843komp

Det är lätt att säga att det är fel att kasta ut störiga elever ur klassrummet. Men lärare är inte mer än människor! Ibland rinner ilskan helt enkelt över. Är du själv alltid samlad och ”pedagogisk”?

Nej, jag är inte alltid samlad. Jag vågar inte svära på att jag aldrig skulle släpa bort en elev i handlederna, även om jag verkligen hoppas att det inte skulle hända. Jag förstår att känslor kan rinna över. Men det betyder inte att det är rätt och riktigt! Något annat som fascinerar mig mycket är hur det kan komma sig att så många uttrycker förståelse för läraren som gjorde just detta – agerade på sina känslor och släpade ut en sjätteklassare ur salen – men anser att sjätteklassaren ifråga borde kunnat ”skärpa sig”!

Vad skall man göra istället då, när en elev hela tiden stör i klassrummet?

Att fråga vad man skall göra när en elev upprepade gånger stör i klassrummet är ungefär lika kortsiktigt och begränsat som att fråga vad man gör när det gång på gång börjar brinna i en skola. Hur släcker man bäst alla bränder? En självklar och viktig del i lösningen skulle ju då förstås vara att arbeta med förebyggande brandskydd. Kolla att alla elinstallationer är säkra. Se till att inga tändstickor eller tändare ligger framme och lockar till användning. Undvika att ha lättantändliga vätskor och material i lokalerna. Montera upp brandvarnare som meddelar innan branden fått spridning, osv. Ingen professionell brandingenjör skulle lägga huvudfokus på frågan hur man släcker bränderna när de väl uppstått! Ändå är det så ofta där fokus hamnar när det gäller pedagogiska frågor i skolans värld: ”Vad gör man när problemet väl uppstått?” Viktigast av allt måste väl ändå vara att se till att det inte uppstår? Att arbeta förebyggande. När det gäller relationsproblem (som konflikter mellan barn och vuxna ju är) tänker jag att det förebyggande arbetet ligger just i att utveckla och vårda relationen. Mitt recept på samarbetsinriktade relationer ser ut ungefär så här:

1 skopa nyfikenhet på barnets tankar
1 stor ambition att förstå barnets känslor och behov
1 fång likvärdighet och respekt
1 näve respektfull ärlighet
Riklig daglig samvaro
En rejäl nypa humor
Prestigelöshet

Vill du läsa mer om vad detta innebär och hur det kan förverkligas? Kika gärna runt här på min blogg eller läs min bok, Med känsla för barns självkänsla.

Men det är väl inte skolans uppgift att bygga relationer och uppfostra eleverna!? Föräldrarna skall uppfostra. Skolan skall förmedla kunskap.

Så tydligt uppdelat är det faktiskt inte!  Den som läser skollag och läroplan ser att skolan, utöver att förmedla kunskaper, också har ett tydligt värdegrundsuppdrag/fostransmål. I skollagens kapitel 1, paragraf 4 står tex:

Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I läroplanen för grundskolan från 2011, under rubriken ”Rättigheter och skyldigheter” formuleras uppdraget så här:
Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar.

Man kan förstås tycka vad man vill om detta, men faktum kvarstår likväl: Skolans uppdrag är betydligt mer omfattande än att förmedla kunskaper.

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 98 Kommentarer

Älskade barn, jag lovar att ALLTID försöka vara din vän!

”Jag hatar dig! Du är inte min kompis längre!”

Flickan på stranden stampade med foten och skrek till sin pappa.  Ilskan hade föregåtts av ett meningsutbyte mellan far och dotter där hon bad om en glass och han svarade nej. Hon upprepade sitt önskemål och han sa nej igen, den här gången med tillägget: ”Vi skall äta middag om en stund.” Informationen påverkade inte flickans längtan efter en glass. Hon lämnade hinken och spaden, gick fram till pappan och drog honom i benet, i riktning mot kiosken. Nu var pappans mått rågat. Han lyfte upp flickan, bar tillbaka henne till den plats i sanden där hon suttit och satte ner henne med en lätt duns: ”Nu slutar du tjata om glass, annars går vi hem!”

När flickan svarade med att skrikande säga upp vänskapen med sin far rullade han över på mage på filten. Han var tyst en stund innan han vände sig till barnets mamma som satt bredvid: ”Usch, nu fick jag dåligt samvete. Var jag för hård mot henne?” Mamman tittade upp från boken hon läste och sa med övertygelse i rösten: ”Nej, det tycker jag verkligen inte! Vi är föräldrar. Det är inte meningen att vi skall vara kompisar med henne!”

iStock_000030447274Small


”Kom ihåg att du är förälder och inte kompis med ditt barn!”

Påståenden av det här slaget är vanliga. Jag hör dem ofta från föräldrar jag möter på föreläsningar och kurser jag leder. Jag läser dem i föräldratidningar och i böcker om föräldraskap.

Jag håller inte alls med om att föräldrar skall vara föräldrar och inte kompisar med sina barn! För egen del är jag otroligt mån om att vara kompis med mina barn. För mig är vänskap liktydigt med omtanke och medkänsla. Vänskap är intresse och nyfikenhet på den andra människan. Vänskap är stöd och hjälp. Vänskap är förtroende och tillit. Vänskap är uppriktighet och respekt för olikheter. Vänskap är mod att utmana och ifrågasätta. Vänskap är att vilja vara tillsammans. Allt detta vill jag skall prägla relationerna till mina barn.

Men jag kan inte bara vara vän med mina barn. Eftersom barn inte alltid har fokus på vad de själva behöver (snarare tenderar de att fokusera på vad de just i stunden har lust med) och eftersom de ibland missar att ta hänsyn till vad som är viktigt för andra människor, vill jag också vara deras ledare. För att lära, hjälpa och stötta barnen i deras utvecklingsprocess, för att försäkra mig om att de får vad de behöver och för att i möjligaste mån också se till att deras beteenden inte gör det svårt för andra människor att få sina behov tillgodosedda.

Jag förstår att det är just detta – att föräldrar behöver vara mer än ”bara” vänner – som många avser när de hävdar att föräldrar bör vara föräldrar och inte kompisar med sina barn. Men jag hör också en del som, i likhet med mamman på stranden, tycks mena att föräldraskap är något kvalitativt helt annat än vänskap. Som ställer föräldraskap i motsats till vänskap och hävdar att föräldrar med gott samvete kan – och till och med bör – hota, straffa och muta sina barn. För de är ju föräldrar, inte kompisar…


Men är det verkligen möjligt att vara både kompis och ledare för ett barn?

Jag hävdar det. Men så har jag förmodligen också en annan syn på barn än de som hävdar att det inte är möjligt.

Uppfattningen att det inte går att vara vän och ledare samtidigt verkar falla tillbaka på en syn på barn som kortsiktiga egoistister, utan vare sig vilja eller förmåga att bry sig om andra människors behov eller mer långsiktiga konsekvenser av sitt eget handlande. Som sådana måste de styras och kontrolleras med hjälp av positiva och negativa förstärkningar (beröm, klander, hot, straff och mutor). Givet denna uppfattning är det logiskt att hävda att man inte kan vara både förälder och kompis med sitt barn. Kompisar klandrar och manipulerar ju inte varandra!

Min uppfattning om barn är en annan. Jag tycker mig se att barn från tidig ålder har både en förmåga och en vilja att förstå vad andra människor känner och behöver. Barn är också i grunden samarbetsinriktade och tar intryck av uppriktig och respektfull feedback. Det är visserligen så att barn gärna vill göra massor av saker som de vuxna ogillar. De vill äta enorma mängder glass, vara uppe halva natten och strunta i att borsta tänderna. Trots detta är barn oftast villiga att gör som föräldrarna säger åt dem. Men det finns ett viktigt villkor: De behöver ha tillit till att föräldrarna vill dem väl. Den tilliten hämtar näring i relationen. I upplevelsen av vänskap. Därför inte bara kan, utan måste, föräldrar som vill vara ledare för sina barn också vara vänner med dem!


Ett exempel hämtat från verkligheten

Hur kunde pappan i exemplet som inledde texten gjort om han lagt sig vinn om att vara både kompis med och ledare för sin dotter? Faktum är att jag har sett exempel på det också, på stranden i sommar:

Dottern: ”Jag vill ha glass!”
Pappan: ”Det kan jag mycket väl tänka mig! Du älskar ju glass!”
Flickan drog pappan i riktning mot glasskiosken och frågade hoppfullt: ”Nu?”
Pappan: ”Nej, inte nu. Inte idag. Imorgon är det lördag och då får du en glass om du vill.” Han tog henne i handen och gick fram till glassaffischen. ”Kan du visa mig vilka som är dina favoritglassar?”
De tittade tillsammans på bilden, pratade om olika smaker, delade längtan efter glass och fascinationen över hur man kan tillverka så fina, stora och goda glassar. Efter en stund sprang flickan iväg till gungorna och ropade till sin pappa att följa med. Hon fick ingen glass. Hon fick något ännu bättre: omtanke, förståelse och gemenskap.

Jag vill avsluta med ett löfte till mina barn. Ett löfte om vänskap. Och om ledarskap. Vad vill du lova dina barn?

Älskade barn! Jag lovar att jag alltid vill försöka behandla dig med respekt och omtanke. Oavsett vilka känslor du har vill jag alltid ta dem på allvar – viss om att de är verkliga och viktiga för dig. När du är glad vill jag fira med dig, när du är ledsen får du gärna sörja hos mig.

Älskade barn! När jag önskar att du skall göra något för mig vill jag be dig om det med omsorg om dina behov. När du ber mig om något vill jag överväga mitt svar och ta hänsyn till vad som är viktigt, både för dig och för mig. När du gör sådant som jag ogillar vill jag berätta det för dig, utan att klandra eller döma den du är. När vi är oeniga vill jag lägga mig vinn om att förstå vad som är viktigt för dig och jag vill också ärligt berätta om det som är viktigt för mig, snarare än att gömma mig bakom påståenden om vad man ”måste”, ”borde” och ”inte får”. Jag vill vara öppen för att söka lösningar som gör att det blir bra för både dig och mig.

Älskade barn! Det kommer att finnas tillfällen när jag använder min föräldramakt och fattar beslut som går emot din vilja. Det kommer att ske när jag upplever att jag behöver skydda dig från allvarliga faror och det kommer att ske när jag inte ser någon annan möjlighet att värna om dina eller andra människors behov. Jag lovar dig att jag även då vill försöka möta dig med respekt. Jag vill lyssna på och sträva efter att förstå vilka känslor och behov som väcks i dig av mitt beslut och jag vill varken klandra eller döma dig för det du upplever.

Älskade barn! Jag kommer inte att förmå leva upp till mina föresatser. Jag kommer att snäsa åt dig, förminska dina känslor, inte bry mig om att lyssna på dina behov. Jag kommer förmodligen att hota och muta dig och jag kommer att säga och göra sådant som väcker rädsla, skuld och skam i dig. Men jag lovar – lovar av hela mitt hjärta – att jag aldrig kommer att rättfärdiga mina överträdelser med att jag är din förälder, men inte din vän. Förklaringen kommer alltid att vara att jag är en helt vanlig och ofullkomlig människa.

Din vän Mamma

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 21 Kommentarer

Radio

Idag var jag med i programmet ”Förmiddag” i P4 Radio Stockholm. På sju minuter hann vi prata om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, om hur man kan uttrycka sina egna gränser utan att kränka barnet, om den viktiga ”varför-frågan” och om att ha dåligt samvete som förälder. Och om en del annat också faktiskt …

Du kan höra inslaget här. Hoppa fram till 3:02:45.

Blir du nyfiken på att läsa boken? Adlibris säljer den fortfarande med fin rabatt, 159 kr (ord. pris 177 kr).

Läs mer 8 Kommentarer

Men allvarligt talat David Eberhard och TV4: Vart tog respekten vägen?!

”Lär dig hantera gamla människors ilska.” Så löd rubriken på ett inslag som jag såg i tv häromdagen. Jag vill gärna referera det här för att sedan dela mina reflektioner med er.

I studion: två inbjudna experter. Den ena är vinstutdelare i ett tävlingsprogram i tv. Det gör henne visserligen inte till expert på åldringar, men hon har träffat många gamla människor och faktiskt levt tillsammans med inte mindre än fyra stycken! Den andre experten är psykiater. Han arbetar inte med åldringar, har aldrig gjort, men i likhet med programledaren har han levt tillsammans med flera stycken.

Programledaren: Det här med gamla människor som är arga, det kommer och går i perioder…?
Den kvinnliga experten: Ja, det är ju en del av livet. Det handlar mycket om de olika stadierna som en gammal person kan vara i. Jag har en 87-åring hemma som är väldigt trotsig, så det är mycket ilska hos oss just nu…
Programledaren: Så då är ju frågan hur man hanterar detta? Man drabbas ju av dåligt samvete ibland om man tar i för mycket, men man måste ju hantera det och sätta en gräns?!
Den manliga experten: Ja alltså, åldringar är ju rätt skröpliga och fysiskt svaga, så det är lätt att hantera på det sättet… Om du har en ilsken åldring som sparkas och slåss så är det bara att hålla åldringen (han illustrerar hur han menar med raka armar utsträckta framför sig) eller ta undan den. Sedan är det förstås viktigt att inte tappa behärskningen själv… Men åldringar är mycket tåligare än vi tror!
Programledaren till den kvinnliga experten: Jag skrattade gott tidigare när du berättade hur du hade hanterat en gammal människa vid ett tillfälle. Du får berätta!
Den kvinnliga experten: Jag alltså, det var Elsa, som är 87 år och som upprepar ”nåväl, nåväl” i varje mening hon säger. Jag bestämde mig för att testa ett knep för att få henne att sluta med det. Så när hon kom igång med sina ”nåväl, nåväl” igår så kände jag bara att det här är så otroligt jobbigt att lyssna på så hon måste få uppleva det själv! Så jag började göra precis som hon. Sa ”nåväl, nåväl” efter varenda litet yttrande jag gjorde.
Programledaren: Hur gick det då?
Den kvinnliga experten: Det gick bra! Hon slutade. Annars tycker jag att avleda är det bästa knepet. Att få dem att tänka på något annat när de är arga för att de inte får kaffe eller för att de vill stanna uppe en stund till på kvällen.
Programledaren: Vi har fått in en brevfråga. Det är Anna som skriver och berättar att hennes åldriga pappa skriker om det är hans son som hjälper honom i säng på kvällen. Hon brukar låta sin far skrika en stund men sedan står hon inte ut och går in och tar över från brodern.
Den manliga experten: Jag är av uppfattningen att det inte är åldringen själv som skall bestämma vem som sköter läggningen på kvällen. Jag förstår att det är jobbigt, men om man inte tar konflikten med åldringen någon gång så kommer sonen aldrig att kunna ombesörja läggningsrutinerna.
Programledaren: Vi har en fråga till! Det är kvinna som skriver om sin 92-åriga mamma att hon försöker slåss, kastar och slår i saker när hon inte får som hon vill. ”Vi har tänkt att hon kanske är understimulerad och har försökt se till att hon får komma ut en stund varje dag. Ute är allt lugnt och hon är snäll, men när vi kommer in blir det bara bråk och skrik. Hur skall vi göra?”
Den manlige experten: Det är lätt hänt att tro att en missnöjd åldring skall stimuleras. Men jag tror att åldringar måste få ha tråkigt också! Och det är ju så att ju längre tiden går och man står ut så ökar sannolikheten att åldringen lugnar sig och inser att ”jag kommer ingen vart med det här beteendet”.
Programledaren till den kvinnliga experten: Alla gamla människor är ju unika. Har du märkt någon stor skillnad på de åldringar du haft omkring dig genom åren?
Den kvinnliga experten: De är väldigt olika. Men just trotssituationerna har man ju i varje ålder. Men jag har blivit mer ”laid back” i att inte bli så ledsen när de skriker. Jag har lättare att ta konflikten och vara hård mot dem.
Programledaren: För att sammanfatta: Man hanterar gamla människors ilska genom att vara konsekvent. Låta dem skrika färdigt…
Den manlige experten: Ja, eller att inte bli så upprörd. Det är inte ett uttryck för att du är en dålig människa skulle jag säga, inte så länge du är ”good enough”. Alla åldringar skriker.
Programledaren: (Nöjt leende.) Tack för att ni kom hit. Ni får komma tillbaka och prata mer!


Nej, det var förstås inte en intervju om hur man hanterar gamla människors ilska

Hade det varit det hade du förmodligen sett rubriker i kvällstidningarna efteråt. Inlägg hade delats med vindens fart på facebook. Upprördheten hade varit stor: ”Man kan väl inte bara ignorera gamla människors protester?! Som om de inte betydde något? Och det är väl ändå inte okej att driva med gamla människor genom att härma dem? Få dem att känna sig dumma och skämmas!? De är värda mer respekt än så! Och att påstå att alla åldringar skriker och att man därför inte behöver ta åt sig, vad är det för konstigt argument? (Föreställ dig ett företag där man avfärdade personalens protester som irrelevanta eftersom alla i personalen klagade!)”

Men det var som sagt inte en intervju om gamla människor. Det var en intervju om hur man hanterar barns ilska. Byt ut ”åldring” mot ”barn” i texten ovan så får du en ganska god bild av hur intervjun faktiskt lät. (Episoden med 87-åriga Elsa som upprepade ”nåväl” handlade i ursprungsintervjun om hur mamman härmat sin treåring när han låg på golvet i mataffären och skrek.) Och nej, det är inte många som har förfasat sig över intervjun. Inga virala stormar har dragit fram i de sociala medierna under det dryga ett och ett halva dygn som gått sedan intervjun sändes. Inte ens en liten bris faktiskt. (Här är den enda kommentaren jag hittat.)

Varför uteblir tittarnas reaktioner när det handlar om barn?

Och varför ifrågasätter programledaren och journalisten Jesper Börjesson inte det som ”experterna” Magdalena Graaf och David Eberhard säger? Inte en enda kritisk eller ifrågasättande invändning gör han under de elva minuter intervjun pågår! Låt mig upprepa de sätt som experterna föreslår för att hantera barns ilska:

–          att med muskelstyrka ”hantera” barnets ilska
–          att härma barnet i syfte att få henne att inse att hon är löjlig
–          att få barnet som uttrycker ilska att tänka på något annat
–          att hålla fast vid sin egen ståndpunkt utan att ge med sig
–          att vara hård mot barnet

Hur kan en journalist bara skratta och hålla med när de han intervjuar uttrycker att detta är bra sätt att möta en annan människa!? Varför skall vi bemöta barn på sätt som vi inte skulle bemöta andra människor på? Varför skall vi bemöta barn på sätt som vi inte själva skulle gilla att bli bemötta? Vore inte detta ganska motiverade frågor att ställa för en journalist som väl förhoppningsvis fått utbildning i ett kritiskt förhållningssätt?


Det som inte sägs

Ja, jag upprörs över det som experterna i programmet pratar om och föreslår eftersom det inte alls funkar med mitt behov av respekt för andra människor, oavsett om de är stora eller små. Men jag blir faktiskt än mer upprörd av det som de inte pratar om, nämligen barnets perspektiv. Tror Graaf och Eberhard att barn saknar förmåga att tänka och känna (något annat än ilska då förstås)? Eller är barns tankar och känslor inte viktiga? Eller råkade de kanske helt enkelt bara glömma bort barns perspektiv just den här dagen?

För mig står det helt klart att om vi skall kunna hantera barns ilska på ett respektfullt sätt så måste vi börja med att förstå orsakerna till barns ilska. Och det duger inte att, som Graaf och Eberhard gör, förklara den med olika ”perioder”: trots, förpubertet och pubertet. Som om all ilska under flera år av barnens uppväxt inte behöver förstås eller bemötas som något annat än en negativ biverkan av fysiologisk utveckling. Tänk om det i själva verket är något annat som inträffar i barnens liv i dessa perioder? Något som vi vuxna behöver förstå och hjälpa dem med (tex självständighetsutveckling)? Tänk om barnens ilska är ett uttryck för att de inte får den förståelse och den hjälp som de behöver? Hur bra hanterar vi då hela grejen när vi ignorerar barnens ilska? (Eberhard använder förvisso ordet ”härbärgera” med hänvisning till psykiatrin, men i mina öron låter hans form av härbärgering förvillande lik ignorans.)

Men låt oss för ett ögonblick ändå acceptera Graaf och Eberhards tanke om att det finns perioder i barns utveckling när de är ilskna utan andra orsaker än rent fysiologiska. Betyder det då att all ilska under dessa perioder kan skrivas på detta konto? Finns det inga orättvisor i barns liv i två-treårsåldern, i förpubertet och pubertetet? Blir barn aldrig kränkta under dessa perioder i livet? Annorlunda uttryckt: är all ilska hos ett barn i dessa livsfaser omotiverad? Om svaret på den frågan är nej, om det faktiskt finns motiverad ilska hos barn, uppstår frågan hur lämpligt det är att vi ”hanterar” barnens ilska genom att hålla dem ifrån oss med muskelstyrka, avleda deras uppmärksamhet, driva med dem eller bara stålsätta oss mot deras ilska? Vad lär vi dem då om empati? Om förståelse? Om respekt?

Det andra som jag också tycker att vi bör göra för att hantera barns ilska på ett respektfullt sätt är att försöka förstå hur barnet upplever sin ilska. Ett barn som har ett ”trotsutbrott” eller ett ”raserianfall” (som vi vuxna väljer att kalla det) känner sig förmodligen rädd. Det kan vara mycket skrämmande att uppleva starka känslor och än mer så om man dessutom förlorar kontrollen över dessa känslor. Att i detta läge mötas av en förälder som tex håller en på armlängs avstånd, skickar iväg en till ett annat rum eller härmar det man själv gör är förmodligen allt annat än hjälpsamt för barnet. Jag är övertygad om att barnet skulle vara betydligt mer hjälpt av att mötas av tröst, förståelse, lugn och trygghet. (Självfallet kan man samtidigt ibland behöva skydda både personer och prylar i omgivningen.) Om man behöver prata om det som hände är det mer meningsfullt att göra det efteråt, när ilskan fått klinga av, och både barn och vuxen har förutsättningar för kontakt och lyssnande.


Vuxnas och barns perspektiv

Om vi tar i beaktande att barnets ilska kan vara skrämmande för barnet och att den dessutom kan vara motiverad av andra orsaker än rent fysiologiska tycker jag att svaret på frågan hur man skall ”hantera” barnets ilska – givet att vi värnar barns psykiska välbefinnande – rimligen bör inkludera ett barnperspektiv. Inte bara ett vuxenperspektiv!

Låt oss till exempel titta på nattningskonflikten, som i den ursprungliga intervjun handlar om en sexåring som vill att mamman nattar honom och skriker om pappan gör det. David Eberhard säger att han visserligen förstår att mamman ger med sig eftersom det är så jobbigt när barnen skriker, men att han samtidigt tycker att det är föräldrarna som skall bestämma vem som nattar: ”Om man inte tar den konflikten någon gång så kommer ju pappan aldrig att kunna lägga.” Eberhards verklighetsbild är svartvit. Antingen vinner barnet konflikten, eller så vinner föräldern.

Men tänk om barnet inte bara bråkar för att bråka, för att han är i en utvecklingsfas. Tänk om han bråkar eftersom det är något som är viktigt för honom, på riktigt? Kanske nattar mamma och pappa på olika sätt? Kanske säger inte pappa de saker han behöver höra för att kunna somna tryggt? Kanske har han behov av att prata om vad som hänt under dagen och mamma är mycket bättre på att lyssna? Kanske hjälper mammas ryggmassage bättre än pappas sagoläsning när det gäller att slappna av och komma till ro? Genom att fråga pojken, lyssna på hans svar och verkligen försöka förstå skulle det kanske visa sig att det inte alls finns någon konflikt som behöver ”tas”! Kanske kan pappa ändra lite på sina nattningsrutiner så att pojken kan acceptera att det är han som nattar? Kanske kan mamma göra det där som är viktigt för honom (till exempel lyssna på hur hans dag varit) vid något annat tillfälle än just vid nattningen? Kanske vill mamma ta alla nattningar när hon förstår hur viktiga de är för sonen (och i gengäld kanske pappan kan ta hand om alla väckningar och frukostar)? Jag är övertygad om att det finns lösningar bortom svart och vitt. Lösningar där alla vinner. Men man måste förstås vara öppen för att söka sådana lösningar och öppen för att ett barn ilska kan vara lika sann och betydelsebärande som andra människors ilska.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Fem tips till dig som har trotsiga barn

 

Läs mer 42 Kommentarer

Om föräldrarna inte är auktoritära blir barnen gränslösa. Eller?!

Disciplin, straff och reprimander.

Det allra flesta av oss är överens om att detta är inslag som vi inte vill se i relationer mellan män och kvinnor, vita och svarta, medelålders och gamla. Jag längtar efter en värld där det är lika självklart att dessa inslag inte heller hör hemma i relationer mellan vuxna och barn.

Det fascinerar mig att denna längtan ofta tolkas som en längtan efter gränslöshet, otydlighet och eftergivenhet. När jag säger att jag vill se relationer mellan vuxna och barn som inte inkluderar disciplin, straff och reprimander uppfattas det ofta som att jag tycker att barn skall få göra precis vad de har lust med, oavsett hur det påverkar andra människor. Som om det bara fanns två alternativ när det gäller relationer mellan vuxna och barn (till skillnad från relationer mellan män och kvinnor, vita och svarta, medelålders och gamla): Om man inte är auktoritär så måste det betyda att man är eftergiven och låter barnen göra precis som de vill. Så är det förstås inte!

 Brat

Personligen vill jag inte använda mig av vare sig hot, straff, mutor eller kränkningar i mitt föräldraskap. Jag är samtidigt övertygad om att barn, precis som vi vuxna, mår bra av ordning och tydlighet. Barn vill och behöver veta vad som gäller i olika situationer, vad andra människor gillar och ogillar, längtar efter och vill undvika. Ingen, varken barn eller vuxen, mår bra av eller vill leva med människor som är otydliga med sina egna gränser.

Självklart behöver vi vuxna uttrycka våra gränser och tydliggöra vad vi accepterar och inte accepterar! Om mitt barn kastar spelpjäserna när spelet går dåligt för henne så reser jag mig förmodligen och går därifrån. Om mitt barn inte sitter still på restaurangen är det möjligt att jag tar med henne hem. Om mitt barn lämnar sina kläder på golvet i hallen berättar jag för henne hur jag vill ha det och vad som är viktigt för mig.

För mig är den viktigt frågan hur jag är i dessa sammanhang. Vilket budskap jag förmedlar med hjälp av ord, kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck. Sänder jag signalen: ”Det här är viktigt för mig. Det här accepterar jag och det här accepterar jag inte därför att…”? Eller sänder jag signalen: ”Du duger inte. Du borde skämmas. Du borde veta bättre.” Annorlunda uttryckt: Har jag fokus på mina egna behov eller har jag fokus på barnets fel och brister? Stor skillnad. Det ena väcker (förhoppningsvis) barnets empati och förståelse. Det andra väcker rädsla, skuld och skam hos barnet.

Jag vill inte se lydiga barn. De verksamma ingredienserna i lydnad är rädsla, skuld och skam. När barnen lyder oss vuxna gör de det för att slippa uppleva skuld och skam eller för att de är rädda för oss. Man kan förstås välja att uttrycka det som att de har ”respekt” för oss, men det är inte den sortens hierarkiskt präglad respekt jag längtar efter att se.

Det jag vill se är samarbete mellan vuxna och barn. Jag längtar efter en värld där vuxna och barn försöker förstå varandra och är måna om att hitta lösningar som fungerar för alla. När barnen är små ligger ansvaret för att hitta sådana lösningar fullt ut på de vuxna. I takt med att barnen växer och blir mer språkligt och kognitivt utvecklade kan barnen också vara med och ta ansvar för att hitta lösningar som tillgodoser allas behov. Till skillnad från när det gäller lydnad finns det ingen quick-fix för att uppnå samarbete. (De snabba lösningarna för att få lydnad heter hot, straff, mutor och kränkningar.) Samarbete är något som uppstår i en relation mellan vuxen och barn. En långsiktig relation där den vuxne tar ansvar för kvaliteten i umgänget. En relation där de verksamma ingredienserna är intresse, respekt (likvärdig och dubbelriktad), empati, ärlighet och åtminstone en liten gnutta humor.

Vad vill du ha? Lydiga barn, gränslösa barn eller barn som väljer att samarbeta?

—-

*KURS I KOMMUNIKATION OCH KONFLIKTHANTERING MED BARN OCH UNGA*

Den 20 oktober startar jag nästa kurs i Stockholm. Kursen riktar sig till både föräldrar och pedagoger. Du kan läsa mer om kursen och anmäla dig här –>

Mer på samma tema:

Är barn verkligen empatiska?
Vill du har lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?
Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Artikelserie om gränser med respekt)

 

Läs mer 40 Kommentarer