Poster taggade ‘gränser’

Skolan kan faktiskt inte vara rolig hela tiden!

”Du skriver om elever som kastar stolar och smäller i dörrar för att de tappar kontrollen och inte kan uppföra sig. Men jag tänker på de där eleverna, som inte tappar kontrollen, men som ändå inte gör det som är rätt, eftersom skolarbetet är tråkigt.

Ungefär så lät en kommentar jag fick på bloggen när jag nyligen skrev om stöket i skolan, och hävdade att barn som ”inte uppför sig” i skolan, gör det för att omgivningens krav överstiger deras förmågor.

Kommentatorn utvecklade vidare, vilka barn hon menade:

”De barn som helt enkelt tycker att det är roligare att spela på mobilen i korridoren än att gå på mattelektionen. De som skrattar åt lärarens maktlöshet och springer iväg med kompisarna för att busa istället för att ta tag i det jobbiga att gå på lektionen. De som hellre har suddkrig än att lyssna på det som sägs för att det helt enkelt är för tråkigt och de ser ingen vits med att göra det som är tråkigt och ansträngande när man kan strunta i det. De som inte är motiverade att lära sig tråkiga skolsaker.”

Så här svarar jag:

Hej!

Jag tolkar det du skriver som att du tror att barn som inte gör det de skall i skolan (som spelar på mobilen, skolkar, kastar sudd) gör det för att det tycker att skolarbetet är trist eller lite motigt? Där skiljer vi oss i så fall åt. Jag har hittills inte hört talas om en enda elev som väljer att bete sig så här, bara för att skolarbetet är tråkigt eller lite motigt. Däremot har jag stött på och hört talas om många elever som gör så här för att:

– skolarbetet är alldeles för svårt. Istället för att försöka och misslyckas så väljer eleven att inte försöka och att säga att det är ”trist”. Att säga att det är för svårt är ju att blotta sin egen oförmåga och erkänna sin otillräcklighet. Mindre sårbart då, att skylla på att uppgiften är tråkig eller meningslös.
– skolarbetet är alldeles för lätt. Att dag ut och dag in sitta i ett klassrum och känna sig understimulerad kan leda till att barnet hittar på annat för att hålla sig sysselsatt.
– de har ångest och när man sätter sig ner och omgivningen stillnar så ökar ångesten
– de inte har den förmåga, eller de förutsättningar, som krävs för att koncentrera sig på skolarbetet
– de inte förstår varför de skall göra vissa uppgifter. Jag har själv samma problem med att utföra uppgifter som jag inte begriper syftet med. Om min chef säger åt mig att hoppa på ett ben runt skrivbordet vill jag gärna förstå varför jag skall göra det, innan jag bestämmer mig för om jag vill göra det eller inte. Är det månne likadant för dig?
– de saknar tillit till att de vuxna vill dem väl. Om jag och min chef har en relation som är präglad av ömsesidig tillit, där min upplevelse är att hon alltid vill mig väl och fattar beslut som är bra för både mig och gruppen, kan jag kanske tänka mig att hoppa ett varv runt skrivbordet, utan att förstå varför. Men om jag inte riktigt känner min chef eller litar på att hon vill mig väl (senast igår skällde hon på mig för något jag inte hade gjort), då sitter jag hellre kvar med både armar och ben i kors.
– bli sedda. Den som saknar gemenskap och acceptans och upplever att omgivningen inte i tillräcklig utsträckning ser en, kan ta till radikala strategier för att göra någon form av utslag på de vuxnas och klasskamraternas radar.

Så, jag tror helt enkelt inte på din premiss, att barn struntar i att uppföra sig väl för att det är tråkigt. Skrapar vi lite på ytan och försöker förstå barnen, så är jag övertygad om att det finns annat än brist på ”jävlar anamma” bakom deras beteenden.

Men så här var det ju inte förr!

”När jag var ung gjorde man som läraren sa. Om en elev hade ångest eller inte förstod syftet med en uppgift… Det spelade ingen roll! Man gjorde det man skulle ändå. Dagens unga har inte samma pliktkänsla.”

Just den här invändningen kommer inte från ovan nämnda kommentator, men eftersom den är väldigt vanlig, vill jag ändå ta upp den.

Bortsett från att jag inte är säker på att minnesbilden är helt sann (min far och farfar har berättat om mycket ”jäkelskap” som eleverna sysslade med, även när de gick i skolan), finns det en väldigt viktig skillnad mellan dagens skola och den skola som fanns för några generationer sedan: synen på den önskvärda relationen mellan lärare och elev. Idag är målet en ömsesidigt respektfull relation, där lärare och elev samarbetar. Tidigare var målet att eleven skulle lyda läraren. I syfte att uppnå det hade läraren möjlighet och rättighet att använda metoder som tillfogade barnet både fysiskt och psykiskt lidande.

Förmodligen skulle lärare även idag kunna skrämma eller kränka åtminstone en del elever till att sitta still och vara tysta under lektionstid. Men vilka andra konsekvenser skulle det få? Hur skulle eleven må? Vilka effekter skulle elevens mående få för eleven själv, på klasskamraterna, på samhället? Vad skulle eleven lära sig om att bemöta andra människor med empati, omtanke och respekt? Vilka effekter skulle hot, straff och kränkningar i klassrumsmiljön ha på övriga elevers mående, kunskapsinlärning och empatiska utveckling? Att fundera kring dessa frågor är nog för att jag skall känna mig övertygad om att hot, straff och kränkningar inte hör hemma i en skola vars mål är att ”varje elev tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling” och där verksamheten ”skall präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet” (Läroplan för grundskolan 2011, kap 1 och 2).

Menar du att vi skall tillåta ungarna att bete sig hur som helst i skolan, Petra?

Jag får frågan ibland. Om jag inte gillar tanken på att straffa och skrämma barnen till lydnad, måste det – enligt vissa personers dikotoma sätt att resonera – betyda att jag tycker att vi skall acceptera stök och bristande arbetsro i skolan. Som om det bara fanns två handlingsalternativ. Så är det nu, tack och lov, inte.

Som jag argumenterade för i inledningen av texten, är jag övertygad om att när barn inte beter sig på det sätt som omgivningen förväntar sig, beror det på att något hindrar dem. Antingen saknar de färdigheter som krävs för att bete sig på önskat sätt, eller så förmår de inte att göra det som förväntas av dem eftersom något annat behov måste bli tillgodosett först. Ett logiskt första steg på vägen mot ett förändrat beteende blir därför att ta reda på vad det är som hindrar barnet: Vilka färdigheter saknar barnet och/eller vilka behov behöver barnet få tillgodosedda för att kunna göra det som omgivningen önskar? Nästa steg blir att hjälpa barnet, genom att ge henne stöd i att utveckla de färdigheter som behövs, ge henne hjälpmedel för att kompensera för de bristande färdigheterna och/eller hjälpa henne att få de andra behov, som hindrar henne från att uppföra sig som önskat, tillgodosedda.

Och hur tror du att en lärare skall hinna detta i dagens skola, med knappa resurser?

Jag vet förstås att lärare är under hård press och att arbetsmiljön för många lämnar mycket övrigt att önska. Och då är det kanske det vi skall prata om i den offentliga debatten framöver!? Hur pedagoger och föräldrar tillsammans kan arbeta för att förändra arbetsmiljön i skolan, för både lärare och elever. Istället för att ägna tid och energi åt att prata om det som faktiskt är omöjligt: att få alla elever att uppföra sig ”bra” – utan att vare sig undervisningen, miljön eller bemötandet anpassas efter deras förutsättningar och behov.

Mer på samma tema:

Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!
Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna  skolan?!
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över


* P O C K E T N Y H E T ! *
Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som pocket! Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

 

Läs mer 15 Kommentarer

Stöket i skolan: Många elever kan egentligen uppföra sig, men de vill inte!

Den senaste veckan har det pågått en intensiv debatt i sociala medier kring föräldrars ansvar för sina barn beteenden i skolan. Startskottet för debatten var ett satiriskt filmklipp där skådespelerskan Louise Nordahl spelade en lärare som uppmanade föräldrar ”att uppfostra sina söndercurlade jävla ungar till att bete sig som folk i skolan”. Den massiva, positiva, uppmärksamhet som klippet fått, både från föräldrar och pedagoger, tyder på en allmänt spridd uppfattning om att många barn som beter sig dåligt i skolan, gör det för att föräldrarna inte tagit sitt föräldraansvar och uppfostrat dem ordentligt.

Jag har funderat en hel del på vilka föreställningar som ligger bakom påståendet att barns dåliga uppförande i skolan beror på att föräldrarna inte tar ansvar för och uppfostrar sina barn. Jag har läst kommentarsfält och frågat runt och hittat två återkommande föreställningar: att föräldrar inte är tillräcklig tydliga med vad som gäller i skolan och att föräldrar inte ger barn tydliga konsekvenser när de beter sig illa i skolan.

Båda föreställningarna utgår från att barnet kan uppföra sig väl, men att hen

a) saknar information om vilket som är det önskade beteendet – förmodligen för att föräldrarna inte berättat det tillräckligt tydligt

eller

b) inte vill uppföra sig väl – förmodligen för att föräldrarna inte ”motiverat” barnet tillräckligt

Det första alternativet – att barn beter sig illa i skolan för att de inte vet vilket som är det önskade beteendet – har jag väldigt svårt att tro på. Min upplevelse är att barn som inte beter sig enligt normen i skolan översköljs av en ständig ström av beteendekorrigerande information från vuxet håll: ”Sitt still”, ”Det är inte okej att kalla någon för idiot”, ”Slåss inte”, ”Låt bli att pilla på mobilen”, ”Du får inte kasta boll inne, bara ute.” Så även om det skulle vara så att barnen som beter sig illa inte får information från föräldrarna, är de näppeligen okunniga om vilket som är det påbjudna beteendet i skolan.

Det andra alternativet då? Att barnet kan uppföra sig väl, men avstår från att göra det för att hen inte vill. Visa mig ett sådant barn, säger jag. Ett barn som egentligen kan uppföra sig väl, men som väljer att inte gör det.

* Nej, att du sett barnet uppföra sig väl vid ett eller ett par tillfällen är inte nog för att jag skall tro på påståendet att barnet är omotiverat och ”kan om hon vill”. En gång lyckades jag göra en volt på studsmattan, det betyder inte att jag alltid klarar det – även om jag verkligen vill.

* Nej, att andra barn klarar av att uppföra sig väl är inte heller nog. Barn är olika, som du säkert vet.

* Nej, att du tycker att barnet borde klara av att uppföra sig väl duger inte heller. Den uppfattningen säger en hel del om dina önskemål, men den säger faktiskt ingenting om barnets förmågor.

Jag går till mig själv. Det händer att jag beter mig illa. Att jag snäser, kallar andra fula saker, smäller i dörrar och skriker. Varje gång beror det på att jag känner mig överväldigad, att jag just då inte förmår hantera mina känslor på ett bättre sätt och lägga band på mitt beteende. Ingen gång beror det på att jag helt enkelt inte vill bete mig lämpligt.

Hur är det för dig? Har det någon gång hänt att du har betett dig illa? Att du snäst, kallat andra för fula saker, smällt i dörrar eller skrikit? Har det då berott på:

a) att du helt enkelt bara inte ville bete dig på ett passande sätt?

b) att du känt dig överväldigad och inte förmått bete dig på ett bättre sätt?

Tänk om barnen är som du och jag! Om de, när de uppför sig illa i skolan, gör det för att omgivningens krav överstiger deras förmågor. Att de blir stressade och överväldigade av att gång på gång inte kunna och klara det som de förväntas kunna och klara. Att det leder till att de inte förmår hålla ihop sig själva och uppföra sig väl.

Visa mig ett barn som kastar stolar i klassrummet, som kallar sina klasskamrater för dumma saker, som slåss och knuffas och som egentligen kan och förmår göra rätt – men ändå väljer att göra fel. Tills dess att motsatsen är bevisad kommer jag att fortsätta utgå från att barn gör rätt om de kan och förmår. Att inte utgå från det, tycker jag, uppriktigt sagt, tyder på en ganska unken barnsyn.

När du inte vet varför jag gör som jag gör, vill jag gärna att du tolkar mig välvilligt.
När jag inte vet varför du gör som du gör, antar jag att du vill att jag tolkar dig välvilligt?
Låt oss göra detsamma när det gäller våra barn.

Mer på samma tema:

Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!
Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna i skolan!?

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 25 Kommentarer

Alla barn är olika. Därför kan vi inte bemöta dem som om de vore lika

– Du säger väldigt ofta vad föräldrar inte skall göra, men du säger sällan vad man skall göra istället!

Jag får kommentaren ganska ofta här på bloggen. Det stämmer ju att jag är mycket tydligare med vad jag anser att föräldrar bör undvika än jag är med vad de bör göra istället.

Jag föreställer mig att våra barn är som plantor och att vi föräldrar är trädgårdsmästare. Det finns viss hantering som inga plantor mår bra av: Totalt mörker, avsaknad av vatten och näring, växtgifter, att någon hackar på rotsystemet eller plockar bort alla blomblad, för att bara nämna något av allt det som skadar alla sorters trädgårdsväxter.

Samtidigt är alla plantor olika och de optimala förutsättningarna för att de skall trivas och utvecklas skiljer sig åt. Penséer, pampasgräs, löjtnantshjärtan, vinbärsbuskar och rosor behöver olika former av omsorg. Om trädgårdsmästaren följde samma metod i sin hantering av dem – placerade dem på samma ställe i trädgården, vattnade dem lika ofta och mycket, gav dem lika mycket näring och klippte ner dem på samma sätt och vid samma tidpunkt – skulle några säkert klara sig okej, men andra skulle vissna och somliga förmodligen dö.

På samma sätt som om jag vände mig till trädgårdsmästare blir min kommunikation till dig som förälder därför med nödvändighet generell och lite vag när det gäller vad som behöver göras. Alla barn är olika och behöver bli mötta och omhändertagna utifrån just sina förutsättningar. Vad vore jag för trädgårdsexpert om jag gav specifika råd om trädgårdsodling, utan kunskap om trädgården och växterna i den?! Hur oprofessionellt vore det inte om jag gav specifika råd om hur föräldrar skall göra i specifika situationer, utan kunskap om barnet och barnets miljö?

Titta på ditt unika barn, titta på miljön runt ditt barn. Vad tror du, utifrån detta, att ditt barn behöver för att trivas och utvecklas?

Läs mer 2 Kommentarer

Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna i skolan?!

Tänk dig en skolklass på utflykt. De kommer till en trappa. De måste gå uppför trappan för att komma till målet för utflykten. En flicka, Lisa, protesterar. Hon vill inte fortsätta. Läraren förklarar och lirkar med Lisa: ”Vi måste uppför den här trappan. Det är däruppe som vår samlingsplats ligger. Det är fint däruppe! Kom med nu, Lisa!”

När Lisa fortfarande inte kommer börjar läraren gå uppför trappan för att visa henne hur man gör. Lisa stannar ändå längst ner vid trappan och skriker ännu högre. Hon förstör lugnet för de andra barnen. Det är förstås inte okej! Läraren tillrättavisar: ”Kom igen nu Lisa, så jobbigt är det inte att gå uppför en trappa!”

Lisa slutar skrika och övergår till ett mer gnällande läte samtidigt som hon tar fram äpplebitar ur en påse och börjar kasta på sina klasskamrater. Läraren får nog! Varken hon eller de andra eleverna skall behöva acceptera den här typen av störande beteenden. Hon vässar tonen i rösten: ”Du förstör för dina kompisar när du håller på så här. Nu gör du som jag säger! Gå uppför trappan som de andra barnen eller så är du inte välkommen här! Hur skall du ha det!?”

Lisa börjar skrika högljutt igen, men rör sig inte ur fläcken. Läraren konstaterar med uppenbar ilska i rösten: ”Okej! Du har själv valt. Kom inte och säg något annat sedan!”

Hon tar ett fast grepp om Lisas rullstol och rullar tillbaka henne till skolhuset.

Nej, det här skulle förstås aldrig hända

Och om det ändå hände skulle protesterna inte låta vänta på sig. Rop om bristande respekt och förståelse skulle, med alla rätt förstås, ljuda vida omkring. Att begära av Lisa, som är förlamad från midjan och ner, att hon skall gå uppför en trappa är förstås helt orimligt. Hon vill ju inget hellre än att kunna gå, att vara som alla andra, men hon kan inte! Lisa gör så gott hon kan, det förstår ju vem som helst!

Det fascinerar mig att lika mycket förståelse som finns för de begränsningar som fysiska funktionsnedsättningar innebär när det gäller barns förmågor att ”skärpa sig” och ”göra som alla andra”, lika lite förståelse tycks finnas när det gäller neuropsykiatriska och psykiska funktionsnedsättningar! Nyligen beslutade tingsrätten i Lund att avvisa skadeståndskravet från en familj vars 12-årige son släpades i handlederna ut ur klassrummet när han störde klassen genom att fila med en linjal på bänken. Gång på gång har jag läst positiva tillrop och gillande kommentarer på facebook och i bloggvärlden. ”Äntligen lite sunt förnuft i Skolsverige!”, ”Skönt med en tydlig signal om att det inte är okej att störa i klassrummet!”, ”Så jävla rätt! Ut med buset ur klassrummet!” På Expressens ledarsida kommenteras domen med ett påstående om att det ibland är rätt att kränka barn som ”lever rövare”. Vice ordföranden för Lärarnas Riksförbund har också uttalat sig positiv till utfallet i tingsrätten. ”Det är glädjande att man nu stöttar lärarna i deras arbete att upprätthålla en arbetsro i klassrummet.”

Men alltså, vilken är skillnaden mellan Lisa som inte kan röra på sig och Pelle som inte kan sitta still och vara tyst? Varför tror sig så många veta att Lisa gör så gott hon kan, men att Pelle nog kan skärpa till sig ”om han bara vill”? Är det för att Lisas funktionsnedsättning syns på utsidan? Är det för att vi själva ibland ”betett oss störigt”, men förmått skärpa till oss? Är det för att vi vid vissa tillfällen lagt märke till barn som ”stökat” och sett att de slutat när de blivit påminda om vilket beteende som är önskvärt? Jag tror att det ligger en hel del i den sista förklaringen och det förundrar mig också. För om vi såg ett barn som reste sig upp ur en rullstol och började gå tror jag knappast att vi därav skulle dra slutsatsen att andra barn som sitter i rullstol säkert också kan gå om de bara vill?

En del författare säger att barn alltid gör så gott de kan. Jag vet inte om det är sant. Det jag vet är att det finns väldigt många barn som gör så gott de kan, och att de – i våra vuxna ögon – ändå inte gör gott nog. Att säga att de kan skärpa sig, att påstå att de väljer att störa, att kalla dem ouppfostrade och hävda att det måste lära sig ta ansvar för sina handlingar är precis lika respektlöst som att skälla på att den som är förlamad för att hon inte kan gå!

Men skall ungarna få bete sig hur som helst? Det måste väl ändå vara arbetsro i ett klassrum?!

Självklart skall det vara arbetsro! Att acceptera att det finns barn som har svårt att sitta still och vara tysta är inte detsamma som att acceptera kaos i klassrummet. Tvärtom! Att acceptera att det finns barn som har svårt att sitta still och vara tysta gör det lättare att skapa ordning i klassrummet. För det är först när man har accepterat förekomsten av ett fenomen som man kan agera för att hantera det. Så länge vi låtsas som att alla barn kan om de vill så kommer vi fortsätta ha problem i klassrummen!

shutterstock_182183843komp

Det är lätt att säga att det är fel att kasta ut störiga elever ur klassrummet. Men lärare är inte mer än människor! Ibland rinner ilskan helt enkelt över. Är du själv alltid samlad och ”pedagogisk”?

Nej, jag är inte alltid samlad. Jag vågar inte svära på att jag aldrig skulle släpa bort en elev i handlederna, även om jag verkligen hoppas att det inte skulle hända. Jag förstår att känslor kan rinna över. Men det betyder inte att det är rätt och riktigt! Något annat som fascinerar mig mycket är hur det kan komma sig att så många uttrycker förståelse för läraren som gjorde just detta – agerade på sina känslor och släpade ut en sjätteklassare ur salen – men anser att sjätteklassaren ifråga borde kunnat ”skärpa sig”!

Vad skall man göra istället då, när en elev hela tiden stör i klassrummet?

Att fråga vad man skall göra när en elev upprepade gånger stör i klassrummet är ungefär lika kortsiktigt och begränsat som att fråga vad man gör när det gång på gång börjar brinna i en skola. Hur släcker man bäst alla bränder? En självklar och viktig del i lösningen skulle ju då förstås vara att arbeta med förebyggande brandskydd. Kolla att alla elinstallationer är säkra. Se till att inga tändstickor eller tändare ligger framme och lockar till användning. Undvika att ha lättantändliga vätskor och material i lokalerna. Montera upp brandvarnare som meddelar innan branden fått spridning, osv. Ingen professionell brandingenjör skulle lägga huvudfokus på frågan hur man släcker bränderna när de väl uppstått! Ändå är det så ofta där fokus hamnar när det gäller pedagogiska frågor i skolans värld: ”Vad gör man när problemet väl uppstått?” Viktigast av allt måste väl ändå vara att se till att det inte uppstår? Att arbeta förebyggande. När det gäller relationsproblem (som konflikter mellan barn och vuxna ju är) tänker jag att det förebyggande arbetet ligger just i att utveckla och vårda relationen. Mitt recept på samarbetsinriktade relationer ser ut ungefär så här:

1 skopa nyfikenhet på barnets tankar
1 stor ambition att förstå barnets känslor och behov
1 fång likvärdighet och respekt
1 näve respektfull ärlighet
Riklig daglig samvaro
En rejäl nypa humor
Prestigelöshet

Vill du läsa mer om vad detta innebär och hur det kan förverkligas? Kika gärna runt här på min blogg eller läs min bok, Med känsla för barns självkänsla.

Men det är väl inte skolans uppgift att bygga relationer och uppfostra eleverna!? Föräldrarna skall uppfostra. Skolan skall förmedla kunskap.

Så tydligt uppdelat är det faktiskt inte!  Den som läser skollag och läroplan ser att skolan, utöver att förmedla kunskaper, också har ett tydligt värdegrundsuppdrag/fostransmål. I skollagens kapitel 1, paragraf 4 står tex:

Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I läroplanen för grundskolan från 2011, under rubriken ”Rättigheter och skyldigheter” formuleras uppdraget så här:
Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar.

Man kan förstås tycka vad man vill om detta, men faktum kvarstår likväl: Skolans uppdrag är betydligt mer omfattande än att förmedla kunskaper.

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 99 Kommentarer

Älskade barn, jag lovar att ALLTID försöka vara din vän!

”Jag hatar dig! Du är inte min kompis längre!”

Flickan på stranden stampade med foten och skrek till sin pappa.  Ilskan hade föregåtts av ett meningsutbyte mellan far och dotter där hon bad om en glass och han svarade nej. Hon upprepade sitt önskemål och han sa nej igen, den här gången med tillägget: ”Vi skall äta middag om en stund.” Informationen påverkade inte flickans längtan efter en glass. Hon lämnade hinken och spaden, gick fram till pappan och drog honom i benet, i riktning mot kiosken. Nu var pappans mått rågat. Han lyfte upp flickan, bar tillbaka henne till den plats i sanden där hon suttit och satte ner henne med en lätt duns: ”Nu slutar du tjata om glass, annars går vi hem!”

När flickan svarade med att skrikande säga upp vänskapen med sin far rullade han över på mage på filten. Han var tyst en stund innan han vände sig till barnets mamma som satt bredvid: ”Usch, nu fick jag dåligt samvete. Var jag för hård mot henne?” Mamman tittade upp från boken hon läste och sa med övertygelse i rösten: ”Nej, det tycker jag verkligen inte! Vi är föräldrar. Det är inte meningen att vi skall vara kompisar med henne!”

iStock_000030447274Small


”Kom ihåg att du är förälder och inte kompis med ditt barn!”

Påståenden av det här slaget är vanliga. Jag hör dem ofta från föräldrar jag möter på föreläsningar och kurser jag leder. Jag läser dem i föräldratidningar och i böcker om föräldraskap.

Jag håller inte alls med om att föräldrar skall vara föräldrar och inte kompisar med sina barn! För egen del är jag otroligt mån om att vara kompis med mina barn. För mig är vänskap liktydigt med omtanke och medkänsla. Vänskap är intresse och nyfikenhet på den andra människan. Vänskap är stöd och hjälp. Vänskap är förtroende och tillit. Vänskap är uppriktighet och respekt för olikheter. Vänskap är mod att utmana och ifrågasätta. Vänskap är att vilja vara tillsammans. Allt detta vill jag skall prägla relationerna till mina barn.

Men jag kan inte bara vara vän med mina barn. Eftersom barn inte alltid har fokus på vad de själva behöver (snarare tenderar de att fokusera på vad de just i stunden har lust med) och eftersom de ibland missar att ta hänsyn till vad som är viktigt för andra människor, vill jag också vara deras ledare. För att lära, hjälpa och stötta barnen i deras utvecklingsprocess, för att försäkra mig om att de får vad de behöver och för att i möjligaste mån också se till att deras beteenden inte gör det svårt för andra människor att få sina behov tillgodosedda.

Jag förstår att det är just detta – att föräldrar behöver vara mer än ”bara” vänner – som många avser när de hävdar att föräldrar bör vara föräldrar och inte kompisar med sina barn. Men jag hör också en del som, i likhet med mamman på stranden, tycks mena att föräldraskap är något kvalitativt helt annat än vänskap. Som ställer föräldraskap i motsats till vänskap och hävdar att föräldrar med gott samvete kan – och till och med bör – hota, straffa och muta sina barn. För de är ju föräldrar, inte kompisar…


Men är det verkligen möjligt att vara både kompis och ledare för ett barn?

Jag hävdar det. Men så har jag förmodligen också en annan syn på barn än de som hävdar att det inte är möjligt.

Uppfattningen att det inte går att vara vän och ledare samtidigt verkar falla tillbaka på en syn på barn som kortsiktiga egoistister, utan vare sig vilja eller förmåga att bry sig om andra människors behov eller mer långsiktiga konsekvenser av sitt eget handlande. Som sådana måste de styras och kontrolleras med hjälp av positiva och negativa förstärkningar (beröm, klander, hot, straff och mutor). Givet denna uppfattning är det logiskt att hävda att man inte kan vara både förälder och kompis med sitt barn. Kompisar klandrar och manipulerar ju inte varandra!

Min uppfattning om barn är en annan. Jag tycker mig se att barn från tidig ålder har både en förmåga och en vilja att förstå vad andra människor känner och behöver. Barn är också i grunden samarbetsinriktade och tar intryck av uppriktig och respektfull feedback. Det är visserligen så att barn gärna vill göra massor av saker som de vuxna ogillar. De vill äta enorma mängder glass, vara uppe halva natten och strunta i att borsta tänderna. Trots detta är barn oftast villiga att gör som föräldrarna säger åt dem. Men det finns ett viktigt villkor: De behöver ha tillit till att föräldrarna vill dem väl. Den tilliten hämtar näring i relationen. I upplevelsen av vänskap. Därför inte bara kan, utan måste, föräldrar som vill vara ledare för sina barn också vara vänner med dem!


Ett exempel hämtat från verkligheten

Hur kunde pappan i exemplet som inledde texten gjort om han lagt sig vinn om att vara både kompis med och ledare för sin dotter? Faktum är att jag har sett exempel på det också, på stranden i sommar:

Dottern: ”Jag vill ha glass!”
Pappan: ”Det kan jag mycket väl tänka mig! Du älskar ju glass!”
Flickan drog pappan i riktning mot glasskiosken och frågade hoppfullt: ”Nu?”
Pappan: ”Nej, inte nu. Inte idag. Imorgon är det lördag och då får du en glass om du vill.” Han tog henne i handen och gick fram till glassaffischen. ”Kan du visa mig vilka som är dina favoritglassar?”
De tittade tillsammans på bilden, pratade om olika smaker, delade längtan efter glass och fascinationen över hur man kan tillverka så fina, stora och goda glassar. Efter en stund sprang flickan iväg till gungorna och ropade till sin pappa att följa med. Hon fick ingen glass. Hon fick något ännu bättre: omtanke, förståelse och gemenskap.

Jag vill avsluta med ett löfte till mina barn. Ett löfte om vänskap. Och om ledarskap. Vad vill du lova dina barn?

Älskade barn! Jag lovar att jag alltid vill försöka behandla dig med respekt och omtanke. Oavsett vilka känslor du har vill jag alltid ta dem på allvar – viss om att de är verkliga och viktiga för dig. När du är glad vill jag fira med dig, när du är ledsen får du gärna sörja hos mig.

Älskade barn! När jag önskar att du skall göra något för mig vill jag be dig om det med omsorg om dina behov. När du ber mig om något vill jag överväga mitt svar och ta hänsyn till vad som är viktigt, både för dig och för mig. När du gör sådant som jag ogillar vill jag berätta det för dig, utan att klandra eller döma den du är. När vi är oeniga vill jag lägga mig vinn om att förstå vad som är viktigt för dig och jag vill också ärligt berätta om det som är viktigt för mig, snarare än att gömma mig bakom påståenden om vad man ”måste”, ”borde” och ”inte får”. Jag vill vara öppen för att söka lösningar som gör att det blir bra för både dig och mig.

Älskade barn! Det kommer att finnas tillfällen när jag använder min föräldramakt och fattar beslut som går emot din vilja. Det kommer att ske när jag upplever att jag behöver skydda dig från allvarliga faror och det kommer att ske när jag inte ser någon annan möjlighet att värna om dina eller andra människors behov. Jag lovar dig att jag även då vill försöka möta dig med respekt. Jag vill lyssna på och sträva efter att förstå vilka känslor och behov som väcks i dig av mitt beslut och jag vill varken klandra eller döma dig för det du upplever.

Älskade barn! Jag kommer inte att förmå leva upp till mina föresatser. Jag kommer att snäsa åt dig, förminska dina känslor, inte bry mig om att lyssna på dina behov. Jag kommer förmodligen att hota och muta dig och jag kommer att säga och göra sådant som väcker rädsla, skuld och skam i dig. Men jag lovar – lovar av hela mitt hjärta – att jag aldrig kommer att rättfärdiga mina överträdelser med att jag är din förälder, men inte din vän. Förklaringen kommer alltid att vara att jag är en helt vanlig och ofullkomlig människa.

Din vän Mamma

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 21 Kommentarer