Poster taggade ‘gränser’

Mitt barn gömmer sig eller ”rymmer” när vi har en konflikt! Vad skall jag göra?

Fråga:

Min dotter är nyss fyllda sex år. Sedan ett par månader tillbaka har hon börjat gömma sig, hota med att rymma eller springa iväg. Det händer när jag sätter gränser eller skäller på henne (jag skäller aldrig med hög röst eller så, det jag menar är att jag säger till henne att hon har gjort fel). Senast nu ikväll hände det. Hon satt och ritade vid köksbordet och jag bad henne plocka undan så att vi kunde äta där. Först låtsades hon inte höra mig. När jag sa till igen och själv började plocka ihop pennorna blev hon jättearg och kastade en penna rakt genom köket. Den flög i väggen, bara ett par centimeter från där hennes 10-månaders lillebror satt. Det är förstås inte okej, och det sa jag till henne. Då sprang hon ut i hallen. När jag ropade till henne att komma tillbaka och städa efter sig öppnade hon dörren och sprang ut. Som tur var mötte min man henne i porten och fick med henne upp igen. Jag vet inte hur det hade gått annars. Så här kan vi inte ha det! Hur skall vi få henne att inte springa iväg på det här sättet igen? Ibland kryper hon bara in under sängen och gömmer sig, men det tycker jag inte heller är okej. Hon måste väl lära sig att om man har en konflikt så måste man lösa den, inte gömma sig. Eller vad tycker du?

//Sophia

Hej Sophia!

Du frågar vad du skall göra för att detta inte skall hända igen. Jag vill gärna backa ett steg och börja med att fundera över varför det händer. Det är svårt att veta orsaken, baserat på ett kortfattat brev, så låt mig istället beskriva några av de vanligaste förklaringarna när barn gömmer sig, hotar med att rymma eller faktiskt springer bort.

Barnet känner rädsla och söker skydd

Om barnet upplever att föräldern är arg kan hen känna sig illa till mods eller rädd. I det läget är det inte konstigt om barnet drar sig undan. Att gömma sig under sängen eller rent av springa bort är kanske det bästa barnet i stunden kan komma på för att skydda sig själv från det som skrämmer, i det här fallet förälderns ilska.

Barnet känner sig arg och ledsen och vill hämnas

Om barnet upplever att det föräldern gör eller säger är orättvist väcks inte sällan en blandning av ilska och sorg. Därur kan sedan komma en vilja att hämnas, att såra den som har sårat. ”Om jag försvinner/hotar med att försvinna blir mamma/pappa nog ledsen!” Jag minns själv ett tillfälle när jag var riktigt arg och ledsen på min mamma. Jag packade min lilla väska med vatten och ett äpple, travade ut på gatan, stampade med foten i gatan och meddelande min mamma, som rensade i rabatten utanför dörren: ”Du är dum och jag hatar dig. Nu flyttar jag till kojjan i skogen!” Min mamma svarade: ”Gör du det!”. Orden var kanske inte de mest pedagogiska, men jag minns hur jag vände och gick in i huset igen. Om jag flyttade skulle min mamma tydligen inte alls bli ledsen, vilket ju var syftet jag hade med att ”rymma”.

Barnet känner sig överväldigat och försöker få kontroll över sina känslor

Ibland blir barn, precis som vi föräldrar, helt överväldigade av sina känslor och tappar kontrollen. En del av dessa barn gör då något fiffigt: De drar sig undan för att samla ihop sig. De vet med sig att när de inte har kontroll över sina känslor, då klarar de inte att varken prata eller lyssna – än mindre lösa konflikter – utan att allt blir fel.

För att förstå vad man skall göra för att förändra ett barns beteende, är det, som jag ser det, helt nödvändigt att ta hänsyn till vilket behov som ligger bakom barnets beteende. Därför får du här inte ett svar från mig, utan tre olika:

1. Om du tror att ditt barn springer bort för att hon känner sig rädd och vill skydda sig själv (från det som hon upplever som skäll, anklagelser och skuldbeläggande) då är mitt råd till dig att fundera över hur du kan bemöta ditt barn – utan att hon känner rädsla – i de situationer som föregår att hon drar sig undan. (I den här artikelserien har jag skrivit om hur vi kan prata med våra barn, utan att väcka rädsla, skuld eller skam.) Du kan med fördel också fråga henne: ”När du sprang iväg förut, var det så att du gjorde det för att du kände dig rädd?” (Tänk på att det är viktigt att du signalerar uppriktigt och respektfullt intresse när du ställer den här frågan, snarare än anklagande eller ifrågasättande. Det är också viktigt att du inte låter som att du just gått en nybörjarkurs i psykoanalys.) Om hon bekräftar det kan du fråga vidare: Vad är det som får henne att känna sig rädd? Hur skulle hon önska att du gjorde istället?

2. Om du misstänker att ditt barn drar sig undan eller hotar med att ”rymma” i syfte att såra dig, blir förhållningssättet ungefär detsamma som det jag föreslog ovan: Fundera över vad det är du gör som ditt barn upplever som sårande och hur du kan agera annorlunda framöver. Även i det här fallet kan du förstås också fråga ditt barn.

3. Om du tror att du tror att ditt barn drar sig undan för att samla ihop sina känslor och återfå självkontroll: Grattis, du har en väldigt klok flicka, som förstår att det är bra att samla ihop sig när det känns som man faller isär. Bekräfta henne gärna i det, samtidigt som du också uppmuntrar henne att komma tillbaka till er gemensamma konfliktlösning, när hon känner sig redo. Kanske kan ni också tillsammans försöka komma överens om en trygg plats dit det är okej att hon drar sig undan, och där du lovar att hon får vara ifred? På så sätt kan ni slippa oron för att hon skall ”rymma”.

Jag vill understryka att de tre exempel på behov som jag givit här är just exempel. Det kan förstås vara så att din dotter drar sig undan eller springer iväg av någon annan anledning än de jag föreslagit här. Fundera över och prata om, gärna tillsammans med din dotter och pappan, vad det kan finnas för behov bakom just din dotters beteende. Försök sedan hjälpa henne att få det behovet tillgodosett – på ett annat sätt som fungerar för både henne och dig. Detta blir mitt råd till dig.

Allt gott,

Petra

-/-

PÅ TURNÉ – FÖR BARNENS BÄSTA!

Du har väl inte missat att Mattias Ribbing och jag tillsammans drar ut på en föreläsningsturné till hösten? Läs mer och boka biljetter direkt på www.barnens-basta.se Du kan också följa oss på vår Facebook-sida.

-/-


Läs mer Inga kommentarer

Barn som använder fula ord när de är arga och ledsna

– Jag hatar honom! Det vore bättre om han var död!
– Vad står du här och säger? Så vill jag inte att du pratar om din bror!

Vissa saker vill vi inte att barnen säger, eller hur? Att önska livet ur andra människor, att kalla någon för idiot och dåre, det känns helt enkelt inte okej. Men hur lär vi våra barn att uttrycka sina starka känslor – på sätt som är okej? Det pratar jag om i det här klippet.

Läs mer 2 Kommentarer

Hot, mutor och belöningssystem

Alla gör det ibland, hotar och mutar sina barn. Och det funkar ju rätt bra! Faktiskt. Är det verkligen så farligt att göra det? En stor del av samhället bygger ju på belönings- och bestraffningstänk, så är det inte smart att vänja barnen vid det, redan från början?

Häromdagen träffade jag Helena och Fanny från Life With Kids och pratade om vilka risker det finns med att hota och straffa våra barn, varför vi ändå gör det och hur man kan göra istället – om man skulle vilja ändra på sig.

Jag tycker att det blev ett riktigt bra samtal och jag hoppas att du också gillar det!

Länk till Acast –>
Länk till iTunes –>

Mer på samma tema:

Artiklar i kategorin ”Belöna barn?” –>
Mer om att sätta gränser på ett respektfullt sätt –>

Fler poddintervjuer med Petra hos Life With Kids:

Syskonbråk –>
Självkänsla –>

Gå på kurs!

Kurs för föräldrar och pedagoger: Kommunikation och konflikthantering med barn och unga –>

Läs mer Inga kommentarer

Nej, Lisa Magnusson och DN, det är ALDRIG rätt att kränka ett barn!

För ett par veckor sedan rapporterades det i svensk press om hur Barn- och Elevombudet kräver att en kommun betalar 10 000 kr i skadestånd till en elev. Eleven A hade, enligt medierapporteringen, hamnat i bråk med en annan elev. När en anställd i skolan sade till A att sluta och gå därifrån svarade A: Håll käften! Den vuxne blev då så arg att hen lyfte upp A på en hatthylla.

Nu har Lisa Magnusson på Dagens Nyheter kommenterat BEOs skadeståndskrav i en ledare. Under rubriken: ”Ibland är det rätt att kränka barn” skriver hon bla:

”Vuxna har mer makt än barn. Med den makten följer en plikt att visa barn respekt, att lyssna på dem och ta deras känslor på allvar. Vi får aldrig förnedra barnen, aldrig skada dem. Vi är deras beskyddare. Men vi är också deras lärare och vägvisare, och därför måste vi stå pall när de testar våra gränser. Det är helt enkelt inte alls samma sak att vara en kärleksfull vägvisare och att hålla barnet på gott humör. Om ett barn beter sig illa på ett sätt som kränker och skadar andra och sedan vägrar sluta ens när en vuxen griper in, då är det enligt min mening helt i sin ordning att lyfta upp det barnet på en hatthylla en stund för att bryta beteendet. /…/ Och vad är alternativet, menar BEO? Att låta detta barn växa upp till en ung människa som har erfarenheten att det inte får några konsekvenser alls om man visar noll respekt för sina jämnåriga, noll respekt för vuxna? Jag föredrar hatthyllan.”

På riktigt!? Anser Lisa Magnusson att det bara fanns två alternativ här: att det enda tänkbara alternativet till att placera barnet på hatthylla var att inte göra något alls? Eller dummar hon ner sig själv – och sina läsare – i syfte att skapa debatt?

Det låter fint det där, att vi skall visa barnen respekt och aldrig får skada dem, men att vi också är deras lärare och vägvisare. Frågan är då vad vi lär och visar dem om vi följer Lisa Magnussons råd? Här är något av det jag antar att de lär sig:

– Det är okej att hämnas.
– Vuxna har rätt att kränka barn.
– Du kan inte lita på att vuxna vill dig väl.
– Se till att ingen vuxen märker när du gör fel.

Vad barnen inte lär sig genom att bli straffade och kränkta:

– Omtanke om andra människor
– Empati
– Respekt

För allvarligt talat: Ingen tror väl att barnet som blir placerad på hatthyllan använder tiden till att reflektera över hur det andra barnet mår och hur hen skall göra för att visa mer omtanke och respekt nästa gång? Snarare är risken överhängande att barnet på hyllan känner sig ledsen och missförstådd, arg eller hatisk och planerar för hämnd.

”Vi måste stå pall när barnen testar våra gränser”, skriver Magnusson. Är det vad som skedde i den här situationen? Ett lågstadiebarn som testade gränser och en vuxen som stod pall? I mina öron låter det mer som en situation där ett barn hamnade i affekt och en vuxen inte pallade med att ta sitt vuxenansvar, utan istället själv betedde sig som ett litet barn. Jag är så sjukt less på påståendet att ”barnen testar våra gränser”! Vad är det för jäkla barnsyn, rent ut sagt!? Som att barn har given motivation att sätta sig på tvären med vuxna? Det är ingen naturlag att barn går emot vuxnas vilja. Barn vill göra rätt. (Lästips: Ross Greenes böcker.) De vill passa in och vara en del av gemenskapen. Men ibland klarar de inte det. För att de ännu inte utvecklat alla nödvändiga färdigheter – som impulskontroll och förmåga att planera och förutse – eller för att de vuxna begär att de skall göra alltför stort avkall på sina egna behov av tex trygghet eller integritet.

”Om barnet vägrar sluta när en vuxen griper in”, skriver Lisa Magnusson vidare. Återigen denna syn på barnet som en illvillig människa. Tänk om det är så enkelt som att barnet inte förmår sluta när den vuxne griper in?! Jag vet att när jag är riktigt arg, rädd eller ledsen, då har jag svårt att lägga band på mitt beteende. Det handlar inte alls om att jag ”vägrar” uppföra mig. Det handlar om att jag just i den stunden inte klarar av att bete mig bra. Jag är 46 år och utbildad i beteendevetenskap. Jag vågar påstå att om jag ibland har svårt för att bete mig bra, trots att jag både vet hur jag borde agera och vill agera just så, då är det ganska troligt att detsamma gäller för lågstadiebarn.

Vad borde de vuxna ha gjort när barnet vägrade sluta bråka? Jag anser att det är fel fråga som Lisa Magnusson ställer. Frågan är vad de vuxna borde ha gjort för att se till att situationen aldrig uppstod! En vuxen ledares uppgift är inte primärt att reagera och korrigera när barn ”gör fel”. En ledare skall förutse och förebygga konflikter och problem. En ledare behöver känna sina elever och ge dem det stöd de behöver för att göra rätt. För barn gör rätt om de kan och förmår.

Nu tycker jag mig höra kommentaren från en del som arbetar i skolan: ”Vi har inte tillräckliga resurser! Vi har inte den tid som behövs för att hjälpa barnen på det sätt som du beskriver!” Min något retoriska fråga blir då: ”Kommer ni att göra ett bättre jobb om rektor och skolledning kränker och straffar er?”

Och du, Lisa Magnusson, kommer du att sluta testa läsarnas gränser, kommer du rent av att växa som skribent och människa, om chefredaktör Peter Wolodarski sätter dig på en hatthylla?

Mer på samma tema:

Om du älskar dina barn har du en plikt att skälla ut dem
Att straffa barnen gör dem egoistiska

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fullbokad! Jag återkommer med datum för ytterligare en kursstart under hösten. Vill du ha ett meddelande så fort datum är bestämt? Skicka ett mejl till mig på info(snabel-a)petrakrantzlindgren.se så får du informationen några dagar innan jag lägger upp den i alla mina kanaler. Du kan läsa mer om innehåll och upplägg av kursen här –>

Nyfiken på min bok? Nu finns den i pocketformat och kostar endast 54 kronor hos Adlibris.

Läs mer 11 Kommentarer

Skolan kan faktiskt inte vara rolig hela tiden!

”Du skriver om elever som kastar stolar och smäller i dörrar för att de tappar kontrollen och inte kan uppföra sig. Men jag tänker på de där eleverna, som inte tappar kontrollen, men som ändå inte gör det som är rätt, eftersom skolarbetet är tråkigt.

Ungefär så lät en kommentar jag fick på bloggen när jag nyligen skrev om stöket i skolan, och hävdade att barn som ”inte uppför sig” i skolan, gör det för att omgivningens krav överstiger deras förmågor.

Kommentatorn utvecklade vidare, vilka barn hon menade:

”De barn som helt enkelt tycker att det är roligare att spela på mobilen i korridoren än att gå på mattelektionen. De som skrattar åt lärarens maktlöshet och springer iväg med kompisarna för att busa istället för att ta tag i det jobbiga att gå på lektionen. De som hellre har suddkrig än att lyssna på det som sägs för att det helt enkelt är för tråkigt och de ser ingen vits med att göra det som är tråkigt och ansträngande när man kan strunta i det. De som inte är motiverade att lära sig tråkiga skolsaker.”

Så här svarar jag:

Hej!

Jag tolkar det du skriver som att du tror att barn som inte gör det de skall i skolan (som spelar på mobilen, skolkar, kastar sudd) gör det för att det tycker att skolarbetet är trist eller lite motigt? Där skiljer vi oss i så fall åt. Jag har hittills inte hört talas om en enda elev som väljer att bete sig så här, bara för att skolarbetet är tråkigt eller lite motigt. Däremot har jag stött på och hört talas om många elever som gör så här för att:

– skolarbetet är alldeles för svårt. Istället för att försöka och misslyckas så väljer eleven att inte försöka och att säga att det är ”trist”. Att säga att det är för svårt är ju att blotta sin egen oförmåga och erkänna sin otillräcklighet. Mindre sårbart då, att skylla på att uppgiften är tråkig eller meningslös.
– skolarbetet är alldeles för lätt. Att dag ut och dag in sitta i ett klassrum och känna sig understimulerad kan leda till att barnet hittar på annat för att hålla sig sysselsatt.
– de har ångest och när man sätter sig ner och omgivningen stillnar så ökar ångesten
– de inte har den förmåga, eller de förutsättningar, som krävs för att koncentrera sig på skolarbetet
– de inte förstår varför de skall göra vissa uppgifter. Jag har själv samma problem med att utföra uppgifter som jag inte begriper syftet med. Om min chef säger åt mig att hoppa på ett ben runt skrivbordet vill jag gärna förstå varför jag skall göra det, innan jag bestämmer mig för om jag vill göra det eller inte. Är det månne likadant för dig?
– de saknar tillit till att de vuxna vill dem väl. Om jag och min chef har en relation som är präglad av ömsesidig tillit, där min upplevelse är att hon alltid vill mig väl och fattar beslut som är bra för både mig och gruppen, kan jag kanske tänka mig att hoppa ett varv runt skrivbordet, utan att förstå varför. Men om jag inte riktigt känner min chef eller litar på att hon vill mig väl (senast igår skällde hon på mig för något jag inte hade gjort), då sitter jag hellre kvar med både armar och ben i kors.
– bli sedda. Den som saknar gemenskap och acceptans och upplever att omgivningen inte i tillräcklig utsträckning ser en, kan ta till radikala strategier för att göra någon form av utslag på de vuxnas och klasskamraternas radar.

Så, jag tror helt enkelt inte på din premiss, att barn struntar i att uppföra sig väl för att det är tråkigt. Skrapar vi lite på ytan och försöker förstå barnen, så är jag övertygad om att det finns annat än brist på ”jävlar anamma” bakom deras beteenden.

Men så här var det ju inte förr!

”När jag var ung gjorde man som läraren sa. Om en elev hade ångest eller inte förstod syftet med en uppgift… Det spelade ingen roll! Man gjorde det man skulle ändå. Dagens unga har inte samma pliktkänsla.”

Just den här invändningen kommer inte från ovan nämnda kommentator, men eftersom den är väldigt vanlig, vill jag ändå ta upp den.

Bortsett från att jag inte är säker på att minnesbilden är helt sann (min far och farfar har berättat om mycket ”jäkelskap” som eleverna sysslade med, även när de gick i skolan), finns det en väldigt viktig skillnad mellan dagens skola och den skola som fanns för några generationer sedan: synen på den önskvärda relationen mellan lärare och elev. Idag är målet en ömsesidigt respektfull relation, där lärare och elev samarbetar. Tidigare var målet att eleven skulle lyda läraren. I syfte att uppnå det hade läraren möjlighet och rättighet att använda metoder som tillfogade barnet både fysiskt och psykiskt lidande.

Förmodligen skulle lärare även idag kunna skrämma eller kränka åtminstone en del elever till att sitta still och vara tysta under lektionstid. Men vilka andra konsekvenser skulle det få? Hur skulle eleven må? Vilka effekter skulle elevens mående få för eleven själv, på klasskamraterna, på samhället? Vad skulle eleven lära sig om att bemöta andra människor med empati, omtanke och respekt? Vilka effekter skulle hot, straff och kränkningar i klassrumsmiljön ha på övriga elevers mående, kunskapsinlärning och empatiska utveckling? Att fundera kring dessa frågor är nog för att jag skall känna mig övertygad om att hot, straff och kränkningar inte hör hemma i en skola vars mål är att ”varje elev tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling” och där verksamheten ”skall präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet” (Läroplan för grundskolan 2011, kap 1 och 2).

Menar du att vi skall tillåta ungarna att bete sig hur som helst i skolan, Petra?

Jag får frågan ibland. Om jag inte gillar tanken på att straffa och skrämma barnen till lydnad, måste det – enligt vissa personers dikotoma sätt att resonera – betyda att jag tycker att vi skall acceptera stök och bristande arbetsro i skolan. Som om det bara fanns två handlingsalternativ. Så är det nu, tack och lov, inte.

Som jag argumenterade för i inledningen av texten, är jag övertygad om att när barn inte beter sig på det sätt som omgivningen förväntar sig, beror det på att något hindrar dem. Antingen saknar de färdigheter som krävs för att bete sig på önskat sätt, eller så förmår de inte att göra det som förväntas av dem eftersom något annat behov måste bli tillgodosett först. Ett logiskt första steg på vägen mot ett förändrat beteende blir därför att ta reda på vad det är som hindrar barnet: Vilka färdigheter saknar barnet och/eller vilka behov behöver barnet få tillgodosedda för att kunna göra det som omgivningen önskar? Nästa steg blir att hjälpa barnet, genom att ge henne stöd i att utveckla de färdigheter som behövs, ge henne hjälpmedel för att kompensera för de bristande färdigheterna och/eller hjälpa henne att få de andra behov, som hindrar henne från att uppföra sig som önskat, tillgodosedda.

Och hur tror du att en lärare skall hinna detta i dagens skola, med knappa resurser?

Jag vet förstås att lärare är under hård press och att arbetsmiljön för många lämnar mycket övrigt att önska. Och då är det kanske det vi skall prata om i den offentliga debatten framöver!? Hur pedagoger och föräldrar tillsammans kan arbeta för att förändra arbetsmiljön i skolan, för både lärare och elever. Istället för att ägna tid och energi åt att prata om det som faktiskt är omöjligt: att få alla elever att uppföra sig ”bra” – utan att vare sig undervisningen, miljön eller bemötandet anpassas efter deras förutsättningar och behov.

Mer på samma tema:

Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!
Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna  skolan?!
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över


* P O C K E T N Y H E T ! *
Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som pocket! Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

 

Läs mer 19 Kommentarer