Poster taggade ‘gränssättning’

Vill du har rätt eller vill du ha kontakt?

– Hon är 15 år. Nästan vuxen! Borde inte hon också ta ansvar för vår relation?

Frågan ställdes av en förälder jag mötte för ett tag sedan. Relationen till dottern var ansträngd. De hade hamnat i ett läge där kommunikationen dem emellan främst bestod av anmärkningar på att den andre gjorde fel.

Det är lätt att förstå förälderns sorg och vanmakt och önskan om att dela ansvaret för relationen med dottern. Och mitt svar lät kanske hårt:

– Vet du, det spelar ingen roll vilket ansvar din dotter, på ett filosofiskt plan, har för er relation. För hon tar ändå inte det ansvaret just nu. Att fokusera på vad hon borde göra kommer inte att leda någon annanstans än till mer bitterhet och sorg. Frågan är istället vilken relation du vill ha till din dotter framöver och vad du kan och är beredd att göra för att det skall bli så.

För så här är det ju. Du kan tycka massor om vad andra människor borde och inte borde. Det kommer inte att förändra själva situationen. Det som däremot kan bidra till att förändra situationen är att du ändrar ditt beteende.

I det här fallet gav jag föräldern rådet att gå hem och lyssna på sin dotter. Verkligen lyssna. Inte för att säga emot. Inte som ett knep för att sedan få möjlighet att säga det han själv tyckte. Bara för att förstå. Förmodligen (men det vet jag inte) tyckte han redan att han förstod. Men faktisk förståelse räcker inte. Det som behövs är att den andra personen upplever att hon blir förstådd och respekterad. (Vilket inte alls är detsamma som att den som lyssnar håller med!)

Ur upplevelsen av att bli förstådd kan viljan till kontakt uppstå.

Men skall föräldern verkligen lyssna på sin dotter, om hon inte lyssnar på honom!? Var finns rättvisan i det? Jag svarar med en motfråga: Vad är viktigast i relationen till ett barn: Att få rätt eller att få kontakt?

Läs mer 5 Kommentarer

Att straffa barn är alltid fel!

Child punishment”Men måste vi inte lära barn att deras handlingar får konsekvenser?” Jag möts ofta av frågan när jag berättar att jag är emot att straffa barn som beter sig på oönskade sätt.

Föreställningen att vi bör straffa barn – eller ”ge logiska konsekvenser”, som det ibland förskönande benämns – för att lära dem att deras beteenden får följder, kan i förstone låta förnuftig. Den bygger dock på ett tankefel.

Läs hela min artikel på Expressen Debatt –>

 

 

Läs mer 3 Kommentarer

När barn skrattar åt vuxnas tillsägelser, då är gränsen nådd! Eller?

”Alltså, mycket skit kan jag ta, men när mitt barn skrattar eller flamsar när jag blir arg… Då rinner det fullständigt över för mig! Då är gränsen nådd! Det är så fruktansvärt respektlöst. Som att mina känslor inte betyder något, de är bara ett skämt!”

Mamman som berättade det här för mig är långt ifrån unik. Jag möter många vuxna som vittnar om hur provocerande det är när barn skrattar åt tillsägelser och skäll. Kanske kan du också känna igen dig i känslan av snabbt uppflammande ilska när ditt barn inte tycks ta dig på allvar?

baby-girl-581953_1280komp

Vad skall man ta sig till när ungarna inte bryr sig, utan i stället hånler en rakt i fejset? Jag tror vi behöver börja med att syna antagandet att barnets skratt är ett uttryck för att barnet inte bryr sig. Tvärtom tror jag att det många gånger är ett tecken på att barnet är väldigt påverkat av det den vuxne gör och säger. Påverkat på, ett för barnet, obehagligt sätt. Jag tror att skrattet är ett uttryck för barnets skam eller rädsla eller barnets försök att påverka den vuxnes känslotillstånd.

Att skam kan utlösa skratt tror jag att de flesta av oss egentligen vet. Har du någonsin varit med om att lyfta handen till hälsning för att sedan märka att personen du vinkade till inte alls var någon du kände? Låt mig gissa att du då skrattade lite förläget? Har det hänt att du spillt ett glas vatten eller vin över dig på en finare middag? Följdes denna pinsamhet månde av ett skratt från din sida? Skammens skrattutlösande effekt fick jag själv uppleva häromdagen när jag var ute och gick med en vän. Jag snubblade till och föll pladask i en vattenpöl. Det gjorde ont, var kallt och inte alls roligt. Ändå skrattade jag. Jag ville liksom släta över min klumpighet.

Rädsla kan också framkalla skratt. Jag minns när jag precis börjat fjärde klass och vår nya magister blev arg för första, men inte sista, gången. Han skällde så spottet skvätte och slog knytnäven i katedern med stor kraft. Jag satt alldeles nära och helt opassande började jag fnittra. Tog jag inte magistern på allvar? Läget var faktiskt det motsatta. Jag tog in varje uns av hans ilska och var så rädd att det stack i fingertopparna och tårna. Kanske kan du också minnas en situation när du var barn och skrattade fastän du var rädd?

Ett barn kan alltså skratta som en direkt följd av att hon skäms eller blir rädd. Och att man kan skämmas eller bli rädd när en vuxen säger till eller skäller, det minns nog de flesta av oss från vår egen barndom. Men skratt kan också vara ett barns försök att ändra känslan som en annan människa har. Många barn lär sig att om de gör något som får en vuxen att skratta, så ler också den vuxne mot barnet och verkar nöjd och glad. Inte nog med det, när den vuxne är nöjd och glad är det också lättare för barnet att själv känna sig nöjd och glad. Att skratt fungerar som problemlösare är därför en hypotes som många barn utvecklar tidigt i livet. I ljuset av denna (för ett barn fullt logiska) hypotes är det inte så konstigt att ett barn skrattar när en vuxen blir arg, eller hur?

Tillbaka till mamman vars ord inledde den här texten. Jag tror också att gränsen är nådd om barnet skrattar när mamman blir arg. Och då tänker jag inte bara på mammans gräns. Jag tänker också på barnets. Jag tror att när barnet skrattar är det inte alls säkert att det är i avsikt att reta eller håna mamman. Skrattet kan likaväl vara ett tecken på att situationen är så obehaglig och ställer så stora krav på barnet att barnet inte förmår ta in eller ha omsorg om den vuxnes perspektiv. Vad tror du?

Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>

Hur kan man sätta gränser så att barnet både vill och förmår lyssna och bry sig om det man säger? Om det har jag skrivit i artikelserien Gränser med respekt, som du kan läsa här –>

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 36 Kommentarer

Kära, välmenande föräldrar, detta är viktigt!

Vi måste prata. Eller, jag måste. Jag har något viktigt att säga, något riktigt viktigt! Ni som följt det jag skriver vet att jag brinner för ett likvärdigt och respektfullt ledarskap. Ett ledarskap där barn och vuxen är lika mycket värd och där ömsesidighet och samarbete står i centrum. Jag har arbetat med detta på olika sätt i sju år nu och under den här tiden upplever jag att vindarna vänt. De tidigare hyllade auktoritära idealen, illustrerade inte minst genom sk. nannymetoder som belöningssystem och skämspall, har ifrågasatts och barns känslor och behov intar en alltmer självklar plats i samtal om vuxna och barns relationer. Det gläder mig massor och är förstås fantastiskt.

Och samtidigt som jag gläds åt framgångarna för ett likvärdigt och respektfullt ledarskap känner jag mig bekymrad över en del förväntningar och antaganden kring barn och kring vad det innebär att vara en respektfull förälder som jag tycker mig se allt oftare. Jag vill ta upp två av dem i den här texten.

Hur förklarar man för en bebis att det är viktigt att ligga still på skötbordet?

Det första som oroar mig är att jag möter föräldrar som är måna om att vara likvärdiga och respektfulla i sitt ledarskap och som samtidigt har ganska orimliga förväntningar på små barns förmågor att resonera och förstå. Jag möter mammor som undrar hur de kan förklara för ett barn på 13-14 månader att det är förbjudet att pilla på toalettborsten, rita på väggen eller bära det nyfödda syskonet. Jag möter pappor som vill veta vad de skall säga till åttamånadersbebisen för att hen skall ligga still på skötbordet. Jag har pratat med föräldrar som är frustrerade för att de inte lyckas förklara för ett-och-ett-halvt-åringen att man måste sitta still när man är på restaurang och café.

Jag är, som sagt, för att prata med barnen, att förklara och att lyssna. Barn vill förstå och göra sig förstådda och de vill samarbeta. Men även om barn utvecklar dessa förmågor tidigt, tidigare än många tror, är de inte från första början kapabla att förstå verbala resonemang och samband mellan orsak och verkan. Det finns inget sätt att med ord övertyga en nybliven ettåring vad hen inte får göra. Krypbarnet saknar förutsättningar att förstå faran med att snurra runt på skötbordet. Och 18-månadersbarn är usla på att begripa innebörden i abstrakta begrepp som ”lugn och ro” och ”hänsyn”. (För att bara ta upp några av de exempel på orimliga förväntningar som jag tycker mig se.)

Om föräldrarna är respektfulla är barnen nöjda. Eller?

Det andra som oroar mig är ett antagande om att vuxna som tillämpar ett likvärdigt ledarskap möts av barn som är nöjda och inte protesterar. Antagandet finns i två varianter. Den ena är undrande i sin ton: ”Vad gör man om man har pratat med barnen, lyssnat och försökt förstå och de ändå blir ledsna eller protesterar?” Den andra är mer ifrågasättande: ”Jag har testat att resonera med och förklara för barnen, men de metoderna funkar inte i min familj. Det slutat ändå med klagomål eller tårar!”

Jag säger som Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter: Antagandet är ”fel, fel, fel, fel, fel!” Ett likvärdigt föräldraskap innebär inte alls att barnen alltid är nöjda med de beslut som föräldern fattar. Föräldrars uppgift är att fatta beslut som tar hänsyn till barnets behov. Men barn har inte alltid koll på vad de behöver. Däremot har de nästan alltid koll på vad de har lust med. Därför kan beslutet att servera en fullkornsmacka och mjölk till kvällsmat – baserat på antagandet att barnet behöver näringsriktig mat – mötas med både gråt och protester. För barnet hade lust att äta godis och dricka läsk.

kids-644265_640 (2)

Problemet

… med de två antaganden jag just tagit upp stavas frustration. En förälder som antar att det går att resonera med ett litet barn och en förälder som tror att bara man är respektfull så är barnen nöjda riskerar uppleva just frustration. Gång på gång. Ackumulerad frustration försvinner sällan av sig själv. Den har en jobbig tendens att ta sig uttryck i form av ilska, irritation och bitterhet, ofta gentemot frustrationsobjektet – i det här fallet barnet.

Kära, välmenande förälder!

Jag skriver inte det här inlägget för att klandra eller skuldbelägga dig eller någon annan förälder. Jag ser din kamp, hur du letar dig fram på nya, snåriga stigar, istället för att välja de breda, upptrampade vägar där dina föräldrar och deras föräldrar en gång gick och där många fortfarande går. För det är du värd all heder! Jag skriver det här inlägget för att ge dig råg i ryggen och mod att vara ledare för ditt barn.

Att vara ledare betyder inte bara att du har makt, utan också att du i vissa situationer bör använda den. Det betyder att du måste anpassa ditt sätt att vara efter barnens förutsättningar och förmågor. Och det betyder att du, när barnen är små, bär hela ansvaret för relationens kvalitet och för att familjens medlemmar får vad de behöver.

Om 14-månadersbarnet inte förstår att toalettborsten är ”no no”: Ställ undan borsten. Om hen tycker det är roligt att rita på väggen och du inte gillar tuschstreck på tapeten: Se till att det inte finns några pennor framme. Och lämna inte nyfödingen utan uppsikt. Ja, det är jobbigt att alltid ha koll, att inte kunna vända ryggen till. Och ändå: Det är förälderns ansvar att skydda sitt barn. Om åttamånaderbebisen inte ligger still på skötbordet? Locka med en spännande pryl eller en skorpa, flytta ner skötbordet på golvet och, om det behövs för att skydda barnet, håll i! Om ett-och-ett-halvt-åringen inte sitter still på restauranger och caféer kanske sådana platser inte bör besökas än på ett tag?

Och om barnet skriker för att hon inte får godis? Det är okej att säga nej! Det är till och med nödvändigt att säga nej ibland. Det viktiga, det som på sikt spelar roll för relationens kvalitet, är hur du säger nej. Du kan säga nej och samtidigt förmedla till barnet att både hon och hennes önskan är fel (*Edit: För tydlighetens skull (jag har inte insett att alla läsare hänger med här): Detta är alltså ett alternativ som jag inte rekommenderar):

”Godis nu!? Bryr du dig inte om att du blir tjock och får dåliga tänder?”

Eller så kan du säga nej och samtidigt förmedla att du hyser respekt för både barnet och hennes önskan:

”Mm, jag kan fatta att du skulle gilla att äta Mums Mums till kvällsmat. Ibland känns det rätt trist att ha en mamma som tjatar om att äta nyttig mat, eller hur?”

Förmodligen får du inte några hyllningar av barnet för att du uttrycker dig så här, men du ger något fint: förståelse. Även om barnet inte förmår uttrycka det, så landar förståelse skönt. Du må vara en skitförälder som erbjuder fullkornsmacka till kvällsmat, men du verkar åtminstone förstå att godis är gott. Det finns en sorts förälder som är betydligt sämre, ur barnets perspektiv. Den som serverar mackan och inte ens verkar fatta eller bry sig om längtan efter godis. Den som säger: ”Du är sex år nu och du borde verkligen ha lärt dig att godis får man bara äta på lördagar!”

Att vara en respektfull ledare

… är inte att acceptera allt barnen gör och ge dem allt de efterfrågar. Att vara en respektfull ledare är respektera barnen även när de gör sådant du inte accepterar och ber om sådant de inte behöver. Stor skillnad! Viktig skillnad!

Läs mer om att sätta gränser med respekt här –>

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 19 Kommentarer

Den vanligaste orsaken till att barn inte håller vad de lovat

Swisch! En snöboll flög strax ovanför mitt huvud och träffade lyktstolpen bredvid busskuren. Det var en pojke i åttaårsåldern som kastat den. Ett ögonblick såg han rätt nöjd ut med sin träff, innan hans lärare kom fram och tog ett fast tag om hans arm.

”Men Oskar! Jag har ju sagt till dig att du inte får kasta snöboll.”
Bortvänd blick.
”Du kunde ju ha träffat tanten där i huvudet!”
Jag vände mig om för att se vilken tant läraren menade och konstaterade lite harmset att jag var den enda vuxna kvinnan på hållplatsen.
Fortfarande bortvänd blick hos pojken.
”Titta på mig när jag pratar med dig!”
Pojken vände sitt ansikte mot läraren.
Läraren sänkte rösten: ”Det är farligt att kasta snöboll, Oskar, förstår du det?”
”Mm.”
”Kan vi vara överens om att du inte kastar snöboll igen?”
”Jag är jättepricksäker. Jag träffar aldrig någon människa!”
”Det kan du inte veta! Du har inte träffat någon hittills. Jag vill att vi är överens om att du inte kastar snöboll under skoltid!”
”Mm.”
”Mitt problem är att jag inte vet om jag kan lita på dig, Oskar. Vi hade ju faktiskt redan en överenskommelse om att du inte skulle kasta snöboll. Du hade lovat mig! Kan jag lita på dig den här gången?”
Pojken slet sig loss från lärarens hand, tog några snabba steg bort och skrek: ”Ja! Okej!!!”

Vad betyder det att komma överens?
Jag tror att sannolikheten är ganska stor att den här pojken kommer att kasta snöboll igen. Men det betyder inte att han bryter någon överenskommelse. För han har inte ingått någon överenskommelse! Den vanliga definitionen av att komma överens är att enas om en åsikt. Tror ni att pojken och läraren delar åsikten att det är farligt att han kastar snöboll och att han därför bör sluta med det? Är det vad hans ”okej!” betyder? Jag tvivlar. Jag tror att hans okej betyder: ”Jag ger dig det enda svaret som du kan acceptera så att jag slipper ur den här jobbiga situationen!”

Jag träffar ganska ofta vuxna som frågar hur man lär barn hålla löften och följa överenskommelser. Många vittnar om att de gör överenskommelser med barn, som sedan gång på gång bryts av barnet:

”Vi har kommit överens om att hon skall sluta spela kl. 20, men sedan sitter hon ändå kvar framför datorn nästan varje kväll.”
”Han har lovat mig att diska tre gånger i veckan och sedan blir det ändå nästan alltid bråk om det.”
”Vi har enats om en regel att man inte får äta i soffan, trots det hittar jag både godispapper och äppleskruttar på soffbordet.”

boy-709943_1280

Är ni verkligen överens?
Innan man ställer sig frågan hur man lär barn att hålla hålla löften och följa överenskommelser tycker jag att det är viktigt att stämma av om det verkligen är överenskommelser man gör med sitt barn:

”När du gjorde den här överenskommelsen med din dotter att hon skulle stänga av datorn kl. åtta varje kväll, tror du att hon kände sig fri att inte säga ja till det?”
”Men det måste väl finnas en gräns för spelandet!? Jag tycker inte att det är okej att hon spelar istället för att sova.”
”Det kan jag gott förstå. Min fråga gäller vad ditt barn tycker. Tycker hon att det är en bra idé att stänga av datorn klockan åtta?”
”Nej, det gör hon säkert inte. Det märks ju ganska tydligt.”
”Mm… Så varför tror du att hon ändå gick med på överenskommelsen?”
”Äh… Kanske för att hon vet att hon borde stänga av datorn? Eller … kanske för att hon kände sig tvungen? Jag vet faktiskt inte.”

Självklart kan det vara så att barnet faktiskt är överens med den vuxne. Men det kan också finnas en mängd andra anledningar till att ett barn säger det som den vuxne vill höra. Här är några förslag på sådana, andra anledningar:

Barnet vill
undvika den vuxnes ilska eller missnöje
undvika hårda ord
undvika dåligt samvete
undvika att känna sig som en dålig människa
undvika straff/undvika att gå miste om en belöning

Allt det ovan listade kan vara mycket effektivt när det gäller att förmå barnet att uttrycka enighet med den vuxne. Problemet är att när det väl kommer till kritan och barnet skall leva upp till det hon sagt är den inre motivationen inte med nödvändighet så stor. Det inre samtalet är fullt av ursäkter till varför det är okej att hoppa av: ”Jag sa bara så för att fröken var så arg”, ”Han tvingade mig att lova”, ”Jag lovade bara för att jag inte skulle få någon glass annars”.

En Volvo blir inte en Ferrari bara för att man säger att den är det …
… och ett krav blir inte en överenskommelse bara för att man säger så. Om den vuxne inte kan acceptera att barnet säger nej till den föreslagna överenskommelsen så är det heller ingen överenskommelse. Det är en situation där den vuxne använder sin makt för att förmå barnet att säga vissa ord. När barnet sedan avstår från att hålla ord är inte frågan som passar bäst: ”Hur får jag mitt barn att hålla överenskommelsen?” Den mer ärliga frågan är: Hur får jag mitt barn att lyda mig?” Svaret på den frågan är enkelt: Genom att hota, straffa, muta, skuld- och skambelägga barnet. Det finns inga andra ”mjuka” eller ”snälla” metoder för att få barn att göra som vuxna kräver.

Låter dessa metoder inte tilltalande? Då tror jag målet behöver omvärderas. Kanske sikta på samarbete och överenskommelser – i ordets sanna bemärkelse – istället? Hur man når det målet? Mig veterligen finns inga snabba lösningar eller enkla knep för det. Istället handlar det om ett ständigt pågående relationsarbete , ett fokus på ömsesidighet och förhållandet mellan barn och vuxen – snarare än en ensidig upptagenhet av att justera barnet.

Varför ställer vuxna frågor till barn när det inte är villiga att acceptera barnets svar?
”Jag frågade min dotter varför hon hade sagt att hon skulle stänga av datorn klockan åtta, när hon uppenbarligen inte alls var överens med mig om det.” Mamman som jag nämnde tidigare kom tillbaka vid följande kurstillfälle och berättade. ”Hon sa att hon hade sagt det bara för att hon visste att jag skulle skälla på henne annars. Och vet du, (mamman vände sig till mig) hon skickade med en fråga till ’den där fröken på kursen för föräldrar’. Hon tyckte att jag prata med dig om varför vuxna ställer frågor till barn när de inte är villiga att acceptera barnets svar?”

Jag tycker att det var en osedvanligt spännande fråga och nu är jag nyfiken på era svar på den! Lämna gärna en kommentar och berätta hur du ser på detta.

Mer på samma tema:

Vill du ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?
Gränser med respekt (artikelserie)

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 16 Kommentarer