Poster taggade ‘gränssättning’

Jag behöver inga vetenskapliga bevis för att jag och mina barn mår bra av att mötas i respekt!

I morse läste jag David Eberhards artikel i Göteborgs-Posten där han påstår att barn i vårt samhälle är och tillåts vara gränslösa. Lösningen på det tycker han är mer auktoritär disciplin, straff och katederundervisning.

Jag berättade om artikeln för mina barn vid frukostbordet:

– Jag läste att en psykiater påstår att barn inte tar skada av att vuxna skäller på och straffar dem ibland.
– Om han har rätt så är jag jultomten! sa elvaåringen. Det är väl helt självklart att barnen mår dåligt av att bli skällda på och straffade!
– Och så tycker han att man skall låsa dörren för barn som kommer för sent till skolan, fortsatte jag.
Nioåringen lade pannan i djupa veck. – Jag fattar inte riktigt…? Barnen lär sig väl inget i korridoren?!

Personligen blir jag mer upprörd än vad som är hälsosamt när jag läser David Eberhards artikel. Jag längtar så mycket efter ett samhälle där barn och vuxna inte ställs mot varandra som två olika grupper. Där barns och vuxnas intressen och behov är lika mycket värda och man söker lösningar som tar allas behov av omsorg, respekt, integritet och förståelse i beaktande. Jag är övertygad om att det går, men då måste vi sluta förhålla oss till barnen som om vi var i en ständig maktkamp med dem.

Som jag ser det är det ett odiskutabelt faktum att vuxna har makt över barn. Vi har det i kraft av våra större fysiska, kognitiva och ekonomiska resurser. Frågan är hur vi väljer att använda den makten. Vi kan använda den för att straffa. Och vi kan använda den för att skydda och tillgodose så många behov som möjligt – både barns och vuxnas. Personligen använder jag gärna min makt till det sistnämnda. Däremot vi jag inte använda den för att straffa, vare sig mina eller någon annans barn.

Det är möjligt att det inte finns några vetenskapliga bevis för att barn tar skada av att bli straffade.* Men jag behöver inga vetenskapliga bevis för att veta att både jag och mina barn mår bra av att mötas i respekt! Gör du?

* Min forskarbakgrund gör sig påmind här och jag vill gärna påpeka att avsaknad av bevis för något inte är detsamma som att bevis inte finns. Annorlunda uttryckt, även om David Eberhard inte har funnit några vetenskapliga bevis för att barn inte tar skada av bestraffningar så betyder det inte att barn inte tar skada av bestraffningar. Det betyder bara att David Eberhard inte har funnit några sådana bevis (vilket i sin tur möjligen speglar hur noggrant har har letat efter dylika bevis).

Mer på samma tema:

När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv
Skulle du vilja bli utskälld inför alla dina vuxenkompisar? Brev till fröknar från åttaårig flicka
Vill du ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?
Har du tröttnat på att bråka med barnen?
Gränser med respekt

Jag har skrivit en bok om respekt och likvärdighet i relationer mellan vuxna och barn. Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

mamma och barn vid vatten beskuren

Läs mer 49 Kommentarer

Barn kan och bör inte alltid få som de vill, men låt dem få känna vad de vill!

Föreställ dig följande:

För tre år sedan var du och din partner tillsammans i Västindien. Det var två underbara veckor som du fortfarande vårdar i minnet. Nu är det mörkaste december. Du sitter och bläddrar i ett reklamblad för resor till Karibien och drömmer dig bort. Vita, stränder, palmer, breda leenden och rastaflätor – du kan se det framför dig va?! Drömmande säger du till din partner:

”Åh, tänk om vi kunde åka dit igen…”

Svaret väcker dig bryskt ur dina drömmar:

”Det fattar du väl att vi inte har råd med!?”

Jodå, visst fattar du det. Men du hade verkligen gillat att höra att din partner fattar att du vill. Delar din längtan. Du hade troligen känt dig gladare om du fått svaret:

”Ja, åh vad härligt det hade varit att åka dit igen. Det är verkligen synd att vi inte har pengar till det just nu!”

Jag tänkte på hur skönt det känns när andra människor visar respekt för mina önskemål, min lust och min längtan – även om jag inte kan få det jag vill – när jag var och handlade idag. Kön till kassan var lång och jag hade gott om tid att observera en mamma och hennes fem-, sexårige son vid leksaksautomaten:

”Mamma, kan jag få en guldpeng? Jag vill köpa en sådan där boll med en leksak i!”
”Nej, det får du inte. Det är bara skitgrejer i de där automaterna.”
”Det är det inte alls det. Jag finns en jättecool nyckelring. Jag behöver faktiskt en nyckelring.”
”Mm, eller hur?! Du har ju inte ens några nycklar…”
”Men mamma! Kom och kolla! Dom är fettägiga!”

3561503334_e43dcfecf5_z

Foto: Sham Hardy

Mamman slängde en snabb blick på automaten och upprepade sedan: ”Det där är bara skit Pelle!” Jag gissar att hon ville vara tydlig. Att hon ville lära honom att det inte är meningsfullt att lägga sina pengar på saker som går sönder så fort de kommer i kontakt med barnahänder. Skydda honom från besvikelse. Jag misstänker att Pelle hörde det hon sa som att hans längtan var skit. Inget värd. Stora tårar trillade ner för hans kinder när han med tunga steg gick efter sin mamma ut ur affären.

Jag tror att Pelle hade gillat mer om hans mamma tittat på grejerna i automaten och sagt: ”Wow! Jag hajjar att det finns en massa grejer i den här automaten som du verkligen skulle vilja ha och jag gissar att du är riktigt besviken för att jag inte är villig att lägga mina pengar på det!?” Det här skulle visserligen inte innebära att Pelle lämnade affären med en plastig nyckelring i sin ägo. Men han skulle lämna affären med vetskapen om att hans mamma respekterar hans känslor. Det är inte så illa det heller.

Följ mig gärna på facebook –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 13 Kommentarer

Belöningssystem i skolan utgör grogrund för mobbning!

Det ringde en mamma till mig för ett tag sedan. Hon var ledsen. Arg. Besviken. Det hade varit stökigt i hennes son Johans klass under en tid och läraren hade bestämt sig för att försöka komma tillrätta med det med hjälp av ett belöningssystem. Under två veckors tid skulle klassen samla glaskulor i en burk. Läraren berättade att varje dag kunde klassen få två glaskulor, en om det var lugnt på lektionerna och en om alla kom i tid in från rasten. Om klassen hade femton kulor efter två veckor skulle fredagens mattelektion bytas ut mot filmvisning med popcorn.

Inför sista dagen hade klassen tretton kulor. På morgonen möttes Johan av ett gäng tjejer vid skolgrinden:

Vad synd att du inte är sjuk idag! Det var ditt fel att vi missade en kula igår. Du får fan se till att inte hålla på och dampa dig idag. Fattar du det?!

Marbles in JarDet var sant att det var Johans beteende som gjort att klassen inte fått någon kula dagen innan. Det hände att han hade svårt att sitta still på lektionerna och igår hade det varit värre än vanligt. Läraren hade gått igenom ett nytt moment i matten, men Johan förstod inte vad läraren försökte förklara. Då kom oron, den där som så ofta gjorde sig påmind när han inte förstod eller kunde koncentrera sig. Oron, som han inte visste hur han skulle dämpa på något annat sätt än genom att röra på sig. Kana på stolen. Sprattla med benen. Sprätta med fingrarna. Ta en tur till papperskorgen. Och en tur till toaletten. Och så ännu en tur till papperskorgen.

Johan vände vi skolgrinden den där morgonen och gick hem igen. När hans mamma ringde till mig hade han stannat hemma i tre dagar. Han sa att han inte ville gå till skolan någonsin igen eftersom klasskamraterna och pedagogerna inte tyckte om honom.


Två problem

Den form av kollektiva belöningssystem som Johans mamma beskrev för mig är väldigt vanliga i skolans värld. Så vanliga att jag nästan vågar påstå att det är troligare att ditt barns pedagoger använder sig av ett sådant system från tid till annan, än att de inte gör det.

Syftet är förstås gott. Man vill bidra till att minska stök och konflikter och skapa goda förutsättningar för lärande. Ändå känner jag mig både orolig, ledsen och ganska arg när jag hör talas om sådana här system. Jag tycker att de vuxna i skolan missar åtminstone två viktiga saker när de väljer att utfästa den här typen av klassgemensamma belöningar. Båda blir tydliga i berättelsen om Johan.

Belöningar missar målet

Det första man missar är att alla elever inte har samma förutsättningar att leva upp till de satta kraven. Att sitta still och vara tyst verkar vara ett ganska lågt ställt krav, men för Johan, som har en inneboende oro i kroppen som aktiveras när han möter alltför stora utmaningar i sitt lärande, är kravet ändå för högt. Det handlar inte om bristande uppfostran. Det handlar inte om ovilja att göra som fröken vill. Han kan helt enkelt inte sitta still. Fastän han vill.

Johan är långt ifrån ensam om att vilja men inte kunna. Jag tror faktiskt att det gäller de allra flesta barn. De gör så gott de kan. Men när de krav omgivningen ställer är större än förmågan att leva upp till dem är det inte så lätt att säga: ”Jag vill göra som ni önskar, men jag förmår inte!” Kanske är barnet inte ens medvetet om sin oförmåga och omgivningens alltför stora krav. Den frustration som barnet upplever tar sig uttryck i störande ljud, till synes planlösa förflyttningar i rummet, knuffar och tjuvnyp.

Syftet med en belöning är att öka motivationen att anstränga sig och ”göra rätt”. Men om barn redan anstränger sig och gör så gott de kan så skjuter belöningar liksom bredvid målet, eller hur? Om barns störande beteenden beror på att kraven på dem är större än deras förmåga föreställer jag mig att lösningen ligger i att ge barnen det stöd som de behöver för att leva upp till kraven. Och kanske också se över vilka krav man ställer?

Vem är snäll mot den som förstör för klassen?

Det andra problemet med att utfästa klassgemensamma belöningar är att förekomsten av kränkningar mellan eleverna riskerar att öka.

Jag gissar att tanken och förhoppningen med klassgemensamma belöningar är att barnen skall uppmuntra, peppa och uppmana varandra till ”rätt” beteende? (Varför är belöningarna annars klassgemensamma?) Jag är väldigt nyfiken på hur man föreställer sig att de där uppmaningarna låter i verkligheten! Trodde Johans lärare på allvar att någon enda av Johans klasskamrater skulle säga till honom:

 Hörru Johan, jag skulle önska att du satt still och var tyst nu så att vi får vår belöning. Kan jag hjälpa dig på något sätt så att du klarar av att sitta still och vara tyst?

Alltså, handen på hjärtat, vet vi inte, vi vuxna som befinner oss i eller nära skolans värld, att de flesta ungar inte pratar så här till varandra!? Vet vi inte att det är betydligt troligare att Johans klasskamrater säger saker som:

Men för fan skärp dig!
Sluta vara så jävla störig!
Måste du alltid förstöra för oss?
Pucko!
Dampunge!

Vet vi inte?
Bryr vi oss inte?
Eller är det i själva verket precis det här vi hoppas på och räknar med?! Att eleverna skall använda sig av negativt grupptryck, mobbning och kränkningar för att förmå sina klasskamrater att bete sig ”bra”.

Den svenska läroplanen är fylld av vackra ord om hur skolan skall arbeta för att främja respekt och motverka kränkande behandling. Alla skolor är skyldiga att ha en anti-mobbningsplan och många arbetar också med någon form av anti-mobbningsprogram. På föräldramöten, klassråd och elevråd pratas det mycket om hur olika former av kränkningar, mobbning och negativ ”kamratfostran” kan förebyggas och hanteras. Det finns, kort sagt, en stor uttalad uppslutning kring vikten av att motverka kränkningar i skolan.

Jag får inte ihop det! Hur kan det, mot bakgrund av alla dessa vackra ord, komma sig att klassgemensamma belöningssystem av den typ som Johans mamma berättade om, är så vanliga i den svenska skolan? Hur kan det komma sig att man å ena sidan talar och agerar mot kränkningar och mobbning och å andra sidan utvecklar system som sanktionerar och föder precis samma destruktiva sociala processer?

Jag får inte ihop det. Får du?

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 102 Kommentarer

När föräldrar inte tar ansvar för sig själva försöker barnen göra det istället

– Läs inte saga för ditt barn om du inte vill läsa saga för ditt barn.
– Lyssna inte på långa berättelser om tv-spel om det får dig att ruttna inombords.
– Berätta för barnet när du vill vara ifred på kvällen.

Reaktionerna på uppmaningarna i den här bloggposten var delade och delvis starka. Klart man skall vara (respektfullt) uppriktig mot ungarna, tyckte somliga. Andra tyckte inte alls att det var okej att avstå från sagoläsning eller att uttrycka en önskan om att få vara ifred. ”Barn skall inte behöva ta ansvar för föräldrarnas behov”, var en invändning som upprepades flera gånger.

Jag tänkte på den invändningen häromdagen när min åttaåriga dotter hade varit och hälsat på hos sin mormor och morfar. På kvällen ringde morfar och berättade om dagen. De hade bland annat varit och handlat mat och min dotter hade smugit upp bredvid honom och tagit hans hand. (Det var helt klart oväntat eftersom det vanligen är mormor som är den stora favoriten för min dotter.) Sedan hade hon viskat:

– Jag vill fråga dig en sak morfar. Jag såg att det finns björnbär här i affären och jag skulle gärna vilja ha det. Jag frågar dig för jag vill inte fråga mormor. Jag vill ju inte att hon skall köpa björnbären om de är för dyra för er och mormor har så svårt att säga nej.

När min dotter kom hem frågade jag henne om den här händelsen, varför hon valt att fråga morfar istället för mormor. Hon tittade förvånat på mig.

– Jag ville ha ett ärligt svar förstås!
– Men om du hade frågat mormor hade du ju säkert fått björnbär?
– Det är väl inget gott att äta björnbär om den man fått dem av egentligen inte vill ge dem?!

Jag tycker inte heller att barn skall ta ansvar för vuxnas behov. Därför, just därför, tycker jag att det är så otroligt viktigt att jag som vuxen tar ansvar för mina behov och berättar om mina behov. Vad jag vill och inte vill. Vad jag tycker om och vad jag ogillar. Jag tycker mig nämligen se, gång på gång och i olika sammanhang, att det är när vuxna människor inte uttrycker sina egna behov och gränser som barnen börjar ta ansvar för dem.

Jag tror så här. Jag tror att om jag berättar om mina behov och önskemål och samtidigt uttrycker intresse och respekt för barnets behov och önskemål, så har jag goda chanser att mitt barn gör likadant. Att barnet uttrycker sina behov och önskemål och lyssnar på andras. Om jag inte berättar om mina behov och önskemål, om jag inte tar hand om mig själv, så försöker mitt barn gissa sig till vad jag behöver och ta hand om mig. Risken är stor att hon gör det på bekostnad av sig själv.

Låt mig för tydlighetens skull betona att det jag beskriver i det här inlägget inte är hela min bild av hur relationen mellan föräldrar och barn bör se ut. Jag tror att relationer mellan vuxna och barn behöver intresse, empati, ärlighet, likvärdighet och en massa andra ingredienser också. Klicka dig gärna vidare och läs mer av det jag skrivit här på bloggen! Börja gärna med det här inlägget om likvärdig konflikthantering –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 35 Kommentarer

Sluta prata ”pedagogiskt” med ditt barn!

Fredag kväll. Klockan är snart nio. Du ser fram emot en kväll i soffan med din partner. Tända ljus. Ost och vin. Men först vill du stoppa barnen i säng.

– Okej ungar, dags att gå och lägga sig!
– Nej, inte redan! Vi vill kolla på tv en stund till!
– Det blir inget med det. Vi skall åka till Kalle och Stina imorgon så ni behöver komma i säng nu för att orka upp.

Handen på hjärtat – är det här påståendet riktigt sant?! Vill du att barnen skall komma i säng för att orka upp i morgon? Eller vill du att de skall komma i säng så att du får sitta i lugn och ro och prata och mysa?

När jag coachar föräldrar och andra vuxna uppmuntrar jag dem att vara (respektfullt) uppriktiga mot barnen. Vill du att barnen skall gå och lägga sig för att du skall få vara ifred, så säg det! Är du less på att lyssna på deras beskrivningar av de olika hjältarna i det nya tv-spelet, så säg det! Och vill du inte läsa en saga just ikväll, så gör inte det! Jag är nämligen helt övertygad om att barnen märker när vi inte är uppriktiga mot dem. Barn har en otrolig förmåga att ana sig till när vuxna säger en sak och känner en annan. De märker det på vårt röstläge, någon liten spänning i käkmusklerna eller vårt kroppsspråk. Jag är också övertygad av att barnen mår dåligt av vår bristande uppriktighet och att det får konsekvenser både på barnens självkänsla och på kvaliteten i vår gemensamma relation.

Låt mig börja med självkänslan. Har du någon gång träffat en person som du upplever ”spelar en roll”? En person som du instinktivt känner på dig att hon är inte uppriktig med vad hon tänker, känner och behöver? Hur kände du dig då? Personligen upplever jag ett starkt obehag vid sådana tillfällen. Jag undrar var jag har den här personen. Vem är hon egentligen? Jag känner osäkerhet, obehag och olust. Jag börjar till och med tvivla på mig själv! Är det något fel på mig som gör att hon inte säger som det är!?

iStock_000014094261XSmall

Jag tror inte att barnens reaktioner skiljer sig särskilt mycket från mina. Jag tror att de, precis som jag, känner obehag och börjar tvivla på sig själva när de möts av vuxna som ”spelar en roll” istället för att vara uppriktiga med sina egna tankar, känslor och behov. Tilliten, respekten och ömsesidigheten i relationen riskerar att gå förlorad. Om dessa vuxna dessutom är barnens föräldrar finns risken att barnen börjar ifrågasätta kärleken. ”Älskar mamma och pappa inte mig? Om dom gjorde det skulle dom väl säga som det var till mig?”

En annan konsekvens av vuxnas rollspel är att barnen många gånger reagerar med att ”sätta sig på tvären”. När de uppmanas att gå och lägga sig för att orka upp imorgon blir svaret sällan: ”Jaha, behöver jag sova? Jamen då går jag och lägger mig nu.” Istället brukar sådana här påståenden snarast trigga barnen att hålla igång en stund till. Jag vill påstå att anledning till det är att de känner av föräldrarnas bristande uppriktighet. Barnen stannar uppe för att klösa på de ”pedagogiska fasaderna” och ta reda på vad som finns där bakom. Enda sättet för dem att få reda på varför de skall gå och lägga sig är ju att stanna uppe en stund till! En timme senare får de svaret när föräldern irriterat fräser: ”Nu får ni för sjutton se till att komma i säng så att jag får vara i fred!”.

Varför sa du inte det med en gång?!

Så mitt tips är faktiskt att säga som det är till barnen: ”Vet du, jag känner mig trött och jag är mån om att prata ostört med pappa (mamma), så jag vill be dig att hoppa i säng nu eller i alla fall stanna på ditt rum. Är du villig att göra det?” Svårare än så behöver det faktiskt inte vara! Om du berättar vad du behöver finns det goda chanser att ditt barn tar dig på allvar och respekterar ditt önskemål.

Vill du veta mer?

Läs gärna min artikelserie om hur man kan sätta gränser med bibehållen respekt för både sig själv och barnet. (Scrolla ner och läs inläggen nerifrån och upp, så får du de i rätt ordning.)

Föräldrakurs?

Nästa kurs startar den 21 september i Stockholm! Läs mer här –>

Läs mer 50 Kommentarer