Poster taggade ‘gränssättning’

Försök förstå!

– Min dotter vägrar somna ensam och springer upp en miljon gånger varje kväll fastän hon vet att hon inte får det. Har du några tips på hur man får henne att ligga kvar och somna ensam?
– Min son vägrar göra sina läxor. Hur hanterar man det?
– En elev i min klass stör ofta på lektionerna genom att sitta och prata och kasta suddgummi. Vad gör man åt sådana barn?

När jag träffar föräldrar och pedagoger i föreläsnings- och kurssammanhang får jag ofta frågor som dessa. Det finns en stor längtan efter lösningar på barnens ”problembeteenden”. Hur får man barnen att upphöra med sina negativa beteenden? Hur får man dem att bete sig bra?

Jag svarar nästan alltid med en motfråga:

Vilket behov tror du att barnet försöker tillgodose genom att göra som hon gör?

Jag tror inte att barnen gör som de gör för att ”jäklas”. Jag tror inte att barnen gör som de gör för att de är trögtänkta och inte begriper bättre. Jag tror att barnen gör som de gör för att de försöker tillgodose grundläggande mänskliga behov. Med det menar jag sådant som alla människor längtar efter och behöver: kärlek, acceptans, närhet, empati, omtanke, självbestämmande, respekt – för att bara nämna några av alla behov som vi har. Det är min övertygelse att allt som vi människor gör, oavsett om vi är barn eller vuxna, syftar till att tillgodose behov som vi har.

Barnet som inte vill somna ensam kanske försöker tillgodose sitt behov av trygghet? Barnet som ”vägrar” göra sin läxa kanske protesterar mot förälderns vilja att bestämma och försöker tillgodose sitt behov av att själv ta ansvar för saker som rör honom? Barnet som stör i klassrummet kanske hoppas att det skall hjälpa henne att bli sedd och ge henne en upplevelse av gemenskap i gruppen?

Om vuxna skiftar fokus
– från att titta på barnets beteenden som problem som måste åtgärdas
– till att titta på barnets beteenden som barnets försök att åtgärda problem som hon upplever

ändras också förhållningssättet
– från ett som åtgärdar barns problembeteenden
– till ett som hjälper barn att hitta konstruktiva sätt (både för dem själva och andra) att tillgodose sina behov.

Då blir inte frågan ”hur får jag mitt barn att ligga kvar i sin säng och somna själv?” utan ”vilka behov försöker mitt barn tillgodose genom att komma upp efter läggningen och hur kan jag hjälpa henne att tillgodose de behoven på sätt som är bra för oss båda?”

Då blir inte frågan ”hur hanterar jag att mitt barn vägrar göra sin läxa?” utan ”hjälp mig att förstå vilka behov som mitt barn försöker tillgodose genom att avstå från att göra sin läxa. Hjälp mig också att se hur jag kan ge mitt barn stöd i att tillgodose de behoven på mer konstruktiva sätt. ”

Då blir inte frågan ”vad gör jag åt ett barn som stör i klassrummet?” utan ”jag vill försöka förstå vilka behov barnet som pratar på lektionen försöker tillgodose! Därefter vill jag stötta henne i att få de behoven tillgodosedda på sätt som gagnar både henne och övriga klassen.”

(Läs också gärna mina inlägg om grunderna i konflikthantering och vuxnas tendens att informera barnen om sådant de redan vet – två inlägg som också berör min tanke om att allt beteende syftar till att tillgodose grundläggande behov.)

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 8 Kommentarer

Låt ungarna ha sina reaktioner i fred!

– Alla i min klass har en mobiltelefon! Jag vill också ha en. Kan jag inte få det?
– Får jag åka in till stan själv?
– Snälla mamma, bara en glass till!

”Nej!”. Alla vuxna säger ”nej” till barn ibland. Somliga gör det ofta, andra mer sällan. En del säger nej till A, andra till B. Alla vuxna har olika gränser. Mer jag har lagt märke till något som tycks vara gemensamt för de flesta: sättet att säga nej på. Det har slagit mig att vuxna många gånger inte nöjer sig med att säga ”nej”. De tycks mig som att de också vill ”få sista ordet” i det meningsutbyte som följer på det nekande svaret.

Jag tar ett exempel för att det skall bli tydligare vad jag menar. Tänk dig att din dotter ber om en ny vinterjacka. Hon fick en förra säsongen och den passar fortfarande, men enligt dottern är den löjligt omodern och pinsamt ful. Du berättar att du inte är villig att köpa en ny jacka till henne och hon blir både ledsen och arg.

I den här typen av situationer tycker jag mig se att många föräldrar agerar som om de måste få barnet att ”förstå” beslutet. Därför radar de upp ett antal argument till stöd för sitt beslut.

”Ja men det förstår du väl att jag inte har någon lust att spendera tusen kronor på en ny jacka när du har en som är fortfarande passar? Dessutom var du själv med och valde den förra året. Det är faktiskt inget fel på den!”

Det är som att föräldern hoppas att barnet skall säga: ”Ok, jag hajjar. Du har förstås helt rätt mamma: Jag behöver ingen ny jacka. Det var dumt av mig att fråga.”

Det här tror jag blir väl mycket för barnet, som just i stunden är väldigt besviken: hon hade verkligen sett fram emot att komma till skolan i en ny cool jacka! När föräldern spär på sitt ”nej” med logiska argument tänker hon: ”Inte nog med att jag inte får en ny jacka, nu begär hon att jag skall vara glad och tacksam också!” Jag tror att barnet upplever att hon inte har rätt till sina egna känslor – sin besvikelse. Det får det henne att vilja ta strid med föräldern och bråket kommer snabbt igång:

– Du är så taskig! Jag får aldrig någonting!
– Hur kan du säga så!? Jag som köpte nya jeans till dig förra veckan! Är lite tacksamhet för mycket begärt!?
– Du fattar ju inte ett skit!

Mitt tips till föräldern i det här exemplet är att helt enkelt nöja sig med att säga: ”Nej, jag är inte villig att köpa någon ny jacka till dig. Jag har andra saker som jag hellre vill lägga mina pengar på just nu”. Utan att följa upp det med argument för beslutets rationalitet – och underförstått barnets irrationalitet.

Jag är medveten om att jag sticker ut hakan litegrann, men jag vill påstå att föräldrar många gånger förklarar för mycket för sina barn. Självklart har barnen rätt till en förklaring när de ber om en. Men när man förklarar för att få barnens gillande av sina beslut – för att barnen inte skall bli arga och besvikna – då tror jag faktiskt att man ber om för mycket av sina barn. Att de inte bara skall acceptera våra beslut och gränser, utan dessutom gilla dem – det är att be om mer än vad barnen förmår. Det är också att bjuda in till konflikt och maktkamp.

För ett tag sedan pratade jag med en mamma och pappa i en familj. De hade haft ett jättebråk med sin son kvällen innan. Sonen hade legat på soffan och bett sin pappa om en kopp varm choklad när han gick förbi.

– Pappa kan inte du göra en kopp choklad till mig?
– Nej, det vill jag inte.

Ungefär här hade samtalet kunnat vara avslutat om pappan bara passerat vidare istället för att stanna kvar och fika efter pojkens godkännande.

– Jag vet att du klarar av göra choklad själv. Det behöver inte jag göra åt dig. Det finns mjölk i kylen och kakao i skafferiet.
– Du gör aldrig någonting för mig!

Här lade sig mamman i samtalet:

– Hur kan du säga så till pappa!? Han som alltid brukar…

Så var familjebråket igång. Vad föräldrarna istället kunde ha gjort var att avstå från att bråka genom att helt enkelt gå därifrån. Pappan hade meddelat sitt beslut. Han ville inte göra varm choklad. Om sonen blev besviken över det så kunde han väl få vara besviken ifred?

Hur gör du? Låter du ditt barn ha sina känslor i fred eller försöker du prata bort hennes reaktioner?

_______________________________________________
Nyfiken på min bok?
Nu kan du köpa den hos Adlibris och Bokus .
______________________________________________________

Läs mer 39 Kommentarer

Bortom orden finns känslor. Ser du dem?

– Aldrig att jag tänker bjuda Johan på mitt kalas. Jag hatar den jävla idioten. Fan vad skönt det vore om han var död!
– Nämen så säger man inte! Man kan tycka illa om människor men man får faktiskt inte önska livet ur dem.

Vissa saker säger man bara inte, eller hur!? Man får faktiskt inte uttrycka att man önskar att någon skall dö eller skadas. Det är inte okej att kalla andra människor för jävla idiot eller dåre. Och svära – det gör man helt enkelt inte. Så är det bara!

I syfte att lära barnen regler som dessa strävar många föräldrar efter total konsekvens. Det är aldrig okej att prata på det här sättet. Aldrig! Därför markerar föräldrarna genast och vägrar lyssna på barnen när de använder språk som ogillas. Jag har stött på många föräldrar som vittnar om hur bra det här ”funkar”: ”Vi har nött in budskapet att de här sakerna säger man bara inte och nu har barnen faktiskt slutat prata så!”.

Varje gång jag hör en förälder berätta det här för mig undrar jag: är det så att barnen slutat prata med ord som föräldrarna ogillar eller är det möjligen så att barnen slutat prata? Då menar jag förstås inte slutat prata i bemärkelsen ”blivit helt tyst” utan snarare ”slutat berätta om viktiga upplevelser och känslor”.

Föreställ dig att du kommer hem från jobbet, trött och ledsen efter en riktigt jobbig dag. Du sjunker ner vid köksbordet och utbrister: ”Min chef är helt dum i huvudet.” Din partner höjer ett irriterat ögonbryn och säger sedan med skarp röst: ”Vet du vad! Det är inte okej att prata sådär om andra människor!” Vad händer i dig då? Jag gissar att du känner dig ledsen? Kanske arg? Tänker att din partner inte fattar ett skit? Inte vill förstå dig? Hur gör du nästa gång du kommer hem och känner dig trött och ledsen efter ännu en jobbig dag med chefen? Kanske drar du dig för att berätta något alls? Det är ju ändå ingen idé. Din partner tycks ju ändå inte vilja fatta.

Precis samma process tror jag äger rum i barnen när vi vuxna reagerar på deras berättelser med att korrigera deras ordval: ”så säger man inte!”, ”jag vill inte att du kallar din syster för idiot!”, ”det är inte okej att säga att någon skall dö!”. Mellan raderna uppfattar barnet att föräldern säger: ”Vilka ord du väljer att använda är viktigare för mig än vilka känslor du har.” Barnen tänker att de vuxna inte förstår – inte vill förstå – och slutar så småningom att berätta.

Så visst, det kanske ”funkar bra” att korrigera barnen och att vägra lyssna när de använder ord som vi ogillar – i den bemärkelsen att de slutar använda de orden. Jag är samtidigt orolig för att det ”funkar dåligt” i bemärkelsen att barnen också slutar att alls sätta ord på sina upplevelser och känslor och att kontakten mellan barn och föräldrar reduceras till ytligt vardagsprat.

Betyder det här att föräldrar måste acceptera att barnen kallar sina syskon för idioter, svär och uttalar förbannelser över sina lärare? Kan man inte ha både en god kontakt med sina barn och lära dem att uttrycka sig respektfullt?

Naturligtvis kan man det! Jag tänker att var sak har sin tid. När barnet kallar sin klasskompis för ”jävla idiot” och uttrycker att det vore skönt om han var död kan jag välja att ha överseende med hennes ord i stunden och istället fokusera på kontakt med och förståelse för barnet. Jag kanske säger:

– Oj, det verkar som att du har väldigt starka känslor när det gäller Johan. Jag vill gärna veta mer.
– Han är en skitskalle. Vet du, att när jag inte klarade ett mattetal som fröken gav mig igår så skrattade han och sa till dom andra att jag är ett pucko.
– Jag gissar att du blev ledsen då? Att du vill veta att du duger oavsett om du klarar mattetalen eller inte?
– Mm. Fröken skrattade också lite. Sa att jag måste börja använda det där huvudet som jag har fått…

Att jag bemöter barnets påstående att ”Johan är en idiot” med att be henne berätta mer betyder inte att jag accepterar hennes sätt att prata. Det betyder att jag i stunden prioriterar kontakt och förståelse (Och tur är väl det – annars hade jag kanske inte fått reda på hur jobbigt hon har det i skolan!). Jag är samtidigt helt trygg i vetskapen om att jag har mängder av andra tillfällen (säkert redan idag!) att berätta för mitt barn vad som är viktigt för mig och vilken typ av språk jag uppskattar. Möjligheterna till en nära och förtroendefull relation med mitt barn tror jag däremot minskar varje gång som jag, i stunden, väljer att korrigera hennes ord istället för att försöka förstå hennes känslor.

Vad tror du?

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 39 Kommentarer

Är barn verkligen empatiska?

Ibland gör barn saker som inte ligger helt i linje med föräldrarnas önskemål. Milt uttryckt. De svär och pratar högljutt vid matbordet. De lämnar sina smutsiga kläder på golvet i badrummet och låter tallriken stå kvar på soffbordet efter kvällsfikat. De kallar sina föräldrar för idioter och tjuvnyper sina syskon. För att bara nämna något. 

Många föräldrar undrar hur man ”sätter gränser”. Hur lär man sitt barn vad som är ok och vad som inte är ok i sociala sammanhang? Hur lär man sitt barn att ta hänsyn, visa respekt och empati?

I dagens Svenska Dagbladet finns en spännande artikel som tyder på att frågan kan vara felställd. I artikeln presenteras resultat från en studie vid Max Planck-institutet i Leipzig som tyder på att barn föds med förmågan och viljan att vara empatiska, hjälpsamma och generösa.

Kanske måste vi inte alls lära barnen att vara empatiska, att ta hänsyn eller hjälpa till!? Kanske är det istället så att vi som föräldrar behöver lära oss att förvalta den naturliga förmåga till empati som barnen föds med!?

En mamma som jag pratade med i morse uttryckte sin tveksamhet gentemot forskningsrönen:

Om mina barn någonsin haft en naturlig empati så tycks den ha försvunnit i själva födelseögonblicket! Hemma hos oss ser jag bara egoism så långt ögat når.

Den här mamman är knappast unik. Jag tror att många föräldrar längtar efter mer empati och hänsynstagande från sina barn. Men jag tror faktiskt inte att barnen saknar empatisk förmåga. Vad de saknar är goda förutsättningar att komma i kontakt med sin naturliga empati. Annorlunda uttryckt: många föräldrar pratar med sina barn på ett sätt som gör att barnen tappar kontakten med sin empati.

När föräldrar ser beteenden hos barnet som de inte gillar så har de en tendens att:

anklaga (”du borde verkligen veta bättre än att slå din syster”)
döma (”att säga så där är inte okej!”)
hota (”om du inte städar nu blir det inget Bolibompa”)
muta (”om du städar nu får du en glass sedan”)
etikettera (”åh, vad du är gnällig”)

Hur villig känner du dig själv att uppfylla din partners önskemål när han (hon) just har kallat dig gnällig? Hittar du någon empati för din chefs utsatta position när hon just har talat om för dig att dina önskemål om högre lön ”inte är okej”? Och när din mamma påpekar att du borde veta bättre än att stanna hemma från hennes födelsedagsfirande bara för att du är förkyld – känner du dig då plötsligt sugen på att gå?

Påståenden och uppmaningar av det här slaget resulterar ofta i motstånd och ovilja. Ibland kan den andre förvisso ändra sitt beteende på det sätt som önskas, men det kommer inte att ske utifrån empati och hänsyn. Den som ändrar sitt beteende i det här läget gör det troligen utifrån en känsla av skuld, skam eller rädsla (för straff eller utebliven belöning).

För att sammanfatta. Ser du mindre empati och hänsyn hos ditt barn än du skulle önska beror det troligen på att du uttrycker dina önskemål på ett sätt som gör det svårt för ditt barn att komma i kontakt med sin naturliga empati. Inte på att ditt barn saknar empati.

Hur kan man då uttrycka sina önskemål på ett sätt som underlättar för barnet att komma i kontakt med sin naturliga empati? Den frågan försöker jag besvara i det här inlägget –>.

Läs mer 2 Kommentarer

Spelar du någon roll?

Fredag kväll. Klockan är snart nio. Du ser fram emot en kväll i soffan med din partner. Tända ljus. Ost och vin. Men först vill du stoppa barnen i säng.

– Okej ungar, dags att gå och lägga sig!
– Nej, inte redan! Vi vill kolla på tv en stund till!
– Det blir inget med det. Vi skall åka till Kalle och Stina imorgon så ni behöver komma i säng nu för att orka upp.

Handen på hjärtat – är det här påståendet riktigt sant?! Vill du att barnen skall komma i säng för att orka upp i morgon? Eller vill du att de skall komma i säng så att du får sitta i lugn och ro och prata och mysa?

När jag coachar föräldrar och andra vuxna uppmuntrar jag dem att vara (respektfullt) uppriktiga mot barnen. Vill du att barnen skall gå och lägga sig för att du skall få vara ifred, så säg det! Är du less på att lyssna på deras beskrivningar av de olika hjältarna i det nya tv-spelet, så säg det! Och vill du inte läsa en saga just ikväll, så gör inte det! Jag är nämligen helt övertygad om att barnen märker när vi inte är uppriktiga mot dem. Barn har en otrolig förmåga att ana sig till när vuxna säger en sak och känner en annan. De märker det på vårt röstläge, någon liten spänning i käkmusklerna eller vårt kroppsspråk. Jag är också övertygad av att barnen mår dåligt av vår bristande uppriktighet och att det får konsekvenser både på barnens självkänsla och på kvaliteten i vår gemensamma relation.

Låt mig börja med självkänslan. Har du någon gång träffat en person som du upplever ”spelar en roll”? En person som du instinktivt känner på dig att hon är inte uppriktig med vad hon tänker, känner och behöver? Hur kände du dig då? Personligen upplever jag ett starkt obehag vid sådana tillfällen. Jag undrar var jag har den här personen. Vem är hon egentligen? Jag känner osäkerhet, obehag och olust. Jag börjar till och med tvivla på mig själv! Är det något fel på mig som gör att hon inte säger som det är!?

Jag tror inte att barnens reaktioner skiljer sig särskilt mycket från mina. Jag tror att de, precis som jag, känner obehag och börjar tvivla på sig själva när de möts av vuxna som ”spelar en roll” istället för att vara uppriktiga med sina egna tankar, känslor och behov. Tilliten, respekten och ömsesidigheten i relationen riskerar att gå förlorad. Om dessa vuxna dessutom är barnens föräldrar finns risken att barnen börjar ifrågasätta kärleken. ”Älskar mamma och pappa inte mig? Om dom gjorde det skulle dom väl säga som det var till mig?”

En annan konsekvens av vuxnas rollspel är att barnen många gånger reagerar med att ”sätta sig på tvären”. När de uppmanas att gå och lägga sig för att orka upp imorgon blir svaret sällan: ”Jaha, behöver jag sova? Jamen då går jag och lägger mig nu.” Istället brukar sådana här påståenden snarast trigga barnen att hålla igång en stund till. Jag vill påstå att anledning till det är att de känner av föräldrarnas bristande uppriktighet. Barnen stannar uppe för att klösa på de ”pedagogiska fasaderna” och ta reda på vad som finns där bakom. Enda sättet för dem att få reda på varför de skall gå och lägga sig är ju att stanna uppe en stund till! En timme senare får de svaret när föräldern irriterat fräser: ”Nu får ni för sjutton se till att komma i säng så att jag får vara i fred!”.

Varför sa du inte det med en gång?!

Så mitt tips är faktiskt att säga som det är till barnen: ”Vet du, jag längtar efter att sitta ensam i soffan och prata med pappa (mamma), så jag vill be dig att hoppa i säng nu! Kan du göra det?” Svårare än så behöver det faktiskt inte vara! Om du berättar vad du behöver finns det goda chanser att ditt barn tar dig på allvar och respekterar ditt önskemål.

Vill du veta mer?

Läs gärna min artikelserie om hur man kan sätta gränser med bibehållen respekt för både sig själv och barnet. (Scrolla ner och läs inläggen nerifrån och upp, så får du de i rätt ordning.)

Föräldrakurs?

Nästa kurs startar den 21 september i Stockholm! Läs mer här –>

Läs mer Inga kommentarer