Poster taggade ‘hånskratt’

När barn skrattar åt vuxnas tillsägelser, då är gränsen nådd! Eller?

”Alltså, mycket skit kan jag ta, men när mitt barn skrattar eller flamsar när jag blir arg… Då rinner det fullständigt över för mig! Då är gränsen nådd! Det är så fruktansvärt respektlöst. Som att mina känslor inte betyder något, de är bara ett skämt!”

Mamman som berättade det här för mig är långt ifrån unik. Jag möter många vuxna som vittnar om hur provocerande det är när barn skrattar åt tillsägelser och skäll. Kanske kan du också känna igen dig i känslan av snabbt uppflammande ilska när ditt barn inte tycks ta dig på allvar?

baby-girl-581953_1280komp

Vad skall man ta sig till när ungarna inte bryr sig, utan i stället hånler en rakt i fejset? Jag tror vi behöver börja med att syna antagandet att barnets skratt är ett uttryck för att barnet inte bryr sig. Tvärtom tror jag att det många gånger är ett tecken på att barnet är väldigt påverkat av det den vuxne gör och säger. Påverkat på, ett för barnet, obehagligt sätt. Jag tror att skrattet är ett uttryck för barnets skam eller rädsla eller barnets försök att påverka den vuxnes känslotillstånd.

Att skam kan utlösa skratt tror jag att de flesta av oss egentligen vet. Har du någonsin varit med om att lyfta handen till hälsning för att sedan märka att personen du vinkade till inte alls var någon du kände? Låt mig gissa att du då skrattade lite förläget? Har det hänt att du spillt ett glas vatten eller vin över dig på en finare middag? Följdes denna pinsamhet månde av ett skratt från din sida? Skammens skrattutlösande effekt fick jag själv uppleva häromdagen när jag var ute och gick med en vän. Jag snubblade till och föll pladask i en vattenpöl. Det gjorde ont, var kallt och inte alls roligt. Ändå skrattade jag. Jag ville liksom släta över min klumpighet.

Rädsla kan också framkalla skratt. Jag minns när jag precis börjat fjärde klass och vår nya magister blev arg för första, men inte sista, gången. Han skällde så spottet skvätte och slog knytnäven i katedern med stor kraft. Jag satt alldeles nära och helt opassande började jag fnittra. Tog jag inte magistern på allvar? Läget var faktiskt det motsatta. Jag tog in varje uns av hans ilska och var så rädd att det stack i fingertopparna och tårna. Kanske kan du också minnas en situation när du var barn och skrattade fastän du var rädd?

Ett barn kan alltså skratta som en direkt följd av att hon skäms eller blir rädd. Och att man kan skämmas eller bli rädd när en vuxen säger till eller skäller, det minns nog de flesta av oss från vår egen barndom. Men skratt kan också vara ett barns försök att ändra känslan som en annan människa har. Många barn lär sig att om de gör något som får en vuxen att skratta, så ler också den vuxne mot barnet och verkar nöjd och glad. Inte nog med det, när den vuxne är nöjd och glad är det också lättare för barnet att själv känna sig nöjd och glad. Att skratt fungerar som problemlösare är därför en hypotes som många barn utvecklar tidigt i livet. I ljuset av denna (för ett barn fullt logiska) hypotes är det inte så konstigt att ett barn skrattar när en vuxen blir arg, eller hur?

Tillbaka till mamman vars ord inledde den här texten. Jag tror också att gränsen är nådd om barnet skrattar när mamman blir arg. Och då tänker jag inte bara på mammans gräns. Jag tänker också på barnets. Jag tror att när barnet skrattar är det inte alls säkert att det är i avsikt att reta eller håna mamman. Skrattet kan likaväl vara ett tecken på att situationen är så obehaglig och ställer så stora krav på barnet att barnet inte förmår ta in eller ha omsorg om den vuxnes perspektiv. Vad tror du?

Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>

Hur kan man sätta gränser så att barnet både vill och förmår lyssna och bry sig om det man säger? Om det har jag skrivit i artikelserien Gränser med respekt, som du kan läsa här –>

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 36 Kommentarer