Poster taggade ‘ilska’

Men allvarligt talat David Eberhard och TV4: Vart tog respekten vägen?!

”Lär dig hantera gamla människors ilska.” Så löd rubriken på ett inslag som jag såg i tv häromdagen. Jag vill gärna referera det här för att sedan dela mina reflektioner med er.

I studion: två inbjudna experter. Den ena är vinstutdelare i ett tävlingsprogram i tv. Det gör henne visserligen inte till expert på åldringar, men hon har träffat många gamla människor och faktiskt levt tillsammans med inte mindre än fyra stycken! Den andre experten är psykiater. Han arbetar inte med åldringar, har aldrig gjort, men i likhet med programledaren har han levt tillsammans med flera stycken.

Programledaren: Det här med gamla människor som är arga, det kommer och går i perioder…?
Den kvinnliga experten: Ja, det är ju en del av livet. Det handlar mycket om de olika stadierna som en gammal person kan vara i. Jag har en 87-åring hemma som är väldigt trotsig, så det är mycket ilska hos oss just nu…
Programledaren: Så då är ju frågan hur man hanterar detta? Man drabbas ju av dåligt samvete ibland om man tar i för mycket, men man måste ju hantera det och sätta en gräns?!
Den manliga experten: Ja alltså, åldringar är ju rätt skröpliga och fysiskt svaga, så det är lätt att hantera på det sättet… Om du har en ilsken åldring som sparkas och slåss så är det bara att hålla åldringen (han illustrerar hur han menar med raka armar utsträckta framför sig) eller ta undan den. Sedan är det förstås viktigt att inte tappa behärskningen själv… Men åldringar är mycket tåligare än vi tror!
Programledaren till den kvinnliga experten: Jag skrattade gott tidigare när du berättade hur du hade hanterat en gammal människa vid ett tillfälle. Du får berätta!
Den kvinnliga experten: Jag alltså, det var Elsa, som är 87 år och som upprepar ”nåväl, nåväl” i varje mening hon säger. Jag bestämde mig för att testa ett knep för att få henne att sluta med det. Så när hon kom igång med sina ”nåväl, nåväl” igår så kände jag bara att det här är så otroligt jobbigt att lyssna på så hon måste få uppleva det själv! Så jag började göra precis som hon. Sa ”nåväl, nåväl” efter varenda litet yttrande jag gjorde.
Programledaren: Hur gick det då?
Den kvinnliga experten: Det gick bra! Hon slutade. Annars tycker jag att avleda är det bästa knepet. Att få dem att tänka på något annat när de är arga för att de inte får kaffe eller för att de vill stanna uppe en stund till på kvällen.
Programledaren: Vi har fått in en brevfråga. Det är Anna som skriver och berättar att hennes åldriga pappa skriker om det är hans son som hjälper honom i säng på kvällen. Hon brukar låta sin far skrika en stund men sedan står hon inte ut och går in och tar över från brodern.
Den manliga experten: Jag är av uppfattningen att det inte är åldringen själv som skall bestämma vem som sköter läggningen på kvällen. Jag förstår att det är jobbigt, men om man inte tar konflikten med åldringen någon gång så kommer sonen aldrig att kunna ombesörja läggningsrutinerna.
Programledaren: Vi har en fråga till! Det är kvinna som skriver om sin 92-åriga mamma att hon försöker slåss, kastar och slår i saker när hon inte får som hon vill. ”Vi har tänkt att hon kanske är understimulerad och har försökt se till att hon får komma ut en stund varje dag. Ute är allt lugnt och hon är snäll, men när vi kommer in blir det bara bråk och skrik. Hur skall vi göra?”
Den manlige experten: Det är lätt hänt att tro att en missnöjd åldring skall stimuleras. Men jag tror att åldringar måste få ha tråkigt också! Och det är ju så att ju längre tiden går och man står ut så ökar sannolikheten att åldringen lugnar sig och inser att ”jag kommer ingen vart med det här beteendet”.
Programledaren till den kvinnliga experten: Alla gamla människor är ju unika. Har du märkt någon stor skillnad på de åldringar du haft omkring dig genom åren?
Den kvinnliga experten: De är väldigt olika. Men just trotssituationerna har man ju i varje ålder. Men jag har blivit mer ”laid back” i att inte bli så ledsen när de skriker. Jag har lättare att ta konflikten och vara hård mot dem.
Programledaren: För att sammanfatta: Man hanterar gamla människors ilska genom att vara konsekvent. Låta dem skrika färdigt…
Den manlige experten: Ja, eller att inte bli så upprörd. Det är inte ett uttryck för att du är en dålig människa skulle jag säga, inte så länge du är ”good enough”. Alla åldringar skriker.
Programledaren: (Nöjt leende.) Tack för att ni kom hit. Ni får komma tillbaka och prata mer!


Nej, det var förstås inte en intervju om hur man hanterar gamla människors ilska

Hade det varit det hade du förmodligen sett rubriker i kvällstidningarna efteråt. Inlägg hade delats med vindens fart på facebook. Upprördheten hade varit stor: ”Man kan väl inte bara ignorera gamla människors protester?! Som om de inte betydde något? Och det är väl ändå inte okej att driva med gamla människor genom att härma dem? Få dem att känna sig dumma och skämmas!? De är värda mer respekt än så! Och att påstå att alla åldringar skriker och att man därför inte behöver ta åt sig, vad är det för konstigt argument? (Föreställ dig ett företag där man avfärdade personalens protester som irrelevanta eftersom alla i personalen klagade!)”

Men det var som sagt inte en intervju om gamla människor. Det var en intervju om hur man hanterar barns ilska. Byt ut ”åldring” mot ”barn” i texten ovan så får du en ganska god bild av hur intervjun faktiskt lät. (Episoden med 87-åriga Elsa som upprepade ”nåväl” handlade i ursprungsintervjun om hur mamman härmat sin treåring när han låg på golvet i mataffären och skrek.) Och nej, det är inte många som har förfasat sig över intervjun. Inga virala stormar har dragit fram i de sociala medierna under det dryga ett och ett halva dygn som gått sedan intervjun sändes. Inte ens en liten bris faktiskt. (Här är den enda kommentaren jag hittat.)

Varför uteblir tittarnas reaktioner när det handlar om barn?

Och varför ifrågasätter programledaren och journalisten Jesper Börjesson inte det som ”experterna” Magdalena Graaf och David Eberhard säger? Inte en enda kritisk eller ifrågasättande invändning gör han under de elva minuter intervjun pågår! Låt mig upprepa de sätt som experterna föreslår för att hantera barns ilska:

–          att med muskelstyrka ”hantera” barnets ilska
–          att härma barnet i syfte att få henne att inse att hon är löjlig
–          att få barnet som uttrycker ilska att tänka på något annat
–          att hålla fast vid sin egen ståndpunkt utan att ge med sig
–          att vara hård mot barnet

Hur kan en journalist bara skratta och hålla med när de han intervjuar uttrycker att detta är bra sätt att möta en annan människa!? Varför skall vi bemöta barn på sätt som vi inte skulle bemöta andra människor på? Varför skall vi bemöta barn på sätt som vi inte själva skulle gilla att bli bemötta? Vore inte detta ganska motiverade frågor att ställa för en journalist som väl förhoppningsvis fått utbildning i ett kritiskt förhållningssätt?


Det som inte sägs

Ja, jag upprörs över det som experterna i programmet pratar om och föreslår eftersom det inte alls funkar med mitt behov av respekt för andra människor, oavsett om de är stora eller små. Men jag blir faktiskt än mer upprörd av det som de inte pratar om, nämligen barnets perspektiv. Tror Graaf och Eberhard att barn saknar förmåga att tänka och känna (något annat än ilska då förstås)? Eller är barns tankar och känslor inte viktiga? Eller råkade de kanske helt enkelt bara glömma bort barns perspektiv just den här dagen?

För mig står det helt klart att om vi skall kunna hantera barns ilska på ett respektfullt sätt så måste vi börja med att förstå orsakerna till barns ilska. Och det duger inte att, som Graaf och Eberhard gör, förklara den med olika ”perioder”: trots, förpubertet och pubertet. Som om all ilska under flera år av barnens uppväxt inte behöver förstås eller bemötas som något annat än en negativ biverkan av fysiologisk utveckling. Tänk om det i själva verket är något annat som inträffar i barnens liv i dessa perioder? Något som vi vuxna behöver förstå och hjälpa dem med (tex självständighetsutveckling)? Tänk om barnens ilska är ett uttryck för att de inte får den förståelse och den hjälp som de behöver? Hur bra hanterar vi då hela grejen när vi ignorerar barnens ilska? (Eberhard använder förvisso ordet ”härbärgera” med hänvisning till psykiatrin, men i mina öron låter hans form av härbärgering förvillande lik ignorans.)

Men låt oss för ett ögonblick ändå acceptera Graaf och Eberhards tanke om att det finns perioder i barns utveckling när de är ilskna utan andra orsaker än rent fysiologiska. Betyder det då att all ilska under dessa perioder kan skrivas på detta konto? Finns det inga orättvisor i barns liv i två-treårsåldern, i förpubertet och pubertetet? Blir barn aldrig kränkta under dessa perioder i livet? Annorlunda uttryckt: är all ilska hos ett barn i dessa livsfaser omotiverad? Om svaret på den frågan är nej, om det faktiskt finns motiverad ilska hos barn, uppstår frågan hur lämpligt det är att vi ”hanterar” barnens ilska genom att hålla dem ifrån oss med muskelstyrka, avleda deras uppmärksamhet, driva med dem eller bara stålsätta oss mot deras ilska? Vad lär vi dem då om empati? Om förståelse? Om respekt?

Det andra som jag också tycker att vi bör göra för att hantera barns ilska på ett respektfullt sätt är att försöka förstå hur barnet upplever sin ilska. Ett barn som har ett ”trotsutbrott” eller ett ”raserianfall” (som vi vuxna väljer att kalla det) känner sig förmodligen rädd. Det kan vara mycket skrämmande att uppleva starka känslor och än mer så om man dessutom förlorar kontrollen över dessa känslor. Att i detta läge mötas av en förälder som tex håller en på armlängs avstånd, skickar iväg en till ett annat rum eller härmar det man själv gör är förmodligen allt annat än hjälpsamt för barnet. Jag är övertygad om att barnet skulle vara betydligt mer hjälpt av att mötas av tröst, förståelse, lugn och trygghet. (Självfallet kan man samtidigt ibland behöva skydda både personer och prylar i omgivningen.) Om man behöver prata om det som hände är det mer meningsfullt att göra det efteråt, när ilskan fått klinga av, och både barn och vuxen har förutsättningar för kontakt och lyssnande.


Vuxnas och barns perspektiv

Om vi tar i beaktande att barnets ilska kan vara skrämmande för barnet och att den dessutom kan vara motiverad av andra orsaker än rent fysiologiska tycker jag att svaret på frågan hur man skall ”hantera” barnets ilska – givet att vi värnar barns psykiska välbefinnande – rimligen bör inkludera ett barnperspektiv. Inte bara ett vuxenperspektiv!

Låt oss till exempel titta på nattningskonflikten, som i den ursprungliga intervjun handlar om en sexåring som vill att mamman nattar honom och skriker om pappan gör det. David Eberhard säger att han visserligen förstår att mamman ger med sig eftersom det är så jobbigt när barnen skriker, men att han samtidigt tycker att det är föräldrarna som skall bestämma vem som nattar: ”Om man inte tar den konflikten någon gång så kommer ju pappan aldrig att kunna lägga.” Eberhards verklighetsbild är svartvit. Antingen vinner barnet konflikten, eller så vinner föräldern.

Men tänk om barnet inte bara bråkar för att bråka, för att han är i en utvecklingsfas. Tänk om han bråkar eftersom det är något som är viktigt för honom, på riktigt? Kanske nattar mamma och pappa på olika sätt? Kanske säger inte pappa de saker han behöver höra för att kunna somna tryggt? Kanske har han behov av att prata om vad som hänt under dagen och mamma är mycket bättre på att lyssna? Kanske hjälper mammas ryggmassage bättre än pappas sagoläsning när det gäller att slappna av och komma till ro? Genom att fråga pojken, lyssna på hans svar och verkligen försöka förstå skulle det kanske visa sig att det inte alls finns någon konflikt som behöver ”tas”! Kanske kan pappa ändra lite på sina nattningsrutiner så att pojken kan acceptera att det är han som nattar? Kanske kan mamma göra det där som är viktigt för honom (till exempel lyssna på hur hans dag varit) vid något annat tillfälle än just vid nattningen? Kanske vill mamma ta alla nattningar när hon förstår hur viktiga de är för sonen (och i gengäld kanske pappan kan ta hand om alla väckningar och frukostar)? Jag är övertygad om att det finns lösningar bortom svart och vitt. Lösningar där alla vinner. Men man måste förstås vara öppen för att söka sådana lösningar och öppen för att ett barn ilska kan vara lika sann och betydelsebärande som andra människors ilska.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Fem tips till dig som har trotsiga barn

 

Läs mer 42 Kommentarer