Poster taggade ‘kommunikation’

Sparkar du bollen över sidlinjen i (sam)spelet med ditt barn?

Du och ditt barn har ett gemensamt problem. Det kan handla om läggningen på kvällen, ordningen i vardagsrummet, maten på tallriken eller besöken i mataffären. Ni är inte överens. Du skulle önska att ni vore det. Detsamma gäller ditt barn. Ni behöver prata för att komma till en lösning som funkar för er båda.

Samtalet mellan er kan liknas vid att ni passar en boll fram och tillbaka mellan er. Bollen omformas lite när den flyttar sig från dig till barnet och från barnet till dig. Ni behöver båda vara uppmärksamma på hur den förändras och ta hand om bollen. Om ni hjälps åt kan ni slutligen få bollen i mål: nå en lösning på ert gemensamma problem som ni båda är nöjda med.

Barnet har ännu inte riktigt koll på hur processen fram till målet enklast sker. Ibland kan hen också ha lite svårt att hålla fokus på målet eller tänka att det kanske inte är så viktigt. Det kan låta så här:

Förälder: – Jag tycker att det känns som att vi ofta har blivit osams i mataffären på sista tiden. Tycker du också det?
Barn: Mm.
Förälder: Jag gillar inte när vi är osams och jag gissar att det inte är så kul för dig heller. Har du lust att snacka om hur vi kan göra nästa gång, så att vi inte behöver bråka?
Barn: Okej … ?
Förälder: För mig verkar det som att vi mest blir osams om godis och tidningar?
Barn: Du köper ju bara saker till dig själv i affären! Aldrig något som jag behöver.

Här känner föräldern ett stygn av irritation och besvikelse. Hur kan barnet säga så här? Han handlar ju mat till hela familjen! Dessutom händer det visst att han köper en tidning till barnet och att barnet får välja godis till lördagen. Föräldern står nu inför ett val. Han kan påtala orättvisan i barnets påstående för barnet:

”Hur kan du säga så!? Jag handlar ju mat. Till oss alla. Och dessutom fick du en tidning så sent som förra veckan. Har du glömt det?”

Det här alternativet skulle kunna liknas vid att sparka bollen över sidlinjen, långt ut i skogen. Då kan det vara svårt att hitta den igen och att, tillsammans med barnet, få den i mål. Det kan visserligen tyckas att barnet, i och med sitt orättvisa påstående, var den som initierade bollens färd bort från planen, men föräldern måste ju inte hjälpa den vidare i samma riktning. Han kan sträcka ut sig, fånga bollen och varsamt skicka den tillbaka till barnet. Det är också ett alternativ.

”Oj! Är det så du upplever det? Som att jag bara handlar saker till mig själv? Jag visste inte att du tyckte att det var så. Vad bra att du berättar det för mig! Är det något annat som du också tycker är jobbigt när vi handlar?”

Notera att föräldern inte håller med barnet. Men han säger inte heller emot. Att lyssna på och ta ett barn på allvar är inte liktydigt med att ge barnet rätt i sak. Däremot betyder det att ge barnet rätt att ha sin uppfattning. Kanske kommer föräldern att prata med barnet senare om den uppfattningen, men just nu håller han fokus på målet: En lösning kring mataffärsbesöken som funkar för både honom själv och för barnet.

Barn är, som jag sa tidigare, under utveckling. De har ännu inte total koll på vilka strategier som bäst gagnar processen mot ett gemensamt mål. Ibland sparkar de bollen mot sidlinjen. Ibland missar de snygga passningar från de vuxna. Ibland tröttnar de och lämnar planen. Sådana är barn. De är work in progress. Frågan är hur du som förälder agerar. Lägger du dig vinn om att hålla bollen i rullning mot målet eller händer det att du skickar iväg den i en helt annan riktning, slår stoppbollar och skruvar så att (sam)spelet blir svårt att hålla igång?

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Nästa kurs startar i september och just nu finns det tre platser kvar! Läs mer här –>

 

Läs mer Inga kommentarer

För att slippa höra att hon kände fel, valde hon att sluta berätta

– Hon är som en mussla! Hon berättar ingenting för mig.

Pappan jag hade framför mig var förtvivlad. Hans 14-åriga dotter hade slutat gå till skolan. Ville inte ens lämna sitt rum. Satt enbart framför datorn. Vad hon gjorde där visste han inte heller. Hon ville inte berätta.

Jag frågade pappan när flickan först visat tecken på att inte trivas i skolan.

– Det var när hon började högstadiet. De fick mer läxor och det blev högre tempo. Hon sa ganska ofta att skolan var skit. Ibland skyllde hon på ont i magen för att hon inte ville gå dit.
– Vad gjorde du då?
– Jag tyckte nog faktiskt att hon borde kämpa lite mer än hon gjorde.

Pappan fortsatte berätta hur han försökt förklara för dottern att det krävs ”jävlar anamma” för att ta sig fram i livet. Att man inte bara kan avfärda sådant som är jobbigt som ”skit”. Ett par gånger hade hon stannat hemma från skolan pga magont, men sedan hade han ”satt ner foten” och tvingat iväg henne.

– Frågade du henne varför hon inte ville gå?
– Det var alltid småsaker hon skyllde på: Ena veckan var idrottsläraren för sträng, nästa veckan var hon för mesig, maten var äcklig, en kille i klassen var lite störig…
– Förklarade du för henne att det var småsaker?
– Absolut! Men det gick liksom inte in.

Dotterns verbala protester hade följts av att skolarbetet börjat gå dåligt. När hon för andra gången missade ett prov blev pappan orolig:

– Hon berättade det inte för mig. Jag läste det på skolportalen. När jag försökte prata med henne, verkade hon inte bry sig. Hon slutade inte ens fippla med mobilen under tiden vi pratade.
– Vad gjorde du då?
– Jag sa att om hon inte pluggade inför nästa prov så kunde hon inte få ha kvar mobilen och datorn.

Så här hade det fortsatt mellan pappan och dottern och nu, ett år senare, hade flickan alltså slutat gå till skolan och pappan var förtvivlad för att hon helt slutit sig:

– Jag ser ju att hon mår dåligt, men hur skall jag kunna hjälpa henne när hon inte ens vill berätta för mig vad problemet är!?

Jag kände mig ledsen för både pappans och flickans skull. Pappan ville väl för sin dotter och hade verkligen, tyckte han själv, ”gjort allt”. Det han – i likhet med många andra föräldrar jag möter – hade missat var att lyssna på sitt barn. Verkligen lyssna. Lyssna för att förstå. Inte för att förklara. Nu var han i ett läge när han verkligen ville förstå sin dotter. Men dottern hade givit upp på honom. För att inte än en gång få höra att hon kände fel och gjorde fel – att det som hänt bara var en liten grej, att hon borde kämpa mer, att hon borde lösa sina problem istället för att klaga – hade hon nu kommit till läget där hon valde att inte längre berätta.

Om vi vill att våra barn skall prata med oss när stora saker händer, då underlättar det om vi har lyssnat för att förstå och har accepterat barnets verklighet som sann för dem, när små saker har hänt. Om vi inte kan respektera deras tankar och känslor inför det lilla, hur skall de då våga lita på att vi kan respektera deras tankar och känslor inför det stora?

Det kommer att vara en lång väg för pappan och dottern för att de skall kunna återknyta kontakten. Den är absolut inte omöjlig, för de flesta barn önskar inget hellre än att ha kontakt med sina föräldrar och är villiga att ge dem nya chanser. Men det kommer att krävas att pappan ändrar sina sedan länge invanda kommunikationsstrategier och accepterar att det kommer att ta tid för dottern att utveckla tillit till att han verkligen vill lyssna för att förstå.

Mer på samma tema:

När goda råd är värdelösa
Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
Vad gör man när barn överreagerar eller överdriver sina känslor?

Nu finns det möjlighet att anmäla sig till höstens första föräldrakurs i Stockholm! –>

Läs mer 4 Kommentarer

Ett barn som sårar, är ett sårat barn

– Jävla idiot, jag hatar dig!!!

”Typ sådant skriker min dotter åt mig, när jag bestämmer något som hon inte vill. Jag vet att jag inte skall bry mig, men ibland är det svårt. Hur gör ni för att stänga av de egna känslorna när era barn sårar er?”

Jag läste frågan på ett föräldraforum nyligen. Frågeställaren fick många tips på hur hon skulle förbli oberörd inför barnets verbala attacker. Mina tankar gick i en helt annan riktning. Jag tänkte att det bästa vore att mamman visst brydde sig. Att hon lät barnets ord passera huden och gå rakt in i hjärtat. Inte för att sedan svara med samma mynt, utan för att förstå barnet. Ett barn som medvetet försöker såra är ett barn som känner sig sårat. Gå gärna till dig själv här, om du känner dig tveksam till mitt påstående. I vilka situationer säger och gör du något i syfte att ”trycka till” en annan människa? Är det månne när du upplever att du inte blivit mött med respekt? Förståelse? Omtanke? Stöd i en svår situation? Barn skiljer sig inte från dig och mig i detta avseende (heller). Ett barn som agerar i syfte att såra är ett barn som upplever sig sårat. Självklart skall vi föräldrar bry oss i det läget!

HUR skall vi då bry oss? Genom att ge efter för barnet och fatta ett nytt beslut som gör barnet nöjt? Kanske skall vi göra det i enstaka fall, när barnets reaktion får oss att inse att det vi beslutade om var väldigt viktigt för barnet och kanske bara en småsak för oss själva. Men oftast är det ingen lämplig strategi att ge efter. Att gång på gång anpassa sina beslut efter barnets affektiva reaktioner kommer knappast att långsiktigt gagna barnet (och förstås inte heller föräldern). Det vi istället behöver göra är att fundera över varför barnet upplever sig sårat. Vad är det i situationen som är så viktigt för barnet, att hen upplever sig kränkt och instinkten att hämnas väcks till liv? Svaret på den frågan är förstås olika från situation till situation och från barn till barn. Ett gemensamt drag tycker jag mig dock se i de flesta lägen: Det är sällan som innehållet i föräldrars beslut sårar barnet. Istället är det ofta sättet som föräldern meddelar sina beslut (”Nu med en gång stänger du av datorn och kommer, annars blir jag arg!”) och förälderns reaktioner på barnets reaktioner (”Det finns ingen anledning att bli så ledsen, du vet ju att du måste gå och sova klockan åtta!”) som är problemet. Du kan läsa lite mer om hur jag tänker här –>

Sammanfattningsvis: Ett barn som sårar är ett barn som upplever sig sårat. Självklart skall vi föräldrar bry oss!

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer Inga kommentarer

Missar du att svara på barnets känsla?

En känsla och ett önskemål. När barn berättar vad de vill eller inte vill rymmer det de säger alltid minst dessa två delar. Kanske inte uttryckligen, men mellan raderna. ”Neeej! Jag vill inte gå och lägga mig redan!” berättar både att barnet vill stanna uppe och att han är besviken eftersom omständigheterna tyder på att det är läggdags.

Föräldrar är dessvärre inte alltid uppmärksamma på båda dessa budskap från barnet. De hör önskemålet och svarar på det, med utgångspunkt i tillgängliga fakta: ”Fast klockan är åtta, så det är dags att sova nu!” De missar helt att svara på barnets känsla. Barnet däremot vet ju inte att föräldern missade det känslomässiga budskapet. Därför tolkar han förälderns svar som att denne är likgiltig inför besvikelsen. Tanken ligger nära till hands: ”Min mamma förstår inte hur det här känns för mig!”

Vilken är den logiska åtgärden när man vill att någon skall förstå, men personen ifråga inte gör det? Att förklara mer förstås! Nu är barn inte alltid så rika på ord. Det är svårt att lugnt och stilla sätta ord på det som böljar inombords. Att visa känslorna går däremot bättre. Skrika, gråta, kanske slåss eller springa och gömma sig… Budskapet, för den som är uppmärksam, är tydligt: ”Varför bryr du dig inte om mina känslor!? De är viktiga. Ta dom på allvar! Ta mig på allvar!”

Hur föräldern kan göra istället, för att undvika att hon och barnet hamnar i det här vanmäktiga läget? Hon kan stå fast i beslutet om att det är läggdags och samtidigt bekräfta och säga ja till barnets känsla: ”Jag fattar att du blir besviken! Det blir jag också när jag måste sluta med något som jag gillar att göra.”  Orden kommer inte att resultera i applåder från barnet. Men föräldern gav ändå barnet något fint: förståelse. Även om barnet inte förmår uttrycka det landar förståelsen skönt: ”Mamma må vara en skit som bestämmer att jag måste gå och lägga mig, men hon fattar i alla fall att hon är en skit <3.”

Barn kan inte alltid få sin vilja fram. De bör heller inte alltid få sin vilja fram. Men jag önskar att vi föräldrar alltid lät dem få sin känsla fram.

Läs mer 4 Kommentarer

Vill du har rätt eller vill du ha kontakt?

– Hon är 15 år. Nästan vuxen! Borde inte hon också ta ansvar för vår relation?

Frågan ställdes av en förälder jag mötte för ett tag sedan. Relationen till dottern var ansträngd. De hade hamnat i ett läge där kommunikationen dem emellan främst bestod av anmärkningar på att den andre gjorde fel.

Det är lätt att förstå förälderns sorg och vanmakt och önskan om att dela ansvaret för relationen med dottern. Och mitt svar lät kanske hårt:

– Vet du, det spelar ingen roll vilket ansvar din dotter, på ett filosofiskt plan, har för er relation. För hon tar ändå inte det ansvaret just nu. Att fokusera på vad hon borde göra kommer inte att leda någon annanstans än till mer bitterhet och sorg. Frågan är istället vilken relation du vill ha till din dotter framöver och vad du kan och är beredd att göra för att det skall bli så.

För så här är det ju. Du kan tycka massor om vad andra människor borde och inte borde. Det kommer inte att förändra själva situationen. Det som däremot kan bidra till att förändra situationen är att du ändrar ditt beteende.

I det här fallet gav jag föräldern rådet att gå hem och lyssna på sin dotter. Verkligen lyssna. Inte för att säga emot. Inte som ett knep för att sedan få möjlighet att säga det han själv tyckte. Bara för att förstå. Förmodligen (men det vet jag inte) tyckte han redan att han förstod. Men faktisk förståelse räcker inte. Det som behövs är att den andra personen upplever att hon blir förstådd och respekterad. (Vilket inte alls är detsamma som att den som lyssnar håller med!)

Ur upplevelsen av att bli förstådd kan viljan till kontakt uppstå.

Men skall föräldern verkligen lyssna på sin dotter, om hon inte lyssnar på honom!? Var finns rättvisan i det? Jag svarar med en motfråga: Vad är viktigast i relationen till ett barn: Att få rätt eller att få kontakt?

Läs mer 5 Kommentarer