Poster taggade ‘kommunikation’

Ett barn som sårar, är ett sårat barn

– Jävla idiot, jag hatar dig!!!

”Typ sådant skriker min dotter åt mig, när jag bestämmer något som hon inte vill. Jag vet att jag inte skall bry mig, men ibland är det svårt. Hur gör ni för att stänga av de egna känslorna när era barn sårar er?”

Jag läste frågan på ett föräldraforum nyligen. Frågeställaren fick många tips på hur hon skulle förbli oberörd inför barnets verbala attacker. Mina tankar gick i en helt annan riktning. Jag tänkte att det bästa vore att mamman visst brydde sig. Att hon lät barnets ord passera huden och gå rakt in i hjärtat. Inte för att sedan svara med samma mynt, utan för att förstå barnet. Ett barn som medvetet försöker såra är ett barn som känner sig sårat. Gå gärna till dig själv här, om du känner dig tveksam till mitt påstående. I vilka situationer säger och gör du något i syfte att ”trycka till” en annan människa? Är det månne när du upplever att du inte blivit mött med respekt? Förståelse? Omtanke? Stöd i en svår situation? Barn skiljer sig inte från dig och mig i detta avseende (heller). Ett barn som agerar i syfte att såra är ett barn som upplever sig sårat. Självklart skall vi föräldrar bry oss i det läget!

HUR skall vi då bry oss? Genom att ge efter för barnet och fatta ett nytt beslut som gör barnet nöjt? Kanske skall vi göra det i enstaka fall, när barnets reaktion får oss att inse att det vi beslutade om var väldigt viktigt för barnet och kanske bara en småsak för oss själva. Men oftast är det ingen lämplig strategi att ge efter. Att gång på gång anpassa sina beslut efter barnets affektiva reaktioner kommer knappast att långsiktigt gagna barnet (och förstås inte heller föräldern). Det vi istället behöver göra är att fundera över varför barnet upplever sig sårat. Vad är det i situationen som är så viktigt för barnet, att hen upplever sig kränkt och instinkten att hämnas väcks till liv? Svaret på den frågan är förstås olika från situation till situation och från barn till barn. Ett gemensamt drag tycker jag mig dock se i de flesta lägen: Det är sällan som innehållet i föräldrars beslut sårar barnet. Istället är det ofta sättet som föräldern meddelar sina beslut (”Nu med en gång stänger du av datorn och kommer, annars blir jag arg!”) och förälderns reaktioner på barnets reaktioner (”Det finns ingen anledning att bli så ledsen, du vet ju att du måste gå och sova klockan åtta!”) som är problemet. Du kan läsa lite mer om hur jag tänker här –>

Sammanfattningsvis: Ett barn som sårar är ett barn som upplever sig sårat. Självklart skall vi föräldrar bry oss!

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer Inga kommentarer

Missar du att svara på barnets känsla?

En känsla och ett önskemål. När barn berättar vad de vill eller inte vill rymmer det de säger alltid minst dessa två delar. Kanske inte uttryckligen, men mellan raderna. ”Neeej! Jag vill inte gå och lägga mig redan!” berättar både att barnet vill stanna uppe och att han är besviken eftersom omständigheterna tyder på att det är läggdags.

Föräldrar är dessvärre inte alltid uppmärksamma på båda dessa budskap från barnet. De hör önskemålet och svarar på det, med utgångspunkt i tillgängliga fakta: ”Fast klockan är åtta, så det är dags att sova nu!” De missar helt att svara på barnets känsla. Barnet däremot vet ju inte att föräldern missade det känslomässiga budskapet. Därför tolkar han förälderns svar som att denne är likgiltig inför besvikelsen. Tanken ligger nära till hands: ”Min mamma förstår inte hur det här känns för mig!”

Vilken är den logiska åtgärden när man vill att någon skall förstå, men personen ifråga inte gör det? Att förklara mer förstås! Nu är barn inte alltid så rika på ord. Det är svårt att lugnt och stilla sätta ord på det som böljar inombords. Att visa känslorna går däremot bättre. Skrika, gråta, kanske slåss eller springa och gömma sig… Budskapet, för den som är uppmärksam, är tydligt: ”Varför bryr du dig inte om mina känslor!? De är viktiga. Ta dom på allvar! Ta mig på allvar!”

Hur föräldern kan göra istället, för att undvika att hon och barnet hamnar i det här vanmäktiga läget? Hon kan stå fast i beslutet om att det är läggdags och samtidigt bekräfta och säga ja till barnets känsla: ”Jag fattar att du blir besviken! Det blir jag också när jag måste sluta med något som jag gillar att göra.”  Orden kommer inte att resultera i applåder från barnet. Men föräldern gav ändå barnet något fint: förståelse. Även om barnet inte förmår uttrycka det landar förståelsen skönt: ”Mamma må vara en skit som bestämmer att jag måste gå och lägga mig, men hon fattar i alla fall att hon är en skit <3.”

Barn kan inte alltid få sin vilja fram. De bör heller inte alltid få sin vilja fram. Men jag önskar att vi föräldrar alltid lät dem få sin känsla fram.

Läs mer 4 Kommentarer

Vill du har rätt eller vill du ha kontakt?

– Hon är 15 år. Nästan vuxen! Borde inte hon också ta ansvar för vår relation?

Frågan ställdes av en förälder jag mötte för ett tag sedan. Relationen till dottern var ansträngd. De hade hamnat i ett läge där kommunikationen dem emellan främst bestod av anmärkningar på att den andre gjorde fel.

Det är lätt att förstå förälderns sorg och vanmakt och önskan om att dela ansvaret för relationen med dottern. Och mitt svar lät kanske hårt:

– Vet du, det spelar ingen roll vilket ansvar din dotter, på ett filosofiskt plan, har för er relation. För hon tar ändå inte det ansvaret just nu. Att fokusera på vad hon borde göra kommer inte att leda någon annanstans än till mer bitterhet och sorg. Frågan är istället vilken relation du vill ha till din dotter framöver och vad du kan och är beredd att göra för att det skall bli så.

För så här är det ju. Du kan tycka massor om vad andra människor borde och inte borde. Det kommer inte att förändra själva situationen. Det som däremot kan bidra till att förändra situationen är att du ändrar ditt beteende.

I det här fallet gav jag föräldern rådet att gå hem och lyssna på sin dotter. Verkligen lyssna. Inte för att säga emot. Inte som ett knep för att sedan få möjlighet att säga det han själv tyckte. Bara för att förstå. Förmodligen (men det vet jag inte) tyckte han redan att han förstod. Men faktisk förståelse räcker inte. Det som behövs är att den andra personen upplever att hon blir förstådd och respekterad. (Vilket inte alls är detsamma som att den som lyssnar håller med!)

Ur upplevelsen av att bli förstådd kan viljan till kontakt uppstå.

Men skall föräldern verkligen lyssna på sin dotter, om hon inte lyssnar på honom!? Var finns rättvisan i det? Jag svarar med en motfråga: Vad är viktigast i relationen till ett barn: Att få rätt eller att få kontakt?

Läs mer 5 Kommentarer

Framtidens färdigheter

Barn = medarbetare
Förälder = chef

Ja, så tänker jag faktiskt att det är. Mina föreläsningar, kurser och texter handlar i grund och botten inte om relationer mellan barn och föräldrar, de handlar om relationer mellan människor. Barn och föräldrar är liksom inte olika arter. De är båda människor, bara i lite olika storlek.

Därför gläder det mig väldigt mycket när deltagarna på mina föräldrakurser säger: ”Jag har kommit på att det jag lärt mig här, har jag lika stor användning för på min arbetsplats.” Sedan uppskattar jag förstås också fortsättningen: ”Du måste komma till mitt jobb och prata med mina kollegor! De behöver också lära sig om hur man kan lösa konflikter utan att kränka någon, att man kan lyssna bortom orden som människor säger och att de allra flesta människor vill bete sig bra och om de inte gör det så beror det på att något hindrar dem.” Detta är uppdrag som jag fått mer av under de senaste åren och som jag gärna tackar ja till.

Några som också ser likheterna mellan föräldraskap och ledarskap är Futurion, TCO-förbundens tankesmedja. De bjöd in mig till sin podd, som handlar om framtidens arbetsliv. Automatiseringen förändrar oundvikligen detta och gör att behovet av vissa färdigheter minskar och försvinner, samtidigt som behovet av andra – tex empati och kommunikation – ökar. Jag tycker att det blev ett väldigt bra samtal!

Vill du lyssna kan du göra det här –>
Du kan också läsa en sammanfattning av samtalet här –>

Blev du nyfiken på mina föräldrakurser kan du läsa mer om dem här –>
Om du vill komma i kontakt med mig för att boka utbildning på din arbetsplats: Ring mig på 0704-298991 eller mejla på info(at)petrakrantzlindgren.se

Petra Krantz Lindgren gästar Per Lagerström och Ann-Therese Enarsson i ett avsnitt av podden Framtidens färdigheter.

Läs mer 5 Kommentarer

Vill du ha en konfliktfri relation till ditt barn? Läs det här!

Kära föräldrar!

När jag möter en del av er på föreläsningar och kurser får jag intrycket att ni vill veta hur man är en ledare för sitt barn – utan att hamna i bråk och konflikt med barnet. Jag får frågor som:

– När jag säger att det är dags att stänga av tv:n/datorn så blir det sura miner och skrik. Vad gör jag för fel?
– Hur får jag mitt barn att gå och lägga sig utan att protestera?
– Vad gör man när man har förklarat hundra gånger att man måste borsta tänderna för att inte få hål och barnet ändå gnäller när tandborsten kommer fram?

Målet tycks vara ett harmoniskt flyt, där den vuxne berättar vad som är bäst för barnet och barnet genast inser det kloka i förälderns ord och gör som föräldern säger. Om barnet gnäller, klagar eller protesterar tas det till intäkt för att föräldern gör fel (eller, ibland, att det är fel på barnet).

Jag har full förståelse för att ett konstant, harmoniskt flyt kan förefalla vara ett attraktivt mål. Jag har själv, massor av gånger, önskat att mina barn skall komma till insikt om hur bra det skulle bli, för både dem och mig, om de bara gjorde som jag önskade istället för att ifrågasätta och klaga. Men faktum är att det är orealistiskt. Barn vet nämligen, långt ifrån alltid, vad som är bäst för dem. Däremot vet de nästan alltid vad de har lust med. Problemet är att lust och lämplighet inte är helt kompatibla. Barnet har lust med godis, men mår bäst av näringsriktig mat. Hon har lust att vara uppe halva natten, men har behov av sömn. (Det är inte bara barn som kan ha problem med distinktionen mellan lustfyllt och lämpligt.)

Många barn saknar också kognitiva förutsättningar för att förstå vuxnas välmenande förklaringar om vad som gagnar dem. Små barn, och ibland också lite större, saknar förmågan att tänka i flera steg, jämföra alternativ eller väga kortsiktiga vinster mot långsiktiga förluster.

Enda sättet att få ett familjeliv utan konflikter är sålunda att tillgodose barnets alla lustar. Vilket å andra sidan skulle innebära att barnet, och förmodligen även föräldern, inte får vad de behöver för att må bra. Därför blir min uppmaning: Sluta mäta ditt föräldraskap mot en dröm om konfliktfrihet och total harmoni!

Skall vuxna strunta i barnens känslor!?

Menar jag då att föräldrar inte skall bry sig om barns känslouttryck när de fattar beslut som barnen ogillar? Alls inte! Jag tycker tvärtom att föräldrar och andra vuxna skall ta barnens ilska, sorg, besvikelse, oro och frustration på stort allvar. Det gör de dessvärre inte alltid. Jag hör många mammor, pappor och pedagoger som ”tjafsar emot” när barn uttrycker sina känslor:

– Varför blir du så arg? Du visste ju att det var dags att åka hem nu?
– Det är väl inget att bli så upprörd över, att jag inte vill köpa en ny mobil till dig när du redan har en som fungerar?
– Skärp dig! Du missar en gympaträning. Det är inte som att jorden går under.

Är det inte en intressant paradox, att samtidigt som vuxna vill att barnen skall acceptera deras beslut, vill de själva inte respektera barnens reaktioner på samma beslut?

Så hur gör man när man visar respekt för barnets känslor, samtidigt som man står fast vid sina beslut? Här är några förslag:

– Jag märker att du blir arg. Jag kan fatta det. Det blir jag också ibland när jag måste avsluta sådant som är jättekul.
– Jag hajjar att du blir besviken för att jag inte är villig att köpa en ny mobil.
– Gympaträningen är verkligen viktig för dig, va? Då förstår jag att du blir ledsen när du inte kan gå.

I de här exemplen visar den vuxne respekt och förståelse för barnets känsla – utan att ytterligare diskutera eller motivera sitt beslut. (Jag förutsätter att orsakerna till besluten redan tydliggjorts för barnen och att det därför inte finns någon anledning att upprepa dem.)

Därför är det viktigt att respektera barnets känslor

Ur barnets perspektiv är den vuxnes respekt för hennes känslor naturligtvis av stor betydelse. Den visar att allt är okej att känna, att tex. ilska, frustration och besvikelse inte är något som måste trängas bort. Det är genom att barnet tillåts uppleva alla sina känslor, som hon också, så småningom, kan lära sig att både stå ut med dem och hitta konstruktiva sätt för att hantera dem.

När den vuxne förstår, benämner och visar respekt för barnets känslor ökar också tilliten i relationen. Barnet tycker kanske förvisso att den vuxne är en skit som inte låter henne fortsätta titta på tv, men den vuxne förstår och respekterar i alla fall hennes upprördhet. Även om barnet inte förmår uttrycka det, är den förståelsen viktig. Det är, ur barnets perspektiv, betydligt ”värre” om den vuxne inte ens tycks förstå, struntar i eller rent av uttrycker att barnet ”känner fel”. Hur skall man kunna lita på en sådan vuxen?

När barnet upplever att den vuxne inte förstår, får det inte bara till följd att tilliten minskar, som jag just nämnde. Det leder också vanligen till att barnet fortsätter förklara att hon inte vill gå hem/behöver en ny mobil/måste gå på gympan. De fortsatta förklaringarna är emellertid inga förfinade varianter av de tidigare framförda. Tvärtom. När barnets affektnivå stiger sjunker förklaringsgraden ungefär lika mycket. Resultatet blir att barnet upprepar kärnan i sin ståndpunkt med högre ljudvolym, gnällvibrato eller till ackompanjemang av tårar eller okvädningsord:

– Jag vill stanna!
– Du måste köpa en mobil till mig!
– Du är dum och elak om du inte låter mig gå på gympan!

I det här läget händer det att den vuxne själv regredierar till ett trotsigt småbarn och därifrån fortsätter konfliktspiralen bara vidare mot botten.

Det är så onödigt. Och det går som sagt att förhindra. Genom att avstå från att ifrågasätta, och istället visa förståelse och respekt för, barnets känslor.

Men skall barn få reagera hur som helst på vuxnas beslut?

Skall vi inte lära barnen att det finns mer eller mindre lämpliga sätt att uttrycka sina känslor? Jag lyfter avslutningsvis den här frågan eftersom jag befarar att en del läsare kommer att tillskriva mig en sådan uppfattning – trots att jag inte givit uttryck för den. Självklart skall vi lära barnen vad som är mer och mindre socialt acceptabla sätt att uttrycka känslor och hur vi själva vill bli tilltalade och bemötta. Det har vi också mängder av tillfällen att göra. Varje dag. Och om vi väljer att göra det just i stunden – när barnet upplever starka känslor och kanske skriker eller uttrycker sig olämpligt på annat sätt – väljer vi sämsta möjliga tillfälle för att något lärande skall ske. Dessutom bidrar vi till att barnets affektnivå stiger ytterligare och att konflikten förvärras.

Det är, som sagt, onödigt. Och det gagnar ingen.

FÖRÄLDRAKURS! Nästa omgång startar den 16 februari och det finns platser kvar. Läs mer och anmäl dig här –>

Nyfiken på min bok? Den finns att köpa hos både Adlibris och Bokus.

Vill du veta mer om hur man kan sätta gränser, med bibehållen respekt för både barnet och dig själv? Läs min artikelserie Gränser med respekt –>

Läs mer 11 Kommentarer