Poster taggade ‘kommunikation’

Nystart

Varje år i augusti – ungefär när kvällarna blir märkbart kortare och reklam på temat ”Back to School” börjar dyka upp – kommer lite svag olust krypande hos mig. Jag har det så bra här i min semesterbubbla, jag vill inte att den skall spricka. Sedan känner jag en spirande förhoppning: I höst skall jag har ordning på torpet och koll på läget. Jag skall yoga varje morgon (eller åtminstone varannan), börja konditionsträna och äta nyttigt. Dessutom skall jag bli en bättre hustru, mer närvarande i samtalen med min man. Mina planer brukar hålla en bit in i september (förutom yogan, den lägger jag ner redan första veckan). Problemet är att jag behöver kunskap och stöd för att hålla i och hålla ut.

Känner du igen dig? Brukar du också, så här års, göra planer för att nästa år skall fungera lite bättre än förra året?

Jag vet att många brukar ha ambitioner om att utveckla sitt föräldraskap:

”Vi skall bråka mindre!”
”Jag skall verkligen försöka planera bättre så att vi inte alltid blir sena varje morgon. Det är så jobbigt att börja dagen med tjat och bråk.”
”Jag skall bli bättre på att lyssna på mitt barn!”
”Jag skall börja sätta ordentliga gränser!”
”Jag skall verkligen försöka hjälpa mitt barn att få kompisar.”

Jag vet också att detta med att utveckla sitt föräldraskap är en process där det verkligen kan behövas kunskap och stöd, för att nå sina mål. Därför vill jag gärna tipsa dig om min nästa föräldrakurs, som startar den 6 september i Stockholm/Lidingö. Genom kursen får du hjälp att förstå barn och ungas beteenden (tex trots, tjat och syskonbråk) och stöd i att ett hitta förhållningssätt som passar i just din familj.

Blir du nyfiken och vill veta mer om kursen? Här finns ytterligare information och länk till anmälan –>

Så här skriver en tidigare deltagare om kursen:

Hej Petra,

Jag gick din föräldrakurs i höstas. Såhär snart ett år efter så känner jag att jag måste få säga TACK. Din kurs har inte bara hjälpt mej i relationen till mina barn utan den har hjälpt mej till att bli den människa jag vill vara mot mej själv och andra. Tror att jag refererar till dej varje dag, rekommenderat din kurs, dina föreläsningar och blogginlägg till alla jag möter och alltid kommer de tillbaka heeeelt gobsmacked.

Min man var super skeptisk till en början, tyckte att jag blev helt stolpig och onaturlig när jag pratade med barnen, tills en dag när jag kom hem efter jobbet och han var helt euforisk. ”Det funkar för mej också! Jag pratade som du och det funkar!” Hahaha!

Skulle kunna fortsätta i all evighet med exempel hur du har hjälpt oss. Istället säger jag tack. Tack för DET du gör, tack för ATT du gör det. Det betyder så mycket.

Bästa
Jessica

Läs mer 2 Kommentarer

Tips till dig som vill slippa gnälliga barn under julhelgen

Spänd förväntan, tindrande ögon och mysig familjeharmoni. Det är, tror jag, vad de flesta av oss föräldrar drömmer om, så här i juletid. Klaschen med verkligheten gör ont när barnet i gnällton säger:

– Jag vill ha mer julklappar!
– Tomten är ful!
– Lisa fick många fler julklappar än jag. Det är orättvist!

I det här läget är det många föräldrar som ”gnäller tillbaka” eller tillrättavisar barnet:

– Var inte så otacksam! Du har ju fått massor av julklappar!
– Sch, så säger man inte om tomten.
– Nej, det är inte alls orättvist att Lisa fick fler paket! Ni fick julklappar för precis lika mycket pengar.

Brukar harmonin (åter)uppstå efter meningsutbyten som dessa? Nja, inte riktigt, va? Det som händer här är att barnet uttrycker något (- Jag vill ha mer julklappar!), som föräldern tolkar som olämpligt, felaktigt eller orättvist. Därför svarar föräldern med en uppfostrande tillrättavisning (- Var inte så otacksam!). Följden av detta blir, i sin tur, att barnet upplever att han blir missförstådd och felaktigt eller orättvist tillrättavisad. Han tycker sig uppfatta en konfliktfylld obalans, där han just nu är den som ligger på minus, känner sig sur, ledsen eller irriterad och tänker att föräldern har sårat honom. En vanlig instinkt hos den som upplever sig sårad är att vilja såra tillbaka och så sätt rätta till balansen. Därför tar det inte så lång tid innan barnet hittar något att anmärka på:

– Det här är ingen bra julafton.

Ouch! Kommentaren gör ont i föräldern som ägnat de senaste veckorna åt att skapa det perfekta julmyset och upplevelsen av att bli sårad väcker, även hos föräldern, en instinkt att såra tillbaka:

– Passar det inte så behöver du inte vara med!

Du kan se vart den här interaktionen håller på att ta vägen, eller hur? Resultatet blir knappast den mysiga, tindrande och tacksamma jul som föräldern lagt sig vinn om att skapa.

Hur kan man göra istället, för att undvika att hamna i nedåtgående spiraler som denna? Mitt tips är att lyssna med välvilja på det som barnet säger. Istället för att tolka in kritik i barnets ord, kan man försöka höra barnets fundering, känsla och behov – och svara på det.

Barnet: – Jag vill ha mer julklappar!
Föräldern hör barnets förtjusning över det som varit: – Det var kul med paket, eller hur?
Barnet: – Ja, jag vill ha mer!
Föräldern bekräftar barnets önskan: – Jag kan verkligen fatta det. Det är supertrist att de är slut redan.

Barnet: – Tomten är ful!
Föräldern väljer att se barnets ord som uttryck för förvåning: – Ser tomten inte ut som du hade hoppats och tänkt dig?
Barnet: – Han har ju inga stövlar! Och skärpet är blått. Det är fel!
Föräldern bekräftar att hon förstår barnets förvåning: – Aha, då fattar jag vad du menar! Gymnastikskor och blått skärp, det var inte vad du hade väntat dig.

Barnet: – Lisa fick många fler julklappar än jag. Det är orättvist!
Föräldern försöker förstå vad barnet menar med ”rättvisa”: – Tänker du att rättvisa är att man får lika många paket?
Barnet: – Ja! Och hon fick tre mer än jag.
Föräldern bekräftar att hon förstår barnets uppfattning, givet den definitionen av rättvisa: – Då fattar jag att du tycker att det är orättvist. Föräldern fortsätter genom att delge sin egen definition av rättvisa: Jag tänker att rättvisa handlar om att du och Lisa får julklappar för ungefär lika mycket pengar. Föräldern bjuder in till dialog med barnet genom att följa upp med frågan: – Vad tänker du om det?

Men kommer barnen inte att fortsätta uttrycka sig på sätt som är opassande, om vi tolkar deras ord med välvilja? Behöver vi inte berätta för dem att de uttrycker sig ”fel”?! Jag tvivlar. Om vi låter barnens ord (- Jag vill ha mer julklappar!) passera genom ett välvilligt tolkningsfilter och återger våra tolkningar till barnen (- Det låter som att du är besviken för att dagen redan är slut?), då tror jag att de så småningom lär sig att själva uttrycka sig med större omsorg om mottagarens känslor och behov.

Vad tror du?

F Ö R Ä L D R A K U R S ! Nästa kurs startar 1 februari i Stockholm (Lidingö). Läs mer här –>

Läs mer 11 Kommentarer

Hot, mutor och belöningssystem

Alla gör det ibland, hotar och mutar sina barn. Och det funkar ju rätt bra! Faktiskt. Är det verkligen så farligt att göra det? En stor del av samhället bygger ju på belönings- och bestraffningstänk, så är det inte smart att vänja barnen vid det, redan från början?

Häromdagen träffade jag Helena och Fanny från Life With Kids och pratade om vilka risker det finns med att hota och straffa våra barn, varför vi ändå gör det och hur man kan göra istället – om man skulle vilja ändra på sig.

Jag tycker att det blev ett riktigt bra samtal och jag hoppas att du också gillar det!

Länk till Acast –>
Länk till iTunes –>

Mer på samma tema:

Artiklar i kategorin ”Belöna barn?” –>
Mer om att sätta gränser på ett respektfullt sätt –>

Fler poddintervjuer med Petra hos Life With Kids:

Syskonbråk –>
Självkänsla –>

Gå på kurs!

Kurs för föräldrar och pedagoger: Kommunikation och konflikthantering med barn och unga –>

Läs mer Inga kommentarer

Fråga barnen, för fanken!

– Har du frågat dina barn hur de tycker att ni skall lösa det här?

Jag ställde frågan till en mamma på en kurs jag höll nyligen. Hon hade berättat om en ständigt återkommande konflikt i relationen till sina två sjuåriga tvillingpojkar: deras hygien. Mamman ansåg att det var rimligt att duscha varannan dag. Det var barnen i princip överens med henne om. Ändå blev det bråk varje gång när hon vid middagen sa: – Ikväll är det duschkväll.” Barnen ifrågasatte i alla tonarter, grät och försökte förhandla. Hon var riktigt less på detta.

När jag undrade om hon frågat barnen hur de ville komma tillrätta med dessa ständiga bråk tittade hon förvånat på mig. – Nej, det har jag inte.”

Fyra veckor senare kom mamman tillbaka och berättade att duschbråken var ett minne blott. Hon hade satt sig tillsammans med barnen och sagt:

– Hörrni killar, jag är riktigt trött på våra bråk om duschande. Jag antar att ni också är rätt trötta på dem?

De nickade instämmande och hon fortsatte:

– Ni vet ju att jag vill att ni skall duscha varannan dag och jag har uppfattat det som att ni också tycker att det är okej att göra det varannan dag?
– Du säger alltid till så argt när jag skall duscha, sa den ena killen.
– Oj, det visste jag inte att jag gjorde. (Notera hur mamman avstod från att ifrågasätta eller invända mot barnets påstående. Hon insåg att det knappast skulle gagna samtalet om det som var det viktiga just nu, duschandet.)
– Jo, du säger alltid: ’Nu är det duschkväll’ med din arga röst.
– Och så säger du det alltid när vi har ätit. Nu var det den andra pojken som pratade. – Då vill jag inte duscha. Då vill jag leka!
– Åh, så bra att ni berättar det här för mig. Tack! Jag hade ingen aning.
– Du kunde ha frågat!
– Ja, det kunde jag, men jag tänkte inte på. Knasigt va? Nu har jag en fråga till: Hur tycker ni att vi gör framöver, så att det inte blir bråk?

Den ena pojken berättade att han gärna ville duscha före middagen. Den andra pojken tyckte att morgonen skulle passa honom bäst. Det där med att duscha på morgonen var mamman skeptisk till. Hon trodde inte att det skulle funka eftersom pojken brukade vara morgontrött, men hon gick med på att testa. Redan andra duschmorgonen kom han till samma slutsats som sin mamma: – Jag orkar inte duscha nu. Jag lovar att jag gör det när jag kommer hem! På nytt gick mamman med på att testa. Nu, tre veckor senare, hade vanan satt sig hos båda killarna. De duschade utan knot, den ene så fort han kom hem och den andre före middagen.

Det händer gång på gång! Jag träffar föräldrar – och pedagoger också för den delen – som berättar om ett problem eller en återkommande konflikt med ett eller flera barn och vill ha mina tankar kring hur de skall göra för att lösa upp knuten. Min första fråga är alltid om de pratat med barnet självt och om hen i så fall har några tankar kring hur de kan komma tillrätta med situationen. Häpnadsväckande ofta visar det sig att ingen har tänkt på att fråga barnet. När de vuxna väl gör det har barnet nästan alltid egna idéer. Ibland fungerar de, ibland inte, men idéerna är alltid värda att ta på allvar. Barn är alltid värda att ta på allvar. Tycker jag. Vad tycker du?

Mer på samma tema:

Har du tröttnat på att bråka med barnen?

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fullbokad! Jag återkommer med datum för ytterligare en kursstart under hösten. Vill du ha ett meddelande så fort datum är bestämt? Skicka ett mejl till mig på info(snabel-a)petrakrantzlindgren.se så får du informationen några dagar innan jag lägger upp den i alla mina kanaler.

Nyfiken på min bok? Nu finns den i pocketformat och kostar endast 45 kronor hos Adlibris.

Läs mer 4 Kommentarer