Poster taggade ‘kommunikation’

Vill du ha en konfliktfri relation till ditt barn? Läs det här!

Kära föräldrar!

När jag möter en del av er på föreläsningar och kurser får jag intrycket att ni vill veta hur man är en ledare för sitt barn – utan att hamna i bråk och konflikt med barnet. Jag får frågor som:

– När jag säger att det är dags att stänga av tv:n/datorn så blir det sura miner och skrik. Vad gör jag för fel?
– Hur får jag mitt barn att gå och lägga sig utan att protestera?
– Vad gör man när man har förklarat hundra gånger att man måste borsta tänderna för att inte få hål och barnet ändå gnäller när tandborsten kommer fram?

Målet tycks vara ett harmoniskt flyt, där den vuxne berättar vad som är bäst för barnet och barnet genast inser det kloka i förälderns ord och gör som föräldern säger. Om barnet gnäller, klagar eller protesterar tas det till intäkt för att föräldern gör fel (eller, ibland, att det är fel på barnet).

Jag har full förståelse för att ett konstant, harmoniskt flyt kan förefalla vara ett attraktivt mål. Jag har själv, massor av gånger, önskat att mina barn skall komma till insikt om hur bra det skulle bli, för både dem och mig, om de bara gjorde som jag önskade istället för att ifrågasätta och klaga. Men faktum är att det är orealistiskt. Barn vet nämligen, långt ifrån alltid, vad som är bäst för dem. Däremot vet de nästan alltid vad de har lust med. Problemet är att lust och lämplighet inte är helt kompatibla. Barnet har lust med godis, men mår bäst av näringsriktig mat. Hon har lust att vara uppe halva natten, men har behov av sömn. (Det är inte bara barn som kan ha problem med distinktionen mellan lustfyllt och lämpligt.)

Många barn saknar också kognitiva förutsättningar för att förstå vuxnas välmenande förklaringar om vad som gagnar dem. Små barn, och ibland också lite större, saknar förmågan att tänka i flera steg, jämföra alternativ eller väga kortsiktiga vinster mot långsiktiga förluster.

Enda sättet att få ett familjeliv utan konflikter är sålunda att tillgodose barnets alla lustar. Vilket å andra sidan skulle innebära att barnet, och förmodligen även föräldern, inte får vad de behöver för att må bra. Därför blir min uppmaning: Sluta mäta ditt föräldraskap mot en dröm om konfliktfrihet och total harmoni!

Skall vuxna strunta i barnens känslor!?

Menar jag då att föräldrar inte skall bry sig om barns känslouttryck när de fattar beslut som barnen ogillar? Alls inte! Jag tycker tvärtom att föräldrar och andra vuxna skall ta barnens ilska, sorg, besvikelse, oro och frustration på stort allvar. Det gör de dessvärre inte alltid. Jag hör många mammor, pappor och pedagoger som ”tjafsar emot” när barn uttrycker sina känslor:

– Varför blir du så arg? Du visste ju att det var dags att åka hem nu?
– Det är väl inget att bli så upprörd över, att jag inte vill köpa en ny mobil till dig när du redan har en som fungerar?
– Skärp dig! Du missar en gympaträning. Det är inte som att jorden går under.

Är det inte en intressant paradox, att samtidigt som vuxna vill att barnen skall acceptera deras beslut, vill de själva inte respektera barnens reaktioner på samma beslut?

Så hur gör man när man visar respekt för barnets känslor, samtidigt som man står fast vid sina beslut? Här är några förslag:

– Jag märker att du blir arg. Jag kan fatta det. Det blir jag också ibland när jag måste avsluta sådant som är jättekul.
– Jag hajjar att du blir besviken för att jag inte är villig att köpa en ny mobil.
– Gympaträningen är verkligen viktig för dig, va? Då förstår jag att du blir ledsen när du inte kan gå.

I de här exemplen visar den vuxne respekt och förståelse för barnets känsla – utan att ytterligare diskutera eller motivera sitt beslut. (Jag förutsätter att orsakerna till besluten redan tydliggjorts för barnen och att det därför inte finns någon anledning att upprepa dem.)

Därför är det viktigt att respektera barnets känslor

Ur barnets perspektiv är den vuxnes respekt för hennes känslor naturligtvis av stor betydelse. Den visar att allt är okej att känna, att tex. ilska, frustration och besvikelse inte är något som måste trängas bort. Det är genom att barnet tillåts uppleva alla sina känslor, som hon också, så småningom, kan lära sig att både stå ut med dem och hitta konstruktiva sätt för att hantera dem.

När den vuxne förstår, benämner och visar respekt för barnets känslor ökar också tilliten i relationen. Barnet tycker kanske förvisso att den vuxne är en skit som inte låter henne fortsätta titta på tv, men den vuxne förstår och respekterar i alla fall hennes upprördhet. Även om barnet inte förmår uttrycka det, är den förståelsen viktig. Det är, ur barnets perspektiv, betydligt ”värre” om den vuxne inte ens tycks förstå, struntar i eller rent av uttrycker att barnet ”känner fel”. Hur skall man kunna lita på en sådan vuxen?

När barnet upplever att den vuxne inte förstår, får det inte bara till följd att tilliten minskar, som jag just nämnde. Det leder också vanligen till att barnet fortsätter förklara att hon inte vill gå hem/behöver en ny mobil/måste gå på gympan. De fortsatta förklaringarna är emellertid inga förfinade varianter av de tidigare framförda. Tvärtom. När barnets affektnivå stiger sjunker förklaringsgraden ungefär lika mycket. Resultatet blir att barnet upprepar kärnan i sin ståndpunkt med högre ljudvolym, gnällvibrato eller till ackompanjemang av tårar eller okvädningsord:

– Jag vill stanna!
– Du måste köpa en mobil till mig!
– Du är dum och elak om du inte låter mig gå på gympan!

I det här läget händer det att den vuxne själv regredierar till ett trotsigt småbarn och därifrån fortsätter konfliktspiralen bara vidare mot botten.

Det är så onödigt. Och det går som sagt att förhindra. Genom att avstå från att ifrågasätta, och istället visa förståelse och respekt för, barnets känslor.

Men skall barn få reagera hur som helst på vuxnas beslut?

Skall vi inte lära barnen att det finns mer eller mindre lämpliga sätt att uttrycka sina känslor? Jag lyfter avslutningsvis den här frågan eftersom jag befarar att en del läsare kommer att tillskriva mig en sådan uppfattning – trots att jag inte givit uttryck för den. Självklart skall vi lära barnen vad som är mer och mindre socialt acceptabla sätt att uttrycka känslor och hur vi själva vill bli tilltalade och bemötta. Det har vi också mängder av tillfällen att göra. Varje dag. Och om vi väljer att göra det just i stunden – när barnet upplever starka känslor och kanske skriker eller uttrycker sig olämpligt på annat sätt – väljer vi sämsta möjliga tillfälle för att något lärande skall ske. Dessutom bidrar vi till att barnets affektnivå stiger ytterligare och att konflikten förvärras.

Det är, som sagt, onödigt. Och det gagnar ingen.

FÖRÄLDRAKURS! Nästa omgång startar den 20 oktober och det finns platser kvar. Läs mer och anmäl dig här –>

TOKREA! Just nu säljer Adlibris min bok, Med känsla för barns självkänsla, för endast 79 kronor –>

Vill du veta mer om hur man kan sätta gränser, med bibehållen respekt för både barnet och dig själv? Läs min artikelserie Gränser med respekt –>

Läs mer 11 Kommentarer

Hur lär man barn att säga förlåt – och att mena det?

Hur kan vi föräldrar lära barn att ta ansvar för sina handlingar och säga förlåt? Barn gör ju ofta som vuxna gör och i min förra bloggartikel visade jag några vanliga sätt att be om ursäkt, som vi vuxna ofta använder, och som förmodligen inte leder i önskad riktning. Risken är snarare att barnet lär sig:

– att det är lättare att skylla ifrån sig än att ta ansvar
– att den som gör misstag är dum
– att förlåt är ett ord som man kan säga utan att mena

Föregå med gott exempel!

Så nu är då frågan: Hur kan man själv säga förlåt, om man vill föregå med gott exempel? Mitt förslag är att sätta ord på den dubbelhet som ligger bakom upplevelsen av dåligt samvete. För när vi hamnar i läget att vi får samvetskval och tänker att vi kanske ”borde” säga förlåt beror det på att vi har tagit hand om något som är viktigt för oss – på bekostnad av något annat, som också är viktigt för oss. Skuldkänslan är som ett alarm: ”Uppmärksamhet påkallas! Du har missat att hantera något som är viktigt för dig.” Du har inte gjort det för att du är vare sig korkad eller elak. Du har gjort det för att det var något annat som också var viktigt och som upptog dig i just i den situationen. För den som har det här perspektivet på skuldkänslor och mänskliga misstag kan några olika ursäkter uttryckas tex så här:

– Jag är verkligen ledsen för att jag skrek på dig när vi skulle iväg. Jag gjorde det för att jag kände mig stressad och var mån om att passa tiden. Just då tänkte jag inte alls på att du kunde bli rädd när jag höjde rösten. Jag önskar att jag hade tänkt på det, för det är viktigt för mig att du känner dig trygg. Tror du att du kan förlåta mig?

– Jag vill be dig om ursäkt för att jag kallade dig för ”jävla slarver” förut, när jag såg din tvätt på golvet. Jag vill verkligen ha mer ordning i badrummet, men jag önskar att jag hade berättat det för dig på ett mer respektfullt sätt. Vad tänker du om det?

– Jag har dåligt samvete för att jag sa att jag inte ville läsa saga för dig igår kväll. Jag vet att jag hade lovat dig att göra det och det är viktigt för mig att hålla det jag lovar. Dessutom tycker jag att det är jättemysigt att läsa för dig. Och samtidigt var jag så trött just då att det enda jag orkade tänka på var att vila. Ikväll skall jag planera bättre, så att jag orkar läsa för dig. Om du vill, förstås.

Det finns flera finesser med att formulera en ursäkt på det här sättet. För det första tar jag ansvar för mitt handlande. Det var inte för att mitt barn var sent som jag skrek. Det var för att jag kände mig stressad och var mån om att passa tiden. Visserligen hade stressen kanske triggats igång av att barnet behövde gå och bajsa, när vi stod påklädda i hallen. Men det var inte hans toabesök, utan min oförmåga att konstruktivt hantera stressen och tillgodose mitt behov, som gjorde att jag skrek.

För det andra tydliggör jag för mitt barn att jag ibland upplever att behov står i konflikt med varandra. Jag är ingen allvetare som alltid har koll på vad som är rätt agerande i varje enskild situation. Jag kämpar med att balansera mina behov. Precis som han förmodligen också gör.

Jag visar också, för det tredje, att mitt misstag inte beror på att jag är vare sig korkad eller elak. Det beror istället på att något annat var så viktigt för mig att jag just då inte förmådde ta in fler perspektiv. Jag är en ofullkomlig människa. Att jag begår misstag betyder inte att jag är ond eller dålig. Det betyder att jag är mänsklig. Med den vissheten tror jag att det underlättar för både barn och vuxna att ta ansvar för sitt handlande och be om ursäkt.

Stötta barn i att lära känna sitt samvete

Med utgångspunkt i det här sättet att se på misstag och ”fel” kan vi vuxna också stötta barn i att lära känna och sätta ord på sitt dåliga samvete. För det är ju så att barn ganska ofta vet när de ”gjort fel” och har dåligt samvete för det. Det märks till exempel genom en undvikande blick, skyndsamma bortförklaringar, att barnet gömmer sig eller döljer ansiktet.

– Jag undrar om det kan vara så att du har lite dåligt samvete, Moa? (Vikten av att ställa den här frågan på ett öppet och nyfiket sätt, snarare än beskrivande eller analyserande, kan inte nog understrykas!)
– Kanske…
– Var det något som hände på studsmattan och då blev du jättearg?
– Anna bestämde allt. Jag ville inte leka hennes löjliga lekar.
– Ville du vara med och bestämma?
– Ja!
– Var det då du knuffade henne?
– Mm. (Undvikande blick.)
– Och nu känns det inte riktigt bra för dig eftersom du egentligen inte gillar att knuffas? Stämmer det?
(Jag påminner igen om hur viktigt det är att frågorna ställs på ett nyfiket och öppet sätt. Var uppmärksam på ditt tonfall, kroppsspråk och ansiktsuttryck.)
– Ja.
– Var det så viktigt för dig att få vara med att bestämma att du liksom glömde bort att du vill lösa konflikter med prat istället för med knuffar?
– Jag försökte prata med henne. Men hon lyssnade inte. Då blev jag arg.
– Och just då kändes det som en bra idé att knuffa henne? Och nu sitter du här med dåligt samvete eftersom du egentligen gillar att lösa konflikter med ord?
– Mm.
– Har du någon idé om hur du kan göra nästa gång, för att det inte skall bli så här?
– Jag vill faktiskt inte prata om det nu.
– Okej. Finns det något du kan göra nu då, för att det skall kännas bättre för Anna, och också för dig?

Nej, det är inte säkert att just det här samtalet resulterar i en ursäkt till Anna. (Men hon slipper å andra sidan godta ett oärligt sagt förlåt.) Vad det däremot resulterar i är förhoppningsvis en ökad självinsikt hos Moa. Hon sitter inte här med dåligt samvete för att hon är en dålig människa. Hennes dåliga samvete påminner faktiskt snarare om en fin sida hos henne: ”Hallå Moa! Du är en person som vill ha omsorg om andra människor. Nu missade du det!” Jag är rätt övertygad om att den insikten, åtminstone längre fram i livet, kommer att göra det lättare för henne att ta ansvar för sitt handlande och be om förlåtelse när hon begår misstag. Med hjälp av rätt stöd från de vuxna kan Moa förhoppningsvis också hitta nya strategier, som hjälper henne att ta hänsyn till allt som är viktigt för henne, nästa gång hon hamnar i ett liknande läge.

Och om barnet inte verkar förstå konsekvenserna av sitt handlande?

Men om barnet inte verkar förstå konsekvenserna av sitt eget handlande och ha dåligt samvete (som Moa i exemplet ovan tycks ha), hur gör man då? Då kan kanske en dialog mellan föräldern och barnet låta ungefär så här:

– Det såg ut som att du blev arg när du var på studsmattan?
– Mm.
– Vad var det som hände?
(Chansen att barnet svarar ärligt på den här frågan är ganska stor – om hon inte har erfarenheten att hon brukar bli klandrad när hon begår misstag. Om det är hennes erfarenhet kommer hon inte att vilja prata om vad som hände.)
– Anna ville bestämma allt. Jag ville inte leka hennes löjliga lekar.
– Ville du vara med och bestämma?
– Ja! Men jag fick inte det, fastän jag sa att jag ville.
– Var det då du blev arg?
– Ja.
– Från platsen där jag satt såg det ut om att du knuffade henne?
– Hon lyssnade ju inte.
– Jag tror jag kan fatta hur frustrerande det var.
– Mm.
– Och samtidigt så gillar jag inte när någon knuffas. Jag hade till exempel inte tyckt om ifall någon knuffade dig. Jag tror att det kan göra ont på den som blir knuffad. Vad tänker du om det?
– Mm.
– Kan du komma på något annat sätt som du kan göra nästa gång som du vill vara med och bestämma och känner dig så där arg?
– Jag vill faktiskt inte prata om det nu.
– Det är okej, det behöver du inte. Jag undrar, kan du tänka dig att säga förlåt till Anna?

”Kan du tänka dig att säga förlåt”!? Allvarligt talat, skall man inte pusha lite mer än så, undrar kanske någon. ”Det beror på vad du vill uppnå”, svarar jag. Vill du uppnå att barnet omedelbart uttalar ordet ”förlåt”? Go ahead och pusha! Vill du snarare uppnå att ditt barn, så småningom, lär sig något om att lyssna på sitt eget samvete, om att ta ansvar för sina misstag och att uppriktigt be om förlåtelse? Då föreslår jag att du nöjer dig här. Du har kommit en bit på vägen mot ditt långsiktiga mål genom att du har:

– visat förståelse och respekt för det behov som ditt barn agerade för att få tillgodosett (att få vara med och bestämma)
– givit uttryck för något som är viktigt för dig och som barnets agerande inte tog hänsyn till (att ha omsorg om andra människor genom att avstå från att knuffas)
– satt ord på möjligheten att det kan finnas andra lösningar, som bättre tar hänsyn till allas behov, nästa gång barnet hamnar i samma läge
– föreslagit att ditt barn kan säga föråt

Det finns möjlighet till stort lärande för Moa genom det här samtalet. Men för att det lärandet skall kunna ske behöver hon vara i mental balans. Det kommer hon förmodligen inte att vara om du också följer upp med att kräva av henne att hon skall säga förlåt, för risken är då överhängande att hon blir arg (människor blir ofta det när de upplever att de blir tvingade till något) och går i försvar. Eller att hon känner skam. (Tänk dig själv om någon förklarade att du gjort fel och dessutom krävde att du omgående skulle säga förlåt. Hur skulle du känna?) Skam är en överväldigande och självupptagen känsla, som gör det svårt för oss att ha empati med andra. Istället gör skammen att vi drar oss undan och börjar skylla vårt beteende på andra människor eller yttre omständigheter, vilket ju är precis motsatsen till att ta ansvar för sina handlingar och säga förlåt till dem vi på något sätt har gjort illa! Så faktum är att vuxna – genom att tvinga eller pressa barn att säga förlåt – minskar sannolikheten för att barnet kommer att reflektera över hur hennes handlingar påverkar andra människor och uttrycka en uppriktigt menad ursäkt.

Men det andra barnet då?

”Men Anna då?”, säger någon kanske. ”Är det inte viktigt för hennes skull att säga till Moa på skarpen? Så att Anna förstår att det inte var okej att hon blev knuffad.” För det första är det ganska troligt att Anna redan vet att det inte är okej. Hon har förmodligen hört det många gånger av föräldrar, pedagoger och andra barn. För det andra har den vuxne, i exemplen jag givit, på intet sätt sagt att det är okej att knuffas. Tvärtom har föräldern pratat om hur knuffar kan resultera i dåligt samvete, att det är viktigt att ha omsorg om andra människor och lösa konflikter med ord och vad man kan göra istället för att knuffas. För det tredje tror jag att lärdomen Anna får, om hon lyssnar på samtalet mellan den vuxne och Moa, är väldigt viktig: Människor gör misstag, inte för att de är dåliga eller fel, utan helt enkelt därför att de är ofullkomliga. Mänskliga. Den kunskapen tror jag kan hjälpa Anna, inte bara att förlåta Moa, utan också att förlåta sig själv – och be om förlåtelse – den dagen hon själv gör ett misstag och är uppmärksam på signalerna från sitt samvete.

Vad tror du?

Mer på samma tema:

Gränser med respekt: artikelserie i 10 delar

Föräldrakurs? Den 8 september startar jag en kurs i kommunikation och konflikthantering med barn. Just nu finns det fem tre platser kvar. Läs mer om kursen och anmäl dig här –>

Föreläsning i höst? Jag erbjuder fyra olika föreläsningar för föräldrar och/eller pedagoger. Du kan läsa om dem här –> Tipsa gärna din kommun/kyrka/förskola/skola om att boka mig för en föreläsning!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 15 Kommentarer

Underbara ungar!

En liten pojke skall lära sig att träffa en baseball med slagträ. Bollen ligger på en liten ”piedestal” och pojken står på lagom slagavstånd. ”Håll nu ögonen på bollen”, säger pojkens pappa. Pojken tar två steg fram, böjer sig ner och placerar ansiktet i bollhöjd, med ögonen ca 3 millimeter från bollen. Precis som pappan sa.

Jag delade klippet som visar detta på min facebooksida häromdagen och bad samtidigt läsarna dela med sig av tillfällen när de själva givit sina barn instruktioner som barnen inte riktigt tolkat som förväntat. Jag fick massor av underbara svar! Barn gör ofta som föräldrarna säger och föräldrar är inte alltid helt tydliga… Här nedan hittar du alla berättelser jag fick ta del av. Skön läsning!

Jag berättade för barnen att pappa fått ryggskott. Då frågade äldsta sonen vem som skjutit pappa i ryggen.

Jag förklarade att man kramar snöbollar och försökte visa men barnet tog upp snöbollen och kramade den på kinden så gosigt.

Tänker på Leo när han frågade mig vad han skulle göra med bullpappret och jag svarade (på skoj): ”Sätt det på huvudet som en liten hatt!” Och han lydde! Fick säkert pärlsocker i håret stackarn.

”Nu är det dags att hoppa i säng!”
”Ja! Hoppa i sängen!!”
Min tvååring blev överlycklig… inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

happy-1720749_640

”Spotta på toaletten!”. Tystnad från badrummet. Hen på 5 år har lagt toalettpapper på toalettlocket och spottat på pappret.

Jag råkade säga till min då 3-åring att ”nu ska du kasta så högt du kan” första gången han spelade yatzy och kom dit där man skulle få ihop så höga poäng som möjligt. Gissa vart de fem tärningarna hamnade

I somras sa jag till sonen några gånger ”kan du hålla dej tills vi kommer till toan?” på lite olika sätt i olika sammanhang. Jag reflekterade inte över det förrän jag en gång sa att ”nu är jag jättekissnödig” och han svarade med att ta mej på magen och säga ”jag håller dej mamma”

Var med sonen på 4-årskontroll, för måååånga år sen. Hörseltest: sköterskan gav honom en kulram med fem kulor X2 färger på varje rad. Sen satte hon på honom lurarna o sa att för varje gång du hör ett pip tar du en sån kula, pekade på den första som var blå, o flyttar till andra sidan. Hon började trycka på sina knappar o han flyttade kula för kula, fem gånger, sen var det stopp. Hon tryckte o rattade o försökte flera gånger, men han satt utan att göra nåt. Då tog hon av honom lurarna o sa: hör du inget ljud när jag trycker? Jo, men de blåa kulorna är slut sa han. Efter att förklarat att han kan ta vilken färg som helst gick testet som en dans.

Min mamma till mig när jag var kanske tre år:
– Har du lust att hämta toapapper till mig? (hon satt på dass)
Jag:
– Nej. (jag hade inte alls lust att hämta toapapper – jag hade lust att leka)

”Hoppa i byxorna” Jag höll i byxorna och blev nockad rakt på näsan när 3-åringen tog sats och hoppade rakt upp…

”Hoppa i stövlarna nu, vi har bråttom ”! Det är ganska svårt att hoppa jämfota i ett par stövlar, även för vuxna.

Min dotter var kanske 2-3 år, vi satt vid matbordet och skulle äta. Hon stod upp på stolen, märkbart kissnödig, varpå jag säger ”sätt dig och kissa innan vi börjar äta”. Och precis det gjorde hon.

Min dotter var 2-3 år, hade ganska nyligen slutat med blöja. Vi var på E4, och plötsligt säger hon att hon är kissnödig. Jag blir lite stressad eftersom att nästa avfart är en bit bort, och utbrister ; oj då! Håll dig! Varpå hon förtvivlat frågar ; var då? Och hugger tag i sin bilbarnstol med båda händerna.

När dottern var liten så brukade vi tävla om vem som kunde ta sig till fönstret först för o vinka. Starten gick i kapprum o hon sprang förstås in och jag ut. Den här morgonen undrade jag om hon övat mycket för idag kände jag att jag kunde slå henne. Dottern spärrade förskräckt upp ögonen. ”Men mamma varför vill du SLÅ mig!” *Tystnad i hela kapprummet.*

Skulle skåla med samma barn så vi slår ihop glasen och jag säger ”Skål”. Barnet tittar skeptiskt på mig och föremålet i sin hand o säger sen ”Glas” innan hon dunkar i igen. Såklart… Det var ju ett glas och inte en skål.

Jag: ”Nu hänger den där chokladbollen löst” (som jag hade lovat min son)
Sonen då 4-5år tittar upp mot taket och säger: ”Var hänger den?”

När jag var ca. 4 år firade vi påsk och jag hade fått ett påskägg som var i formen av ett djur. En kanin eller kyckling eller liknande. Underdelen lossnade med jämna mellanrum och mamma förklarade för mig att jag skulle hålla ”kaninen” under rumpan så skulle det gå lättare. Jag tog då hela påskägget och placerade under min egen rumpa. Det var inte lättare alls.

Tänker på hur fundersam mitt barn blev första gånger jag sa ”Har du myror i brallan?”

Sa till dottern när jag låg ner på magen ” kan du massera min rygg?” hon hoppade upp och började gå på mig, frågade va hon gör, då sa hon ” du sa ju att jag skulle marschera?”

Jag: ”Maja (då 3,5 år), kan du säga alla veckans dagar?”
Maja: ”Veckans dagar”

Barn på hoppboll ramlar av, varpå vuxen säger ”håll i öronen” och det gör barnet då.

När mamma vill få sonen att lugna ned sig säger hon: Mammor har ögon i nacken. Vilket leder till att ungen i ett års tid letar efter de där ögonen på mamman.

Alve 3,5: ”Mamma va gör du?”
Jag: ”Jag betalar räkningar.”
Alve: ”Får jag smaka en räka?”

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 7 Kommentarer

Tänk om alla vuxna fattade det här!

När jag var liten fick jag hjälp av mina föräldrar när jag upplevde starka, och skrämmande, känslor. De lyfte upp mig, vaggade, klappade och pratade lugnande.

– Oj! Vovven skällde och då blev du rädd? Vill du hålla mig i handen och så klappar vi den försiktigt tillsammans?
– Du ville titta mer på tv och så bestämde jag att det var dags att stänga av och då blev du jätteledsen.
– Du hade byggt ett klosshus och så sprang Pierre på det så att det rasade och nu är du både arg och ledsen. Vill du sitta här hos mig lite och kramas eller vill du kanske hellre vara ifred?

Efterhand började jag förstå det jag upplevde, jag fick ord för att uttrycka det och strategier för att reglera känslorna och lugna mig själv. Men än idag händer det att jag hamnar i situationer där känslorna tar överhanden och jag reagerar instinktivt. När jag ser en huggorm på stigen framför mig. När jag får veta att en kär person är svårt sjuk. När brandlarmet går mitt i natten. Då reagerar min ”urtidshjärna”, amygdala, med kamp eller flykt (eller, om ingen av dessa möjligheter finns, med att ”frysa till is”).

Alla barn får inte samma hjälp under sin uppväxt som jag – och förhoppningsvis du – fick. En del barns ”viktiga vuxna” har egna problem och klarar helt enkelt inte av att fokusera på barnet. De har kanske jobbiga och obearbetade upplevelser från sin egen barndom, psykisk eller fysisk sjukdom, missbruksproblem, stora ekonomiska svårigheter eller lever i en våldsam relation. När de vuxna inte hjälper barnet att förstå och reglera sina egna känslor blir det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, för barnet att utveckla dessa förmågor. Mycket av det som barnet upplever i kroppen (vågor av rädsla, skam, ilska osv) förblir obegripligt och skrämmande och barnet fortsätter reagera med sin urtidshjärna: kamp eller flykt. Gå till attack eller dra sig undan.

shutterstock_119847985

När vuxna möter ett sådant här barn, i förskola och skola, i fritidsaktiviteter och omsorg, står de ofta häpna och handfallna inför barnets starka reaktioner. Hon tycks reagera på minsta småsak! Får vansinniga känsloutbrott, låser in sig, springer och gömmer sig, slåss. Ofta påstår barnet att ingen bryr sig, att ”alla hatar mig” eller att ”de andra är idioter”. Hur kan hon inte förstå att det är hennes eget beteende som ger upphov till den sociala isoleringen?! Ur denna undran hos de vuxna, föds en ambition att förklara. Barnet behöver ju förstå vilka konsekvenser hennes beteenden får för andra! Hon behöver uppenbarligen också hjälp att förstå hur hon borde bete sig. Därför pratar de vuxna med barnet. Berättar hur de andra barnen reagerar när hon blir arg, skriker och slåss eller springer iväg. Ger förslag på hur barnet kan göra istället. Och barnet håller inte sällan med. Där och då förstår hon vad de vuxna menar.

Tre minuter senare råkar någon stöta till henne i korridoren. Eller så tycker hon sig se ett hånleende från ett annat barn. Eller så snubblar hon i trappan och slår i knät, samtidigt som hon översköljs av skam när hon märker att flera andra barn som såg vad som hände. Bam!!! Signalen ”fara” plockas upp. Amygdala tar över. En överlevnadsreaktion aktiveras. Resultatet: Anfall eller försvar. Skrik, knuffar, slag, verbala attacker. Eller smäll i dörrar, låsa in sig på toa, klättra upp i ett träd.

Vi vuxna kan förklara oss blåa och utmattade. Det kommer helt enkelt inte att hjälpa! Vi pratar till ”den medvetna hjärnan”, men det är inte den som har makten när barnet upplever ett, för henne, stort hot. (Vilket hon gör ofta. Ingen har ju lärt henne – genom att gång på gång benämna, förklara och lugna – att differentiera mellan olika hot, förstå sina egna reaktioner och reglera sina känslor.) När något väcker skräck är det urtidshjärnan som svarar. Andra delar av hjärnan – de delar som den vuxne tidigare resonerat med – kopplas tillfälligt bort.

Vi vill så gärna att barnet skall förstå! Sina reaktioner. Vilka konsekvenser hennes reaktioner får. Hur hon kan göra istället. Men vi kan inte börja där. Genom att förklara. Vi måste själva börja med att förstå! Förstå barnet. Hennes situation, förutsättningar och behov. Sedan kan vi förhoppningsvis – med stort tålamod, mycket empati, respekt, ärlighet och tillit – hjälpa henne att förstå sig själv. Först därefter finns förutsättningar för barnet att förstå andra, att reglera sina känslor och reagera annorlunda.

Ordentliga tillsägelser. Rena utskällningar. Hot och straff. Ni fattar, va? De lösningar som inte sällan ropas på när ungarna är ”odrägliga” i fotbollslaget, ”ouppfostrade” i matsalen, ”oempatiska” inför andras känslor eller förstör för andra elever i klassrummet. De lösningarna är ofta dömda att misslyckas. Ett barn kan helt enkelt inte förstå andra människor eller reglera sina känslor innan hon fått hjälp att förstå sig själv.

*Edit*: Jag har förstått att en del läsare tolkar texten som att jag menar att alla former av störande beteenden hos barn kan förklaras av problem i relationen mellan barnet och föräldern. Det är inte vad jag säger. Barn är olika och självfallet finns det mer än en orsak till att barn beter sig på sätt som upplevs som störande eller utmanande av omgivningen. Det jag säger är att när ett barns ”viktiga vuxna” inte förmår hjälpa barnet att förstå och reglera sina känslor får det långsiktiga negativa konsekvenser för barnet som kan visa sig i form av ”störande” beteenden. Att skälla, hota och straffa de barnen är på förhand dömt att misslyckas. (Detsamma gäller förvisso alla andra barn också, men av delvis andra anledningar.)

Dela, dela, dela!  Jag upplever att det finns så många människor i vårt samhälle som inte förstått dessa grundläggande principer för hur en människa utvecklas och som därför har helt skeva uppfattningar om hur man ”skapar ordning” och ”vinner respekt” bland ”utåtagerande” och ”gränslösa” barn. Därför hoppas jag att den här texten får stor spridning. Om du vill hjälpa till med det blir jag väldigt glad!

Länkar:

Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
När goda råd är värdelösa

Boktips:

Anknytning i praktiken, Anders Broberg et al.
Den livsviktiga anknytningen, Terje Grina
Se barnet inifrån, Ida Brandtzaeg et al.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 26 Kommentarer

Straff och logiska konsekvenser. Same sh*t, different name?

Vad är egentligen ett straff? Hur skiljer sig straff från gränssättning? Och är det inte skillnad på straff och logiska konsekvenser? Jag har fått frågor som dessa flera gånger idag, med anledning av min debattartikel i Expressen, där jag hävdade att det är fel att straffa barn.

crying-1315546_640

Jag skiljer, i mitt tänkande, mellan att straffa barnet (som jag tror är både onödigt och olämpligt) och att uttrycka sina egna gränser (som jag anser är otroligt viktigt). Den som straffar ett barn har avsikten att låta barnet lida (i syfte att lära henne något). ”Du gjorde inte som jag ville och därför gör jag så att detta, som du ogillar, händer nu. Tills nästa gång har du förhoppningsvis lärt dig att det är bättre att göra som jag vill.” Den som uttrycker sina egna gränser berättar något om sig själv. ”Det här ogillar jag. Det här är viktigt för mig. Det här kan jag inte acceptera. Det här är mitt behov.”

I praktiken ser straff och personlig gränssättning ofta ganska olika ut. Men det kan också vara så att två föräldrar utför samma handling, den ena föräldern i syfte att straffa, den andra i syfte att markera sin gräns.

Föreställ dig att du spelar ett sällskapsspel med ditt barn. Efter en jämn (och trevlig) inledning drar du ifrån i poängställningen. Barnet börjar sucka. Efter en stund kastar hon iväg tärningen och sedan följer några spelpjäser i samma riktning. Slutligen lägger barnet sig på golvet och skriker: ”Jag hatar det här jävla spelet”.

Du kan resa dig och gå därifrån i syfte att straffa barnet. Ditt kroppsspråk och ansiktsuttryck, kanske också dina ord och ditt tonfall berättar: ”Du är otrevlig! Nu slutar jag spela med dig så kanske du lär dig till nästa gång att uppföra dig ordentligt!” Du kan också gå därifrån som ett uttryck för att din personliga gräns är nådd. Då förmedlar du, med hjälp av både verbala och kroppsliga signaler: ”Nu är det här inte roligt för mig, så jag slutar spela.”

Om du som förälder är trygg i varför du lämnar spelet är jag övertygad om att barnet känner skillnaden mellan dessa två avsikter, även fast du på ytan gör samma sak (reser dig upp och går). Det visar sig också i barnets reaktion. Eftersom straff nästan alltid uppfattas som orättvisa av den som blir straffad kommer barnet, när straff är ditt syfte, med stor sannolikhet att försöka tvinga dig att stanna kvar, försöka hämnas eller såra dig (”Du är dum!”). När du går för att du har fått nog (uttrycker din personliga gräns) kommer barnet troligen att bli besviket, kanske be om ursäkt, men också ganska fort acceptera ditt beslut att inte spela mer.

Logiska konsekvenser då? Vad är det? Ofta hör jag föräldrar säga: ”Det är skillnad på straff och logiska konsekvenser. Straff är inte kopplade till det barnet gjort, medan logiska konsekvenser hör ihop med barnets beteende.” Ett ofta nämnt exempel på straff är att barnet blir utan lördagsgodis för att hon inte stängde av tv:n när föräldern sa till. Ett exempel på en logisk konsekvens är att föräldern avstår från att läsa godnattsaga eftersom barnet inte stängde av tv:n med en gång, när det var dags att påbörja läggningen. (*Edit*: I en kommentar nedan kallar Josefin ”logiska konsekvenser” för ”påhittade konsekvenser”. Det är ett bra uttryck för att beskriva hur ”logiska konsekvenser” ofta används: Logiska konsekvenser innebär vanligen att något som den vuxne hittar på och ”administrerar” (gör mot barnet) för att barnet skall lära sig något, till skillnad från naturliga konsekvenser, som följer helt naturligt av barnets agerande (hon blir blöt om fötterna om hon går ut i tygskor när det regnar).)

Känner barnet någon skillnad på ett straff och en logisk (påhittad) konsekvens? Jag tvivlar starkt! Jag tror att barnet i båda fallen upplever att föräldern avsiktligt gör något som är dåligt för henne. Huruvida det föräldern gör, på ett begreppsligt plan, är relaterat till barnets förseelse är förmodligen av underordnat intresse för barnet. Det känns helt enkelt som en hämnd, alldeles oavsett vad föräldern väljer att kalla det, och därför blir barnets reaktioner också desamma. Hon känner förakt och motstånd mot föräldern, får tankar på hämnd, börjar ljuga, smyga och skylla ifrån sig för att undgå ytterligare straff.

Vad tänker du om detta jag skrivit? Lämna gärna en kommentar och berätta!

Mer på samma tema:

”Om du älskar dina barn har du en plikt att skälla ut dem när de gör något som är fel!”
Om föräldrarna inte är auktoritära blir barnen gränslösa. Eller?!
När föräldrarna inte tar ansvar för sig själva försöker barnen göra det istället

Läs mer 20 Kommentarer