Poster taggade ‘konflikt’

Vill du ha en konfliktfri relation till ditt barn? Läs det här!

Kära föräldrar!

När jag möter en del av er på föreläsningar och kurser får jag intrycket att ni vill veta hur man är en ledare för sitt barn – utan att hamna i bråk och konflikt med barnet. Jag får frågor som:

– När jag säger att det är dags att stänga av tv:n/datorn så blir det sura miner och skrik. Vad gör jag för fel?
– Hur får jag mitt barn att gå och lägga sig utan att protestera?
– Vad gör man när man har förklarat hundra gånger att man måste borsta tänderna för att inte få hål och barnet ändå gnäller när tandborsten kommer fram?

Målet tycks vara ett harmoniskt flyt, där den vuxne berättar vad som är bäst för barnet och barnet genast inser det kloka i förälderns ord och gör som föräldern säger. Om barnet gnäller, klagar eller protesterar tas det till intäkt för att föräldern gör fel (eller, ibland, att det är fel på barnet).

Jag har full förståelse för att ett konstant, harmoniskt flyt kan förefalla vara ett attraktivt mål. Jag har själv, massor av gånger, önskat att mina barn skall komma till insikt om hur bra det skulle bli, för både dem och mig, om de bara gjorde som jag önskade istället för att ifrågasätta och klaga. Men faktum är att det är orealistiskt. Barn vet nämligen, långt ifrån alltid, vad som är bäst för dem. Däremot vet de nästan alltid vad de har lust med. Problemet är att lust och lämplighet inte är helt kompatibla. Barnet har lust med godis, men mår bäst av näringsriktig mat. Hon har lust att vara uppe halva natten, men har behov av sömn. (Det är inte bara barn som kan ha problem med distinktionen mellan lustfyllt och lämpligt.)

Många barn saknar också kognitiva förutsättningar för att förstå vuxnas välmenande förklaringar om vad som gagnar dem. Små barn, och ibland också lite större, saknar förmågan att tänka i flera steg, jämföra alternativ eller väga kortsiktiga vinster mot långsiktiga förluster.

Enda sättet att få ett familjeliv utan konflikter är sålunda att tillgodose barnets alla lustar. Vilket å andra sidan skulle innebära att barnet, och förmodligen även föräldern, inte får vad de behöver för att må bra. Därför blir min uppmaning: Sluta mäta ditt föräldraskap mot en dröm om konfliktfrihet och total harmoni!

Skall vuxna strunta i barnens känslor!?

Menar jag då att föräldrar inte skall bry sig om barns känslouttryck när de fattar beslut som barnen ogillar? Alls inte! Jag tycker tvärtom att föräldrar och andra vuxna skall ta barnens ilska, sorg, besvikelse, oro och frustration på stort allvar. Det gör de dessvärre inte alltid. Jag hör många mammor, pappor och pedagoger som ”tjafsar emot” när barn uttrycker sina känslor:

– Varför blir du så arg? Du visste ju att det var dags att åka hem nu?
– Det är väl inget att bli så upprörd över, att jag inte vill köpa en ny mobil till dig när du redan har en som fungerar?
– Skärp dig! Du missar en gympaträning. Det är inte som att jorden går under.

Är det inte en intressant paradox, att samtidigt som vuxna vill att barnen skall acceptera deras beslut, vill de själva inte respektera barnens reaktioner på samma beslut?

Så hur gör man när man visar respekt för barnets känslor, samtidigt som man står fast vid sina beslut? Här är några förslag:

– Jag märker att du blir arg. Jag kan fatta det. Det blir jag också ibland när jag måste avsluta sådant som är jättekul.
– Jag hajjar att du blir besviken för att jag inte är villig att köpa en ny mobil.
– Gympaträningen är verkligen viktig för dig, va? Då förstår jag att du blir ledsen när du inte kan gå.

I de här exemplen visar den vuxne respekt och förståelse för barnets känsla – utan att ytterligare diskutera eller motivera sitt beslut. (Jag förutsätter att orsakerna till besluten redan tydliggjorts för barnen och att det därför inte finns någon anledning att upprepa dem.)

Därför är det viktigt att respektera barnets känslor

Ur barnets perspektiv är den vuxnes respekt för hennes känslor naturligtvis av stor betydelse. Den visar att allt är okej att känna, att tex. ilska, frustration och besvikelse inte är något som måste trängas bort. Det är genom att barnet tillåts uppleva alla sina känslor, som hon också, så småningom, kan lära sig att både stå ut med dem och hitta konstruktiva sätt för att hantera dem.

När den vuxne förstår, benämner och visar respekt för barnets känslor ökar också tilliten i relationen. Barnet tycker kanske förvisso att den vuxne är en skit som inte låter henne fortsätta titta på tv, men den vuxne förstår och respekterar i alla fall hennes upprördhet. Även om barnet inte förmår uttrycka det, är den förståelsen viktig. Det är, ur barnets perspektiv, betydligt ”värre” om den vuxne inte ens tycks förstå, struntar i eller rent av uttrycker att barnet ”känner fel”. Hur skall man kunna lita på en sådan vuxen?

När barnet upplever att den vuxne inte förstår, får det inte bara till följd att tilliten minskar, som jag just nämnde. Det leder också vanligen till att barnet fortsätter förklara att hon inte vill gå hem/behöver en ny mobil/måste gå på gympan. De fortsatta förklaringarna är emellertid inga förfinade varianter av de tidigare framförda. Tvärtom. När barnets affektnivå stiger sjunker förklaringsgraden ungefär lika mycket. Resultatet blir att barnet upprepar kärnan i sin ståndpunkt med högre ljudvolym, gnällvibrato eller till ackompanjemang av tårar eller okvädningsord:

– Jag vill stanna!
– Du måste köpa en mobil till mig!
– Du är dum och elak om du inte låter mig gå på gympan!

I det här läget händer det att den vuxne själv regredierar till ett trotsigt småbarn och därifrån fortsätter konfliktspiralen bara vidare mot botten.

Det är så onödigt. Och det går som sagt att förhindra. Genom att avstå från att ifrågasätta, och istället visa förståelse och respekt för, barnets känslor.

Men skall barn få reagera hur som helst på vuxnas beslut?

Skall vi inte lära barnen att det finns mer eller mindre lämpliga sätt att uttrycka sina känslor? Jag lyfter avslutningsvis den här frågan eftersom jag befarar att en del läsare kommer att tillskriva mig en sådan uppfattning – trots att jag inte givit uttryck för den. Självklart skall vi lära barnen vad som är mer och mindre socialt acceptabla sätt att uttrycka känslor och hur vi själva vill bli tilltalade och bemötta. Det har vi också mängder av tillfällen att göra. Varje dag. Och om vi väljer att göra det just i stunden – när barnet upplever starka känslor och kanske skriker eller uttrycker sig olämpligt på annat sätt – väljer vi sämsta möjliga tillfälle för att något lärande skall ske. Dessutom bidrar vi till att barnets affektnivå stiger ytterligare och att konflikten förvärras.

Det är, som sagt, onödigt. Och det gagnar ingen.

FÖRÄLDRAKURS! Nästa omgång startar den 20 oktober och det finns platser kvar. Läs mer och anmäl dig här –>

TOKREA! Just nu säljer Adlibris min bok, Med känsla för barns självkänsla, för endast 79 kronor –>

Vill du veta mer om hur man kan sätta gränser, med bibehållen respekt för både barnet och dig själv? Läs min artikelserie Gränser med respekt –>

Läs mer 11 Kommentarer

Hur svårt kan det vara att fatta!? (Om när barn inte förstår, trots att de ”borde” göra det…)

Jag är så trött på att tjafsa och bråka! Det kvittar nästan vad jag säger så blir det konflikt. Även när det bara handlar om skitsaker! Som häromdagen. Lisa ville ha müsli i youghurten, men vi hade ingen müsli hemma. Även fast jag förklarade det och till och med visade henne att burken var tom så fortsatte hon tjata om müsli. Hon är sex år, så jag tycker att hon borde fatta att slut betyder slut. Eller borde hon inte det?!

Mamman jag pratade med var både trött och förtvivlad. Det tär på krafterna att gång på gång hamna i konflikt. Det tär på krafterna att uppleva att den man pratar med inte förstår, trots att man vill så oändligt väl och verkligen anstränger sig för att förklara.

Hon gav fler exempel på när det gick fel i deras kommunikation och konflikter uppstod kring sådant som hon tyckte borde vara självklart. Dagen innan hade dottern blivit jätteledsen när hon inte fick köpa tuggummi i mataffären, trots att de hade just sådana tuggummin hemma. En annan gång hade hon blivit ledsen och påstått att mamman inte älskade henne lika mycket som hon älskade storasystern. Fastän mamman gång på gång försäkrat att hon älskade dem båda lika mycket hade hon inte lugnat ner sig.

Det händer ganska ofta att föräldrar kommer till mig för att få hjälp med den här typen av kommunikationsproblem. Jag känner mig både ledsen och glad när det händer. Ledsen för att jag förstår hur mycket frustration som familjens medlemmar upplevt ditintills. Glad för att de har modet att be om hjälp, men också för att det brukar var ganska enkelt att hjälpa dem till en ökad förståelse och kontakt med sina barn.

Uttalade och outtalade budskap i kommunikationen

För att förstå vad det är som händer i situationer som de här behöver man först och främst förstå att kommunikation sker på flera plan samtidigt. På ett plan förmedlar orden fakta om sakförhållanden. På ett annat, outtalat, plan handlar kommunikationen om känslor och behov hos den som talar. När föräldern inte uppfattar barnets outtalade budskap, utan bara svarar på det uttalade sakförhållandet, är risken stor att samtalet snart hamnar i en negativ spiral, med upptrappad frustration hos både barn och förälder som följd.

iStock_000012607311XSmallSå när barnet frågar: ”Var är müslin?” säger hon kanske också, mellan raderna: ”Jag känner mig sugen på något gott. Müsli är gott.”

Föräldern som inte lyssnar mellan raderna svarar kanske: ”Müslin är slut” med sakligt tonfall.

Barnet känner sig frusterad och upplever att hon inte riktigt blir förstådd. Därför fortsätter hon: ”Men jag vill ha müsli!”. Den hon menar, men inte förmår uttrycka med ord är: ”Jag är verkligen sugen på müsli och jag är besviken för att den är slut.”

Föräldern, som fortfarande bara hör ett faktapåstående (”Jag vill ha müsli!”) svarar med att upprepa fakta. ”Och müslin är som sagt slut. Du får ta flingor istället.”

Nu stiger frustrationen ännu mer hos barnet. Hon vrider upp tonläget några snäpp och skriker: ”Jag vill inte ha några jävla flingor! Jag vill ha müsli!”. Det som skrikandet syftar till att förmedla är kanske något i stil med: ”Fattar du inte hur viktigt det här är för mig mamma!?”

Men nej, mamman svarar fortfarande som om det vore ett faktum barnet ifrågasätter: ”Vi. Har. Bara. Flingor. Sluta tjata och sätt dig ner och ät nu!”

Plocka ut det kursiverade replikerna ovan och tänk dig att det vore ett samtal som utspelade sig mellan föräldern och barnet. En helkonstigt samtal, eller hur? Föräldern svarar ju inte alls adekvat på det barnet säger! Ungefär så konstigt tror jag att samtalet ter sig för barnet, som inte alls är medvetet om att föräldern enbart svarar på orden som sägs och inte förstår eller tar hänsyn till vilka känslor och behov som finns bakom orden.

Det skulle förstås förenkla en hel del om barn förmådde sätta ord på sina känslor och behov, om flickan i exemplet kunde säga: ”Jag är verkligen besviken för att müslin är slut” istället för att upprepa det hon redan sagt (att hon vill ha müsli). Men tyvärr händer det ganska sällan att barn är så verbala eller har så god kontakt med sina känslor och behov. Det är helt enkelt att hoppas på lite för mycket.

Därför brukar jag uppmuntra föräldrar att försöka lyssna bortom barnens ord och de sakförhållanden som dessa ord gäller. Vilken känsla kan det vara som barnet har? Och vad är det som är viktigt för barnet, som hon vill att föräldern skall förstå?

Om mamman i exemplet ovan gjorde det skulle dialogen kanske låta så här:

Barn: ”Var är müslin?”
Förälder: ”Müslin är tyvärr slut.”
Barn: ”Men jag vill ha müsli!”
Förälder: ”Jag vet… ”
Barn: ”Skit också!”
Förälder: ”Du är besviken va?! Du gillar müsli och gärna vill äta sådant du gillar?”
Barn: ”Ja!”
Förälder: ”Vad vill ha istället? Flingor? Gröt?”
Barn: ”Jag tror inte jag vill ha något… Jag vet inte…”
Förälder: ”Okej. Säg till om du kommer på vad du vill ha.”
Barn. ”Mm…”

Och här nedan är exempel på hur det skulle kunna låta i de två andra situationerna, som mamman också beskrev, om hon försöker gissa vad barnet känner och behöver istället för att bara svara på det sakförhållande som barnets ord ger uttryck för:

Barn: ”Jag vill köpa sådant här tuggummi!”
Förälder: ”Men det får du inte, vi har exakt likadant tuggummi hemma.”
Barn: ”Men alltså! Varför kan jag aldrig få göra som jag vill!?”
Förälder: ”Jag märker att du verkligen är angelägen om att köpa det där tuggummit?! Har du lust att förklara vad som är så viktigt med det?”

Barn: ”Du älskar inte mig lika mycket som du älskar Matilda!”
Förälder: ”Jo, det gör jag. Jag älskar er precis lika mycket!”
Barn: ”Det gör du inte alls! Jag vet att du älskar henne mer, du vågar bara inte erkänna det!”
Förälder: ”Är det så att det finns det en massa oro i dig just nu som handlar om att du behöver veta säkert att du är älskad?”

När föräldrar lär sig att lyssna och svara, inte bara på orden som barnet säger, utan också på de känslor och behov som finns där bakom, utvecklar sig familjens relationer oftast ganska snart från tjafs och bråk till kontakt och förståelse. Det betyder inte att man alltid tycker lika och alltid är överens. Men det betyder att man har betydligt bättre förutsättningar att resonera sig fram till ömsesidigt accepterade lösningar på de konflikter som finns. En bonuseffekt är förstås också att – i takt med att föräldrarna börjar sätta ord på (sina gissningar om) barnets känslor och behov – får barnet tillgång till fler ord och lär sig så småningom att själv uttrycka vad hon känner och behöver. Så en vacker morgon, när sexåringen hunnit fylla tio, står hon där och säger: ”Attans vad jag känner mig besviken när jag märker att müslin är slut. Jag längtade verkligen efter müsli idag!”

Läs mer 42 Kommentarer

Samarbete är ingen egenskap hos barnet!

”Jag är så attans less på att mitt barn aldrig gör det jag ber om! Det kvittar vad det handlar om: plocka upp ytterkläderna från hallgolvet, sänka ljudet på tv:n, hjälpa till med avdukningen när vi ätit. ”Jag har ingen lust” är standardkommentaren. Men det handlar ju inte om lust! Hur får jag mitt barn att samarbeta och visa lite hänsyn och respekt gentemot resten av familjen?!”

Föräldrakurs

Den här frågan är mycket vanlig när jag träffar föräldrar i olika sammanhang. Jag brukar börja med att föreslå en omformulering. Istället för att fokusera på hur man kan få barnet att samarbeta föreslår jag att man funderar över hur man kan skapa en relation där barnet vill samarbeta och ta hänsyn till övriga familjemedlemmar. Jag tror nämligen inte att samarbete är en egenskap hos barnet, jag tror att samarbete  utvecklas i relationerna mellan familjens medlemmar.

Jag har skrivit flera gånger tidigare här på bloggen om hur vuxna kan skapa förutsättningar för samarbete genom att skapa relationer präglade av intresse, empati, ärlighet och likvärdighet. Idag tänker jag skriva om ytterligare en viktig förutsättning för att skapa goda relationer och – i förlängningen – samarbete. Jag tänker skriva om samvaro, om vikten av att tillbringa tid tillsammans. Det är min övertygelse att goda relationer förutsätter att det finns tid för positiv samvaro. Människor, både barn och vuxna, glädjs och mår bra av att uppleva att andra människor vill tillbringa sin tid tillsammans med dem och njuter i deras sällskap.

Vad gör man på ett företag när samarbetet mellan medarbetarna kärvar? När folk tänker mer på sig själva än på övriga medarbetare och företagets bästa? Man avsätter både tid och resurser för olika former av ”teambuilding”, eller hur?! Leker fångarna på fortet, sjunger karaoke och har chokladprovning. Den bakomliggande teorin är enkel: de man har kul ihop med börjar man gilla och de man gillar samarbetar man bättre med.

Jag tror att teorin är lika giltig i familjelivet! När jag leder föräldrakurser får kursdeltagarna därför en läxa mellan det första och det andra kurstillfället. Läxan innebär att de skall avsätta tio minuter varje dag när hela familjen gör något tillsammans som de gillar. Ibland är barnen så spridda i ålder att det inte riktigt fungerar, men så stor del av familjen som möjligt skall vara med. De leker gömma nyckel, blindbock, charader, läser en bok, spelar ett spel, har testund tillsammans eller något helt annat. Det är inte så noga. Det viktiga är att alla uppskattar aktiviteten. Det är tio minuter (man får förstås hålla på längre) – utan avbrott för telefonsamtal, sms eller mejl. Tio minuter utan frågor som ”vad åt du till lunch idag?” och ”har du packat gympapåsen för imorgon?”. Tio minuter här och nu. Varje dag.

Det är en månad mellan det första och det andra kurstillfället. Det är fascinerande att ta del av föräldrarnas berättelser om vilka förändringar som skett under den här månaden: hur glädjen och gemenskapen i familjen ökat och hur det i sin tur resulterat i betydligt färre ”nej” mellan familjens medlemmar. Det är helt enkelt mer lustfyllt att bidra till och visa hänsyn och omtanke om människor som man upplever gemenskap och glädje tillsammans med.

Efter att ha beskrivit den generella mekanismen – att samvaro är en förutsättning för gemenskap som i sin tur är en förutsättning för samarbete – vill jag gärna passa på att ge två konkreta tips kring samvaro med barnen, baserade på två observationer jag har gjort.

En första sak som jag har lagt märke till är att många föräldrar framställer samvaro som ett erbjudande till barnet:

”Jag kan läsa en saga för dig nu om du vill.”
”Om du vill spela kort med mig så är det nu det passar!”

Mellan raderna är budskapet: ”du får gärna vara med mig nu, om du vill”. Jag skulle vilja föreslå att man vänder på det och istället berättar om sin egen längtan att tillbringa tid tillsammans med barnet.

”Kan vi inte sätta oss i soffan och läsa en saga? Jag skulle tycka att det var väldigt mysigt!”
”Vet du, jag skulle gilla att spela kort med dig en stund. Har du lust?”

Jag tror att den här inbjudan till samvaro – när föräldern visar att hon vill vara med barnet och inte bara erbjuder mig att vara det – är mer betydligt mer värdefull för barnet. Det är härligare att höra att andra människor vill vara tillsammans med en än att höra att de kan tänka sig att vara det. Ibland gör jag jämförelsen med att min man skulle säga  ”jag kan ha sex med dig ikväll om du vill”. Personligen blir jag inte så sugen. Upplevelsen av ömsesidighet och likvärdighet är viktig för mig. Därför föredrar jag att höra: ”Jag längtar efter att ha sex med dig ikväll. Har du lust?” Är det likadant för dig? Föredrar du också att andra människor berättar att de vill vara med dig, istället för att de erbjuder sig att vara det?

Den andra observationen jag har gjort är att många föräldrar tycks tro att samvaro alltid måste ske kring en rolig aktivitet. Därför stressar de undan med matlagningen, disken, tvätten och allt annat som behöver göras i ett hushåll för att hinna vara med barnen. Efteråt. Sedan. Men föräldrar och barn måste inte mötas över en kopp te i soffan eller ett schackbräde. De kan mötas över en tvättkorg eller en diskbalja också. Det viktiga är mötet. Kontakten. Att bli sedd och hörd.

Nu är det kanske inte alla barn som spontant tackar ja till en inbjudan om att torka disk, men jag tror att det kan vara väldigt värdefullt för barnet bara att höra sin förälder säga:

”Vet du, jag ska ta hand om disken nu. Jag skulle gilla jättemycket om du ville hänga med så att vi kan snacka lite samtidigt.”

Det är härligt att höra ”jag vill ha dig med. Jag gillar ditt sällskap.” Eller hur?

För att sammanfatta. Ser du mer konflikter och mindre samarbete i din familj än du skulle önska? Du kan inte tvinga fram samarbete, men du kan bidra till att skapa en relation med goda förutsättningar för samarbete genom att bjuda in till samvaro och gemenskap.

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 17 Kommentarer

Varför blir det så ofta tjafs om självklarheter?

– Jag längtar till sommaren när jag kan fiska med mitt nya kastspö! 8-åringen sitter vid köksbordet, ritar en teckning och drömmer om sommaren.
– Jag får gå till bryggan själv nu, eller hur mamma?!
– Ja, det får du absolut göra.
– Och jag kan simma nu, så jag behöver inte ha någon flytväst!
– Jo, flytväst får du ha ett tag till.
– Varför det!? En gnällig ton smyger sin in i sonens röst.
– Därför att det är väldigt stor skillnad på att simma 25 meter i en uppvärmd inomhusbassäng och att ramla i 16 gradigt vatten med kläderna på. Man blir rädd. Och tung. Och orkar inte simma.
– Men jag kan ju simma!!! Det var väl ingen vits med att gå på simskola om du ändå tänker tvinga mig att ha flytväst jämt!?!?!

Känner du igen situationen? Det som börjar som ett mysigt köksbordssnack förvandlas snabbt till en trist konflikt. Glädje och gemenskap byts mot irritation och besvikelse. Du känner dig ledsen och undrar vad som hände. Du ville ju bara väl. Berätta vad som gäller. Vara tydlig. Det fattar väl vem som helst att man inte kan simma med kläderna på i djupt, kallt vatten bara för att man tagit Guldfisken i en uppvärmd innebassäng?! Varför måste det så ofta bli tjafs om självklarheter?

DSC_0075.JPG

(Foto: Rob Faber)

Svaret tror jag kan sammanfattas i en enda mening: ”tryck skapar mottryck”! Jag är rätt övertygad om att barnet själv kan klura ut att det är stor skillnad på att simma i en uppvärmd bassäng och att ramla i havet med kläderna på och att det kan vara lämpligt att ha flytväst på bryggan ytterligare något eller några år. Men han behöver mentalt svängrum för att komma till den slutsatsen. Han behöver känna att hans mamma har förtroende för att han vill sig själv väl. För det är väl klart att han vill!! Men när hans mamma pratar till honom som om han inte förstod sitt eget bästa känner han sig frustrerad, tänker att ”hon skall minsann inte få bestämma över mig!”. Hon trycker på och han trycker tillbaka. Det nödvändiga mentala svängrummet krymper.

Hur kunde mamman gjort istället? Kanske så här:

– Jag längtar till sommaren när jag kan fiska med mitt nya kastspö! Jag får gå till bryggan själv nu, eller hur mamma?!
– Ja, det får du absolut göra.
– Och jag kan simma nu, så jag behöver inte ha någon flytväst!
– Ja, du kan simma! Du är riktigt glad för att du lärt dig det va?!
– Ja! Jag tog faktiskt Guldfisken…
– Jag vet! Jag är glad för din skull älskling! Du jag undrar… hur är tanken på att ramla i vattnet från bryggan när du fiskar? Om det är kallt och blåsigt och så tänker jag… Är du trygg med att du klarar av att simma till bryggan då?
– Jag vet inte riktigt…
– Nä…?
– Jag tänker nog kanske ha flytväst i alla fall i sommar också….
– Mm… Det är viktigt för dig att känna dig trygg när du fiskar. Är det så?
– Ja, faktiskt.

Barn är smarta. De vet oftast vad som är bra för dem. Om föräldrarna lämnar utrymme för eftertanke.

_______

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 8 Kommentarer