Poster taggade ‘lärare’

Nej, Lisa Magnusson och DN, det är ALDRIG rätt att kränka ett barn!

För ett par veckor sedan rapporterades det i svensk press om hur Barn- och Elevombudet kräver att en kommun betalar 10 000 kr i skadestånd till en elev. Eleven A hade, enligt medierapporteringen, hamnat i bråk med en annan elev. När en anställd i skolan sade till A att sluta och gå därifrån svarade A: Håll käften! Den vuxne blev då så arg att hen lyfte upp A på en hatthylla.

Nu har Lisa Magnusson på Dagens Nyheter kommenterat BEOs skadeståndskrav i en ledare. Under rubriken: ”Ibland är det rätt att kränka barn” skriver hon bla:

”Vuxna har mer makt än barn. Med den makten följer en plikt att visa barn respekt, att lyssna på dem och ta deras känslor på allvar. Vi får aldrig förnedra barnen, aldrig skada dem. Vi är deras beskyddare. Men vi är också deras lärare och vägvisare, och därför måste vi stå pall när de testar våra gränser. Det är helt enkelt inte alls samma sak att vara en kärleksfull vägvisare och att hålla barnet på gott humör. Om ett barn beter sig illa på ett sätt som kränker och skadar andra och sedan vägrar sluta ens när en vuxen griper in, då är det enligt min mening helt i sin ordning att lyfta upp det barnet på en hatthylla en stund för att bryta beteendet. /…/ Och vad är alternativet, menar BEO? Att låta detta barn växa upp till en ung människa som har erfarenheten att det inte får några konsekvenser alls om man visar noll respekt för sina jämnåriga, noll respekt för vuxna? Jag föredrar hatthyllan.”

På riktigt!? Anser Lisa Magnusson att det bara fanns två alternativ här: att det enda tänkbara alternativet till att placera barnet på hatthylla var att inte göra något alls? Eller dummar hon ner sig själv – och sina läsare – i syfte att skapa debatt?

Det låter fint det där, att vi skall visa barnen respekt och aldrig får skada dem, men att vi också är deras lärare och vägvisare. Frågan är då vad vi lär och visar dem om vi följer Lisa Magnussons råd? Här är något av det jag antar att de lär sig:

– Det är okej att hämnas.
– Vuxna har rätt att kränka barn.
– Du kan inte lita på att vuxna vill dig väl.
– Se till att ingen vuxen märker när du gör fel.

Vad barnen inte lär sig genom att bli straffade och kränkta:

– Omtanke om andra människor
– Empati
– Respekt

För allvarligt talat: Ingen tror väl att barnet som blir placerad på hatthyllan använder tiden till att reflektera över hur det andra barnet mår och hur hen skall göra för att visa mer omtanke och respekt nästa gång? Snarare är risken överhängande att barnet på hyllan känner sig ledsen och missförstådd, arg eller hatisk och planerar för hämnd.

”Vi måste stå pall när barnen testar våra gränser”, skriver Magnusson. Är det vad som skedde i den här situationen? Ett lågstadiebarn som testade gränser och en vuxen som stod pall? I mina öron låter det mer som en situation där ett barn hamnade i affekt och en vuxen inte pallade med att ta sitt vuxenansvar, utan istället själv betedde sig som ett litet barn. Jag är så sjukt less på påståendet att ”barnen testar våra gränser”! Vad är det för jäkla barnsyn, rent ut sagt!? Som att barn har given motivation att sätta sig på tvären med vuxna? Det är ingen naturlag att barn går emot vuxnas vilja. Barn vill göra rätt. (Lästips: Ross Greenes böcker.) De vill passa in och vara en del av gemenskapen. Men ibland klarar de inte det. För att de ännu inte utvecklat alla nödvändiga färdigheter – som impulskontroll och förmåga att planera och förutse – eller för att de vuxna begär att de skall göra alltför stort avkall på sina egna behov av tex trygghet eller integritet.

”Om barnet vägrar sluta när en vuxen griper in”, skriver Lisa Magnusson vidare. Återigen denna syn på barnet som en illvillig människa. Tänk om det är så enkelt som att barnet inte förmår sluta när den vuxne griper in?! Jag vet att när jag är riktigt arg, rädd eller ledsen, då har jag svårt att lägga band på mitt beteende. Det handlar inte alls om att jag ”vägrar” uppföra mig. Det handlar om att jag just i den stunden inte klarar av att bete mig bra. Jag är 46 år och utbildad i beteendevetenskap. Jag vågar påstå att om jag ibland har svårt för att bete mig bra, trots att jag både vet hur jag borde agera och vill agera just så, då är det ganska troligt att detsamma gäller för lågstadiebarn.

Vad borde de vuxna ha gjort när barnet vägrade sluta bråka? Jag anser att det är fel fråga som Lisa Magnusson ställer. Frågan är vad de vuxna borde ha gjort för att se till att situationen aldrig uppstod! En vuxen ledares uppgift är inte primärt att reagera och korrigera när barn ”gör fel”. En ledare skall förutse och förebygga konflikter och problem. En ledare behöver känna sina elever och ge dem det stöd de behöver för att göra rätt. För barn gör rätt om de kan och förmår.

Nu tycker jag mig höra kommentaren från en del som arbetar i skolan: ”Vi har inte tillräckliga resurser! Vi har inte den tid som behövs för att hjälpa barnen på det sätt som du beskriver!” Min något retoriska fråga blir då: ”Kommer ni att göra ett bättre jobb om rektor och skolledning kränker och straffar er?”

Och du, Lisa Magnusson, kommer du att sluta testa läsarnas gränser, kommer du rent av att växa som skribent och människa, om chefredaktör Peter Wolodarski sätter dig på en hatthylla?

Mer på samma tema:

Om du älskar dina barn har du en plikt att skälla ut dem
Att straffa barnen gör dem egoistiska

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fullbokad! Jag återkommer med datum för ytterligare en kursstart under hösten. Vill du ha ett meddelande så fort datum är bestämt? Skicka ett mejl till mig på info(snabel-a)petrakrantzlindgren.se så får du informationen några dagar innan jag lägger upp den i alla mina kanaler. Du kan läsa mer om innehåll och upplägg av kursen här –>

Nyfiken på min bok? Nu finns den i pocketformat och kostar endast 54 kronor hos Adlibris.

Läs mer 11 Kommentarer

Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna i skolan?!

Tänk dig en skolklass på utflykt. De kommer till en trappa. De måste gå uppför trappan för att komma till målet för utflykten. En flicka, Lisa, protesterar. Hon vill inte fortsätta. Läraren förklarar och lirkar med Lisa: ”Vi måste uppför den här trappan. Det är däruppe som vår samlingsplats ligger. Det är fint däruppe! Kom med nu, Lisa!”

När Lisa fortfarande inte kommer börjar läraren gå uppför trappan för att visa henne hur man gör. Lisa stannar ändå längst ner vid trappan och skriker ännu högre. Hon förstör lugnet för de andra barnen. Det är förstås inte okej! Läraren tillrättavisar: ”Kom igen nu Lisa, så jobbigt är det inte att gå uppför en trappa!”

Lisa slutar skrika och övergår till ett mer gnällande läte samtidigt som hon tar fram äpplebitar ur en påse och börjar kasta på sina klasskamrater. Läraren får nog! Varken hon eller de andra eleverna skall behöva acceptera den här typen av störande beteenden. Hon vässar tonen i rösten: ”Du förstör för dina kompisar när du håller på så här. Nu gör du som jag säger! Gå uppför trappan som de andra barnen eller så är du inte välkommen här! Hur skall du ha det!?”

Lisa börjar skrika högljutt igen, men rör sig inte ur fläcken. Läraren konstaterar med uppenbar ilska i rösten: ”Okej! Du har själv valt. Kom inte och säg något annat sedan!”

Hon tar ett fast grepp om Lisas rullstol och rullar tillbaka henne till skolhuset.

Nej, det här skulle förstås aldrig hända

Och om det ändå hände skulle protesterna inte låta vänta på sig. Rop om bristande respekt och förståelse skulle, med alla rätt förstås, ljuda vida omkring. Att begära av Lisa, som är förlamad från midjan och ner, att hon skall gå uppför en trappa är förstås helt orimligt. Hon vill ju inget hellre än att kunna gå, att vara som alla andra, men hon kan inte! Lisa gör så gott hon kan, det förstår ju vem som helst!

Det fascinerar mig att lika mycket förståelse som finns för de begränsningar som fysiska funktionsnedsättningar innebär när det gäller barns förmågor att ”skärpa sig” och ”göra som alla andra”, lika lite förståelse tycks finnas när det gäller neuropsykiatriska och psykiska funktionsnedsättningar! Nyligen beslutade tingsrätten i Lund att avvisa skadeståndskravet från en familj vars 12-årige son släpades i handlederna ut ur klassrummet när han störde klassen genom att fila med en linjal på bänken. Gång på gång har jag läst positiva tillrop och gillande kommentarer på facebook och i bloggvärlden. ”Äntligen lite sunt förnuft i Skolsverige!”, ”Skönt med en tydlig signal om att det inte är okej att störa i klassrummet!”, ”Så jävla rätt! Ut med buset ur klassrummet!” På Expressens ledarsida kommenteras domen med ett påstående om att det ibland är rätt att kränka barn som ”lever rövare”. Vice ordföranden för Lärarnas Riksförbund har också uttalat sig positiv till utfallet i tingsrätten. ”Det är glädjande att man nu stöttar lärarna i deras arbete att upprätthålla en arbetsro i klassrummet.”

Men alltså, vilken är skillnaden mellan Lisa som inte kan röra på sig och Pelle som inte kan sitta still och vara tyst? Varför tror sig så många veta att Lisa gör så gott hon kan, men att Pelle nog kan skärpa till sig ”om han bara vill”? Är det för att Lisas funktionsnedsättning syns på utsidan? Är det för att vi själva ibland ”betett oss störigt”, men förmått skärpa till oss? Är det för att vi vid vissa tillfällen lagt märke till barn som ”stökat” och sett att de slutat när de blivit påminda om vilket beteende som är önskvärt? Jag tror att det ligger en hel del i den sista förklaringen och det förundrar mig också. För om vi såg ett barn som reste sig upp ur en rullstol och började gå tror jag knappast att vi därav skulle dra slutsatsen att andra barn som sitter i rullstol säkert också kan gå om de bara vill?

En del författare säger att barn alltid gör så gott de kan. Jag vet inte om det är sant. Det jag vet är att det finns väldigt många barn som gör så gott de kan, och att de – i våra vuxna ögon – ändå inte gör gott nog. Att säga att de kan skärpa sig, att påstå att de väljer att störa, att kalla dem ouppfostrade och hävda att det måste lära sig ta ansvar för sina handlingar är precis lika respektlöst som att skälla på att den som är förlamad för att hon inte kan gå!

Men skall ungarna få bete sig hur som helst? Det måste väl ändå vara arbetsro i ett klassrum?!

Självklart skall det vara arbetsro! Att acceptera att det finns barn som har svårt att sitta still och vara tysta är inte detsamma som att acceptera kaos i klassrummet. Tvärtom! Att acceptera att det finns barn som har svårt att sitta still och vara tysta gör det lättare att skapa ordning i klassrummet. För det är först när man har accepterat förekomsten av ett fenomen som man kan agera för att hantera det. Så länge vi låtsas som att alla barn kan om de vill så kommer vi fortsätta ha problem i klassrummen!

shutterstock_182183843komp

Det är lätt att säga att det är fel att kasta ut störiga elever ur klassrummet. Men lärare är inte mer än människor! Ibland rinner ilskan helt enkelt över. Är du själv alltid samlad och ”pedagogisk”?

Nej, jag är inte alltid samlad. Jag vågar inte svära på att jag aldrig skulle släpa bort en elev i handlederna, även om jag verkligen hoppas att det inte skulle hända. Jag förstår att känslor kan rinna över. Men det betyder inte att det är rätt och riktigt! Något annat som fascinerar mig mycket är hur det kan komma sig att så många uttrycker förståelse för läraren som gjorde just detta – agerade på sina känslor och släpade ut en sjätteklassare ur salen – men anser att sjätteklassaren ifråga borde kunnat ”skärpa sig”!

Vad skall man göra istället då, när en elev hela tiden stör i klassrummet?

Att fråga vad man skall göra när en elev upprepade gånger stör i klassrummet är ungefär lika kortsiktigt och begränsat som att fråga vad man gör när det gång på gång börjar brinna i en skola. Hur släcker man bäst alla bränder? En självklar och viktig del i lösningen skulle ju då förstås vara att arbeta med förebyggande brandskydd. Kolla att alla elinstallationer är säkra. Se till att inga tändstickor eller tändare ligger framme och lockar till användning. Undvika att ha lättantändliga vätskor och material i lokalerna. Montera upp brandvarnare som meddelar innan branden fått spridning, osv. Ingen professionell brandingenjör skulle lägga huvudfokus på frågan hur man släcker bränderna när de väl uppstått! Ändå är det så ofta där fokus hamnar när det gäller pedagogiska frågor i skolans värld: ”Vad gör man när problemet väl uppstått?” Viktigast av allt måste väl ändå vara att se till att det inte uppstår? Att arbeta förebyggande. När det gäller relationsproblem (som konflikter mellan barn och vuxna ju är) tänker jag att det förebyggande arbetet ligger just i att utveckla och vårda relationen. Mitt recept på samarbetsinriktade relationer ser ut ungefär så här:

1 skopa nyfikenhet på barnets tankar
1 stor ambition att förstå barnets känslor och behov
1 fång likvärdighet och respekt
1 näve respektfull ärlighet
Riklig daglig samvaro
En rejäl nypa humor
Prestigelöshet

Vill du läsa mer om vad detta innebär och hur det kan förverkligas? Kika gärna runt här på min blogg eller läs min bok, Med känsla för barns självkänsla.

Men det är väl inte skolans uppgift att bygga relationer och uppfostra eleverna!? Föräldrarna skall uppfostra. Skolan skall förmedla kunskap.

Så tydligt uppdelat är det faktiskt inte!  Den som läser skollag och läroplan ser att skolan, utöver att förmedla kunskaper, också har ett tydligt värdegrundsuppdrag/fostransmål. I skollagens kapitel 1, paragraf 4 står tex:

Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I läroplanen för grundskolan från 2011, under rubriken ”Rättigheter och skyldigheter” formuleras uppdraget så här:
Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar.

Man kan förstås tycka vad man vill om detta, men faktum kvarstår likväl: Skolans uppdrag är betydligt mer omfattande än att förmedla kunskaper.

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 99 Kommentarer

Belöningssystem i skolan utgör grogrund för mobbning!

Det ringde en mamma till mig för ett tag sedan. Hon var ledsen. Arg. Besviken. Det hade varit stökigt i hennes son Johans klass under en tid och läraren hade bestämt sig för att försöka komma tillrätta med det med hjälp av ett belöningssystem. Under två veckors tid skulle klassen samla glaskulor i en burk. Läraren berättade att varje dag kunde klassen få två glaskulor, en om det var lugnt på lektionerna och en om alla kom i tid in från rasten. Om klassen hade femton kulor efter två veckor skulle fredagens mattelektion bytas ut mot filmvisning med popcorn.

Inför sista dagen hade klassen tretton kulor. På morgonen möttes Johan av ett gäng tjejer vid skolgrinden:

Vad synd att du inte är sjuk idag! Det var ditt fel att vi missade en kula igår. Du får fan se till att inte hålla på och dampa dig idag. Fattar du det?!

Marbles in JarDet var sant att det var Johans beteende som gjort att klassen inte fått någon kula dagen innan. Det hände att han hade svårt att sitta still på lektionerna och igår hade det varit värre än vanligt. Läraren hade gått igenom ett nytt moment i matten, men Johan förstod inte vad läraren försökte förklara. Då kom oron, den där som så ofta gjorde sig påmind när han inte förstod eller kunde koncentrera sig. Oron, som han inte visste hur han skulle dämpa på något annat sätt än genom att röra på sig. Kana på stolen. Sprattla med benen. Sprätta med fingrarna. Ta en tur till papperskorgen. Och en tur till toaletten. Och så ännu en tur till papperskorgen.

Johan vände vi skolgrinden den där morgonen och gick hem igen. När hans mamma ringde till mig hade han stannat hemma i tre dagar. Han sa att han inte ville gå till skolan någonsin igen eftersom klasskamraterna och pedagogerna inte tyckte om honom.


Två problem

Den form av kollektiva belöningssystem som Johans mamma beskrev för mig är väldigt vanliga i skolans värld. Så vanliga att jag nästan vågar påstå att det är troligare att ditt barns pedagoger använder sig av ett sådant system från tid till annan, än att de inte gör det.

Syftet är förstås gott. Man vill bidra till att minska stök och konflikter och skapa goda förutsättningar för lärande. Ändå känner jag mig både orolig, ledsen och ganska arg när jag hör talas om sådana här system. Jag tycker att de vuxna i skolan missar åtminstone två viktiga saker när de väljer att utfästa den här typen av klassgemensamma belöningar. Båda blir tydliga i berättelsen om Johan.

Belöningar missar målet

Det första man missar är att alla elever inte har samma förutsättningar att leva upp till de satta kraven. Att sitta still och vara tyst verkar vara ett ganska lågt ställt krav, men för Johan, som har en inneboende oro i kroppen som aktiveras när han möter alltför stora utmaningar i sitt lärande, är kravet ändå för högt. Det handlar inte om bristande uppfostran. Det handlar inte om ovilja att göra som fröken vill. Han kan helt enkelt inte sitta still. Fastän han vill.

Johan är långt ifrån ensam om att vilja men inte kunna. Jag tror faktiskt att det gäller de allra flesta barn. De gör så gott de kan. Men när de krav omgivningen ställer är större än förmågan att leva upp till dem är det inte så lätt att säga: ”Jag vill göra som ni önskar, men jag förmår inte!” Kanske är barnet inte ens medvetet om sin oförmåga och omgivningens alltför stora krav. Den frustration som barnet upplever tar sig uttryck i störande ljud, till synes planlösa förflyttningar i rummet, knuffar och tjuvnyp.

Syftet med en belöning är att öka motivationen att anstränga sig och ”göra rätt”. Men om barn redan anstränger sig och gör så gott de kan så skjuter belöningar liksom bredvid målet, eller hur? Om barns störande beteenden beror på att kraven på dem är större än deras förmåga föreställer jag mig att lösningen ligger i att ge barnen det stöd som de behöver för att leva upp till kraven. Och kanske också se över vilka krav man ställer?

Vem är snäll mot den som förstör för klassen?

Det andra problemet med att utfästa klassgemensamma belöningar är att förekomsten av kränkningar mellan eleverna riskerar att öka.

Jag gissar att tanken och förhoppningen med klassgemensamma belöningar är att barnen skall uppmuntra, peppa och uppmana varandra till ”rätt” beteende? (Varför är belöningarna annars klassgemensamma?) Jag är väldigt nyfiken på hur man föreställer sig att de där uppmaningarna låter i verkligheten! Trodde Johans lärare på allvar att någon enda av Johans klasskamrater skulle säga till honom:

 Hörru Johan, jag skulle önska att du satt still och var tyst nu så att vi får vår belöning. Kan jag hjälpa dig på något sätt så att du klarar av att sitta still och vara tyst?

Alltså, handen på hjärtat, vet vi inte, vi vuxna som befinner oss i eller nära skolans värld, att de flesta ungar inte pratar så här till varandra!? Vet vi inte att det är betydligt troligare att Johans klasskamrater säger saker som:

Men för fan skärp dig!
Sluta vara så jävla störig!
Måste du alltid förstöra för oss?
Pucko!
Dampunge!

Vet vi inte?
Bryr vi oss inte?
Eller är det i själva verket precis det här vi hoppas på och räknar med?! Att eleverna skall använda sig av negativt grupptryck, mobbning och kränkningar för att förmå sina klasskamrater att bete sig ”bra”.

Den svenska läroplanen är fylld av vackra ord om hur skolan skall arbeta för att främja respekt och motverka kränkande behandling. Alla skolor är skyldiga att ha en anti-mobbningsplan och många arbetar också med någon form av anti-mobbningsprogram. På föräldramöten, klassråd och elevråd pratas det mycket om hur olika former av kränkningar, mobbning och negativ ”kamratfostran” kan förebyggas och hanteras. Det finns, kort sagt, en stor uttalad uppslutning kring vikten av att motverka kränkningar i skolan.

Jag får inte ihop det! Hur kan det, mot bakgrund av alla dessa vackra ord, komma sig att klassgemensamma belöningssystem av den typ som Johans mamma berättade om, är så vanliga i den svenska skolan? Hur kan det komma sig att man å ena sidan talar och agerar mot kränkningar och mobbning och å andra sidan utvecklar system som sanktionerar och föder precis samma destruktiva sociala processer?

Jag får inte ihop det. Får du?

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 102 Kommentarer

Skulle du vilja bli utskälld inför alla dina vuxenkompisar? (Hälsning till fröknar från åttaårig flicka)

Idag lämnar jag över ordet här på bloggen till en av de viktigaste människorna i mitt liv. Hon har något mycket angeläget att säga. Jag hoppas att du vill läsa och väldigt gärna dela vidare! Lämna också gärna en kommentar och berätta vad du tänker om det hon skriver.

//Petra

———–

Hej,

jag är 8 år och jag är Petras dotter :-). Jag tänker skriva om lärare på skolor och förskolor.

Många barn blir skällda på av fröknarna i skolan. Så är det på min skola också :-(. Det finns en pojke på min skola som ofta får stora utskällningar av fröknarna. Jag har egentligen aldrig fått en sådan utskällning, men jag tror ändå jag vet hur det känns. När fröknar ger stora utskällningar till barnen så mår dom inte bra :-(!

Istället för att skälla tycker jag att fröknarna skall berätta vad barnen gör bra och vad mer dom kan göra bra och försöka att använda ordet ”inte” så lite som möjligt! (Fröknar säger: ”Du får inte göra ditt! Du får inte göra datt!” Och då berättar dom ju bara vad som är dåligt…)

Vi barn vet redan sådant som är fel och sådant som är rätt. (Men bara för att vi vet det betyder det inte att vi gör det…)

Det fanns två andra killar på min skola också som ofta fick utskällningar :-(. Och när dom hade fått det ett tag så blev dom ännu jobbigare! Nu har båda slutat, men jag kommer ihåg det ändå.

Jag tycker inte att ni fröknar skall ge barn sådana utskällningar. Vi mår inte bra av det!

Och om ni fröknar måste ge barn stora utskällningar så skall ni absolut inte göra det inför hela klassen. Då mår barnen ännu dåligare 🙁 🙁 ! Det är jättepinsamt att bli skälld på inför sina kompisar!

Nu har jag en fråga till er fröknar:

Skulle ni vilja bli utskällda inför alla era vuxenkompisar?!

Hälsningar åttaårig flicka 🙂

 

iStock_000011270043XSmall

(Inlägget är dikterat ordagrant för mig. Mitt bidrag består av skiljetecken och stora bokstäver. Valet av bild och smiliesar har åttaåringen gjort. //Petra)

Läs mer 107 Kommentarer