Poster taggade ‘lyda’

Nej, Lisa Magnusson och DN, det är ALDRIG rätt att kränka ett barn!

För ett par veckor sedan rapporterades det i svensk press om hur Barn- och Elevombudet kräver att en kommun betalar 10 000 kr i skadestånd till en elev. Eleven A hade, enligt medierapporteringen, hamnat i bråk med en annan elev. När en anställd i skolan sade till A att sluta och gå därifrån svarade A: Håll käften! Den vuxne blev då så arg att hen lyfte upp A på en hatthylla.

Nu har Lisa Magnusson på Dagens Nyheter kommenterat BEOs skadeståndskrav i en ledare. Under rubriken: ”Ibland är det rätt att kränka barn” skriver hon bla:

”Vuxna har mer makt än barn. Med den makten följer en plikt att visa barn respekt, att lyssna på dem och ta deras känslor på allvar. Vi får aldrig förnedra barnen, aldrig skada dem. Vi är deras beskyddare. Men vi är också deras lärare och vägvisare, och därför måste vi stå pall när de testar våra gränser. Det är helt enkelt inte alls samma sak att vara en kärleksfull vägvisare och att hålla barnet på gott humör. Om ett barn beter sig illa på ett sätt som kränker och skadar andra och sedan vägrar sluta ens när en vuxen griper in, då är det enligt min mening helt i sin ordning att lyfta upp det barnet på en hatthylla en stund för att bryta beteendet. /…/ Och vad är alternativet, menar BEO? Att låta detta barn växa upp till en ung människa som har erfarenheten att det inte får några konsekvenser alls om man visar noll respekt för sina jämnåriga, noll respekt för vuxna? Jag föredrar hatthyllan.”

På riktigt!? Anser Lisa Magnusson att det bara fanns två alternativ här: att det enda tänkbara alternativet till att placera barnet på hatthylla var att inte göra något alls? Eller dummar hon ner sig själv – och sina läsare – i syfte att skapa debatt?

Det låter fint det där, att vi skall visa barnen respekt och aldrig får skada dem, men att vi också är deras lärare och vägvisare. Frågan är då vad vi lär och visar dem om vi följer Lisa Magnussons råd? Här är något av det jag antar att de lär sig:

– Det är okej att hämnas.
– Vuxna har rätt att kränka barn.
– Du kan inte lita på att vuxna vill dig väl.
– Se till att ingen vuxen märker när du gör fel.

Vad barnen inte lär sig genom att bli straffade och kränkta:

– Omtanke om andra människor
– Empati
– Respekt

För allvarligt talat: Ingen tror väl att barnet som blir placerad på hatthyllan använder tiden till att reflektera över hur det andra barnet mår och hur hen skall göra för att visa mer omtanke och respekt nästa gång? Snarare är risken överhängande att barnet på hyllan känner sig ledsen och missförstådd, arg eller hatisk och planerar för hämnd.

”Vi måste stå pall när barnen testar våra gränser”, skriver Magnusson. Är det vad som skedde i den här situationen? Ett lågstadiebarn som testade gränser och en vuxen som stod pall? I mina öron låter det mer som en situation där ett barn hamnade i affekt och en vuxen inte pallade med att ta sitt vuxenansvar, utan istället själv betedde sig som ett litet barn. Jag är så sjukt less på påståendet att ”barnen testar våra gränser”! Vad är det för jäkla barnsyn, rent ut sagt!? Som att barn har given motivation att sätta sig på tvären med vuxna? Det är ingen naturlag att barn går emot vuxnas vilja. Barn vill göra rätt. (Lästips: Ross Greenes böcker.) De vill passa in och vara en del av gemenskapen. Men ibland klarar de inte det. För att de ännu inte utvecklat alla nödvändiga färdigheter – som impulskontroll och förmåga att planera och förutse – eller för att de vuxna begär att de skall göra alltför stort avkall på sina egna behov av tex trygghet eller integritet.

”Om barnet vägrar sluta när en vuxen griper in”, skriver Lisa Magnusson vidare. Återigen denna syn på barnet som en illvillig människa. Tänk om det är så enkelt som att barnet inte förmår sluta när den vuxne griper in?! Jag vet att när jag är riktigt arg, rädd eller ledsen, då har jag svårt att lägga band på mitt beteende. Det handlar inte alls om att jag ”vägrar” uppföra mig. Det handlar om att jag just i den stunden inte klarar av att bete mig bra. Jag är 46 år och utbildad i beteendevetenskap. Jag vågar påstå att om jag ibland har svårt för att bete mig bra, trots att jag både vet hur jag borde agera och vill agera just så, då är det ganska troligt att detsamma gäller för lågstadiebarn.

Vad borde de vuxna ha gjort när barnet vägrade sluta bråka? Jag anser att det är fel fråga som Lisa Magnusson ställer. Frågan är vad de vuxna borde ha gjort för att se till att situationen aldrig uppstod! En vuxen ledares uppgift är inte primärt att reagera och korrigera när barn ”gör fel”. En ledare skall förutse och förebygga konflikter och problem. En ledare behöver känna sina elever och ge dem det stöd de behöver för att göra rätt. För barn gör rätt om de kan och förmår.

Nu tycker jag mig höra kommentaren från en del som arbetar i skolan: ”Vi har inte tillräckliga resurser! Vi har inte den tid som behövs för att hjälpa barnen på det sätt som du beskriver!” Min något retoriska fråga blir då: ”Kommer ni att göra ett bättre jobb om rektor och skolledning kränker och straffar er?”

Och du, Lisa Magnusson, kommer du att sluta testa läsarnas gränser, kommer du rent av att växa som skribent och människa, om chefredaktör Peter Wolodarski sätter dig på en hatthylla?

Mer på samma tema:

Om du älskar dina barn har du en plikt att skälla ut dem
Att straffa barnen gör dem egoistiska

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fullbokad! Jag återkommer med datum för ytterligare en kursstart under hösten. Vill du ha ett meddelande så fort datum är bestämt? Skicka ett mejl till mig på info(snabel-a)petrakrantzlindgren.se så får du informationen några dagar innan jag lägger upp den i alla mina kanaler. Du kan läsa mer om innehåll och upplägg av kursen här –>

Nyfiken på min bok? Nu finns den i pocketformat och kostar endast 54 kronor hos Adlibris.

Läs mer 11 Kommentarer

Den vanligaste orsaken till att barn inte håller vad de lovat

Swisch! En snöboll flög strax ovanför mitt huvud och träffade lyktstolpen bredvid busskuren. Det var en pojke i åttaårsåldern som kastat den. Ett ögonblick såg han rätt nöjd ut med sin träff, innan hans lärare kom fram och tog ett fast tag om hans arm.

”Men Oskar! Jag har ju sagt till dig att du inte får kasta snöboll.”
Bortvänd blick.
”Du kunde ju ha träffat tanten där i huvudet!”
Jag vände mig om för att se vilken tant läraren menade och konstaterade lite harmset att jag var den enda vuxna kvinnan på hållplatsen.
Fortfarande bortvänd blick hos pojken.
”Titta på mig när jag pratar med dig!”
Pojken vände sitt ansikte mot läraren.
Läraren sänkte rösten: ”Det är farligt att kasta snöboll, Oskar, förstår du det?”
”Mm.”
”Kan vi vara överens om att du inte kastar snöboll igen?”
”Jag är jättepricksäker. Jag träffar aldrig någon människa!”
”Det kan du inte veta! Du har inte träffat någon hittills. Jag vill att vi är överens om att du inte kastar snöboll under skoltid!”
”Mm.”
”Mitt problem är att jag inte vet om jag kan lita på dig, Oskar. Vi hade ju faktiskt redan en överenskommelse om att du inte skulle kasta snöboll. Du hade lovat mig! Kan jag lita på dig den här gången?”
Pojken slet sig loss från lärarens hand, tog några snabba steg bort och skrek: ”Ja! Okej!!!”

Vad betyder det att komma överens?
Jag tror att sannolikheten är ganska stor att den här pojken kommer att kasta snöboll igen. Men det betyder inte att han bryter någon överenskommelse. För han har inte ingått någon överenskommelse! Den vanliga definitionen av att komma överens är att enas om en åsikt. Tror ni att pojken och läraren delar åsikten att det är farligt att han kastar snöboll och att han därför bör sluta med det? Är det vad hans ”okej!” betyder? Jag tvivlar. Jag tror att hans okej betyder: ”Jag ger dig det enda svaret som du kan acceptera så att jag slipper ur den här jobbiga situationen!”

Jag träffar ganska ofta vuxna som frågar hur man lär barn hålla löften och följa överenskommelser. Många vittnar om att de gör överenskommelser med barn, som sedan gång på gång bryts av barnet:

”Vi har kommit överens om att hon skall sluta spela kl. 20, men sedan sitter hon ändå kvar framför datorn nästan varje kväll.”
”Han har lovat mig att diska tre gånger i veckan och sedan blir det ändå nästan alltid bråk om det.”
”Vi har enats om en regel att man inte får äta i soffan, trots det hittar jag både godispapper och äppleskruttar på soffbordet.”

boy-709943_1280

Är ni verkligen överens?
Innan man ställer sig frågan hur man lär barn att hålla hålla löften och följa överenskommelser tycker jag att det är viktigt att stämma av om det verkligen är överenskommelser man gör med sitt barn:

”När du gjorde den här överenskommelsen med din dotter att hon skulle stänga av datorn kl. åtta varje kväll, tror du att hon kände sig fri att inte säga ja till det?”
”Men det måste väl finnas en gräns för spelandet!? Jag tycker inte att det är okej att hon spelar istället för att sova.”
”Det kan jag gott förstå. Min fråga gäller vad ditt barn tycker. Tycker hon att det är en bra idé att stänga av datorn klockan åtta?”
”Nej, det gör hon säkert inte. Det märks ju ganska tydligt.”
”Mm… Så varför tror du att hon ändå gick med på överenskommelsen?”
”Äh… Kanske för att hon vet att hon borde stänga av datorn? Eller … kanske för att hon kände sig tvungen? Jag vet faktiskt inte.”

Självklart kan det vara så att barnet faktiskt är överens med den vuxne. Men det kan också finnas en mängd andra anledningar till att ett barn säger det som den vuxne vill höra. Här är några förslag på sådana, andra anledningar:

Barnet vill
undvika den vuxnes ilska eller missnöje
undvika hårda ord
undvika dåligt samvete
undvika att känna sig som en dålig människa
undvika straff/undvika att gå miste om en belöning

Allt det ovan listade kan vara mycket effektivt när det gäller att förmå barnet att uttrycka enighet med den vuxne. Problemet är att när det väl kommer till kritan och barnet skall leva upp till det hon sagt är den inre motivationen inte med nödvändighet så stor. Det inre samtalet är fullt av ursäkter till varför det är okej att hoppa av: ”Jag sa bara så för att fröken var så arg”, ”Han tvingade mig att lova”, ”Jag lovade bara för att jag inte skulle få någon glass annars”.

En Volvo blir inte en Ferrari bara för att man säger att den är det …
… och ett krav blir inte en överenskommelse bara för att man säger så. Om den vuxne inte kan acceptera att barnet säger nej till den föreslagna överenskommelsen så är det heller ingen överenskommelse. Det är en situation där den vuxne använder sin makt för att förmå barnet att säga vissa ord. När barnet sedan avstår från att hålla ord är inte frågan som passar bäst: ”Hur får jag mitt barn att hålla överenskommelsen?” Den mer ärliga frågan är: Hur får jag mitt barn att lyda mig?” Svaret på den frågan är enkelt: Genom att hota, straffa, muta, skuld- och skambelägga barnet. Det finns inga andra ”mjuka” eller ”snälla” metoder för att få barn att göra som vuxna kräver.

Låter dessa metoder inte tilltalande? Då tror jag målet behöver omvärderas. Kanske sikta på samarbete och överenskommelser – i ordets sanna bemärkelse – istället? Hur man når det målet? Mig veterligen finns inga snabba lösningar eller enkla knep för det. Istället handlar det om ett ständigt pågående relationsarbete , ett fokus på ömsesidighet och förhållandet mellan barn och vuxen – snarare än en ensidig upptagenhet av att justera barnet.

Varför ställer vuxna frågor till barn när det inte är villiga att acceptera barnets svar?
”Jag frågade min dotter varför hon hade sagt att hon skulle stänga av datorn klockan åtta, när hon uppenbarligen inte alls var överens med mig om det.” Mamman som jag nämnde tidigare kom tillbaka vid följande kurstillfälle och berättade. ”Hon sa att hon hade sagt det bara för att hon visste att jag skulle skälla på henne annars. Och vet du, (mamman vände sig till mig) hon skickade med en fråga till ’den där fröken på kursen för föräldrar’. Hon tyckte att jag prata med dig om varför vuxna ställer frågor till barn när de inte är villiga att acceptera barnets svar?”

Jag tycker att det var en osedvanligt spännande fråga och nu är jag nyfiken på era svar på den! Lämna gärna en kommentar och berätta hur du ser på detta.

Mer på samma tema:

Vill du ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?
Gränser med respekt (artikelserie)

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 16 Kommentarer

Belöningssystem i skolan utgör grogrund för mobbning!

Det ringde en mamma till mig för ett tag sedan. Hon var ledsen. Arg. Besviken. Det hade varit stökigt i hennes son Johans klass under en tid och läraren hade bestämt sig för att försöka komma tillrätta med det med hjälp av ett belöningssystem. Under två veckors tid skulle klassen samla glaskulor i en burk. Läraren berättade att varje dag kunde klassen få två glaskulor, en om det var lugnt på lektionerna och en om alla kom i tid in från rasten. Om klassen hade femton kulor efter två veckor skulle fredagens mattelektion bytas ut mot filmvisning med popcorn.

Inför sista dagen hade klassen tretton kulor. På morgonen möttes Johan av ett gäng tjejer vid skolgrinden:

Vad synd att du inte är sjuk idag! Det var ditt fel att vi missade en kula igår. Du får fan se till att inte hålla på och dampa dig idag. Fattar du det?!

Marbles in JarDet var sant att det var Johans beteende som gjort att klassen inte fått någon kula dagen innan. Det hände att han hade svårt att sitta still på lektionerna och igår hade det varit värre än vanligt. Läraren hade gått igenom ett nytt moment i matten, men Johan förstod inte vad läraren försökte förklara. Då kom oron, den där som så ofta gjorde sig påmind när han inte förstod eller kunde koncentrera sig. Oron, som han inte visste hur han skulle dämpa på något annat sätt än genom att röra på sig. Kana på stolen. Sprattla med benen. Sprätta med fingrarna. Ta en tur till papperskorgen. Och en tur till toaletten. Och så ännu en tur till papperskorgen.

Johan vände vi skolgrinden den där morgonen och gick hem igen. När hans mamma ringde till mig hade han stannat hemma i tre dagar. Han sa att han inte ville gå till skolan någonsin igen eftersom klasskamraterna och pedagogerna inte tyckte om honom.


Två problem

Den form av kollektiva belöningssystem som Johans mamma beskrev för mig är väldigt vanliga i skolans värld. Så vanliga att jag nästan vågar påstå att det är troligare att ditt barns pedagoger använder sig av ett sådant system från tid till annan, än att de inte gör det.

Syftet är förstås gott. Man vill bidra till att minska stök och konflikter och skapa goda förutsättningar för lärande. Ändå känner jag mig både orolig, ledsen och ganska arg när jag hör talas om sådana här system. Jag tycker att de vuxna i skolan missar åtminstone två viktiga saker när de väljer att utfästa den här typen av klassgemensamma belöningar. Båda blir tydliga i berättelsen om Johan.

Belöningar missar målet

Det första man missar är att alla elever inte har samma förutsättningar att leva upp till de satta kraven. Att sitta still och vara tyst verkar vara ett ganska lågt ställt krav, men för Johan, som har en inneboende oro i kroppen som aktiveras när han möter alltför stora utmaningar i sitt lärande, är kravet ändå för högt. Det handlar inte om bristande uppfostran. Det handlar inte om ovilja att göra som fröken vill. Han kan helt enkelt inte sitta still. Fastän han vill.

Johan är långt ifrån ensam om att vilja men inte kunna. Jag tror faktiskt att det gäller de allra flesta barn. De gör så gott de kan. Men när de krav omgivningen ställer är större än förmågan att leva upp till dem är det inte så lätt att säga: ”Jag vill göra som ni önskar, men jag förmår inte!” Kanske är barnet inte ens medvetet om sin oförmåga och omgivningens alltför stora krav. Den frustration som barnet upplever tar sig uttryck i störande ljud, till synes planlösa förflyttningar i rummet, knuffar och tjuvnyp.

Syftet med en belöning är att öka motivationen att anstränga sig och ”göra rätt”. Men om barn redan anstränger sig och gör så gott de kan så skjuter belöningar liksom bredvid målet, eller hur? Om barns störande beteenden beror på att kraven på dem är större än deras förmåga föreställer jag mig att lösningen ligger i att ge barnen det stöd som de behöver för att leva upp till kraven. Och kanske också se över vilka krav man ställer?

Vem är snäll mot den som förstör för klassen?

Det andra problemet med att utfästa klassgemensamma belöningar är att förekomsten av kränkningar mellan eleverna riskerar att öka.

Jag gissar att tanken och förhoppningen med klassgemensamma belöningar är att barnen skall uppmuntra, peppa och uppmana varandra till ”rätt” beteende? (Varför är belöningarna annars klassgemensamma?) Jag är väldigt nyfiken på hur man föreställer sig att de där uppmaningarna låter i verkligheten! Trodde Johans lärare på allvar att någon enda av Johans klasskamrater skulle säga till honom:

 Hörru Johan, jag skulle önska att du satt still och var tyst nu så att vi får vår belöning. Kan jag hjälpa dig på något sätt så att du klarar av att sitta still och vara tyst?

Alltså, handen på hjärtat, vet vi inte, vi vuxna som befinner oss i eller nära skolans värld, att de flesta ungar inte pratar så här till varandra!? Vet vi inte att det är betydligt troligare att Johans klasskamrater säger saker som:

Men för fan skärp dig!
Sluta vara så jävla störig!
Måste du alltid förstöra för oss?
Pucko!
Dampunge!

Vet vi inte?
Bryr vi oss inte?
Eller är det i själva verket precis det här vi hoppas på och räknar med?! Att eleverna skall använda sig av negativt grupptryck, mobbning och kränkningar för att förmå sina klasskamrater att bete sig ”bra”.

Den svenska läroplanen är fylld av vackra ord om hur skolan skall arbeta för att främja respekt och motverka kränkande behandling. Alla skolor är skyldiga att ha en anti-mobbningsplan och många arbetar också med någon form av anti-mobbningsprogram. På föräldramöten, klassråd och elevråd pratas det mycket om hur olika former av kränkningar, mobbning och negativ ”kamratfostran” kan förebyggas och hanteras. Det finns, kort sagt, en stor uttalad uppslutning kring vikten av att motverka kränkningar i skolan.

Jag får inte ihop det! Hur kan det, mot bakgrund av alla dessa vackra ord, komma sig att klassgemensamma belöningssystem av den typ som Johans mamma berättade om, är så vanliga i den svenska skolan? Hur kan det komma sig att man å ena sidan talar och agerar mot kränkningar och mobbning och å andra sidan utvecklar system som sanktionerar och föder precis samma destruktiva sociala processer?

Jag får inte ihop det. Får du?

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 102 Kommentarer

Men ibland måste väl barnen bara lyda?! (Gränser med respekt, del 10)

”Om ditt barn håller på att springa ut i gatan, står du där och resonerar med honom då? ’Lille vännen, jag förstår att du har ett behov av att springa, men mamma är rädd om dig förstår du, så skulle du kunna tänka dig att stanna här på trottoaren?’ Gör du det?!”

Ibland måste barn lyda!Ungefär så formulerade sig Robert Aschberg i en radiointervju med mig vid ett tillfälle. Nu har han visserligen en alldeles speciell förmåga att spetsa till saker och ting, men grundfrågan – finns det tillfällen då föräldrar bör ingripa utan barnets medgivande? – får jag ofta. (Kanske sitter du också med den frågan efter att ha läst de tidigare avsnitten i min artikelserie om att sätta gränser med respekt?)

Det finns naturligtvis tillfällen när föräldrar bör använda sin makt och sin kraft för att förmå barnen att göra, eller undvika att göra, vissa saker! Det handlar dels om situationer där vi behöver skydda barnen, tex från att bli skadade i trafiken, dels om situationer när vi behöver värna andra människors behov. Jag minns tex ett tillfälle när min son var ca 7 år och var hemma med hög feber. Jag skulle hämta min dotter på förskolan och jag bedömde att det var bättre att lämna sonen ensam en liten stund än att ta honom med. Jag hade föreställt mig att min dotter skulle komma med en gång när jag bad henne, men det ville hon inte alls! Hon ville spela klart teatern som hon och hennes vänner just påbörjat. Jag försökte förklara varför jag ville att hon skulle följa med omedelbart, men nådde inte alls fram till henne. I det läget var det ett ganska enkelt val att helt sonika ta henne under armarna och bära ut henne från förskolan. Att fort komma hem till det sjuka barnet var viktigare än att hitta en lösning som både min dotter och jag kunde acceptera. (I efterhand är det förstås lätt att se att jag kunde förebyggt konflikten genom att ringa förskolan och be dem förvarna om min ankomst, men så logiskt resonerade jag inte just då.)

Säkert kan också du föreställa dig ett antal olika situationer när du vill välja att tillgodose ett behov utan att först förankra det hos barnet. När dessa situationer inträffar är det mycket viktigt att ändå försöka vara respektfull mot barnet, att avstå från att skälla, skuld- eller skambelägga och istället lyssna med empati på de känslor och behov som barnet uttrycker. Om man gör det kanske man säger till den gallskrikande flickan som inte vill gå från förskolan: ”Attans älskling! Jag märker att du är superarg! Jag gissar att du väldigt gärna hade velat avsluta leken i lugn och ro?” Även om man inte är villig att tillmötesgå barnets önskemål är det skönt för barnet att få förståelse för det som är viktigt för henne. Denna förståelse kan sedan också, när känslorna lagt sig en aning och barnet är mottagligt för att lyssna, följas upp med att föräldern berättar om vad som var viktigt för henne i den aktuella situationen och ber barnet om återkoppling på det: ”Jag kände mig orolig eftersom din bror har feber och det var viktigt för mig att ta hand om honom. Vad tänker du när du hör det?”

Det kan vara frestande att gång efter annan hänvisa till vikten av att skydda barnet eller andra människor i omgivningen och därmed frångå principen om likvärdig konflikthantering och istället tvinga barnet att lyda. Det finns emellertid flera risker med det, den främsta att det skadar tilliten och den ömsesidiga respekten i relationen. Eftersom samarbete hämtar näring just i tillit och ömsesidig respekt betyder det att när en förälder kräver lydnad av ett barn, minskar samtidigt sannolikheten för att barnet i framtiden skall välja att samarbeta med föräldern. Det kan därför vara klokt att noga väga olika behov mot varandra innan man bestämmer sig för att använda sin makt.

 

Läs mer 42 Kommentarer