Poster taggade ‘måltid’

Mysiga familjemiddagar med barn. Är det ens möjligt?

Stearinljusen är tända på köksbordet. Familjens medlemmar, inklusive treåringen, hjälps åt att duka, skära grönsaker och smaka av maten samtidigt som de skojar och skrattar trivsamt med varandra. Snart sitter de alla till bords. Njuter av lugnet, maten och meningsfulla samtal. De sitter kvar länge, långt efter att maten är uppäten. Det är som att ingen vill bryta upp från den härliga samvaron.

Samtidigt, i ett parallellt universum. ”Fasiken också!” Pastan kokar över när föräldern är på jakt i huset efter två barn som inte vill komma till matbordet. Ett annat barn sitter redan och äter. Fil och flingor. Hen var hungrig och kunde inte vänta på middagen. ”Jag är hemma!” När mamman kommer in genom ytterdörren kommer de två middagsovilliga barnen springande: ”Ettapax för att sitta bredvid mamma!” ropar den ena. ”Det är min tur att sitta bredvid henne idag”, svarar den andre. Efter ytterligare diverse konflikter om bordsplacering och val av glas och bestick sitter familjen slutligen samlad vid bordet. I ungefär en minut. Sedan reser sig fil-ätar-barnet: ”Jag är färdig, tack för maten”, deklarerar hen. ”Du får sitta kvar tills alla ätit färdig”, svarar pappan och möts av gnällande protester. Mamman gör ett försök att få igång ett samtal: ”Nu vill jag veta vad som varit det bästa som hänt för er idag! Vem vill börja berätta?” Skolbarnet tar till orda: ”Den där jävla idioten Malte kastade en boll i huvudet på mig på gympan!” ”Han svärde! Säg till honom!” Nu är det mellanbarnet som upprört lägger sig i. Samtidigt glider treåringen ner på golvet: ”Ingen god mat. Ha glass nu?”

Jag möter väldigt många föräldrar som drömmer om den härliga middagsscen som beskrivs först. Jag möter nästan exakt lika många föräldrar som snarare lever i en verklighet som liknar den andra beskrivningen. I gapet mellan dröm och verklighet uppstår besvikelse. En känsla av misslyckande. Frustration. Ur det föds inte sällan tjat och gnat från föräldrarna, som följs av (ännu mer) gnäll och tjafs från barnen. Resultatet bli en ännu mindre lustfylld och njutningsfull middagssituation. Ett sluttande plan rakt ner i middagsmisär.

child-1207329_640

Varför är den så lockande, den där drömmen om mysiga familjemiddagar? Jag tror att det beror på att middagen är starkt förknippad med positiva värden. Den är hör ihop med vårt behov av gemenskap, av samtal som skapar en känsla av kontakt och en upplevelse av att vara ett ”vi”. Den hör också ihop med en längtan efter avkoppling, att få sitt ner i lugn och ro efter en kanske både lång och slitsam arbetsdag. Slutligen tror jag också att det är viktigt att förstå att måltiden, och kanske framför allt middagen, är ett uttryck för omsorg och kärlek. Genom maten som ställs på bordet är det många som vill berätta för sin familj: ”Jag bryr mig om er och jag är mån om att ni får den näring som ni behöver för att utvecklas och må bra.” Man behöver inte vara psykolog för att förstå hur det kan kännas för en förälder, som kryddat maten med omsorg och kärlek, när barnet inte vill smaka eller skriker ”blä, äckligt!”.

Så hur kan man överbrygga klyftan mellan dröm och verklighet och få uppleva härliga familjemiddagar? Det finns förstås en massa saker som kan göras för att skapa bättre förutsättningar för trevlig samvaro (göra barnen delaktiga i planeringen av maten och matlagningen, se till att ingen är vrålhungrig en halvtimme innan middagen osv). Jag tänkte emellertid uppmuntra dig att överväga ett helt annat alternativ:  att ge upp drömmen! Lägg ner tanken på tända ljus, smackanden av njutning över sopptallriken och engagerade samtal runt bordet. Min erfarenhet är nämligen att föräldrar inte sällan är helt ur synk med verklighetens begränsande omständigheter när det gäller denna dröm. Många femåringar tycker att 15 minuter vid middagsbordet är en eeeeviiiiigheeeet. Få barn gillar blandad mat och nya smaker. Nästan alla föredrar glass framför ”riktig mat”. Tända ljus lockar till brandfarliga experiment. Sexåringar kan inte sitta ordentligt på en stol. Och att bygga med klossar i vardagsrummet är roligare än att stanna kvar vid matbordet när man är mätt.

Kanske kan det få vara okej att femåringen går från bordet när hon ätit klart? Att åttaåringen kommer när han är hungrig? Att alla inte äter samma mat varje dag? Eller att föräldrarna ibland äter efter barnen? Kanske skulle en realitetsprövning av föräldrarnas förväntningar kring måltiden bidra till minskad frustration för alla inblandade? Och ökad trivsel!?

Men gemenskapen då? Lugn och ro? Förmedlingen av omsorg och kärlek? Detta är ju viktiga behov, som är kopplade till den gemensamma måltiden. Menar jag att de också skall ges upp? Nej, naturligtvis inte. Det jag menar är att det, i vissa perioder i en familjs liv, finns andra och mer ändamålsenliga sätt att få uppleva detta. Gemenskap och meningsfulla samtal måste inte delas just kring matbordet. Det kanske hellre kan upplevas i soffan när tv:n stängts av? Eller under en promenad till lekplatsen? Lugn och ro kanske går att få när någon av föräldrarna läser ett kapitel ur en spännande bok? Och kärlek och omsorg kan krydda alla våra handlingar.

Vad händer i framtiden då, om vi inte lär barnen det här med middagsfrid och samtal vid bordet, redan från början? Kommer vi då inte så småningom att få ett familjeliv där alla äter när, var och vad som passar dem själva? Jag tror inte det. Jag tror att om du (och din partner om du har någon sådan) fortsätter laga god och väldoftande mat och sitta vid matbordet och prata, åtminstone ibland, så kommer barnen så småningom att vilja vara med, om de upplever att de är välkomna. Barn gillar gemenskap och kärleksfull samvaro med sina föräldrar. När väl deras förmågor hunnit ikapp föräldrarnas förväntningar kommer barnen gärna att delta i härliga mysmiddagar.

Är du inte beredd att ge upp tanken på mysiga middagar? Helt okej! Får jag ändå skicka med dig ett tips? Var uppmärksam så att det du gör leder i rätt riktning. Leder dina insatser till ökad trivsel kring matbordet? Det vore ju ganska sorgligt om barnets lärdom, när föräldrarna agerar för att få mer trivsel, i själva verket blir att gemensamma middagar är ganska olustiga och otrevliga tillställningar. Se detta som ett råd i all välmening från mig, som vid något tillfälle skrikit åt barnen: ”Nu vill jag att ni sitter ner och håller tyst så vi kan få lite jävla trevligt här vid matbordet!”

Nej, det blev inte trevligt. Inte alls.

Passa på! Just nu säljs min bok, Med känsla för barns självkänsla, för endast 99 kronor hos Adlibris!

 

Läs mer 11 Kommentarer