Poster taggade ‘överreagera’

Bör vi verkligen alltid ta barns känslor på allvar?!

– När jag är ledsen säger fröknarna att jag har fina flätor eller fin tröja. Om de nu tycker det måste de väl inte säga det, just när jag är ledsen?
– Varför tror du att de gör det?
– Jag tror att de gör det för att jag skall bli glad, men jag vill inte bli glad när jag känner mig ledsen.

Ordväxlingen med min dotter utspelade sig när hon var fem år. Hon trivdes inte riktigt i förskolan och var ofta ledsen. Jag är säker på att hennes tolkning av pedagogernas avsikt var riktig. Det ligger ofta välmening bakom ord som dessa. Och ändå upplever barnen det inte alltid så.

Finns det bra känslor och dåliga känslor? Finns det känslor som vi bör försöka ”trolla bort” eller inte tänka på? Jag tror inte det. Jag brukar föreställa mig känslor som symbolerna på bilens kontrollpanel. Alla symboler är viktiga och på samma sätt som en blinkande oljetryckslampa indikerar att det krävs en åtgärd, visar förekomsten av de känslor som ofta kallas ”negativa” att något behöver tas omhand. Det ledsna barnet kanske behöver förståelse eller trygghet? Det arga barnet kanske längtar efter respekt eller gemenskap?

Vad behöver det sura barnet? Det blyga? Det missmodiga? Att inte reflektera över detta, utan istället försöka avleda (”Skall vi se om vi hittar ditt favoritpussel?”) eller förminska (”Det går snart över!”) är jämförbart med att försöka täcka över oljetryckslampan när den lyser. Det kan förefalla fungera på kort sikt, men långsiktigt riskerar det att få en del negativa konsekvenser.

person-906895_640

Bild: Pezibear

”Men skall vi verkligen alltid ta barnets känslor på allvar? Vissa barn reagerar överdrivet starkt. Då är det väl bättre att försöka mildra känslorna och lära barnet att inte överreagera?” Jag möter ibland den här idén, att vuxna bör försöka hjälpa barn att känna lagom mycket. Jag ser åtminstone två problem med att omsätta den i praktiken.

För det första förstår jag inte hur vi skall kunna avgöra om barnets reaktion är överdriven. Det som är en liten sak för den vuxne är kanske en stor sak för barnet? Vad ger den vuxne rätten och förmågan att definiera vad som är stort och smått för barnet och vad som är lagom mycket oro, rädsla, sorg eller glädje?

För det andra är det inte säkert att det är tydligt vad ett barn reagerar på. Jag minns att jag, några dagar efter att min mamma gick bort, tappade en klick grädde på golvet och började storgråta. En person utan inblick i mitt liv hade säkert kunnat tolka det som en överreaktion. Jag är glad att min man inte gjorde det. Istället fångade han in mig i en lång, varm kram som berättade att han förstod att gråten handlade om så mycket mer än en gräddklick och att min känsla var okej.

När ett barn, till synes, blir argt över en felplacerad tallrik eller vettskrämt för en humla – hur kan vi avgöra om detta är en stor eller liten sak och vad det egentligen är som barnet reagerar på? Det kan vi inte, eller hur? Tills motsatsen är bevisad – vilket den förmodligen aldrig kan bli – tycker jag därför att vi bör utgå från att barnets reaktioner är adekvata, rimliga och berättar något om barnets behov. Vad tycker du?

(Denna text har tidigare publicerats som en krönika i Förskoletidningen.)

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Mer på samma tema:

Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
Därför finns det inga barn som överreagerar!
Skärp till dig och sluta spela teater!
Förstå eller förklara – vad väljer du?
Vill du har barn som känner rätt? Eller barn som har rätt att känna?
Barn bestämmer själva när de har gråtit färdigt!

Läs mer 13 Kommentarer

Därför finns det inga barn som överreagerar!

Vi har haft anledning att prata om sorg och saknad i vår familj på senaste tiden. I slutet av april dog min älskade mamma, barnens fantastiska mormor. Hon som var ”barnslig på ett bra sätt” och som kom ihåg hur det var att vara barn. ”Till skillnad från de flesta andra vuxna.”

Ett av dessa samtal var en riktig ögonöppnare för mig. Jag pratade med min tioåriga dotter om när och hur sorgen gör sig påmind. Samtalet lät ungefär så här (jag har självfallet låtit min dotter läsa och godkänna det här inlägget före publicering):

– Vet du mamma, jag känner mig inte ledsen hela tiden. Inte alls hela tiden. Faktiskt så blir jag mest ledsen när det händer småsaker, som att någon säger något lite taskigt till mig eller jag inte hittar min mobil eller någon tränger sig i matkön. Då blir jag ledsen. Först för det, men sedan fylls det liksom på med sorg över mormor och allt som har hänt.
– Så först är du ledsen för att du inte hittar mobilen och sedan är du ledsen över mormor?
– Ja, och sedan snurrar det runt i huvudet och så är jag bara ledsen utan att riktigt förstå varför.
– Hur är det för dig?
– Konstigt. Och jobbigt! Som att de där småsakerna är som nycklar till sorgen över mormor. Den sorgen är liksom inkapslad i mitt hjärta och jag kommer bara åt den med hjälp av andra nycklar. Problemet är att de där nycklarna låser upp sorgen utan att jag kan kontrollera det.
– Vet du, det där kan jag känna igen! I morse grät jag för att jag tappade en klick grädde på golvet, men egentligen tror jag att jag grät för att jag saknar min mamma.
– Precis!
– Det du berättar nu får mig att tänka på vuxna som jag träffar som säger att deras barn ”överreagerar” eller ”överdriver sina känslor” eller ”blir omotiverat arga eller ledsna”…
– Det finns barn som säger så också, mamma! En gång blev jag ledsen för att sandslottet vi hade byggt på i flera dagar blev förstört. Då var det en flicka som sa till mig: ”Men du, det var väl inget att bli så ledsen för. Det var ju bara ett sandslott!” Jag vet att hon ville trösta mig, men för mig var det inte bara en sandslottsbygge. Det var en lek som jag tyckte om för att jag fick gemenskap.
– Mm, jag tror att jag fattar… Tror du att det finns barn som överreagerar?
– Jag är tveksam… Nä, jag tror inte det. Det kanske ser ut så för de vuxna när ett barn blir ledset för att hon snubblade, men barnet kanske tänker: ”Åh, nu snubblade jag och Maria har retat mig så mycket idag och jag är hungrig och ikväll måste jag spela fiol…!” och så gråter barnet för allt det där.
– Det låter som att du tror att ett barns reaktioner alltid är rimliga? Men att vuxna inte alltid förstår vad det är barnet reagerar på.
– Ja, så tror jag! Fast de flesta vuxna vill inte erkänna att de inte förstår så därför säger de att barnet reagerar omotiverat istället. De fattar inte att ”Städa ditt rum!” eller ”Gå och lägg dig!” eller ”Du måste packa upp din mackalåda” är en sorts nycklar som låser upp andra känslor som finns inuti barnet.

Tack, min älskade underbara dotter! Aldrig tidigare har det varit så uppenbart för mig, som efter vårt samtal: Barn överreagerar inte, de har inga omotiverade känslor, de bryter inte ihop över småsaker! Det är bara vi vuxna som inte förstår barnens reaktioner.

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Skärp till dig och sluta spela teater!
Förstå eller förklara – vad väljer du?
Vill du har barn som känner rätt? Eller barn som har rätt att känna?
Barn bestämmer själva när de har gråtit färdigt!

shutterstock_159726671komp

 

 

 

Läs mer 28 Kommentarer