Poster taggade ‘säga nej’

Svarar du också nej på frågor som ditt barn inte har ställt?

”Titta vilken fin bil, pappa!” Den lilla pojken skuttade fram till leksakshyllan i mataffären. Pappan kastade en snabb blick i hans riktning och sa: ”Men en sådan har du redan hemma!” Jag såg hur pojken sjönk ihop en aning innan han gick efter sin pappa till nästa hyllrad.

Har ni tänkt på hur ofta föräldrar svarar nej på frågor som barnen inte ställt?

– Det regnar inte idag!
– Nej, fast det är ändå bäst att du tar gummistövlar.

– Titta, vilka goda glassar det finns!
– Ja, men vi skall äta middag om en stund så det blir ingen glass nu.

Jag gissar att föräldern vill mota Olle i grind. Lika bra att vara tydlig från början med vad som gäller så man kan undvika onödigt tjat, eller hur?

Även om jag förstår tanken tror jag inte att det är riktigt så det funkar. Tvärtom faktiskt. Jag tror att föräldern, genom sin ambition att vara tydlig och undvika konflikt, i själva verket bidrar till just det. För vad känner barnet som med glädje och entusiasm pekar på den fina bilen och får höra ”men en sådan har du redan hemma”? Kanske ungefär detsamma som du känner om du säger: ”Vad fin du är!” till din partner och får till svar: ”Ja, men jag tänker inte ha sex med dig ikväll”. Irritation? Ilska? Besvikelse? (För helt ärligt, inte är din första känsla tacksamhet över att ha en partner som är så ärlig och tydlig?) Förmodligen skvallrar känslorna om tankar som låter ungefär så här:

”Min partner förstår mig inte, försöker inte ens förstå mig!”

eller

”Min partner är så negativt inställd till mig att hen säger nej innan jag ens har ställt en fråga.”

En sak tror jag mig veta säkert. Sådana här tankar om en annan människa bidrar inte positivt till relationen. De skapar ingen gemenskap. Ingen lust att samarbeta. De skapar motstånd och uppror. Eller misstro och uppgivenhet. (Det är förstås inget bevis att jag såg den femåriga pojken tre hyllor längre bort i mataffären, sitta på golvet och gråta och ropa ”jag hatar dig!” till sin pappa. Men ändå…)

Att mota Olle i grind, att försöka förebygga tjafs och konflikter tycker jag är en alldeles utmärkt tanke! En tanke som inte förverkligas genom att svara nekande på frågor som barnet inte ens ställt. Det som däremot hjälper är kontakt. Alltid kontakt! Det är naturligt för barn (och vuxna!) att samarbeta med människor som de upplever känslomässig kontakt och gemenskap med. Så om ditt barn säger: ”Titta vilken fin bil!”, ta dig tid till kontakt! ”Ja, kolla vilken fin! Den har till och med guldfärgade fälgar. Det är en likadan som du har hemma, va?”

– Det regnar inte idag!
– Nä, det gör det inte! Jag tror att du har längtat massor efter att vara ute och leka i solen?

– Titta, vilka goda glassar det finns!
– Ja, kolla! Det ser verkligen mumsiga ut!

Kanske föds det så småningom en fråga ur samtalet. Kanske ber barnet om en likadan bil som han redan har. Kanske är du inte villig att köpa en sådan och självklart skall du då inte heller göra det! Min gissning är att ditt nej i detta fall landar så mycket lättare i barnet. För ni har kontakt. Det suger att du inte vill köpa en leksaksbil till honom, men du har i alla fall ägnat den tanke och intresse. Du sa inte nej utan att bry dig.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Läs mer 17 Kommentarer

När föräldrar inte tar ansvar för sig själva försöker barnen göra det istället

– Läs inte saga för ditt barn om du inte vill läsa saga för ditt barn.
– Lyssna inte på långa berättelser om tv-spel om det får dig att ruttna inombords.
– Berätta för barnet när du vill vara ifred på kvällen.

Reaktionerna på uppmaningarna i den här bloggposten var delade och delvis starka. Klart man skall vara (respektfullt) uppriktig mot ungarna, tyckte somliga. Andra tyckte inte alls att det var okej att avstå från sagoläsning eller att uttrycka en önskan om att få vara ifred. ”Barn skall inte behöva ta ansvar för föräldrarnas behov”, var en invändning som upprepades flera gånger.

Jag tänkte på den invändningen häromdagen när min åttaåriga dotter hade varit och hälsat på hos sin mormor och morfar. På kvällen ringde morfar och berättade om dagen. De hade bland annat varit och handlat mat och min dotter hade smugit upp bredvid honom och tagit hans hand. (Det var helt klart oväntat eftersom det vanligen är mormor som är den stora favoriten för min dotter.) Sedan hade hon viskat:

– Jag vill fråga dig en sak morfar. Jag såg att det finns björnbär här i affären och jag skulle gärna vilja ha det. Jag frågar dig för jag vill inte fråga mormor. Jag vill ju inte att hon skall köpa björnbären om de är för dyra för er och mormor har så svårt att säga nej.

När min dotter kom hem frågade jag henne om den här händelsen, varför hon valt att fråga morfar istället för mormor. Hon tittade förvånat på mig.

– Jag ville ha ett ärligt svar förstås!
– Men om du hade frågat mormor hade du ju säkert fått björnbär?
– Det är väl inget gott att äta björnbär om den man fått dem av egentligen inte vill ge dem?!

Jag tycker inte heller att barn skall ta ansvar för vuxnas behov. Därför, just därför, tycker jag att det är så otroligt viktigt att jag som vuxen tar ansvar för mina behov och berättar om mina behov. Vad jag vill och inte vill. Vad jag tycker om och vad jag ogillar. Jag tycker mig nämligen se, gång på gång och i olika sammanhang, att det är när vuxna människor inte uttrycker sina egna behov och gränser som barnen börjar ta ansvar för dem.

Jag tror så här. Jag tror att om jag berättar om mina behov och önskemål och samtidigt uttrycker intresse och respekt för barnets behov och önskemål, så har jag goda chanser att mitt barn gör likadant. Att barnet uttrycker sina behov och önskemål och lyssnar på andras. Om jag inte berättar om mina behov och önskemål, om jag inte tar hand om mig själv, så försöker mitt barn gissa sig till vad jag behöver och ta hand om mig. Risken är stor att hon gör det på bekostnad av sig själv.

Låt mig för tydlighetens skull betona att det jag beskriver i det här inlägget inte är hela min bild av hur relationen mellan föräldrar och barn bör se ut. Jag tror att relationer mellan vuxna och barn behöver intresse, empati, ärlighet, likvärdighet och en massa andra ingredienser också. Klicka dig gärna vidare och läs mer av det jag skrivit här på bloggen! Börja gärna med det här inlägget om likvärdig konflikthantering –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 35 Kommentarer

Ingen lust att leka med ditt barn?

Gräva i sandlådan. Tusen tittut- och kurragömma­lekar. Göra fart på gungan. Nä, ibland har man bara ingen lust att leka.

Du tittar avundsjukt på de föräldrar som verkligen ser ut att älska lekparken. Sandlådan. Att leka mamma, pappa, barn eller affär. Inombords somnar du av tristess.

Är det verkligen okej att tycka att det är tråkigt att leka med sitt eget barn?

Jajamensan – och dessutom ganska vanligt.
– Ja, många föräldrar tänker att de ”borde” göra vissa saker med sitt barn, som att gå till parken, gå på babysim, leka med bilar, pussla. Jag märker ofta en stor lättnad hos föräldrar när de får reda på att det inte finns några lekar som man måste leka med sina barn, säger Petra Krantz ­Lindgren, beteende­vetare och ledare i grupper för aktivt föräldraskap, som arbetar med kurser och rådgivning för föräldrar.

Läs resten av artikeln på Vi Föräldrar –>

flicka my little pony

Läs mer 3 Kommentarer

Hur säger du nej till ditt barn?

Min son var tre år och hade nyligen fått en trampbil i present. Han var överlycklig och ville ta den med överallt. Nu stod han utanför grannens inglasade uterum och visade tydligt att han ville ta in bilen där. Det ville inte jag att han skulle göra. ”Älskling, det går inte att ta in bilen där!” Han fortsatte kämpa med bilen och med dörren. ”Det går inte”, upprepade jag. ”Bilen är för tung att släpa över tröskeln och dessutom är det för trångt att ha den där inne. Den får inte plats.” Jag hade förstås hoppats att han skulle tro på mitt ord och lämna bilen där den hörde hemma, i trädgården.

Det gjorde han nu inte. Istället uppbådade han oväntade krafter och släpade in bilen. Med ett triumfartat leende satte han sig tillrätta vid ratten, beredd att påbörja sin färd mellan glasväggar, prydnadsföremål och gröna växter. Det ville jag fortfarande inte tillåta. Därför var jag nu tvungen att uppdatera mina argument. ”Det går inte att få in bilen i uterummet” ersattes av ”Man får inte köra här inne för man kan köra på något”. Stärkt av att ha motbevisat mitt första påstående var sonen inställd på att motbevisa även det andra och konflikten blev ett faktum. Sonens skrik och gråt blandades med mina försök att logiskt resonera kring alla saker som kunde gå sönder om man körde bil i uterummet.

Jag tror att det här var första gången jag började fundera över hur jag sa nej till mina barn. Jag blev medveten om att jag ofta använde mig av påståenden som ”man får inte”, ”det går inte”, ”vi hinner inte” och ”vi måste”.

– Nej älskling, jag vet att du vill, men man får inte springa runt när man är på restaurang!
– Nej, det går inte att du och Oskar leker efter dagis. Det är för sent på dagen.
– Nej, vi hinner inte gå till leksaksaffären.
– Nej vännen, det blir ingen mer rutschkana nu. Vi måste åka hem och börja med maten.

Jag föreställde mig att det skänkte en trovärdighet och tyngd åt mina nej när jag hänvisade till fakta och hur verkligheten var beskaffad. Det var liksom inte bara lilla jag som kom och hittade på något – jag hade verkligheten på min sida! Det fanns logiska och rationella argument för mina nej.

Problemet var förstås att mina barn många gånger inte höll med om min verklighetsbeskrivning. Det finns inte en verklighet och deras verklighet var en annan än min. Varje gång jag gjorde anspråk på sanningen om verkligheten triggades därför en konflikt igång.

Idag gör jag annorlunda. Jag säger fortfarande nej, men jag gör det från en annan utgångspunkt. Istället för att låtsas som att det finns objektiv grund för mina nej har jag övergått till att låta mina nej börja och sluta i mig själv. Jag säger inte längre ”man får inte”, ”det går inte”, ”vi hinner inte” eller ”vi måste”. Istället säger jag ”Jag vill inte!”. Jag. Vill. Inte. Det är fakta. På riktigt! Det är inget påstående som kan ifrågasättas. (Eller kan och kan… men det händer sällan, eller hur?! ”Det vill du visst det!” är en långt mycket mer ovanlig invändning än ”Det går visst det!”)

”Jag vill inte” är en bra början på ett nej. Men det bidrar inte riktigt till att skapa kontakt med barnet. Det lär henne något om vad jag inte gillar, men det lär henne väldigt lite om vad jag gillar. Därför brukar jag också försöka följa upp mitt ”jag vill inte” med att berätta vad jag vill, gillar eller uppskattar istället.

– Nej, jag vill inte att du springer på restaurangen. Jag är mån om att de andra gästerna får lugn och ro och därför vill jag att du sitter här vid bordet.
– Nej, jag vill inte att du och Oskar leker efter dagis idag. Jag vill att vi vilar och tar det lugnt den stunden som är mellan hämtning och att det är dags att gå och sova.
– Nej, jag vill inte gå till leksaksaffären. Jag vill att vi går till skoaffären och köper gummistövlar.
– Nej älskling, ingen mer rutschkana nu. Jag vill att vi åker hem och börjar med maten.

Jag tror och märker att det är lättare för mina barn att acceptera och respektera mina nej när de förstår att det finns något bakom – något som är viktigt för mig. Mina barn älskar mig. De vill mig väl. Det har ibland varit svårt för mig att våga tro på det. Att jag, i mig själv, skulle vara viktig och värdefull för dem. Men det är jag förstås! Mina barn är betydligt mer intresserade av att ta hänsyn till mig och mina behov än vad de är av att ta hänsyn till någon sorts abstrakt ”får inte”, ”går inte”, ”hinner inte” eller ”måste”.

Hur är det för dig? Vågar du tro på att du är viktig och värdefull för ditt barn? Vågar du uttrycka personligt grundade nej och ha tillit till att de betyder mer för ditt barn än dina påståenden om hur man gör och vad man inte får?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 39 Kommentarer