Poster taggade ‘samarbete’

Hot, mutor och belöningssystem

Alla gör det ibland, hotar och mutar sina barn. Och det funkar ju rätt bra! Faktiskt. Är det verkligen så farligt att göra det? En stor del av samhället bygger ju på belönings- och bestraffningstänk, så är det inte smart att vänja barnen vid det, redan från början?

Häromdagen träffade jag Helena och Fanny från Life With Kids och pratade om vilka risker det finns med att hota och straffa våra barn, varför vi ändå gör det och hur man kan göra istället – om man skulle vilja ändra på sig.

Jag tycker att det blev ett riktigt bra samtal och jag hoppas att du också gillar det!

Länk till Acast –>
Länk till iTunes –>

Mer på samma tema:

Artiklar i kategorin ”Belöna barn?” –>
Mer om att sätta gränser på ett respektfullt sätt –>

Fler poddintervjuer med Petra hos Life With Kids:

Syskonbråk –>
Självkänsla –>

Gå på kurs!

Kurs för föräldrar och pedagoger: Kommunikation och konflikthantering med barn och unga –>

Läs mer Inga kommentarer

Fråga barnen, för fanken!

– Har du frågat dina barn hur de tycker att ni skall lösa det här?

Jag ställde frågan till en mamma på en kurs jag höll nyligen. Hon hade berättat om en ständigt återkommande konflikt i relationen till sina två sjuåriga tvillingpojkar: deras hygien. Mamman ansåg att det var rimligt att duscha varannan dag. Det var barnen i princip överens med henne om. Ändå blev det bråk varje gång när hon vid middagen sa: – Ikväll är det duschkväll.” Barnen ifrågasatte i alla tonarter, grät och försökte förhandla. Hon var riktigt less på detta.

När jag undrade om hon frågat barnen hur de ville komma tillrätta med dessa ständiga bråk tittade hon förvånat på mig. – Nej, det har jag inte.”

Fyra veckor senare kom mamman tillbaka och berättade att duschbråken var ett minne blott. Hon hade satt sig tillsammans med barnen och sagt:

– Hörrni killar, jag är riktigt trött på våra bråk om duschande. Jag antar att ni också är rätt trötta på dem?

De nickade instämmande och hon fortsatte:

– Ni vet ju att jag vill att ni skall duscha varannan dag och jag har uppfattat det som att ni också tycker att det är okej att göra det varannan dag?
– Du säger alltid till så argt när jag skall duscha, sa den ena killen.
– Oj, det visste jag inte att jag gjorde. (Notera hur mamman avstod från att ifrågasätta eller invända mot barnets påstående. Hon insåg att det knappast skulle gagna samtalet om det som var det viktiga just nu, duschandet.)
– Jo, du säger alltid: ’Nu är det duschkväll’ med din arga röst.
– Och så säger du det alltid när vi har ätit. Nu var det den andra pojken som pratade. – Då vill jag inte duscha. Då vill jag leka!
– Åh, så bra att ni berättar det här för mig. Tack! Jag hade ingen aning.
– Du kunde ha frågat!
– Ja, det kunde jag, men jag tänkte inte på. Knasigt va? Nu har jag en fråga till: Hur tycker ni att vi gör framöver, så att det inte blir bråk?

Den ena pojken berättade att han gärna ville duscha före middagen. Den andra pojken tyckte att morgonen skulle passa honom bäst. Det där med att duscha på morgonen var mamman skeptisk till. Hon trodde inte att det skulle funka eftersom pojken brukade vara morgontrött, men hon gick med på att testa. Redan andra duschmorgonen kom han till samma slutsats som sin mamma: – Jag orkar inte duscha nu. Jag lovar att jag gör det när jag kommer hem! På nytt gick mamman med på att testa. Nu, tre veckor senare, hade vanan satt sig hos båda killarna. De duschade utan knot, den ene så fort han kom hem och den andre före middagen.

Det händer gång på gång! Jag träffar föräldrar – och pedagoger också för den delen – som berättar om ett problem eller en återkommande konflikt med ett eller flera barn och vill ha mina tankar kring hur de skall göra för att lösa upp knuten. Min första fråga är alltid om de pratat med barnet självt och om hen i så fall har några tankar kring hur de kan komma tillrätta med situationen. Häpnadsväckande ofta visar det sig att ingen har tänkt på att fråga barnet. När de vuxna väl gör det har barnet nästan alltid egna idéer. Ibland fungerar de, ibland inte, men idéerna är alltid värda att ta på allvar. Barn är alltid värda att ta på allvar. Tycker jag. Vad tycker du?

Mer på samma tema:

Har du tröttnat på att bråka med barnen?

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fullbokad! Jag återkommer med datum för ytterligare en kursstart under hösten. Vill du ha ett meddelande så fort datum är bestämt? Skicka ett mejl till mig på info(snabel-a)petrakrantzlindgren.se så får du informationen några dagar innan jag lägger upp den i alla mina kanaler.

Nyfiken på min bok? Nu finns den i pocketformat och kostar endast 45 kronor hos Adlibris.

Läs mer 4 Kommentarer

Självbelåtna pedagoger och oförstående föräldrar? Tips för mer konstruktiva samtal i förskola och skola

– Hon lyssnade inte på vad jag sa!
– Han gick i försvar med en gång.
– Jag tror inte ens hon försökte förstå vad jag menade.

Jag möter ofta både föräldrar och pedagoger som säger ungefär så här efter gemensamma möten i skolans och förskolans värld. Det är ledsamt, eftersom möten mellan föräldrar och pedagoger vanligen handlar om barn som på något sätt mår dåligt eller är i behov av stöd. Och samtidigt är det kanske förklarligt, just för att det är känslomässigt laddat och sårbart.

– Vad skall man göra? Om folk inte vill förstå, så vill de inte.
– Vissa människor har helt enkelt ingen aning om hur man gör när man lyssnar.

När möten inte resulterar i en upplevelse av kontakt ligger det nära till hands att skylla på den andra parten. Det kan förstås ge skuldbefrielse, men att lägga ansvaret på den andra personen innebär samtidigt ett frånsägande av den egna potentialen att påverka hur samtalet blir. Och det är synd, eftersom det faktiskt är möjligt att göra just det.

I den här artikeln skall jag dela med mig att tre ”livbojar” som jag försöker hålla mig stenhårt i när jag kommunicerar med andra människor om sådant som är känslomässigt laddat och viktigt. Med hjälp av dem kan jag hålla mig flytande i min strävan efter ömsesidig kontakt och undvika att dras ned i djupet av tolkningar, dömanden, etiketter och föreställningar om ”borden”. I det djupet finns nämligen ingen kontakt, bara motstånd och avstånd. Dessa tre livbojar kan användas av både föräldrar och pedagoger (och är egentligen inte alls specifika för förskole- och skolmöten).

shutterstock_316577522beskuren

1. Observationer

Med observationer menar jag faktiska iakttagelser som:

– Igår sa Jakob till mig att han hatar skolan.
– Elisa har suttit under bänken två av tre mattelektioner den här veckan.
– Sara drog av Karim mössan tre gånger på rasten igår och sa att han är ”miffad”.

Observationer är fria från värderingar och lämnar litet utrymme för ifrågasättande och diskussion. Detsamma gäller inte tolkningar och etiketter som:

– Jakob trivs inte i skolan (tolkning).
– Elisa saknar motivation att lära sig (tolkning)
– Sara är elak och utåtagerande (etiketter)

Tolkningar och etiketter kan leda till missförstånd (det är inte säkert att alla inblandade har samma uppfattning om vad ”utåtagerande” betyder), långdragna begreppsexerciser (vad är egentligen motivation?) och konflikter (”Hur kan du säga så om Sara?!”).

Det är alltså möjligt att öka chansen att nå kontakt med den man pratar genom att uttrycka faktabaserade observationer. Men vad gör man om den andra personen inte uttrycker sig så, utan istället flitigt formulerar både tolkningar och etiketter? Mitt bästa tips är att efterfråga observationer:

– Vad är det du har lagt märke till som du tolkar som att Jakob inte trivs i skolan?
– Vad har du har observerat som tyder på att Elisa saknar motivation?
– Jag vill gärna veta vad du har hört och sett Sara göra, som du uppfattar som elakt och utåtagerande. Vill du berätta?

Syftet med att ställa frågor som dessa är naturligtvis att flytta samtalet från det minerade fält som tolkningar och etiketter utgör, men också att lite fint påminna den andra personen om att det är skillnad på fakta och tolkningar och att det alltid finns mer än en möjlig tolkning i varje situation. Min erfarenhet är, att när jag ett par gånger efterfrågat de observationer som ligger till grund för den andra personens tolkningar och etiketter, brukar hen börja välja sina ord mer omsorgsfullt.

Här kan du läsa mer om vad observationer är och hur de kan uttryckas –>

2. Mål

Det andra som jag fokuserar på i samtalet är målet/målen: Vad är det jag vill uppnå? Vad är det den andra personen vill uppnå? Att barnet mår bra? Att få stöd i att möta barnet? Att förstå barnet? Arbetsro i klassrummet? Att alla barn och föräldrar känner sig trygga? Eller något helt annat?

Att tydliggöra mål är otroligt viktigt, för utan mål är det omöjligt att diskutera vilka möjliga lösningar som finns. Mål formuleras i generella termer och är oberoende av att en viss person utför en viss handling, vid en viss tidpunkt och på en viss plats. När samtalet glider över på frågor om vem, vad, när och var pratar man inte längre om målet, utan om lösningarna. Det skall man förstås också göra – men först när målet är formulerat.

Att uttrycka målen bidrar till att skapa förankring och gemensamt fokus:

– Jag är mån om att Jakob trivs i skolan.
– Jag vill gärna att Elisa skall uppleva delaktighet i skolarbetet och att det skall vara arbetsro för alla.
– Jag tycker att det är viktigt att barnen möter varandra med respekt.

Eftersom målen är positivt värdeladdade uppstår sällan diskussion kring huruvida de är önskvärda. Vem vill inte att ett barn skall trivas? Att alla skall uppleva delaktighet och arbetsro? Att konflikter skall lösas på respektfulla sätt?

Tyvärr händer det att man möter någon som börjar prata om åtgärder, långt innan målet är definierat. Då kan det vara bra att säga ungefär så här:

– Innan vi börjar prata om specifika lösningar vill jag gärna få en bild av vad målet är.
– Jag vill gärna prata om konkreta åtgärder! Först vill jag bara vara säker på att jag förstår vad det är vi strävar mot.

Många människor är ovana vid att skilja på mål och lösningar och funderar främst på vilka konkreta handlingar som kan utföras. Dem kan man hjälpa med målformuleringen, genom att själv gissa vad det är de vill uppnå:

– Är målet att Jakob skall trivas?
– Har jag förstått dig rätt, att det är arbetsro som är viktigt här?
– Handlar det om att hjälpa barnen att lösa konflikter på respektfulla sätt?

Syftet med att ställa frågor om målet är naturligtvis att öka den egna förståelsen för den andra personens perspektiv. Men frågorna är också viktiga genom den signal de sänder: ”Jag vill förstå vad som är viktigt för dig!” De flesta människor uppskattar att bli mötta utifrån det förhållningssättet och det bidrar till att skapa och upprätthålla en ömsesidig kontakt i samtalet.

3. Lösningar

Om allt hittills gått enligt plan har jag nu klarat av två av tre delar i samtalet, utan att väcka motstånd hos den jag talar med. Observationerna är neutrala (”han sa”, ”hon gjorde” osv) och målen är positivt värdeladdade för alla samtalsdeltagare (alla vill ha en verksamhet präglad av arbetsro, respekt, gemenskap, förståelse osv.). Återstår så att prata om vilka möjliga medel som står till buds för att nå målet.

Det är nu man börjar prata om vem som gör vad, när, hur och på vilken plats – och man pratar om det i relation till målet. Det finns nämligen alltid mer än en lösning på varje problem, mer än ett möjligt medel för att uppnå varje mål. Att Elisa sitter tyst och uppför sig som alla andra elever är, till exempel, bara ett av många möjliga sätt att uppnå arbetsro i klassrummet.

Om samtalet kretsar kring hur man skall få Elisa att sitta tyst och stilla – utan att koppla det till målet om arbetsro – är risken stor att mötet blir resultatlöst, eftersom Elisa kanske helt enkelt inte har förmåga att göra det som önskas av henne. Om man istället tar utgångspunkt i behovet av arbetsro finns det många möjliga lösningar. Att Elisa uppför sig som alla andra är bara en av flera tänkbara. En annan är kanske att hon får sitta ifred i ett mindre rum? Eller så kanske det hjälper om hon får lyssna på musik i sina lurar, för då kan hon skärma av sig från allt som stör runtomkring?

Anta att du är förälder till Elisa och att pedagogen du sitter i möte med säger: ”Jag vill att du förklarar för din dotter om att det inte är okej att prata rakt ut på lektionerna och att hon måste sitta på sin stol.” Du tänker: ”Som om det skulle hjälpa!? Elisa vet ju redan vad hon borde göra!” Att anknyta till målet när du svarar kan hjälpa till att bevara den ömsesidiga kontakten i samtalet: ”Jag håller med om att det är superviktigt att det är lugnt i klassrummet, däremot tvivlar jag på att det har någon effekt att jag pratar med Elisa. Hon vet redan vilket som är det önskade beteendet i klassrummet. Har du några andra tankar om vad som kan göras för att det skall bli arbetsro i klassrummet?” Du säger nej till medlet, men du säger fortfarande ja till målet och chansen är därför god att du lyckas bibehålla kontakten med den du pratar.

När lösningar formuleras finns två fallgropar som bör undvikas. Den första är att formulera (och att acceptera formuleringar som handlar om) vad som inte skall göras, snarare än vad som skall göras:

– Elisa skall inte behöva räkna mer i treans mattebok.
– Fröken skall sluta skälla på Sara.

Problemet med den här typen av negativa formuleringar är att de lämnar fältet fritt för tolkning kring vad som faktiskt skall göras. Sannolikheten att alla inblandade kommer att vara nöjda med sakernas tillstånd längre fram är ganska liten, för det enda man har kommit överens om är ju vad som inte skall hända.

Den andra fallgropen är otydlighet. Pedagogen lovar att ”ge svårare uppgifter” till matteentusiasten, föräldern säger att hon skall ”prata med” barnet som stör i klassrummet och rektorn skall ”informera alla berörda”. När åtgärderna som beslutas är otydliga är risken för missförstånd och önsketänkande stor.

Därför är det fyra frågor som är viktiga att hålla i minnet när man pratar om lösningar:

1. Vad är det som skall göras?
2. Av vem?
3. När skall det göras?
4. På vilken plats?

Planera för uppföljning

Innan mötet avslutas är det en sista sak jag vill komma överens om med den andra personen: Uppföljning. Jag vill på något sätt ha kontakt kring huruvida de överenskomna åtgärderna har genomförts och vilka konsekvenser det fått i relation till målet. När jag går från mötet vill jag därför gärna ha gjort upp om när uppföljning skall ske, på vilket sätt (möte, mejl, telefonsamtal?) och vad det är som skall följas upp.

En sista påminnelse

Det jag beskriver i den här artikeln är inga retoriska knep för att överlista eller förmå den andra personen att säga ja till den egna önskan. Det jag delar med mig av är mina tankar om hur man kan skapa förutsättningar för samtal präglade av ömsesidig kontakt och respekt. Ur sådana samtal kan det utvecklas förståelse för varandras perspektiv och gemensamt accepterade lösningar.

Gillar du det jag skriver? Dela gärna vidare till andra som du tror kan ha nytta av det här inlägget!

Visste du att jag erbjuder föreläsningar och workshops när det gäller kommunikation och konflikthantering mellan vuxna, tex om hur man skapar konstruktiva samtal i förskolans och skolans värld? Du kan läsa lite mer om det här –> Kontakta mig gärna för mer info och offert på info(at)petrakrantzlindgren.se eller 0704-298991.

Kurs i kommunikation och konflikthantering med barn? Jag har just nu fem platser kvar på kursen som startar 8 april. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 20 Kommentarer

Kära, välmenande föräldrar, detta är viktigt!

Vi måste prata. Eller, jag måste. Jag har något viktigt att säga, något riktigt viktigt! Ni som följt det jag skriver vet att jag brinner för ett likvärdigt och respektfullt ledarskap. Ett ledarskap där barn och vuxen är lika mycket värd och där ömsesidighet och samarbete står i centrum. Jag har arbetat med detta på olika sätt i sju år nu och under den här tiden upplever jag att vindarna vänt. De tidigare hyllade auktoritära idealen, illustrerade inte minst genom sk. nannymetoder som belöningssystem och skämspall, har ifrågasatts och barns känslor och behov intar en alltmer självklar plats i samtal om vuxna och barns relationer. Det gläder mig massor och är förstås fantastiskt.

Och samtidigt som jag gläds åt framgångarna för ett likvärdigt och respektfullt ledarskap känner jag mig bekymrad över en del förväntningar och antaganden kring barn och kring vad det innebär att vara en respektfull förälder som jag tycker mig se allt oftare. Jag vill ta upp två av dem i den här texten.

Hur förklarar man för en bebis att det är viktigt att ligga still på skötbordet?

Det första som oroar mig är att jag möter föräldrar som är måna om att vara likvärdiga och respektfulla i sitt ledarskap och som samtidigt har ganska orimliga förväntningar på små barns förmågor att resonera och förstå. Jag möter mammor som undrar hur de kan förklara för ett barn på 13-14 månader att det är förbjudet att pilla på toalettborsten, rita på väggen eller bära det nyfödda syskonet. Jag möter pappor som vill veta vad de skall säga till åttamånadersbebisen för att hen skall ligga still på skötbordet. Jag har pratat med föräldrar som är frustrerade för att de inte lyckas förklara för ett-och-ett-halvt-åringen att man måste sitta still när man är på restaurang och café.

Jag är, som sagt, för att prata med barnen, att förklara och att lyssna. Barn vill förstå och göra sig förstådda och de vill samarbeta. Men även om barn utvecklar dessa förmågor tidigt, tidigare än många tror, är de inte från första början kapabla att förstå verbala resonemang och samband mellan orsak och verkan. Det finns inget sätt att med ord övertyga en nybliven ettåring vad hen inte får göra. Krypbarnet saknar förutsättningar att förstå faran med att snurra runt på skötbordet. Och 18-månadersbarn är usla på att begripa innebörden i abstrakta begrepp som ”lugn och ro” och ”hänsyn”. (För att bara ta upp några av de exempel på orimliga förväntningar som jag tycker mig se.)

Om föräldrarna är respektfulla är barnen nöjda. Eller?

Det andra som oroar mig är ett antagande om att vuxna som tillämpar ett likvärdigt ledarskap möts av barn som är nöjda och inte protesterar. Antagandet finns i två varianter. Den ena är undrande i sin ton: ”Vad gör man om man har pratat med barnen, lyssnat och försökt förstå och de ändå blir ledsna eller protesterar?” Den andra är mer ifrågasättande: ”Jag har testat att resonera med och förklara för barnen, men de metoderna funkar inte i min familj. Det slutat ändå med klagomål eller tårar!”

Jag säger som Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter: Antagandet är ”fel, fel, fel, fel, fel!” Ett likvärdigt föräldraskap innebär inte alls att barnen alltid är nöjda med de beslut som föräldern fattar. Föräldrars uppgift är att fatta beslut som tar hänsyn till barnets behov. Men barn har inte alltid koll på vad de behöver. Däremot har de nästan alltid koll på vad de har lust med. Därför kan beslutet att servera en fullkornsmacka och mjölk till kvällsmat – baserat på antagandet att barnet behöver näringsriktig mat – mötas med både gråt och protester. För barnet hade lust att äta godis och dricka läsk.

kids-644265_640 (2)

Problemet

… med de två antaganden jag just tagit upp stavas frustration. En förälder som antar att det går att resonera med ett litet barn och en förälder som tror att bara man är respektfull så är barnen nöjda riskerar uppleva just frustration. Gång på gång. Ackumulerad frustration försvinner sällan av sig själv. Den har en jobbig tendens att ta sig uttryck i form av ilska, irritation och bitterhet, ofta gentemot frustrationsobjektet – i det här fallet barnet.

Kära, välmenande förälder!

Jag skriver inte det här inlägget för att klandra eller skuldbelägga dig eller någon annan förälder. Jag ser din kamp, hur du letar dig fram på nya, snåriga stigar, istället för att välja de breda, upptrampade vägar där dina föräldrar och deras föräldrar en gång gick och där många fortfarande går. För det är du värd all heder! Jag skriver det här inlägget för att ge dig råg i ryggen och mod att vara ledare för ditt barn.

Att vara ledare betyder inte bara att du har makt, utan också att du i vissa situationer bör använda den. Det betyder att du måste anpassa ditt sätt att vara efter barnens förutsättningar och förmågor. Och det betyder att du, när barnen är små, bär hela ansvaret för relationens kvalitet och för att familjens medlemmar får vad de behöver.

Om 14-månadersbarnet inte förstår att toalettborsten är ”no no”: Ställ undan borsten. Om hen tycker det är roligt att rita på väggen och du inte gillar tuschstreck på tapeten: Se till att det inte finns några pennor framme. Och lämna inte nyfödingen utan uppsikt. Ja, det är jobbigt att alltid ha koll, att inte kunna vända ryggen till. Och ändå: Det är förälderns ansvar att skydda sitt barn. Om åttamånaderbebisen inte ligger still på skötbordet? Locka med en spännande pryl eller en skorpa, flytta ner skötbordet på golvet och, om det behövs för att skydda barnet, håll i! Om ett-och-ett-halvt-åringen inte sitter still på restauranger och caféer kanske sådana platser inte bör besökas än på ett tag?

Och om barnet skriker för att hon inte får godis? Det är okej att säga nej! Det är till och med nödvändigt att säga nej ibland. Det viktiga, det som på sikt spelar roll för relationens kvalitet, är hur du säger nej. Du kan säga nej och samtidigt förmedla till barnet att både hon och hennes önskan är fel (*Edit: För tydlighetens skull (jag har inte insett att alla läsare hänger med här): Detta är alltså ett alternativ som jag inte rekommenderar):

”Godis nu!? Bryr du dig inte om att du blir tjock och får dåliga tänder?”

Eller så kan du säga nej och samtidigt förmedla att du hyser respekt för både barnet och hennes önskan:

”Mm, jag kan fatta att du skulle gilla att äta Mums Mums till kvällsmat. Ibland känns det rätt trist att ha en mamma som tjatar om att äta nyttig mat, eller hur?”

Förmodligen får du inte några hyllningar av barnet för att du uttrycker dig så här, men du ger något fint: förståelse. Även om barnet inte förmår uttrycka det, så landar förståelse skönt. Du må vara en skitförälder som erbjuder fullkornsmacka till kvällsmat, men du verkar åtminstone förstå att godis är gott. Det finns en sorts förälder som är betydligt sämre, ur barnets perspektiv. Den som serverar mackan och inte ens verkar fatta eller bry sig om längtan efter godis. Den som säger: ”Du är sex år nu och du borde verkligen ha lärt dig att godis får man bara äta på lördagar!”

Att vara en respektfull ledare

… är inte att acceptera allt barnen gör och ge dem allt de efterfrågar. Att vara en respektfull ledare är respektera barnen även när de gör sådant du inte accepterar och ber om sådant de inte behöver. Stor skillnad! Viktig skillnad!

Läs mer om att sätta gränser med respekt här –>

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 19 Kommentarer

Den vanligaste orsaken till att barn inte håller vad de lovat

Swisch! En snöboll flög strax ovanför mitt huvud och träffade lyktstolpen bredvid busskuren. Det var en pojke i åttaårsåldern som kastat den. Ett ögonblick såg han rätt nöjd ut med sin träff, innan hans lärare kom fram och tog ett fast tag om hans arm.

”Men Oskar! Jag har ju sagt till dig att du inte får kasta snöboll.”
Bortvänd blick.
”Du kunde ju ha träffat tanten där i huvudet!”
Jag vände mig om för att se vilken tant läraren menade och konstaterade lite harmset att jag var den enda vuxna kvinnan på hållplatsen.
Fortfarande bortvänd blick hos pojken.
”Titta på mig när jag pratar med dig!”
Pojken vände sitt ansikte mot läraren.
Läraren sänkte rösten: ”Det är farligt att kasta snöboll, Oskar, förstår du det?”
”Mm.”
”Kan vi vara överens om att du inte kastar snöboll igen?”
”Jag är jättepricksäker. Jag träffar aldrig någon människa!”
”Det kan du inte veta! Du har inte träffat någon hittills. Jag vill att vi är överens om att du inte kastar snöboll under skoltid!”
”Mm.”
”Mitt problem är att jag inte vet om jag kan lita på dig, Oskar. Vi hade ju faktiskt redan en överenskommelse om att du inte skulle kasta snöboll. Du hade lovat mig! Kan jag lita på dig den här gången?”
Pojken slet sig loss från lärarens hand, tog några snabba steg bort och skrek: ”Ja! Okej!!!”

Vad betyder det att komma överens?
Jag tror att sannolikheten är ganska stor att den här pojken kommer att kasta snöboll igen. Men det betyder inte att han bryter någon överenskommelse. För han har inte ingått någon överenskommelse! Den vanliga definitionen av att komma överens är att enas om en åsikt. Tror ni att pojken och läraren delar åsikten att det är farligt att han kastar snöboll och att han därför bör sluta med det? Är det vad hans ”okej!” betyder? Jag tvivlar. Jag tror att hans okej betyder: ”Jag ger dig det enda svaret som du kan acceptera så att jag slipper ur den här jobbiga situationen!”

Jag träffar ganska ofta vuxna som frågar hur man lär barn hålla löften och följa överenskommelser. Många vittnar om att de gör överenskommelser med barn, som sedan gång på gång bryts av barnet:

”Vi har kommit överens om att hon skall sluta spela kl. 20, men sedan sitter hon ändå kvar framför datorn nästan varje kväll.”
”Han har lovat mig att diska tre gånger i veckan och sedan blir det ändå nästan alltid bråk om det.”
”Vi har enats om en regel att man inte får äta i soffan, trots det hittar jag både godispapper och äppleskruttar på soffbordet.”

boy-709943_1280

Är ni verkligen överens?
Innan man ställer sig frågan hur man lär barn att hålla hålla löften och följa överenskommelser tycker jag att det är viktigt att stämma av om det verkligen är överenskommelser man gör med sitt barn:

”När du gjorde den här överenskommelsen med din dotter att hon skulle stänga av datorn kl. åtta varje kväll, tror du att hon kände sig fri att inte säga ja till det?”
”Men det måste väl finnas en gräns för spelandet!? Jag tycker inte att det är okej att hon spelar istället för att sova.”
”Det kan jag gott förstå. Min fråga gäller vad ditt barn tycker. Tycker hon att det är en bra idé att stänga av datorn klockan åtta?”
”Nej, det gör hon säkert inte. Det märks ju ganska tydligt.”
”Mm… Så varför tror du att hon ändå gick med på överenskommelsen?”
”Äh… Kanske för att hon vet att hon borde stänga av datorn? Eller … kanske för att hon kände sig tvungen? Jag vet faktiskt inte.”

Självklart kan det vara så att barnet faktiskt är överens med den vuxne. Men det kan också finnas en mängd andra anledningar till att ett barn säger det som den vuxne vill höra. Här är några förslag på sådana, andra anledningar:

Barnet vill
undvika den vuxnes ilska eller missnöje
undvika hårda ord
undvika dåligt samvete
undvika att känna sig som en dålig människa
undvika straff/undvika att gå miste om en belöning

Allt det ovan listade kan vara mycket effektivt när det gäller att förmå barnet att uttrycka enighet med den vuxne. Problemet är att när det väl kommer till kritan och barnet skall leva upp till det hon sagt är den inre motivationen inte med nödvändighet så stor. Det inre samtalet är fullt av ursäkter till varför det är okej att hoppa av: ”Jag sa bara så för att fröken var så arg”, ”Han tvingade mig att lova”, ”Jag lovade bara för att jag inte skulle få någon glass annars”.

En Volvo blir inte en Ferrari bara för att man säger att den är det …
… och ett krav blir inte en överenskommelse bara för att man säger så. Om den vuxne inte kan acceptera att barnet säger nej till den föreslagna överenskommelsen så är det heller ingen överenskommelse. Det är en situation där den vuxne använder sin makt för att förmå barnet att säga vissa ord. När barnet sedan avstår från att hålla ord är inte frågan som passar bäst: ”Hur får jag mitt barn att hålla överenskommelsen?” Den mer ärliga frågan är: Hur får jag mitt barn att lyda mig?” Svaret på den frågan är enkelt: Genom att hota, straffa, muta, skuld- och skambelägga barnet. Det finns inga andra ”mjuka” eller ”snälla” metoder för att få barn att göra som vuxna kräver.

Låter dessa metoder inte tilltalande? Då tror jag målet behöver omvärderas. Kanske sikta på samarbete och överenskommelser – i ordets sanna bemärkelse – istället? Hur man når det målet? Mig veterligen finns inga snabba lösningar eller enkla knep för det. Istället handlar det om ett ständigt pågående relationsarbete , ett fokus på ömsesidighet och förhållandet mellan barn och vuxen – snarare än en ensidig upptagenhet av att justera barnet.

Varför ställer vuxna frågor till barn när det inte är villiga att acceptera barnets svar?
”Jag frågade min dotter varför hon hade sagt att hon skulle stänga av datorn klockan åtta, när hon uppenbarligen inte alls var överens med mig om det.” Mamman som jag nämnde tidigare kom tillbaka vid följande kurstillfälle och berättade. ”Hon sa att hon hade sagt det bara för att hon visste att jag skulle skälla på henne annars. Och vet du, (mamman vände sig till mig) hon skickade med en fråga till ’den där fröken på kursen för föräldrar’. Hon tyckte att jag prata med dig om varför vuxna ställer frågor till barn när de inte är villiga att acceptera barnets svar?”

Jag tycker att det var en osedvanligt spännande fråga och nu är jag nyfiken på era svar på den! Lämna gärna en kommentar och berätta hur du ser på detta.

Mer på samma tema:

Vill du ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?
Gränser med respekt (artikelserie)

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 16 Kommentarer