Poster taggade ‘samarbete’

När barnet har fastnat i sin egen värld

Klockan är fem i åtta och det är hög tid att gå hemifrån. Men barnet reagerar inte på tilltal. Hon är helt i sin egen bubbla, där leken pågår för fullt.

Middagen står på bordet. Faktum är att den har gjort det en stund nu. Föräldern har sagt till barnet flera gånger att det är dags att komma och äta. Helt utan framgång. Han sitter som klistrad vid en skärm och förefaller vara på en annan planet.

Vad skall man göra när barnet har fastnat i sin egen värld och man vill få kontakt och få barnet att göra något? I den här videon utvecklar jag mina tankar kring denna, väldigt vanliga, fråga.

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Vårens första kurs är fullbokad, men jag återkommer snart med datum för ytterligare en kursstart. Vill du ha förhandsinformation om nästa kurs? Mejla mig på info(at)petrakrantzlindgren.se, så sätter jag upp dig på min mejllista.

Läs mer 2 Kommentarer

Tips till dig som vill slippa gnälliga barn under julhelgen

Spänd förväntan, tindrande ögon och mysig familjeharmoni. Det är, tror jag, vad de flesta av oss föräldrar drömmer om, så här i juletid. Klaschen med verkligheten gör ont när barnet i gnällton säger:

– Jag vill ha mer julklappar!
– Tomten är ful!
– Lisa fick många fler julklappar än jag. Det är orättvist!

I det här läget är det många föräldrar som ”gnäller tillbaka” eller tillrättavisar barnet:

– Var inte så otacksam! Du har ju fått massor av julklappar!
– Sch, så säger man inte om tomten.
– Nej, det är inte alls orättvist att Lisa fick fler paket! Ni fick julklappar för precis lika mycket pengar.

Brukar harmonin (åter)uppstå efter meningsutbyten som dessa? Nja, inte riktigt, va? Det som händer här är att barnet uttrycker något (- Jag vill ha mer julklappar!), som föräldern tolkar som olämpligt, felaktigt eller orättvist. Därför svarar föräldern med en uppfostrande tillrättavisning (- Var inte så otacksam!). Följden av detta blir, i sin tur, att barnet upplever att han blir missförstådd och felaktigt eller orättvist tillrättavisad. Han tycker sig uppfatta en konfliktfylld obalans, där han just nu är den som ligger på minus, känner sig sur, ledsen eller irriterad och tänker att föräldern har sårat honom. En vanlig instinkt hos den som upplever sig sårad är att vilja såra tillbaka och så sätt rätta till balansen. Därför tar det inte så lång tid innan barnet hittar något att anmärka på:

– Det här är ingen bra julafton.

Ouch! Kommentaren gör ont i föräldern som ägnat de senaste veckorna åt att skapa det perfekta julmyset och upplevelsen av att bli sårad väcker, även hos föräldern, en instinkt att såra tillbaka:

– Passar det inte så behöver du inte vara med!

Du kan se vart den här interaktionen håller på att ta vägen, eller hur? Resultatet blir knappast den mysiga, tindrande och tacksamma jul som föräldern lagt sig vinn om att skapa.

Hur kan man göra istället, för att undvika att hamna i nedåtgående spiraler som denna? Mitt tips är att lyssna med välvilja på det som barnet säger. Istället för att tolka in kritik i barnets ord, kan man försöka höra barnets fundering, känsla och behov – och svara på det.

Barnet: – Jag vill ha mer julklappar!
Föräldern hör barnets förtjusning över det som varit: – Det var kul med paket, eller hur?
Barnet: – Ja, jag vill ha mer!
Föräldern bekräftar barnets önskan: – Jag kan verkligen fatta det. Det är supertrist att de är slut redan.

Barnet: – Tomten är ful!
Föräldern väljer att se barnets ord som uttryck för förvåning: – Ser tomten inte ut som du hade hoppats och tänkt dig?
Barnet: – Han har ju inga stövlar! Och skärpet är blått. Det är fel!
Föräldern bekräftar att hon förstår barnets förvåning: – Aha, då fattar jag vad du menar! Gymnastikskor och blått skärp, det var inte vad du hade väntat dig.

Barnet: – Lisa fick många fler julklappar än jag. Det är orättvist!
Föräldern försöker förstå vad barnet menar med ”rättvisa”: – Tänker du att rättvisa är att man får lika många paket?
Barnet: – Ja! Och hon fick tre mer än jag.
Föräldern bekräftar att hon förstår barnets uppfattning, givet den definitionen av rättvisa: – Då fattar jag att du tycker att det är orättvist. Föräldern fortsätter genom att delge sin egen definition av rättvisa: Jag tänker att rättvisa handlar om att du och Lisa får julklappar för ungefär lika mycket pengar. Föräldern bjuder in till dialog med barnet genom att följa upp med frågan: – Vad tänker du om det?

Men kommer barnen inte att fortsätta uttrycka sig på sätt som är opassande, om vi tolkar deras ord med välvilja? Behöver vi inte berätta för dem att de uttrycker sig ”fel”?! Jag tvivlar. Om vi låter barnens ord (- Jag vill ha mer julklappar!) passera genom ett välvilligt tolkningsfilter och återger våra tolkningar till barnen (- Det låter som att du är besviken för att dagen redan är slut?), då tror jag att de så småningom lär sig att själva uttrycka sig med större omsorg om mottagarens känslor och behov.

Vad tror du?

F Ö R Ä L D R A K U R S ! Nästa kurs startar 1 februari i Stockholm (Lidingö). Läs mer här –>

Läs mer 11 Kommentarer

Hot, mutor och belöningssystem

Alla gör det ibland, hotar och mutar sina barn. Och det funkar ju rätt bra! Faktiskt. Är det verkligen så farligt att göra det? En stor del av samhället bygger ju på belönings- och bestraffningstänk, så är det inte smart att vänja barnen vid det, redan från början?

Häromdagen träffade jag Helena och Fanny från Life With Kids och pratade om vilka risker det finns med att hota och straffa våra barn, varför vi ändå gör det och hur man kan göra istället – om man skulle vilja ändra på sig.

Jag tycker att det blev ett riktigt bra samtal och jag hoppas att du också gillar det!

Länk till Acast –>
Länk till iTunes –>

Mer på samma tema:

Artiklar i kategorin ”Belöna barn?” –>
Mer om att sätta gränser på ett respektfullt sätt –>

Fler poddintervjuer med Petra hos Life With Kids:

Syskonbråk –>
Självkänsla –>

Gå på kurs!

Kurs för föräldrar och pedagoger: Kommunikation och konflikthantering med barn och unga –>

Läs mer Inga kommentarer

Fråga barnen, för fanken!

– Har du frågat dina barn hur de tycker att ni skall lösa det här?

Jag ställde frågan till en mamma på en kurs jag höll nyligen. Hon hade berättat om en ständigt återkommande konflikt i relationen till sina två sjuåriga tvillingpojkar: deras hygien. Mamman ansåg att det var rimligt att duscha varannan dag. Det var barnen i princip överens med henne om. Ändå blev det bråk varje gång när hon vid middagen sa: – Ikväll är det duschkväll.” Barnen ifrågasatte i alla tonarter, grät och försökte förhandla. Hon var riktigt less på detta.

När jag undrade om hon frågat barnen hur de ville komma tillrätta med dessa ständiga bråk tittade hon förvånat på mig. – Nej, det har jag inte.”

Fyra veckor senare kom mamman tillbaka och berättade att duschbråken var ett minne blott. Hon hade satt sig tillsammans med barnen och sagt:

– Hörrni killar, jag är riktigt trött på våra bråk om duschande. Jag antar att ni också är rätt trötta på dem?

De nickade instämmande och hon fortsatte:

– Ni vet ju att jag vill att ni skall duscha varannan dag och jag har uppfattat det som att ni också tycker att det är okej att göra det varannan dag?
– Du säger alltid till så argt när jag skall duscha, sa den ena killen.
– Oj, det visste jag inte att jag gjorde. (Notera hur mamman avstod från att ifrågasätta eller invända mot barnets påstående. Hon insåg att det knappast skulle gagna samtalet om det som var det viktiga just nu, duschandet.)
– Jo, du säger alltid: ’Nu är det duschkväll’ med din arga röst.
– Och så säger du det alltid när vi har ätit. Nu var det den andra pojken som pratade. – Då vill jag inte duscha. Då vill jag leka!
– Åh, så bra att ni berättar det här för mig. Tack! Jag hade ingen aning.
– Du kunde ha frågat!
– Ja, det kunde jag, men jag tänkte inte på. Knasigt va? Nu har jag en fråga till: Hur tycker ni att vi gör framöver, så att det inte blir bråk?

Den ena pojken berättade att han gärna ville duscha före middagen. Den andra pojken tyckte att morgonen skulle passa honom bäst. Det där med att duscha på morgonen var mamman skeptisk till. Hon trodde inte att det skulle funka eftersom pojken brukade vara morgontrött, men hon gick med på att testa. Redan andra duschmorgonen kom han till samma slutsats som sin mamma: – Jag orkar inte duscha nu. Jag lovar att jag gör det när jag kommer hem! På nytt gick mamman med på att testa. Nu, tre veckor senare, hade vanan satt sig hos båda killarna. De duschade utan knot, den ene så fort han kom hem och den andre före middagen.

Det händer gång på gång! Jag träffar föräldrar – och pedagoger också för den delen – som berättar om ett problem eller en återkommande konflikt med ett eller flera barn och vill ha mina tankar kring hur de skall göra för att lösa upp knuten. Min första fråga är alltid om de pratat med barnet självt och om hen i så fall har några tankar kring hur de kan komma tillrätta med situationen. Häpnadsväckande ofta visar det sig att ingen har tänkt på att fråga barnet. När de vuxna väl gör det har barnet nästan alltid egna idéer. Ibland fungerar de, ibland inte, men idéerna är alltid värda att ta på allvar. Barn är alltid värda att ta på allvar. Tycker jag. Vad tycker du?

Mer på samma tema:

Har du tröttnat på att bråka med barnen?

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fullbokad! Jag återkommer med datum för ytterligare en kursstart under hösten. Vill du ha ett meddelande så fort datum är bestämt? Skicka ett mejl till mig på info(snabel-a)petrakrantzlindgren.se så får du informationen några dagar innan jag lägger upp den i alla mina kanaler.

Nyfiken på min bok? Nu finns den i pocketformat och kostar endast 45 kronor hos Adlibris.

Läs mer 4 Kommentarer

Självbelåtna pedagoger och oförstående föräldrar? Tips för mer konstruktiva samtal i förskola och skola

– Hon lyssnade inte på vad jag sa!
– Han gick i försvar med en gång.
– Jag tror inte ens hon försökte förstå vad jag menade.

Jag möter ofta både föräldrar och pedagoger som säger ungefär så här efter gemensamma möten i skolans och förskolans värld. Det är ledsamt, eftersom möten mellan föräldrar och pedagoger vanligen handlar om barn som på något sätt mår dåligt eller är i behov av stöd. Och samtidigt är det kanske förklarligt, just för att det är känslomässigt laddat och sårbart.

– Vad skall man göra? Om folk inte vill förstå, så vill de inte.
– Vissa människor har helt enkelt ingen aning om hur man gör när man lyssnar.

När möten inte resulterar i en upplevelse av kontakt ligger det nära till hands att skylla på den andra parten. Det kan förstås ge skuldbefrielse, men att lägga ansvaret på den andra personen innebär samtidigt ett frånsägande av den egna potentialen att påverka hur samtalet blir. Och det är synd, eftersom det faktiskt är möjligt att göra just det.

I den här artikeln skall jag dela med mig att tre ”livbojar” som jag försöker hålla mig stenhårt i när jag kommunicerar med andra människor om sådant som är känslomässigt laddat och viktigt. Med hjälp av dem kan jag hålla mig flytande i min strävan efter ömsesidig kontakt och undvika att dras ned i djupet av tolkningar, dömanden, etiketter och föreställningar om ”borden”. I det djupet finns nämligen ingen kontakt, bara motstånd och avstånd. Dessa tre livbojar kan användas av både föräldrar och pedagoger (och är egentligen inte alls specifika för förskole- och skolmöten).

shutterstock_316577522beskuren

1. Observationer

Med observationer menar jag faktiska iakttagelser som:

– Igår sa Jakob till mig att han hatar skolan.
– Elisa har suttit under bänken två av tre mattelektioner den här veckan.
– Sara drog av Karim mössan tre gånger på rasten igår och sa att han är ”miffad”.

Observationer är fria från värderingar och lämnar litet utrymme för ifrågasättande och diskussion. Detsamma gäller inte tolkningar och etiketter som:

– Jakob trivs inte i skolan (tolkning).
– Elisa saknar motivation att lära sig (tolkning)
– Sara är elak och utåtagerande (etiketter)

Tolkningar och etiketter kan leda till missförstånd (det är inte säkert att alla inblandade har samma uppfattning om vad ”utåtagerande” betyder), långdragna begreppsexerciser (vad är egentligen motivation?) och konflikter (”Hur kan du säga så om Sara?!”).

Det är alltså möjligt att öka chansen att nå kontakt med den man pratar genom att uttrycka faktabaserade observationer. Men vad gör man om den andra personen inte uttrycker sig så, utan istället flitigt formulerar både tolkningar och etiketter? Mitt bästa tips är att efterfråga observationer:

– Vad är det du har lagt märke till som du tolkar som att Jakob inte trivs i skolan?
– Vad har du har observerat som tyder på att Elisa saknar motivation?
– Jag vill gärna veta vad du har hört och sett Sara göra, som du uppfattar som elakt och utåtagerande. Vill du berätta?

Syftet med att ställa frågor som dessa är naturligtvis att flytta samtalet från det minerade fält som tolkningar och etiketter utgör, men också att lite fint påminna den andra personen om att det är skillnad på fakta och tolkningar och att det alltid finns mer än en möjlig tolkning i varje situation. Min erfarenhet är, att när jag ett par gånger efterfrågat de observationer som ligger till grund för den andra personens tolkningar och etiketter, brukar hen börja välja sina ord mer omsorgsfullt.

Här kan du läsa mer om vad observationer är och hur de kan uttryckas –>

2. Mål

Det andra som jag fokuserar på i samtalet är målet/målen: Vad är det jag vill uppnå? Vad är det den andra personen vill uppnå? Att barnet mår bra? Att få stöd i att möta barnet? Att förstå barnet? Arbetsro i klassrummet? Att alla barn och föräldrar känner sig trygga? Eller något helt annat?

Att tydliggöra mål är otroligt viktigt, för utan mål är det omöjligt att diskutera vilka möjliga lösningar som finns. Mål formuleras i generella termer och är oberoende av att en viss person utför en viss handling, vid en viss tidpunkt och på en viss plats. När samtalet glider över på frågor om vem, vad, när och var pratar man inte längre om målet, utan om lösningarna. Det skall man förstås också göra – men först när målet är formulerat.

Att uttrycka målen bidrar till att skapa förankring och gemensamt fokus:

– Jag är mån om att Jakob trivs i skolan.
– Jag vill gärna att Elisa skall uppleva delaktighet i skolarbetet och att det skall vara arbetsro för alla.
– Jag tycker att det är viktigt att barnen möter varandra med respekt.

Eftersom målen är positivt värdeladdade uppstår sällan diskussion kring huruvida de är önskvärda. Vem vill inte att ett barn skall trivas? Att alla skall uppleva delaktighet och arbetsro? Att konflikter skall lösas på respektfulla sätt?

Tyvärr händer det att man möter någon som börjar prata om åtgärder, långt innan målet är definierat. Då kan det vara bra att säga ungefär så här:

– Innan vi börjar prata om specifika lösningar vill jag gärna få en bild av vad målet är.
– Jag vill gärna prata om konkreta åtgärder! Först vill jag bara vara säker på att jag förstår vad det är vi strävar mot.

Många människor är ovana vid att skilja på mål och lösningar och funderar främst på vilka konkreta handlingar som kan utföras. Dem kan man hjälpa med målformuleringen, genom att själv gissa vad det är de vill uppnå:

– Är målet att Jakob skall trivas?
– Har jag förstått dig rätt, att det är arbetsro som är viktigt här?
– Handlar det om att hjälpa barnen att lösa konflikter på respektfulla sätt?

Syftet med att ställa frågor om målet är naturligtvis att öka den egna förståelsen för den andra personens perspektiv. Men frågorna är också viktiga genom den signal de sänder: ”Jag vill förstå vad som är viktigt för dig!” De flesta människor uppskattar att bli mötta utifrån det förhållningssättet och det bidrar till att skapa och upprätthålla en ömsesidig kontakt i samtalet.

3. Lösningar

Om allt hittills gått enligt plan har jag nu klarat av två av tre delar i samtalet, utan att väcka motstånd hos den jag talar med. Observationerna är neutrala (”han sa”, ”hon gjorde” osv) och målen är positivt värdeladdade för alla samtalsdeltagare (alla vill ha en verksamhet präglad av arbetsro, respekt, gemenskap, förståelse osv.). Återstår så att prata om vilka möjliga medel som står till buds för att nå målet.

Det är nu man börjar prata om vem som gör vad, när, hur och på vilken plats – och man pratar om det i relation till målet. Det finns nämligen alltid mer än en lösning på varje problem, mer än ett möjligt medel för att uppnå varje mål. Att Elisa sitter tyst och uppför sig som alla andra elever är, till exempel, bara ett av många möjliga sätt att uppnå arbetsro i klassrummet.

Om samtalet kretsar kring hur man skall få Elisa att sitta tyst och stilla – utan att koppla det till målet om arbetsro – är risken stor att mötet blir resultatlöst, eftersom Elisa kanske helt enkelt inte har förmåga att göra det som önskas av henne. Om man istället tar utgångspunkt i behovet av arbetsro finns det många möjliga lösningar. Att Elisa uppför sig som alla andra är bara en av flera tänkbara. En annan är kanske att hon får sitta ifred i ett mindre rum? Eller så kanske det hjälper om hon får lyssna på musik i sina lurar, för då kan hon skärma av sig från allt som stör runtomkring?

Anta att du är förälder till Elisa och att pedagogen du sitter i möte med säger: ”Jag vill att du förklarar för din dotter att det inte är okej att prata rakt ut på lektionerna och att hon måste sitta på sin stol.” Du tänker: ”Som om det skulle hjälpa!? Elisa vet ju redan vad hon borde göra!” Att anknyta till målet när du svarar kan hjälpa till att bevara den ömsesidiga kontakten i samtalet: ”Jag håller med om att det är superviktigt att det är lugnt i klassrummet, däremot tvivlar jag på att det har någon effekt att jag pratar med Elisa. Hon vet redan vilket som är det önskade beteendet i klassrummet. Har du några andra tankar om vad som kan göras för att det skall bli arbetsro i klassrummet?” Du säger nej till medlet, men du säger fortfarande ja till målet och chansen är därför god att du lyckas bibehålla kontakten med den du pratar.

När lösningar formuleras finns två fallgropar som bör undvikas. Den första är att formulera (och att acceptera formuleringar som handlar om) vad som inte skall göras, snarare än vad som skall göras:

– Elisa skall inte behöva räkna mer i treans mattebok.
– Fröken skall sluta skälla på Sara.

Problemet med den här typen av negativa formuleringar är att de lämnar fältet fritt för tolkning kring vad som faktiskt skall göras. Sannolikheten att alla inblandade kommer att vara nöjda med sakernas tillstånd längre fram är ganska liten, för det enda man har kommit överens om är ju vad som inte skall hända.

Den andra fallgropen är otydlighet. Pedagogen lovar att ”ge svårare uppgifter” till matteentusiasten, föräldern säger att hon skall ”prata med” barnet som stör i klassrummet och rektorn skall ”informera alla berörda”. När åtgärderna som beslutas är otydliga är risken för missförstånd och önsketänkande stor.

Därför är det fyra frågor som är viktiga att hålla i minnet när man pratar om lösningar:

1. Vad är det som skall göras?
2. Av vem?
3. När skall det göras?
4. På vilken plats?

Planera för uppföljning

Innan mötet avslutas är det en sista sak jag vill komma överens om med den andra personen: Uppföljning. Jag vill på något sätt ha kontakt kring huruvida de överenskomna åtgärderna har genomförts och vilka konsekvenser det fått i relation till målet. När jag går från mötet vill jag därför gärna ha gjort upp om när uppföljning skall ske, på vilket sätt (möte, mejl, telefonsamtal?) och vad det är som skall följas upp.

En sista påminnelse

Det jag beskriver i den här artikeln är inga retoriska knep för att överlista eller förmå den andra personen att säga ja till den egna önskan. Det jag delar med mig av är mina tankar om hur man kan skapa förutsättningar för samtal präglade av ömsesidig kontakt och respekt. Ur sådana samtal kan det utvecklas förståelse för varandras perspektiv och gemensamt accepterade lösningar.

Gillar du det jag skriver? Dela gärna vidare till andra som du tror kan ha nytta av det här inlägget!

Visste du att jag erbjuder föreläsningar och workshops när det gäller kommunikation och konflikthantering mellan vuxna, tex om hur man skapar konstruktiva samtal i förskolans och skolans värld? Du kan läsa lite mer om det här –> Kontakta mig gärna för mer info och offert på info(at)petrakrantzlindgren.se eller 0704-298991.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 20 Kommentarer