Poster taggade ‘självkänsla’

Oj!

Jag skall skriva en bok och jag skall få den utgiven.

Det var ungefär så långt mina planer sträckte sig för två år sedan, när jag satte mig ner och sa till mig själv: ”Okej, nu är det dags!”

Jag tänkte inte så mycket på om folk skulle köpa boken. Läsa den. Tycka saker om den. Fokus var på att skriva och bli utgiven.

Nu sitter jag här med en färdig, utgiven bok och inser att den har ett liv utanför och bortom mig.

Jag märker att jag känner mig lite blyg på något sätt. Jag är inte helt säker på varför. Kanske för att boken är en del av mig?

Jag känner mig också förvånad. För vet ni!? Boken säljer bra! Riktigt bra. Den ligger på andra plats på Adlibris lista över mest sålda böcker den här veckan. Idag ligger den etta på Bokustoppen efter att ha pendlat upp och ner på tio-i-toppen under ett par veckors tid. Förlaget har redan gjort ett tilltryck eftersom första trycket sålde slut.

Glad förstås. Omtumlad.

Tack till alla er som köpt boken och hjälpt mig genom att ”gilla” och ”dela” det jag skriver.

Puss på er!

Bokus0128 2

Adlibris 0129 2

Läs mer 18 Kommentarer

Med känsla för barns självkänsla

Äntligen! Nu finns den att köpa: min bok Med känsla för barns självkänsla. I nästan två år har den bott i mitt huvud. Nu skickar jag ut den till er läsare, inte i förhoppning om att den skall flytta in i era huvuden, men att den skall besöka många av er och lämna spår efter sig i form av inspiration och eftertanke. (Du hittar boken i en bokhandel nära dig, hos Adlibris och Bokus.)

Hur viktigt är det egentligen att barn har självkänsla? Jag fick frågan av en journalist häromdagen. Jag tänker att det är en fråga som varje förälder själv måste besvara. Jag för min del tycker att det är otroligt viktigt! Jag vill av hela mitt hjärta att både mina och alla andra ungar skall växa upp och veta att de är värdefulla och viktiga – precis som de är! Jag vill att de skall lyssna på sina egna – och andras – känslor och behov, att de skall våga gå sina egna vägar i livet, att de skall ta ansvar för sina misstag och våga utsätta sig för risken att misslyckas (trygga i förvissningen om att misstag och misslyckanden inte gör dem mindre värdefulla som människor). Jag vill att de skall veta att de duger även om de inte får höra att de är duktiga och jag vill att de skall kunna ta emot kritik på ett konstruktivt sätt.

De två sista punkterna – att veta att man duger även om ingen berömmer ens prestationer och att kunna ta kritik på ett konstruktivt sätt – ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Jag har själv vuxit upp i tron att mitt värde ligger i andra människors bedömningar av mina prestationer, att kritik betyder att man är misslyckad och att beröm är livets mening. Länge ansträngde jag mig till mitt yttersta i nästan alla sammanhang jag befann mig och sökte ständigt bekräftelse på att jag var duktig. När en professor på universitetet där jag studerade sade att jag hade ”potential” och uppmanade mig att söka till forskarutbildningen blev jag därför överlycklig. Det kändes som en skön bekräftelse på min kompetens och jag såg en möjlighet att få ännu mer bekräftelse om jag faktiskt blev antagen och skrev en doktorsavhandling.

Så kom det sig att jag spenderade sex år av mitt liv i ett litet rum på universitetet, skrivandes på en bok i ett ämne som jag i ärlighetens namn inte hade något intresse för. Nästan varje dag mådde jag dåligt. Varje dag berättade min inre röst för mig att jag hade helt andra drömmar och mål för mig själv. Varje dag sade jag åt den att hålla tyst, för om jag inte skrev klart min bok, om jag inte var duktig, vad var jag då?

Vore det inte underbart om våra barn växte upp och lärde sig lyssna inåt? Om de hade modet att följa sin egen längtan och förverkliga sina egna drömmar? Om de visste att deras värde inte ligger i hur många gånger på en dag som de får höra från andra människor att de är duktiga eller presterar bra? Den längtan har varit min drivkraft att skriva den här boken, att samla alla de tankar och idéer om hur självkänsla får näring i mänskliga relationer, som jag genom åren har utvecklat och delat med mig av på föreläsningar, kurser och i samtal med föräldrar.

För ett tag sedan hade jag ett samtal med min dotter, som då var 8 år. Hon frågade mig vad ”uppfostran” betyder. Jag svarade att det är ett ord som vuxna använder när de pratar om vad de vill lära barn, för att barnen skall må bra och klara sig i livet. Sedan blev jag nyfiken och frågade henne vad hon tyckte att föräldrar skall lära sina barn. Hon svarade:

– Jag tror att en del föräldrar försöker lära sina barn att bli perfekta, men det tycker inte jag att de skall lära barnen. Jag tycker att föräldrar skall lära sina barn att de duger som de är.

Älskade unge, jag håller med dig och den här boken har jag skrivit till alla föräldrar och vuxna som också gör det och som längtar efter stöd och inspiration på vägen.

händerhjärta

Läs mer 29 Kommentarer

Enkla knep för att stärka barns självkänsla?!

”Så stärker du ditt barns självkänsla – tre enkla knep!”
”Lär dig den nya, snabba metoden för att ge ditt barn självkänsla”

Det är inte helt ovanligt att man ser tidningsartiklar och föreläsningsinbjudningar med rubriker som dessa.

Jag gillar det inte riktigt. För det första tror jag inte att det finns några snabba ”knep” eller metoder för att stärka barns självkänsla. Jag tror att barns självkänsla – deras upplevelse av att vara viktiga och värdefulla, precis som de är – hämtar näring i de relationer som de har med föräldrar och andra viktiga vuxna. Det handlar om att möta barnen med uppriktigt intresse, respekt, empati, ärlighet, humor och engagemang. Sådana relationer tar tid, är utmanade, utvecklande och underbara!

För det andra är jag orolig för hur barnen upplever det om vi möter dem med tanken att vi skall ”ge” dem självkänsla eller att vi skall ”stärka” dem. Vad säger ett sådant förhållningssätt om vår bild av barnet? ”Du är svag, men jag, jag kan och vet, och jag skall fixa till dig så att du så småningom blir bra och stark!” Risken finns, tror jag, att våra försök att ”stärka” och ”ge” barnen självkänsla i själva verket får precis motsatt effekt.

Betyder det att vi inte skall bry oss om barns självkänsla? Nej, det menar jag inte. Personligen tycker jag att det är väldigt viktigt att möta mina barn på ett sätt som bidrar till att de upplever att det är värdefulla och viktiga – som de är. Av den enkla anledningen att de – i likhet med alla andra barn – är just det: viktiga och värdefulla. Precis som de är.

DSC_0002

Häromdagen damp senaste numret av tidningen Vi Föräldrar ner i brevlådan. På omslaget fanns bland annat rubriken: ”Stärk ditt barns självkänsla – med nya, enkla 10-minutersmetoden”. Ni kan säkert föreställa er att jag suckade lite. Med viss irritation slog jag upp tidningen för att ta reda på vad det här handlade om. Jag blev ganska förvånad när jag såg att det handlade om… min bok !?

Hur som helst. Även om jag inte gillar rubriken, så är texten läsvärd! En kort intervju med mig och sedan ett långt utdrag ur ett av bokens kapitel, som handlar om intresse och gemenskap i familjen. Vi Föräldrar har också en utlottning av fem exemplar av min bok. Tidningen finns att köpa i en butik nära dig.

Läs mer 12 Kommentarer

Sluta prata ”pedagogiskt” med ditt barn!

Fredag kväll. Klockan är snart nio. Du ser fram emot en kväll i soffan med din partner. Tända ljus. Ost och vin. Men först vill du stoppa barnen i säng.

– Okej ungar, dags att gå och lägga sig!
– Nej, inte redan! Vi vill kolla på tv en stund till!
– Det blir inget med det. Vi skall åka till Kalle och Stina imorgon så ni behöver komma i säng nu för att orka upp.

Handen på hjärtat – är det här påståendet riktigt sant?! Vill du att barnen skall komma i säng för att orka upp i morgon? Eller vill du att de skall komma i säng så att du får sitta i lugn och ro och prata och mysa?

När jag coachar föräldrar och andra vuxna uppmuntrar jag dem att vara (respektfullt) uppriktiga mot barnen. Vill du att barnen skall gå och lägga sig för att du skall få vara ifred, så säg det! Är du less på att lyssna på deras beskrivningar av de olika hjältarna i det nya tv-spelet, så säg det! Och vill du inte läsa en saga just ikväll, så gör inte det! Jag är nämligen helt övertygad om att barnen märker när vi inte är uppriktiga mot dem. Barn har en otrolig förmåga att ana sig till när vuxna säger en sak och känner en annan. De märker det på vårt röstläge, någon liten spänning i käkmusklerna eller vårt kroppsspråk. Jag är också övertygad av att barnen mår dåligt av vår bristande uppriktighet och att det får konsekvenser både på barnens självkänsla och på kvaliteten i vår gemensamma relation.

Låt mig börja med självkänslan. Har du någon gång träffat en person som du upplever ”spelar en roll”? En person som du instinktivt känner på dig att hon är inte uppriktig med vad hon tänker, känner och behöver? Hur kände du dig då? Personligen upplever jag ett starkt obehag vid sådana tillfällen. Jag undrar var jag har den här personen. Vem är hon egentligen? Jag känner osäkerhet, obehag och olust. Jag börjar till och med tvivla på mig själv! Är det något fel på mig som gör att hon inte säger som det är!?

iStock_000014094261XSmall

Jag tror inte att barnens reaktioner skiljer sig särskilt mycket från mina. Jag tror att de, precis som jag, känner obehag och börjar tvivla på sig själva när de möts av vuxna som ”spelar en roll” istället för att vara uppriktiga med sina egna tankar, känslor och behov. Tilliten, respekten och ömsesidigheten i relationen riskerar att gå förlorad. Om dessa vuxna dessutom är barnens föräldrar finns risken att barnen börjar ifrågasätta kärleken. ”Älskar mamma och pappa inte mig? Om dom gjorde det skulle dom väl säga som det var till mig?”

En annan konsekvens av vuxnas rollspel är att barnen många gånger reagerar med att ”sätta sig på tvären”. När de uppmanas att gå och lägga sig för att orka upp imorgon blir svaret sällan: ”Jaha, behöver jag sova? Jamen då går jag och lägger mig nu.” Istället brukar sådana här påståenden snarast trigga barnen att hålla igång en stund till. Jag vill påstå att anledning till det är att de känner av föräldrarnas bristande uppriktighet. Barnen stannar uppe för att klösa på de ”pedagogiska fasaderna” och ta reda på vad som finns där bakom. Enda sättet för dem att få reda på varför de skall gå och lägga sig är ju att stanna uppe en stund till! En timme senare får de svaret när föräldern irriterat fräser: ”Nu får ni för sjutton se till att komma i säng så att jag får vara i fred!”.

Varför sa du inte det med en gång?!

Så mitt tips är faktiskt att säga som det är till barnen: ”Vet du, jag känner mig trött och jag är mån om att prata ostört med pappa (mamma), så jag vill be dig att hoppa i säng nu eller i alla fall stanna på ditt rum. Är du villig att göra det?” Svårare än så behöver det faktiskt inte vara! Om du berättar vad du behöver finns det goda chanser att ditt barn tar dig på allvar och respekterar ditt önskemål.

Vill du veta mer?

Läs gärna min artikelserie om hur man kan sätta gränser med bibehållen respekt för både sig själv och barnet. (Scrolla ner och läs inläggen nerifrån och upp, så får du de i rätt ordning.)

Föräldrakurs?

Nästa kurs startar den 21 september i Stockholm! Läs mer här –>

Läs mer 50 Kommentarer

När du skäller på mig, mamma, är det svårt för mig att älska mig själv

Vid nattningen igår kväll hamnade jag i ett oväntat, underbart och smärtsamt utvecklingssamtal med sjuåringen. Det innehöll så mycket klokskap att jag väljer att återge det oredigerat här nedan.

H: Mamma, jag vill säga en sak till dig… Jag kommer alltid att älska dig!
Jag: Och jag vill säga en sak till dig. Jag kommer alltid att älska dig! Jag är nyfiken älskling… Älskar du dig själv också?
H: Oftast gör jag det. Men när du skäller på mig är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Oj, det där vill jag gärna att du berättar mer om!
H: Jo, när du pratar med arg röst så känns det som att jag är dum och när jag känner mig dum är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Vad skulle du vilja att jag gjorde istället för att skälla på dig?
H: Du vet ibland när du sjunger mamma och jag ber dig att vara tyst? Och så är du tyst en stund och så börjar du sjunga igen?
Jag: Ja…?
H: När du börjar sjunga igen då är det ju bara för att du hade glömt att jag bad dig att vara tyst, eller hur?
Jag: Ja.
H: Så är det för mig också mamma. Om jag inte gör som du vill så är det bara för att jag har glömt vad du vill. Om jag går ner på mitt rum på morgonen för att hämta kläder till exempel och så kommer jag inte upp igen. Då behöver du inte bli arg på mig för då har jag bara glömt att jag skulle hämta kläder för att jag såg något annat roligt på mitt rum och så började jag hålla på med det. Så då räcker det om du säger till mig med trevlig röst.
Jag: Tack för att du berättar det här för mig! Jag gillar när du berättar hur jag kan bli en bättre mamma för jag älskar dig och vill vara en så bra mamma som jag kan vara.
H: Mm… Mamma, ska du vara hemma med mig imorgon?
Jag: Ja, det är söndag så vi skall vara hemma tillsammans hela dagen.
H: Bra, då kan vi prata mer om det här imorgon. Du kan ta fram papper och penna och anteckna det jag säger så att du kommer ihåg det sedan.

Ibland när jag återger samtal jag haft med min dotter får jag höra kommentarer som ”men oj, vilken speciell unge du har!”. Jag tror faktiskt inte att hon är så speciell. Möjligen är hennes förmåga att sätta ord på sina upplevelser och känslor speciell, men upplevelserna och känslorna tror jag att hon delar med de flesta andra barn.

Jag tror att barn alltid älskar sina föräldrar.
Jag tror att när vi föräldrar skäller på barnen så blir det svårare för barnen att älska sig själva.
Jag tror att barn vill samarbeta med och bidra till de människor som betyder mycket för dem.

Vad tror du?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus

Läs mer 298 Kommentarer