Poster taggade ‘självkänsla’

Det är svårt att bete sig bra när man känner sig dålig

Upplever du ibland att ni fastnar i negativa spiraler i din familj? Ungarna gnäller, tjafsar och bråkar. Du blir först irriterad och sedan arg på dem, men det hjälper liksom inte. Det blir lugnt en stund, men snart är bråken igång igen och du blir arg på nytt. Vanmakten kommer krypande: vad är det egentligen som blir så fel? Varför är det så lätt att fastna?

Jag har en teori om mänskligt beteende som jag vill dela med dig som läser. Jag tror att hur vi människor mår med oss själva påverkar hur vi agerar gentemot andra människor. När en människa mår bra med sig själv – när hon upplever att hon är omtyckt, förstådd och respekterad precis som hon är – är hon mer benägen att bete sig på ett sätt som tar hänsyn till andra människors behov än när hon mår dåligt med sig själv. Lite mer tillspetsat: Den som känner sig usel tenderar att bete sig uselt. Och den som beter sig uselt tenderar att känna sig usel. (Låt mig för tydlighetens skull påpeka att jag på intet sätt tror att hur vi mår med oss själva är den enda förklaringen till huruvida vi tar hänsyn till andra människors behov. Däremot tror jag att det är en – viktig – förklaring.)

Inspirerad av alla ”personlighetstest” som veckotidningarna erbjudit i sommar tänkte jag utveckla min teori. Jag vill jag börja med att be dig föreställa dig två olika månader i ditt liv, en bra och en dålig månad.

Den bra månaden: omtyckt, förstådd och respekterad
Din partner berättar upprepade gånger hur härligt det är att dela livet med dig. Dina barn skriver små kärleksbrev och berättar att du är ”världens bästa”. På jobbet har du skönt flyt. Ni är inne i en förändringsprocess och du gillar att märka att dina synpunkter efterfrågas och respekteras. Socialt trivs du också väldigt bra. Flera gamla vänner har hört av sig och ni håller på att återknyta starka vänskapsband.

Den dåliga månaden: kritiserad, ifrågasatt och kränkt
Du har en knackig relation till din partner som senast i morse deklarerade att livet tillsammans med dig känns ”tomt” och ”meningslöst”. På sista tiden har barnen börjat säga att du är pinsam och de tycks vilja bråka om minsta småsak. Yrkesmässigt känner du dig vilsen och oroar dig för att du inte duger. I ditt sociala liv råder totalt stiltje. När du kommer med förslag på aktiviteter och middagsinbjudningar tackar alla dina tidigare vänner nej och du har börjat oroa dig för att de inte tycker om dig längre.

Mot bakgrund av dessa två tänkta perioder i ditt liv vill jag nu be dig att ta ställning till hur du tror att du skulle agera i tre olika situationer. Frågan är om du skulle agera olika beroende på om det var den bra eller den dåliga månaden?

Visa respekt
Du har tagit ledigt från jobbet för att gå till tandläkaren. Väl där visar det sig att tandläkaren är sjuk. Receptionisten beklagar uppriktigt att hon glömt meddela dig. Vilken av de två månaderna – den bra eller den dåliga – är sannolikheten störst att du kan bemöta receptionisten med respekt och avstå från att snäsa eller smälla i dörren när du lämnar mottagningen?

Ta ansvar
Du får en inbjudan till din kusins 40-års fest. Till din lättnad ser du i kalendern att du redan är upptagen med en jobbkonferens. Du har ingen som helst lust att gå på festen och det är skönt med en ”giltig” ursäkt eftersom du vet att din kusin tar varje nej som en personlig förolämpning. Du gör en minnesanteckning om att tacka nej snarast men tiden går och inbjudan faller i glömska. Två dagar före festen ringer din kusin: ”Jag skickade en festinbjudan till dig för ett tag sedan. Kom den inte fram?” Vilken av månaderna – den bra eller den dåliga – är sannolikheten störst att du motstår frestelsen att skylla på Posten och istället ber om ursäkt för att du glömt att svara?

Visa omtanke
Vid frukosten lovar din partner att laga kvällens middag. När du kommer hem klockan sex blir du förvånad över att finna honom/henne liggande på soffan: ”Jag vet att jag lovade laga maten ikväll, men jag har haft en väldigt jobbig dag. Jag orkar helt enkelt inte ställa mig i köket. Kan du tänka dig att laga middagen?” Vilken månad – den bra eller den dåliga – är sannolikheten störst att du ger din partner en kram och säger att du kan göra middagen?

Om du besvarat dessa frågor på samma sätt som de flesta människor jag möter på föreläsningar och kurser kan vi så här långt dra slutsatsen att du tycks vara mer benägen att välja ett beteende som tar hänsyn till andra människors behov när du mår bra än när du mår dåligt. Det är lättare för dig att visa respekt, ta ansvar och visa omtanke när du upplever att du själv är omtyckt, förstådd och respekterad. Annorlunda uttryckt: om du känner dig usel är risken större att du också beter dig uselt, eller hur?

Jag tror att precis samma principer gäller barns beteende. Barn och vuxna är inte särskilt olika. Jag tror att ett barn som visar respekt, tar ansvar och visar omtanke är ett barn som själv upplever kärlek, förståelse och respekt. Och jag tror att ett barn som beter sig på ett sätt som omgivningen uppfattar som störande många gånger (åtminstone i den stunden) är ett barn som tvivlar på att hon är omtyckt, förstådd och respekterad. Ett barn som beter sig uselt är ofta ett barn som känner sig uselt.

I det perspektivet tycker jag att det är intressant att reflektera över hur vi vuxna reagerar när barnen beter sig på sätt som vi inte tycker om, när de beter sig – som vi tycker – uselt. För vad gör vi då?! Det är förstås olika från en vuxen till en annan, men jag vågar påstå att tämligen vanliga föräldrareaktioner är att tjata, anklaga, hota, och förebrå.

– Hur många gånger skall jag behöva säga till dig att…?
– Måste du alltid…?
– Tänk om du någon gång kunde lära dig att…?!

I dessa lägen hör barnen inte bara våra ord utan uppfattar också ett underliggande budskap:

– Jag är inte nöjd med dig!
– Du duger inte!
– Du är värdelös!

Vad händer med barnets upplevelse av att vara omtyckt, förstådd och respekterad när hon uppfattar budskap som dessa? Svaret tycks självklart. Den som upprepade gånger får höra att hon inte duger blir än mer övertygad om att hon inte gör det. Ju oftare man får höra att man är usel, desto mer usel känner man sig. Och den som känner sig usel tenderar, som vi sett, att bete sig just så. Barnet fortsätter bråka, slåss och ”testa gränser”. Varvid de vuxna fortsätter tjata, anklaga, hota och förebrå. En negativ, nedåtgående och nedbrytande spiral. Lärdomen: man förmår inte barn att bete sig bra genom att berätta för dem att de är dåliga.

Nu sitter du kanske och hoppar frustrerat framför skärmen. Hur sjutton gör man istället då?! Om man vill bryta de här negativa spiralerna och ersätta dem med positiva, uppåtgående spiraler? Är knepet möjligen att bortse från alla fel barnen gör eller att överösa dem med beröm och berätta hur fantastiska de är?! Faktum är att jag inte tror att det finns några ”knep” för ömsesidigt respektfulla relationer mellan vuxna och barn. Jag tror att det som krävs är samma som i alla andra mänskliga relationer: likvärdighet, intresse, empati, uppriktighet, tilltro och samvaro – för att bara nämna något. Om detta och en hel del annat kan du läsa här på min blogg och i boken jag skrivit. Jag hoppas att du blir nyfiken och vill läsa mer!

Här är förslag på några artiklar att börja med:

En annan du?
Samarbete är ingen egenskap hos barnet
Har du tröttnat på att bråka med barnen?
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Tjat, hot och mutor fungerar! Eller?
Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
Hjälp, jag vill göra annorlunda! Gränser med respekt

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 32 Kommentarer