Poster taggade ‘skälla ut’

”Om du älskar dina barn, har du en plikt att skälla ut dem när de gör något som är fel!”

”När du skäller på mig, mamma, är det svårt för mig att älska mig själv.” Så svarade min dotter mig när hon var sju år och jag frågade henne om hon älskade sig själv. Hennes ord väckte massor av tankar och känslor i mig och jag valde att dela dem på min blogg (det är flera år sedan nu).

I julas läste den danska folketingsledamoten Marie Krarup (Danskt Folkeparti) min text. Den väckte tankar och känslor i henne också. På sin fb-sida delade hon texten med orden:

Jag har den gammaldags uppfattningen att barn inte heller skall älska sig själva om de retar andra, tar andras leksaker eller svarar otrevligt… Det är faktiskt därför som det är förnuftigt att föräldrarna skäller ut sina barn då och då!

shutterstock_37659334

Detta blev startskottet på en brevväxling mellan Marie Krarup och mig, vars två första delar i dag publicerades i den danska tidningen Politiken. Här nedan kan du läsa våra respektive brev, översatta till svenska. Första Marie Krarup:

Kära Petra

Jag har läst din artikel om barnuppfostran, där din dotter berättar för dig att hon har svårt för att älska sig själv, om du skäller på henne. Därför drar du slutsatsen, att vuxna inte skall skälla ut barn. Tack för ditt råd. Men jag kommer inte att följa det. Jag kommer att fortsätta skälla ut mina barn om det är nödvändigt.

Jag är inte orolig för att mina barn inte kan älska sig själva om jag skäller ut dem. Faktiskt är det just precis det jag vill uppnå – alltså att de inte älskar sig själva, när de gör något fel.

Om de är onda eller obetänksamma i sitt beteende mot andra människor, skall de inte älska sig själva i den situationen. Det vill jag gärna göra dem uppmärksamma på. För jag är en auktoritet i deras liv, och jag har plikt att leda dem rätt, så gott jag kan.

Så om jag avstår från att skälla på dem eftersom jag hellre vill att de älskar sig själva, så sviker jag dem. Jag tydliggör inte för dem, vad de bör göra och särskilt inte bör göra. Jag riskerar att få barn som blir okritiskt självupptagna, och som inte får en moralisk kompass inbyggd. De kommer för första gången att få reda på vilka normer som råder i världen, när de stöter emot dem ute i den stora världen utanför familjen. Det vore synd om dem.

Så mitt råd är: Om du älskar dina barn har du plikt att skälla ut dem när de gör något som är fel!

Vänlig hälsning

Marie Krarup

Hej Marie!

Vi är eniga i en sak: Det är otroligt viktigt att vi lär barnen samhällets normer, att vara respektfulla, omtänksamma och ta ansvar! Allt annat vore, precis som du skriver, ett svek mot barnen.

Det vi inte är eniga om är hur vi bör göra detta. Du anser att utskällningar är viktiga och lämpliga. Det anser inte jag.

Skäll är, för det första, onödigt. Barn vill ”göra rätt” och samarbeta. Ibland vet de inte vad som är rätt. Ibland glömmer de. Ibland förmår de inte göra det rätta (kanske för att de inte ser hur de kan göra det utan att ge upp för mycket på sina egna behov.) I inget av dessa lägen behövs skäll. Det som behövs är att vi, i respektfull ton, berättar om hur barnets agerande påverkar andra människor, att vi påminner och att vi tillsammans med barnen försöker hitta lösningar som fungerar för alla.

Men vuxnas skäll är också, för det andra, olämpligt eftersom det väcker rädsla och skam hos barnet. Ur skam föds självförakt och rädsla gör det svårt för barnet att förstå vad den vuxne säger. Eftersom utskällningar nästan alltid uppfattas som orättvisa av barnet skadar de också relationen till den vuxne. Barnet känner förakt och motstånd, får tankar på hämnd, börjar ljuga, smyga och skylla ifrån sig för att undgå ytterligare skäll. På så sätt motverkar upprepade utskällningar just det som många föräldrar hoppas uppnå: Barn som visar respekt och tar ansvar.

Slutligen Marie, är vi djupt oense när det gäller barns självkärlek. Du vill inte att barnen skall älska sig själva när de gör något som är fel. Jag vill att mina barn alltid skall älska sig själva, trots att de – precis som du, jag och alla andra människor – är ofullkomliga.

Allt gott!

Petra

Kära Petra

Jag tror att du har lite för höga tankar om människor och deras förmåga att tänka och handla rationellt.

Du talar om att man skall älska sig själv som den operfekta människa man är. Men du ber ju människor om att vara perfekta. För man skall inte skälla i din värld. Man skall inte bli arg. Men du kan inte mena att det låter sig göra? Folk BLIR alltså arga i den verkliga världen. Det är ett faktum som vi måste förhålla oss till.

Därför är det också i sin ordning att föräldrar skäller på sina barn, när barnen har gjort något oacceptabelt. Om inte föräldrarna gör det, kommer ju andra att göra det när de blir stora och fortsätter med sina felaktiga handlingar. Nej, då är det bättre att föräldrarna visar dem rätt, så gott de kan. Och det kommer mycket ofta att innebära skäll. För inte alla är så perfekta, som du förväntar dig.

Dessutom är det bra att skämmas, när man har begått något fel. För då kan man be om förlåtelse. Skam är den känsla som kommer när man förstår att man har gjort något fel. Den är definitivt inte skadligt. Den är faktiskt välgörarande.

Mvh Marie

Hej igen Marie!

Uppfattar du det jag skriver som att föräldrar inte bör bli arga? Det är inte det jag menar. Föräldrar blir arga och det är helt okej, till och med bra.

Den viktigt frågan är hur ilskan uttrycks. Sänder jag signalen: ”Det här är viktigt för mig. Det här accepterar jag inte därför att…”? Eller sänder jag signalen: ”Du duger inte. Du borde skämmas. Du borde veta bättre.” Stor skillnad! Det första kan väcka barnets empati. Det andra väcker rädsla och skam.

Du har helt rätt i att ”den sunda skammen” är viktigt och hjälper oss navigera i sociala sammanhang. Men neuropsykologisk, emotions-, anknytnings- och evolutionsforskning har visat att barn tidigt känner skam naturligt (utan att någon skambelägger dem) och att skammen bara är socialt gynnsam om barnet får hjälp att hantera den av viktiga och empatiska vuxna. När barn inte får stöd, eller till och med blir skambelagda av viktiga vuxna, drar de sig istället undan och stänger av sina känslor. Människor som upplevt mycket skam är mindre benägna än andra att lita på medmänniskor, ha impulskontroll och känna empati. Dessa effekter är förstås ett problem för dem själva, men också ett problem för samhället. För på vilken grund skall vi bygga en gemensam samhällsmoral, om vi inte bygger den på människors tillit och empati?

Bästa hälsningar

Petra

Kära läsare. Vad tänker ni om detta? Är det föräldrars plikt att skälla ut sina barn? Lämna gärna en kommentar och berätta hur du ser på det!


Läs mer 61 Kommentarer