Poster taggade ‘tjafs’

Hur svårt kan det vara att fatta!? (Om när barn inte förstår, trots att de ”borde” göra det…)

Jag är så trött på att tjafsa och bråka! Det kvittar nästan vad jag säger så blir det konflikt. Även när det bara handlar om skitsaker! Som häromdagen. Lisa ville ha müsli i youghurten, men vi hade ingen müsli hemma. Även fast jag förklarade det och till och med visade henne att burken var tom så fortsatte hon tjata om müsli. Hon är sex år, så jag tycker att hon borde fatta att slut betyder slut. Eller borde hon inte det?!

Mamman jag pratade med var både trött och förtvivlad. Det tär på krafterna att gång på gång hamna i konflikt. Det tär på krafterna att uppleva att den man pratar med inte förstår, trots att man vill så oändligt väl och verkligen anstränger sig för att förklara.

Hon gav fler exempel på när det gick fel i deras kommunikation och konflikter uppstod kring sådant som hon tyckte borde vara självklart. Dagen innan hade dottern blivit jätteledsen när hon inte fick köpa tuggummi i mataffären, trots att de hade just sådana tuggummin hemma. En annan gång hade hon blivit ledsen och påstått att mamman inte älskade henne lika mycket som hon älskade storasystern. Fastän mamman gång på gång försäkrat att hon älskade dem båda lika mycket hade hon inte lugnat ner sig.

Det händer ganska ofta att föräldrar kommer till mig för att få hjälp med den här typen av kommunikationsproblem. Jag känner mig både ledsen och glad när det händer. Ledsen för att jag förstår hur mycket frustration som familjens medlemmar upplevt ditintills. Glad för att de har modet att be om hjälp, men också för att det brukar var ganska enkelt att hjälpa dem till en ökad förståelse och kontakt med sina barn.

Uttalade och outtalade budskap i kommunikationen

För att förstå vad det är som händer i situationer som de här behöver man först och främst förstå att kommunikation sker på flera plan samtidigt. På ett plan förmedlar orden fakta om sakförhållanden. På ett annat, outtalat, plan handlar kommunikationen om känslor och behov hos den som talar. När föräldern inte uppfattar barnets outtalade budskap, utan bara svarar på det uttalade sakförhållandet, är risken stor att samtalet snart hamnar i en negativ spiral, med upptrappad frustration hos både barn och förälder som följd.

iStock_000012607311XSmallSå när barnet frågar: ”Var är müslin?” säger hon kanske också, mellan raderna: ”Jag känner mig sugen på något gott. Müsli är gott.”

Föräldern som inte lyssnar mellan raderna svarar kanske: ”Müslin är slut” med sakligt tonfall.

Barnet känner sig frusterad och upplever att hon inte riktigt blir förstådd. Därför fortsätter hon: ”Men jag vill ha müsli!”. Den hon menar, men inte förmår uttrycka med ord är: ”Jag är verkligen sugen på müsli och jag är besviken för att den är slut.”

Föräldern, som fortfarande bara hör ett faktapåstående (”Jag vill ha müsli!”) svarar med att upprepa fakta. ”Och müslin är som sagt slut. Du får ta flingor istället.”

Nu stiger frustrationen ännu mer hos barnet. Hon vrider upp tonläget några snäpp och skriker: ”Jag vill inte ha några jävla flingor! Jag vill ha müsli!”. Det som skrikandet syftar till att förmedla är kanske något i stil med: ”Fattar du inte hur viktigt det här är för mig mamma!?”

Men nej, mamman svarar fortfarande som om det vore ett faktum barnet ifrågasätter: ”Vi. Har. Bara. Flingor. Sluta tjata och sätt dig ner och ät nu!”

Plocka ut det kursiverade replikerna ovan och tänk dig att det vore ett samtal som utspelade sig mellan föräldern och barnet. En helkonstigt samtal, eller hur? Föräldern svarar ju inte alls adekvat på det barnet säger! Ungefär så konstigt tror jag att samtalet ter sig för barnet, som inte alls är medvetet om att föräldern enbart svarar på orden som sägs och inte förstår eller tar hänsyn till vilka känslor och behov som finns bakom orden.

Det skulle förstås förenkla en hel del om barn förmådde sätta ord på sina känslor och behov, om flickan i exemplet kunde säga: ”Jag är verkligen besviken för att müslin är slut” istället för att upprepa det hon redan sagt (att hon vill ha müsli). Men tyvärr händer det ganska sällan att barn är så verbala eller har så god kontakt med sina känslor och behov. Det är helt enkelt att hoppas på lite för mycket.

Därför brukar jag uppmuntra föräldrar att försöka lyssna bortom barnens ord och de sakförhållanden som dessa ord gäller. Vilken känsla kan det vara som barnet har? Och vad är det som är viktigt för barnet, som hon vill att föräldern skall förstå?

Om mamman i exemplet ovan gjorde det skulle dialogen kanske låta så här:

Barn: ”Var är müslin?”
Förälder: ”Müslin är tyvärr slut.”
Barn: ”Men jag vill ha müsli!”
Förälder: ”Jag vet… ”
Barn: ”Skit också!”
Förälder: ”Du är besviken va?! Du gillar müsli och gärna vill äta sådant du gillar?”
Barn: ”Ja!”
Förälder: ”Vad vill ha istället? Flingor? Gröt?”
Barn: ”Jag tror inte jag vill ha något… Jag vet inte…”
Förälder: ”Okej. Säg till om du kommer på vad du vill ha.”
Barn. ”Mm…”

Och här nedan är exempel på hur det skulle kunna låta i de två andra situationerna, som mamman också beskrev, om hon försöker gissa vad barnet känner och behöver istället för att bara svara på det sakförhållande som barnets ord ger uttryck för:

Barn: ”Jag vill köpa sådant här tuggummi!”
Förälder: ”Men det får du inte, vi har exakt likadant tuggummi hemma.”
Barn: ”Men alltså! Varför kan jag aldrig få göra som jag vill!?”
Förälder: ”Jag märker att du verkligen är angelägen om att köpa det där tuggummit?! Har du lust att förklara vad som är så viktigt med det?”

Barn: ”Du älskar inte mig lika mycket som du älskar Matilda!”
Förälder: ”Jo, det gör jag. Jag älskar er precis lika mycket!”
Barn: ”Det gör du inte alls! Jag vet att du älskar henne mer, du vågar bara inte erkänna det!”
Förälder: ”Är det så att det finns det en massa oro i dig just nu som handlar om att du behöver veta säkert att du är älskad?”

När föräldrar lär sig att lyssna och svara, inte bara på orden som barnet säger, utan också på de känslor och behov som finns där bakom, utvecklar sig familjens relationer oftast ganska snart från tjafs och bråk till kontakt och förståelse. Det betyder inte att man alltid tycker lika och alltid är överens. Men det betyder att man har betydligt bättre förutsättningar att resonera sig fram till ömsesidigt accepterade lösningar på de konflikter som finns. En bonuseffekt är förstås också att – i takt med att föräldrarna börjar sätta ord på (sina gissningar om) barnets känslor och behov – får barnet tillgång till fler ord och lär sig så småningom att själv uttrycka vad hon känner och behöver. Så en vacker morgon, när sexåringen hunnit fylla tio, står hon där och säger: ”Attans vad jag känner mig besviken när jag märker att müslin är slut. Jag längtade verkligen efter müsli idag!”

Läs mer 42 Kommentarer

Varför blir det så ofta tjafs om självklarheter?

– Jag längtar till sommaren när jag kan fiska med mitt nya kastspö! 8-åringen sitter vid köksbordet, ritar en teckning och drömmer om sommaren.
– Jag får gå till bryggan själv nu, eller hur mamma?!
– Ja, det får du absolut göra.
– Och jag kan simma nu, så jag behöver inte ha någon flytväst!
– Jo, flytväst får du ha ett tag till.
– Varför det!? En gnällig ton smyger sin in i sonens röst.
– Därför att det är väldigt stor skillnad på att simma 25 meter i en uppvärmd inomhusbassäng och att ramla i 16 gradigt vatten med kläderna på. Man blir rädd. Och tung. Och orkar inte simma.
– Men jag kan ju simma!!! Det var väl ingen vits med att gå på simskola om du ändå tänker tvinga mig att ha flytväst jämt!?!?!

Känner du igen situationen? Det som börjar som ett mysigt köksbordssnack förvandlas snabbt till en trist konflikt. Glädje och gemenskap byts mot irritation och besvikelse. Du känner dig ledsen och undrar vad som hände. Du ville ju bara väl. Berätta vad som gäller. Vara tydlig. Det fattar väl vem som helst att man inte kan simma med kläderna på i djupt, kallt vatten bara för att man tagit Guldfisken i en uppvärmd innebassäng?! Varför måste det så ofta bli tjafs om självklarheter?

DSC_0075.JPG

(Foto: Rob Faber)

Svaret tror jag kan sammanfattas i en enda mening: ”tryck skapar mottryck”! Jag är rätt övertygad om att barnet själv kan klura ut att det är stor skillnad på att simma i en uppvärmd bassäng och att ramla i havet med kläderna på och att det kan vara lämpligt att ha flytväst på bryggan ytterligare något eller några år. Men han behöver mentalt svängrum för att komma till den slutsatsen. Han behöver känna att hans mamma har förtroende för att han vill sig själv väl. För det är väl klart att han vill!! Men när hans mamma pratar till honom som om han inte förstod sitt eget bästa känner han sig frustrerad, tänker att ”hon skall minsann inte få bestämma över mig!”. Hon trycker på och han trycker tillbaka. Det nödvändiga mentala svängrummet krymper.

Hur kunde mamman gjort istället? Kanske så här:

– Jag längtar till sommaren när jag kan fiska med mitt nya kastspö! Jag får gå till bryggan själv nu, eller hur mamma?!
– Ja, det får du absolut göra.
– Och jag kan simma nu, så jag behöver inte ha någon flytväst!
– Ja, du kan simma! Du är riktigt glad för att du lärt dig det va?!
– Ja! Jag tog faktiskt Guldfisken…
– Jag vet! Jag är glad för din skull älskling! Du jag undrar… hur är tanken på att ramla i vattnet från bryggan när du fiskar? Om det är kallt och blåsigt och så tänker jag… Är du trygg med att du klarar av att simma till bryggan då?
– Jag vet inte riktigt…
– Nä…?
– Jag tänker nog kanske ha flytväst i alla fall i sommar också….
– Mm… Det är viktigt för dig att känna dig trygg när du fiskar. Är det så?
– Ja, faktiskt.

Barn är smarta. De vet oftast vad som är bra för dem. Om föräldrarna lämnar utrymme för eftertanke.

_______

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 8 Kommentarer