Poster taggade ‘trots’

Vem är det egentligen som trotsar?

Är det barnet eller föräldern som trotsar? Varför trotsar barnen och vad kan man som förälder göra för att förebygga trots? Dessa och andra frågor pratade jag om i lördagens avsnitt av Familjeliv i svenskspråkiga YLE Radio.

Jag menar att det som vi vuxna betraktar som trots i själva verket är ett uttryck för fullt naturliga behov hos barnet – behov av självständighet, ansvar för sitt eget liv, att vara duglig, kapabel och kompetent. Om man förstår barnets beteende ur det perspektivet finns det också mycket att göra för att förebygga ”trots”. En del föräldrar jag möter finner hopp och stöd i tanken att trots går att förebygga, andra blir frustrerade och ledsna eftersom det ibland väcker jobbiga funderingar om skuld och ansvar. Och så finns det förstås de som inte håller med om mitt antagande, utan ser trots som något oundvikligt.

Lyssna gärna på programmet och berätta vad  du tänker! Jag är med från 11 min och 45 sek in i programmet och ca tio minuter framåt.

Till Familjeliv –>

(Föräldrarna som kommenterar efteråt i programmet tycks ha uppfattat det jag sa som att jag menar att man skall ”låta barnen bestämma nästan allt” och undvika att ge dem motstånd. Det är inte alls det jag menar, eller säger. Självklart måste och skall vi säga nej till barnen ibland!)

Du kan läsa mer om mina tankar om trots och att det finns behov bakom alla beteenden i följande artiklar:

Frågan jag önskade att fler föräldrar funderade över
Fem tips till dig som har trotsiga barn

Läs mer 5 Kommentarer

Fem tips till dig som har trotsiga barn

Säg ordet ”trots” och många föräldrar suckar uppgivet. ”Det är bara att bita ihop och stå ut”, tycks den allmänna uppfattningen vara. ”Det är en fas som alla barn skall igenom. Enda trösten är att den går över…”

Vad är trots egentligen? Ibland beskrivs det som ett inre tvång hos barnet att ifrågasätta allt och göra tvärtemot – bara för att hon har förstått att hon kan. Jag har inte så mycket till övers för en sådan beskrivning av trots. I mitt förra blogginlägg argumenterade jag för att allt mänskligt beteende syftar till att tillgodose behov. Det gäller förstås även beteenden som kan beskrivas som ”trots”! Behoven bakom trots tror jag är självständighetsorienterade. Ett ”trotsigt” barn är ett barn som strävar efter att få mer inflytande över sitt eget liv. Att ta ansvar för sitt eget liv. Att uppleva sig själv som en duglig, kapabel och kompetent individ.

Just den här typen av behov ökar radikalt och nästan över en natt vid några tillfällen i livet: första gången i två-treårsåldern, sedan igen i sexårsåldern och ytterligare en gång i tonåren. När barnet då plötsligt en morgon säger ”kan själv” och ”vill själv” gäller det för oss föräldrar att hänga med i svängarna och möta detta ökade behov av självständighet med öppenhet och välkomnande. Tyvärr är vi sällan så kvicka till omställning. Istället för att svara ”härligt älskling, klart du skall göra det själv!” kommer ett högst spontant ”nämen det kan du ju inte alls det!” över läpparna. Jesper Juul har sagt det så fantastiskt bra i boken ditt Ditt kompetenta barn: det är föräldrarna, inte barnen, som trotsar! ”Barnen blir självständiga och de vuxna blir trotsiga.”

Så hur skall man som förälder möta barn som kan och vill själva, som uttrycker egna uppfattningar på tvärs mot omgivningens och som blir arga och besvikna när besluten går dem emot? Den förälder som på traditionellt manér letar efter ett ”verktyg” eller en ”metod” för att ”hantera trots” hittar förmodligen strategier som att avleda barnets uppmärksamhet, att ignorera det trotsiga beteendet, att låta barnet ”lugna ner sig” på sitt rum eller att titta barnet i ögonen och samtidigt säga ”nej!” med skarp röst.

Om föräldern istället fokuserar på vilket behov som barnet försöker tillgodose genom sitt beteende blir förhållningssättet ett helt annat. Då möter föräldern barnet genom att hjälpa henne att tillgodose det behov som ligger bakom beteendet. Föräldern strävar efter att ge barnet större inflytande över sitt eget liv och skapar möjligheter för barnet att uppleva sig som duglig, kapabel och kompetent. Den underliggande tanken är att om barnet får hjälp att tillgodose sitt behov av självständighet på konstruktiva sätt behöver hon inte ta till destruktiva strategier. Annorlunda uttryckt, barnet slipper ”trotsa”.

”Ge mig lite konkreta tips tack!” Jag tycker mig höra din och andra läsares uppmaning. Därför kommer här några förslag på sådant man kan göra för att hjälpa barnet att tillgodose sina behov av självständighet, inflytande, duglighet och kompetens och därmed förebygga ”trots”. (Förslagen bör naturligtvis anpassas efter barnets ålder):

– Låt barnet bestämma fler saker själv än vad hon fått göra tidigare: om hon skall duscha före eller efter middagen, vilka kläder hon skall ha på sig, om hon vill följa med mamma till mormor och morfar eller stanna hemma med pappa.

– Ge barnet ansvar. Fråga henne gärna! ”Finns det något här hemma som du skulle vilja ta ansvar för?” Jag minns ett tillfälle när min son var fem år och jag ställde den här frågan till honom. Han svarade genom att gå och plocka ut alla skor ur hallgarderoben, skura skohyllan och väggarna i garderoben och sedan ställa in alla skor i fin ordning igen. Gissa om hans upplevelse av att vara duglig, kapabel och kompetent ökade i och med det!

– Fråga barnet om råd. ”Tycker du att jag skall välja den röda eller den ljusblå skjortan idag? Vilket halsband tycker du att jag skall ta?”

– Ge barnet förtroendefulla uppdrag. ”Tror du att du skulle kunna gå in och köpa en liter mjölk om jag väntar här utanför med lillasyster?” Låt barnet svara i telefon, hämta saker i mataffären, hjälpa dig låsa bilen, sköta låneapparaten själv på biblioteket osv.

– Lär barnet nya färdigheter. Smöra smörgåsen, sätta på dvd-spelaren, skicka sms till morfar, baka en sockerkaka. Här kan det också vara värt att fråga barnet: ”Finns det något du inte kan som du skulle vilja lära dig?” Man kan få de mest underbara svar. Tänk på att ta dem på allvar! Vill barnet lära sig flyga till månen får ni bryta ner det i genomförbara steg där första steget kanske innebär att ni går till biblioteket och lånar en bok om astronauter. Vill barnet lära sig göra frivolter kanske ni börjar med kullerbyttor?

Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 188 Kommentarer

Jag vill ha glass! Varför får jag ingen glass!?

Haveri i affären. Alla föräldrar (och barn) har varit med om det. Det inträffar vanligen framför leksakshyllan, godisdisken eller glassfrysen och följer oftast samma logik:

gråtande pojkeBarn: Pappa, kan inte vi köpa glass?
Förälder: Nej, det blir ingen glass idag!
Barn: Varför inte deeeet?!
Förälder: För att du har redan ätit tre glassar den här veckan.
Barn: Men pappa, jag vill!!!
Förälder: Det tror jag säkert att du vill, men det blir ingen glass. Sluta tjata nu!
Barn: Men pappaaaaa!!!!!!!!

Hur gör man för att undvika att barnen bryter ihop för att de inte får glass/godis/leksaker? Den frågan har jag fått många gånger på föreläsningar och kurser. Jag brukar svara att jag tycker att frågan är felställd. Jag tror nämligen inte att barnen bryter ihop för att de inte får glass. Barnen bryter ihop för att de inte känner sig förstådda! När ett barn ligger och skriker vid glassfrysen är det inte primärt för att hon vill ha glass. Det hon vill är att hennes pappa förstår att hon vill ha glass.

Frågan blir då hur man förmedlar den här förståelsen till sitt barn?

– Pappa, kan vi inte köpa glass?
– Nej, det kan vi inte min lilla glassälskare.
– Varför inte det?
– För att jag är mån om att du äter nyttigt. Fast du skulle gärna vilja äta glass och godsaker varje dag, eller hur?
– Ja, det skulle jag! Jag vill ha glass!
– Jag vet… Vilken är din allra godaste glass?
– Top Hat! Och Sandwich och Piggelin…
– Mm, Piggelin gillar jag också! Och Magnum med vit choklad. Tycker du om den?
(… Föräldern och barnet fortsätter prata om glass: vilka de gillar och ogillar, vilken de vill testa nästa gång osv.)

Det här barnet kommer med största sannolikhet inte att bryta ihop när pappan en stund senare passerar glassfrysen utan att köpa något. Hon känner sig förstådd, respekterad och tagen på allvar. Men när pappan bara säger nej, utan att bekräfta hennes känsla och visa att den är okej, upplever barnet det som att pappan struntar i hennes känslor och till och med som att han struntar i henne. Det väcker ilska och besvikelse hos barnet och en längtan att förmedla att hon visst är viktig och vill bli tagen på allvar. Den som lyssnar uppmärksamt mellan raderna när barnet förtvivlat skriker efter glass hör just det: ”Ta mig på allvar!”

Barn vet nästan alltid vad de vill, men inte alltid vad de mår bäst av och behöver. Därför varken kan eller bör barnen få sin vilja fram i alla sammanhang. Däremot skulle jag gärna se att vi vuxna lade oss vinn om att (i likhet med pappan i exemplet) låta barnen ”få sin känsla fram”!

Föräldrakurs? Läs mer här –>

Läs mer 2 Kommentarer