Poster taggade ‘uppmuntran’

Längtan efter delad glädje

Rosé och grillat på landet!
Fotografiska museet med finaste Annika.
En underbar dag i kantarellskogen!

Statusraderna på Facebook är fyllda av tillrop som dessa. ”Meningslöst dravel från folk som har för mycket tid och för lite verkliga vänner”, tycker en del. ”Den nya tidens skryt”, säger andra.

Det är möjligt att det finns viss sanning i båda dessa analyser. Jag vet inte. Det jag vet är att när jag skriver en status som denna är det av en helt annan anledning. Jag är glad. Jag njuter. Jag firar. Det jag skriver är en inbjudan: ”Se mitt firande och dela det gärna med mig!” Det finns en längtan i mig att dela glädjen över det som livet erbjuder med andra människor.

Kan du känna igen denna längtan? För dig kanske den inte tar sig uttryck på Facebook. Du kanske märker den genom en förbiflygande tanke när du upplever något härligt: ”det här vill jag berätta för mamma när jag kommer hem” eller ”åh, om bara min partner var här så vi fick uppleva det här underbara tillsammans”.

Jag tror att det är samma längtan efter delad glädje som barnen upplever när de ropar från toppen av rutschkanan eller mitten av bassängen: ”Titta på mig!”. Jag tror också att den döljer sig bakom uttalanden som ”jag har gjort en ny pärlplatta” och ”jag hade alla rätt på matteprovet”. Deras tillrop är en inbjudan – ”gläds tillsammans med mig!”

Häromdagen skrev jag en ”glädjestatus” på Facebook: ”Njuter av kaffe och sommarens sista solstrålar på altanen”. Bland alla gilla-markeringar och tillrop av typen ”vad härligt det låter!” och ”underbart med sol” fanns ett svar som stack ut. En av mina vänner hade skrivit: ”Vad duktig du är!”. Jag blev förvånad och förvirrad. På vilket sätt är det duktigt att dricka kaffe!? Jag upplevde att jag blev missförstådd. Jag ville dela glädje och fick en bedömning tillbaka! Lite besvikelse gjorde sig också påmind. Vad gav henne rätten att värdera min glädje och njutning!?

Upplevelsen fick mig att återigen fundera över hur det är för barnen att gång på gång bli bedömda och värderade – när allt de förmodligen vill är att dela sin glädje.  

– Titta på mig när jag åker rutschkana!
– Vad duktig du är!

– Jag har gjort en ny pärlplatta.
– Vilken fin!

– Jag hade alla rätt på matteprovet.
– Bra gjort!

Förvåning? Förvirring? Besvikelse? Vad upplever barnet? Hur lång tid tar det att vänja sig vid att bli missförstådd?

Vill du läsa mer om vad man kan säga istället för uttala sig värderande om barnen? Läs mina övriga blogginlägg i kategorin ”Duktig” –>. (Scrolla ner och läs dem nerifrån och upp så får du dem i rätt ordning.)

 

Läs mer 23 Kommentarer

Gör det inte så attans svårt för barnen!

Empati, hänsyn, omtanke – egenskaper de allra flesta föräldrar vill ge sitt barn. Vi vill att barnet skall ha förmåga att förstå vad andra människor behöver och vilja ta hänsyn till det. Vi vill att hon skall förstå att det blir enklare för oss om alla hjälps åt hemma och därför vilja duka av sin egen tallrik och plocka upp sina leksaker från vardagsrumsgolvet. Vi vill att hon skall inse hur viktigt det är för oss att komma i tid till jobbet på morgonen och därför klä på sig och komma när vi ber om det.

Om vi nu så gärna vill att barnet skall förstå och ta hänsyn till våra, och andra människors, behov underlättar det förstås för henne om vi berättar vad vi har för behov! Ett sätt att göra det är att uppmärksamma när hon gör något som bidrar till andra människors behov. Att visa uppskattning helt enkelt.

– Det är jag jättebra på att göra! Jag talar alltid om för mina barn hur duktiga dom är när dom dukar av själva och klär på sig på morgonen!

Den här reaktionen är ganska vanlig när jag pratar om det här med föräldrar jag möter. I kölvattnet av ”kbt-hypen” och den positiva psykologin har många föräldrar anammat idén om ”positiv förstärkning”. Tanken är att om barnet får positiv uppmärksamhet när hon gör bra saker kommer hon att fortsätta göra bra saker. Därför översköljs många barn idag med tillrop från sina välmenande föräldrar:

– Vad bra att du dukade av din tallrik!
– Vad duktig du var som klädde på dig!
– Vad fint att du borstar dina tänder!
– Du är allt bra duktig du som stänger av tv:n när jag säger till!

Det finns ett stort problem med den här typen av uppskattning: den lämnar barnet i total okunnighet om vad det är i hennes beteende som är bra eller duktigt! Vad var det som var bra med att hon dukade av sin tallrik? Att hon kom ihåg att göra det? Att hon klarade av att balansera tallriken, glaset och besticken hela vägen till diskbänken? Att hon bidrog till att förenkla arbetet för någon annan? Och vad var det som var duktigt med att hon klädde på sig? Att hon kom ihåg att sätta en strumpa på varje fot? Att hon klarade av det krångliga blixtlåset? Eller att det underlättade för mamma att hinna i tid till arbetet?

Tänk om föräldern istället säger:

– Tack för att du dukade av din tallrik. Jag trivs när det är ordning i köket.
– Tack för att du klädde på dig så snabbt. Nu kommer jag i tid till jobbet och det är viktigt för mig att göra det.

Då blir det oändligt mycket tydligare för barnet vilka behov som föräldrarna har och på vilka sätt som hon kan bidra till dem. ”Aha, pappa gillar ordning!” och ”det är viktigt för mamma att komma i tid till jobbet”. Baserat på tydlig uppskattningen kan barnet själva komma på andra saker hon kan göra för att bidra till sina föräldrar och andra människor (dvs. ta hänsyn, vara omtänksam, visa empati – vad man nu väljer att kalla det). Hon kan städa undan sina leksaker och plocka upp sina kläder från golvet. Hon kan stänga av tv:n när mamma säger till och skynda på sina steg. Men om föräldern bara säger ”vad bra att du dukade av din tallrik och vad duktig du var som klädde på dig”? Ja, det säger sig självt att det är svårt för barnet att veta vad mer hon kan göra för att bidra eftersom det troligen är ganska otydligt för henne vad det är hon bidrar till.

Vill du att ditt barn skall förstå vad du behöver och ta hänsyn till det? Gör det inte så attans svårt för henne! Göm inte dina behov bakom etiketter som ”bra” och ”duktig”. Berätta helt enkelt vad du behöver, uppskattar, gillar och värdesätter och på vilket sätt hon bidrar till det.

– Tack för att du kom med en gång när jag ropade att maten var klar. Jag gillar när vi äter tillsammans!
– Tack för att du såg dig för innan du gick över gatan. Jag känner mig trygg när jag vet att du gör det.
– Jag hörde att du tackade farmor för maten. Jag blev glad för jag gillar verkligen när man visar sin uppskattning gentemot andra människor.

——–

Gillar du texten? Jag uppskattar massor om du vill dela den vidare så att fler vuxna kan inspireras!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Följ mig på Facebook –>

Läs mer 17 Kommentarer

Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för dina barn?

Föreställ dig följande. Det närmar sig slutet av simskoleterminen och märkestagning. Dina två barn är glada och förväntansfulla och pratar i bilen på väg dit om vilka märken de skall ta.

Efteråt är glädjen mer ojämnt fördelad. Dottern har lyckats ta två märken. Sonen inga. Snacka om föräldrautmaning…

Vad händer om du berömmer dottern!? ”Vad duktig du är! Vad bra du kan! Vad du kämpade fint!” Även om du förstås inte säger det är risken uppenbar att sonen ändå drar slutsatsen att det betyder att han är dålig och inte kämpade tillräckligt. Därför behöver du samtidigt göra ditt bästa för att släta över just det outtalade budskapet: ”Man är bra på olika saker älskling. Du skall se att du klarar det nästa gång. Din syster har ju inte missat lika många lektioner som du så det är klart att det var enklare för henne.”

Alternativet, att inte uppmärksamma dotterns nya simmärken, är inte heller speciellt tilltalande. Inte skall väl hon behöva hålla inne med sin glädje bara för att hennes bror är ledsen?!

Det här är ett tydligt exempel på en situation när det underlättar för alla inblandade – både barn och föräldrar – om föräldrarna intresserar sig för barnens upplevelser, istället för att recensera dem (jag har skrivit mer om det här och här).

Om föräldern gör det kanske följande samtal utspelar sig med dottern:

– Men kolla, du tog två märken!
– Ja! Jag tog både Baddaren och Doppingen!
– Jag ser! Hur känns det?
– Jättekul. Jag känner mig stolt.
– Mm, det är en härlig känsla när man klarar något som man vill klara, eller hur?
– Ja.

Hade dottern varit lyckligare om föräldern istället hade utropat att hon var duktig? Hade hon känt sig mer värdefull? Jag tvivlar på det. Inte heller behöver dottern nu ägna tid åt att fundera över vad föräldern skulle tycka om hon inte tar några märken nästa gång. Om det händer skulle det ju bara bli ytterligare en erfarenhet att tillsammans reflektera kring.

Ordbytet med den besvikne sonen kanske skulle låta ungefär så här:

– Jag hatar simskolan! Jag vill aldrig gå hit igen.
– Du hade verkligen velat ta ett märke va?
– Ja! Du får faktiskt ge mig en glass när vi kommer hem så jag blir lite glad igen!
– Jag gissar att du känner dig rätt ledsen just nu och vill ha något att vara glad för?
– Ja. (Gråt)
– Jag hajjar. Det är riktigt trist när man inte klarar något som man verkligen, verkligen vill klara, eller hur?
– Ja.
– Mm, jag vet älskling…

Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för dina barn?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Läs mer 3 Kommentarer

Bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ

Om du läste mitt förra inlägg tänkte du kanske att ”ja, ja, det var ju en del tänkvärt i det. Men lite hårddraget var det väl ändå? Barnen behöver väl få höra att de är duktiga, åtminstone ibland?!”

Jag tror också att barn behöver få höra att de är duktiga – om de blir bedömda. Om man blir bedömd av andra är det utan tvekan skönt att få en positiv bedömning då och då.

Men varför skall vi vuxna över huvud taget bedöma barnens prestationer? Barnen ritar för att det gillar att vara kreativa. De klättrar i träd och cyklar för att de behöver utmaning och rörelse. De lär sig att klä på sig för att de har en längtan att klara sig själva. Helt naturligt gläds de när de lyckas och sörjer när de misslyckas.

Genom att ständigt bedöma barnens prestationer blir de så småningom beroende av beröm som bekräftelse och därför frågar de också efter det: ”visst var jag duktig som lärde mig cykla idag mamma?” Men helt ärligt så tror jag att det skulle vara mycket mera vilsamt för dem om vi bara delade deras känslor – gladdes med dem när de var glada och sörjde med dem när de var ledsna – för bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ bedömning. Den lilla flickan som lär sig att cykla och får höra att hon är ”duktig” vet också precis vad hon är när hon kör i diket dagen därpå! Även om hennes föräldrar förstås inte säger det till henne så drar hon slutsatsen själv. Var hon duktig igår måste det ju betyda att hon är dålig idag.

Jag tror att den lilla flickan som lär sig cykla egentligen skulle gilla mer om hennes föräldrar deltog i hennes firande och intresserade sig för hennes upplevelse – istället för att recensera den: ”Grattis! Du cyklade själv älskling! Vad tänkte du när du märkte det!?” Nästa dag när hon kör i diket blir det bara ytterligare en upplevelse att dela: ”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”

—–

Snart skall jag skriva om uppskattning när barnen gör saker som bidrar till andra människor (dukar av sin tallrik, städar undan sina grejer, klär på sig själva osv). Hoppas du vill komma tillbaka hit och läsa om det!

Du har väl inte missat att jag har en sida på facebook? Följ mig där –>

Läs mer 5 Kommentarer

Därför säger jag inte till mina barn att dom är duktiga

– Vad duktig du är som kan cykla utan stödhjul! 
– Vilken fin teckning du har ritat! 
– Vad bra du är på att simma!

Det här är exempel på saker jag undviker att säga till mina barn. Jag använder inte ordet ”duktig” om mina barn. Jag säger inte heller att det de gör är ”bra”, ”rätt” eller ”fint”. Jag undviker helt enkelt att göra bedömningar av mina barns prestationer. Jag tror nämligen inte att det bidrar till dem att jag gör det. Tvärtom.

För att förklara vill jag gärna börja med att dela min bild av människan med dig. Jag tänker mig människan som en rysk docka. Längst in finns en solid kärna. Jag kallar henne för en ”human being”. Hon rymmer människans värderingar, tankar och känslor. Här finns också hennes lust, längtan och drömmar. Denna ”human being” omges många gånger av ett skal: en ”human doing”. Här framhåller människan sina prestationer. Detta skal omges inte sällan av ytterligare ett skal. Jag kallar det för ”human having”. Här visar vi upp våra yttre attribut, det vi äger och har.

När jag gör en bedömning av mina barns prestationer – säger att de är duktiga, gör bra eller fint – betyder det samtidigt att jag ser och möter dem som ”human doings”. Jag ser inte till kärnan i dem utan fokuserar på ett skal. Jag är orolig för vad som händer i kärnan om detta upprepas alltför många gånger. Jag ser en risk att kärnan i ett barn som ofta blir sett utifrån sina prestationer så småningom urholkas. Barnet förvandlas från en ”human being” till en ”human doing” och börjar tro att hon är sina prestationer.

För en person som tror att hon är sina prestationer är tanken på att misslyckas förstås mycket oroväckande eftersom hon misstänker att det också betyder att hon är misslyckad och värdelös som människa. Drivkraften att prestera blir därför mycket stor, men priset är också högt. Jag är orolig för att de barn som ofta blir sedda utifrån vad de presterar så småningom kommer att återfinnas i den redan alltför omfattande statistiken över utbrända människor i vårt samhälle.

Jag vill att alla barn skall veta att de är värdefulla precis som de är. Oavsett vad de presterar. Därför vill jag uppmana alla vuxna: Titta mindre på vad barnen gör och mer på vad de är! Ge näring åt kärnan i barnet. Ta dig tid att intressera dig för barnets tankar och känslor kring sin prestation – istället för att bedöma den. Om barnet kommer och visar sin teckning kan du säga:

– Nämen oj, har du gjort en teckning till!? Du gillar verkligen att rita, eller hur? Kom och sätt dig här och berätta om din teckning!

Och så när du tittar på teckningen: intressera dig för den, istället för att bedöma den.

– Vart är bilen på väg?
– Jag ser att det regnar på den här pojken. Vad tror du att han tycker om det?

Och om barnet ropar från toppen av trädet ”titta på mig, jag har klättrat hit upp!” kan du svara:

– Berätta för mig vad du ser där uppifrån!

Vill du att ditt barn skall veta att hon duger som hon är? Intressera dig för hennes upplevelser, istället för att recensera dem!

Men, undrar du kanske, behöver inte barnen få höra att de är duktiga, åtminstone ibland?! Den frågan reflekterar jag kring i  det här inlägget –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för dina barn?
Ser du den öppna dörren?
Gör det inte så attans svårt för barnen!
Längtan efter delad glädje
Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!
Så berömmer du ditt barn rätt! Om forskningsresultat, förenkling och förförelse
Kära föräldrar, sätt inte betyg på betygen!

Följ mig gärna på Facebook –>

Läs mer 58 Kommentarer