Är det tydligt vad du vill?

Jag ägnade gårdagen åt att förbereda en workshop med ledare i Lidingö Gymnastikskola. Jag tänkte att vi, bland annat, skall prata om hur man ger barnen tydliga instruktioner och uttrycker önskemål till dem.

Det kan kanske verka simpelt, men är i själva verket rätt klurigt. Under eftermiddagen och kvällen igår observerade jag mig själv. Vid upprepade tillfällen kom jag på mig med att uttrycka väldigt diffusa och oklara önskemål till mina barn:

”Skärp dig!” Vad jag egentligen ville att sonen skulle göra är något oklart, även för mig.
”Jag vill att ni städar!” Jaha! Vad? Hur? När?
”Lyssna på mig nu!” Det jag i själva verket menade var: ”Stå stilla, var tyst och titta på mig när jag pratar. Därefter vill jag att du gör exakt som jag sa!” Men det låter ju liksom inget vidare att säga det sådär rakt ut…

Inte nog med att jag uttryckte otydliga och ibland direkt omöjliga önskemål. Jag hörde dessutom mig själv uttala ”icke-önskemål”. I stället för att tala om vad jag ville så talade jag om vad jag inte ville. Det är svårt att få som man vill om man berättar vad man inte vill.

”Slå inte din syster!” Nej, bitande, tjuvnyp och strypgrepp är heller inte accepterat – tänkte inte på det…
”Sluta sjunga är du snäll.” Nej, jag menade inte för alltid förstås! Och skrika är inte heller okej.

 Vi vill att barnen skall göra det vi ber dem om – men vad ber vi dem om egentligen?

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
1 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Linda
Linda
13 years ago

””Lyssna på mig nu!” Det jag i själva verket menade var: ”Stå stilla, var tyst och titta på mig när jag pratar. Därefter vill jag att du gör exakt som jag sa!” Men det låter ju liksom inget vidare att säga det sådär rakt ut…”

Det där är lite intressant… ibland eller kanske tom rätt ofta när jag bestämmer mig för att verkligen säga det jag menar istället för att vara sådär diffus så inser jag att mitt önskemål inte låter så himla trevligt… I förrgår på ett möte när jag fick ta med mig barnen pga avsaknad av hemmavarande pappa så uppkom ungefär samma scenario, fast jag var sådär väldigt tydlig istället och sa rakt ut till mina grabbar att nu har jag ett viktigt möte och jag vill att ni sitter stilla och är tysta så att jag kan hänga med på vad som sägs. Tydligheten var det inget fel på men det kändes sådär att säga… är det ovanan att vara ärlig och tydlig som gör det obekvämt mån tro?

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: