En liten belöning är väl aldrig fel?!

När min dotter var sex år följde jag med henne till en logoped. Det var några ljud som, enligt hennes egen utsago, ”gömde sig i munnen” och med spänd förväntan gick hon dit för att se om logopeden kunde hjälpa henne att hitta de där bråkiga ljuden. Besöket avslutades med att dottern fick välja ett bokmärke ur logopedens stora låda. När vi kom ut i kapprummet tittade dottern fundersamt på sitt bokmärke och sa:DSC_0113

– Jag undrar varför jag fick det här bokmärket egentligen?
– Ja, det kan man undra. Vad tror du?
– Jag tror att hon gav det till mig för att det skulle vara roligt för mig här. Men det var ju helt onödigt. Jag är ju glad för att hon lär mig att prata!

Jag blir ibland orolig när jag ser hur vuxna använder sig av mutor och belöningar i sina relationer med barnen eftersom jag tror att barnens egen inre motivation därmed riskerar att släckas ut. Jag läste nyligen boken Kommunicera med tillit av Justine Mol. Hon berättar en historia som illustrerar min oro:

En gammal man utsattes varje dag för okvädningsord av en grupp tioåringar som gick förbi hans hus på väg hem från skolan. Efter att för femtioelfte gången ha fått höra hur korkad, ful och skallig han var fick han en idé. Följande dag gick han och mötte dem och meddelade att alla som kom förbi nästa dag och förolämpade honom skulle få en dollar var. Förundrade och upphetsade kom de förbi dagen efter och skrek mer frenetiskt än någonsin. Mannen gav dem en dollar var. ”Om ni kommer förbi imorgon igen skall ni få 50 cent var”, sa han. Visst, de tycke fortfarande att det var värt det och nästa dag hördes återigen högljutt gapande utanför hans dörr. Precis som han lovat betalade mannen men sa: ”Det här börjar bli lite dyrt. Om ni kommer tillbaka imorgon igen får ni tio cent.” Barnen tittade på varandra. ”Tio cent? Jag tänker inte göra det för tio cent.” De kom aldrig tillbaka igen.

Genom att ge barnen en yttre motivation att göra det som de gillade att göra lyckades den gamle mannen släcka deras inre motivation. När belöningarna upphörde fann barnen inte längre någon glädje i att göra det som de tidigare hade ägnat sig åt med liv och lust. Min oro är att det här är precis vad föräldrar och andra vuxna (lärare, förskolepedagoger, logopeder osv) gör när de belönar barnen. Jag ser en risk att man med löften om guldstjärnor, glaskulor, klistermärken, bokmärken och tatueringar släcker barnens naturliga intresse för just de saker som man egentligen vill stimulera intresset för!

Läs gärna mer om min kritik mot att använda mutor och belöningar i fostran av barnen här:

Därför är jag kritisk mot belöningssystem för barn
Tjat hot och mutor fungerar! Eller?
Belöna rätt beteende eller förstå vad barnet behöver?

 

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
20 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Karin
Karin
13 years ago

Hej!
Är så glad att jag hittat din blogg och ännu gladare av att läsa dina fina inlägg. Håller helt med i din inställning om mutor och belöningar. Har läst boken du refererar till och även ”Punished by rewards” av Alfie Kohn – ibland behöver man vara påläst för att motivera sina val.

Catharina
Catharina
13 years ago

Hej!

Jag gillar din blogg jättemycket och känner verkligen att jag hittat nån som tänker som jag. Jag kommer att fortsätta läsa din blogg och ser fram emot nya inlägg 🙂

Jag är dock väldigt ambivalent vad gäller belöningssystem. Jag gillar dem inte heller, håller med om att man ändrar sitt beteende pga fel anledningar. Jag har dock två barn som har lite problem med impulsivitet/överaktivitet (6 och 13 år), samt ett av dem också med uppmärksamhet (13-åringen). Vartän jag läser råd om hur vi hantera detta, så handlar det jättemycket om belöningssystem och att förstärka bra beteende. Den inre ”motivationen” fungerar ju hos dessa barn inte riktigt som hos andra. Min 13-åring och jag pratade förra veckan om hur vi kan göra för att hon ska vilja sköta sina läxor bättre. Och hennes förslag var att hon ville ha ett belöningssystem, för att ”vända på trenden”. Där hon kan samla guldstjärnor när hon har läst sina läxor bra och sedan byta ut dem mot kanske en ny tröja 🙂

Hur tänker du om detta?

Jesper Thörn
11 years ago

Att din dotters förslag nu också går ut på att införa ett belöningssystem vittnar om att glädjen i att göra läxor eller värdet i att lära sig saker inte räcker.

Har du frågat dig värdet i att göra läxor som inte ditt barn har lust till att läsa?
Har du frågat dig om läxor idag fyller någon funktion överhuvudtaget?
(Läxor kan tilläggas infördes för att barn förr endast gick varannan dag i skolan och att de dessutom hade en funktion att lära föräldrarna läsa och skriva)

Det är tyvärr dessutom så att skolan gjort sitt yttersta för att döda barns lust till lärande genom att, först misstro barnen genom att tro att barn är ovilliga att lära sig nya saker. Sedan infört straff och belöning för att barnen skall anpassa sig, i stället för att reformera sitt eget och skolans system så att barn helt utifrån sig själva i frihet och autonomi lär sig av det läraren ställer fram.

Att det nu och långt tillbaka rådande skolsystemet och samhället i stort premierar barn som anpassar sig är övertydligt. Tysta och lydiga barn framför högljudda och levande barn. Men så kommer också tomhet, meningslöshet och utbrändhet som ett brev på posten.

Nej Catharina, värdet av en ny tröja kommer aldrig väga upp värdet i att utifrån autonomi vilja lära sig av livet.

Helen Olsson
11 years ago

Jesper förklara ordet autonomi….

Rickard
Rickard
10 years ago

@Helen Olsson: Helen, tillåt mig: autonomi – ”självbestämmande”.

Karin
Karin
10 years ago

När jag var barn och gick till tandläkaren fick man välja en leksak eller ett klistermärke i en låda efter besöket. Som jag kommer ihåg dessa besök såg jag alltid fram emot att få titta i denna låda och välja vad jag ville ha. Jag tror inte ens att jag kopplade samman presenten med att vara ”duktig” eller att ”ha presterat”. Det var bara något som a l l a barn fick hos tandläkaren, på samma sätt som man ibland utan anledning fick en present av en faster när hon kom på besök (utan att man hade födelsedag). Det gjorde helt klart tandläkarbesöket roligare!

Madeleine
Madeleine
10 years ago

Jag har på allvar börjat förstå detta, och jobbar nu aktivt för ett annat kommunikationssätt än tidigare med min dotter. Jag ställer många frågor till henne istället för att servera mina åsikter, och pausar mig själv i tjatet.Det är inte så lätt och jag faller igenom emellanåt, men vilken sagolik skillnad det är på stämningen hemma! Min dotter är så klok att hon oftast har en bra idé själv om vad hon behöver, märker jag…
Så vill jag hålla med Jesper i allt han skriver! Min dotter tycker att skolan är ett straff, ett fängelse. Hon finner ingen glädje i undervisningen, hon förstår inte poängen med något av det som läroplanen säger. Hon känner bara stress och oro. Hon är som sagt mycket klok och har lätt för att lära, men hur kan man förvänta sig att en 13-åring år 2013 ska känna motivation att lära sig om Engelbrekt, genom att läsa en tråkig text i en gammal bok och sen ha prov? Dessvärre ser ju skolsystemet ut som det gör och tyvärr kommer även hennes generation ställas inför samma krav som vi när de ska ut i arbetslivet- ingen utbildning – inget jobb. Så jag vet inte riktigt vad jag ska förmedla till henne, faktiskt…Vad jag helst säkert vet, är att jag inte kan använda mig av belöningar för att hon ska göra sina läxor, det finns ingenting som är så värdefullt att hon kommer att tycka att det är roligt och viktigt att vara i skolan. Det är helt enkelt två olika saker, yttre belöning och inre motivation.

Sofia
Sofia
10 years ago

Plötslig slog en lite lätt tragisk sak mig…

När jag var liten fick man en klubba efter att ha varit hos frisören, det var väldigt tydligt att den där klubban fick man när man varit duktig. Jag var skitnervös varje gång jag var hos frisören, satt blickstilla och undrade ändå om jag varit tillräckligt duktig för att få den där klubban. Sjukt!

Rebecka
Rebecka
10 years ago

Jag minns inte att jag fick belöningar men jag minns ett särskilt tillfälle. Cirkusen hade kommit och alla mina kompisar skulle gå. Mamma och pappa sa att eftersom det var på kvällen och de inte kunde gå själva fick jag gå om någon kompis förälder följde med. Vi var runt 10-12 år och de flesta fick gå själva utan vuxen så jag ljög och sa till mina föräldrar att jag skulle gå med en kompis och hennes mamma. De ringde till min mammas kompis en stund innan vi skulle gå och min lögn uppdagades… Som jag grät! Dels för att jag inte fick gå på cirkusen men mest för att jag skämde så! Jag kommer inte ihåg om mina föräldrar var arga på mig men de poppade popcorn till mig och vi satt alla och myste och och åt på mitt golv, en ”belöning” jag aldrig kommer att glömma!

Karina
Karina
10 years ago

Hej!

Jag har jobbat som pedagog inom särskolan inriktning autism i många år. Där jobbas det konstant med belöning och jag undrar om även dessa barn kan lära sig att hitta en inre motivation? Är det någon som provat och fått goda resultat så tar jag gärna del av de. Även inom grundskolan finns ”Kometprojektet” som även det baseras på belöning, detta används främst för barn med impulsivitet / uppmärksamhetsproblematik. Jag har vänt mig emot det vid ett flertal tillfällen och då fått till svar att det är väl bättre än bestraffning… Jag ska dela denna blogg med mina fd kollegor så kanske de kan få bra tips på hur de kan göra istället för att dela ut guldstjärnor:)
Tack för alla givande inlägg och tack Jocke för att du driver denna blogg!

Pippigull
Reply to  Karina
10 years ago

Gunilla Gerland har skrivit två ”anteckningar” på FB om belöningar inom autism/Asperger.

Vet ej om det funkar att länka till dem så här men provar (annars kan jag skicka dig texterna)

http://www.facebook.com/notes/gunilla-gerland/bel%C3%B6ningssystem/258728437495654

http://www.facebook.com/notes/gunilla-gerland/teckenekonomi-problem-med-b%C3%A5de-valutan-och-systemet/326808607354303

Karina
Karina
10 years ago

Jag klev in på fel blogg! Men den här är suverän så tack Petra för att du driver denna blogg, inte Jocke.
Sorry!

Pippigull
10 years ago

Jag håller med inlägget men har ändå några fall där jag använder belöningar….

1 – min son var blöjfri dag och natt utom när han skulle bajsa. Efter ett år ca märkte jag att han egentligen var mogen för att sluta men hängde kvar i beteendet. Så då ritade vi 6 rutor, och efter att ha bajsat 6 ggr på toa skulle vi köpa lego. Och sedan dess – när han fattat att han vågade använda toan – har han aldrig frågat om en blöja.

2 – kåvepenin – å så äckligt. Där kryssade vi oss fram till två belöningar – en efter 5 dagar (15 doser) och en till efter de sista 15 doserna. Så vi iallafall kunde få i oss medicinen…

TAck Petra för braiga bloggen (som tycker som jag oftast instinktivt tycker men som jag inte kan formulera)

Anna
Anna
10 years ago

Det är väl som med det mesta att ibland kan det vara bra ibland inte. Att göra det så svart-vitt ger mig lite klåda… Jag har både goda och mindre bra erfarenheter av att använda belöningar för vissa grejor. För båda mina barn har det varit en bra förstärkning i att lära sig vissa beteenden/saker_tillsammans_ med mycket snack och diskussion kring det hela. Den där lilla grejen som tippar över det och får en att börja med något, som sedan visar sig vara rätt bra och går av bara farten.

Mindre bra var det när klassen i skolan samlade glaskulor för att få göra något roligt… alla är inte lika ”välartade”…

Jag tycker att man gör det lite väl lätt för sig att döma ut det rakt av.

Lisa
Lisa
10 years ago

Oj, vad mycket spännande diskussioner det finns på den här bloggen! Jag tycker att belöningssystem kan fungera för vissa enkla saker. Och mina bonusungar ÄLSKADE sitt system med stjärnor som vi körde en period när de matvägrade. De fick inte stjärnor för att göra självklara saker (uppförande, att äta överhuvudtaget) men de fick stjärnor för att våga prova ny mat. När de fått hundra stjärnor fick de ett nytt spel till sin dator. Vi körde med stjärnor i ett halvt år för att komma ur en jobbig situation. Efter två månader var det frid och fröjd runt matbordet. Stjärnorna kombinerades med att vi helt slutade att tjata om mat, slutade bli provocerade av deras protester och gav dem mycket mer frihet att välja själva vad de åt och de fick vara med och planera maten. I deras andra familj var det bråk runt matbordet varje kväll i flera år, de vägrade att äta mat de åt hos oss. (jag försöker inte vara självgod, deras mamma är fantastisk och bra på saker vi är dåliga på, så vi kompletterar varandra) Efter ett tag glömdes stjärnorna bort, de slutade matvägra och älskade att testa ny mat. Men de pratar fortfarande om hur kul det var.

Nu, flera år senare, ville en av dem ärva min iPad när jag köpte en ny. Då fick han välja mellan att få den i födelsedagspresent eller göra lite ”extragrejor” hemma. Han valde att göra lite extragrejor hemma och tyckte att det var jättekul och kände sig vuxen. Och hans syskon var nöjda med arrangemanget. De ville inte ha iPaden, men är noga med att saker ska vara rättvisa.

Så för att summera mina erfarenheter/åsikter: Ett belöningssystem kan användas i en kort period som en del av att man gör andra förändringar också. Det vi gjorde för att få våra kaotiska middagar att bli ljuvliga stunder handlade förvisso om beteendeterapi. Men det handlade ju om att det var främst vi vuxna som skulle ändra vårt beteende. Själv vill jag ju både ha yttre och inre motivation på mitt jobb och hemma. Jag vill både ha lön och göra något meningsfullt och prestera bra.

Rickard
Rickard
10 years ago

Pröva att applicera det här tänkandet på hela samhället. Arbetslinjen, tanken att det ska löna sig att arbeta, jobb-skatteavdragen, pressen på de arbetslösa… Är det en relevant parallell? Vad gör det med arbetsglädjen?

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: