Låt ungarna ha sina reaktioner i fred!

– Alla i min klass har en mobiltelefon! Jag vill också ha en. Kan jag inte få det?
– Får jag åka in till stan själv?
– Snälla mamma, bara en glass till!

”Nej!”. Alla vuxna säger ”nej” till barn ibland. Somliga gör det ofta, andra mer sällan. En del säger nej till A, andra till B. Alla vuxna har olika gränser. Mer jag har lagt märke till något som tycks vara gemensamt för de flesta: sättet att säga nej på. Det har slagit mig att vuxna många gånger inte nöjer sig med att säga ”nej”. De tycks mig som att de också vill ”få sista ordet” i det meningsutbyte som följer på det nekande svaret.

Jag tar ett exempel för att det skall bli tydligare vad jag menar. Tänk dig att din dotter ber om en ny vinterjacka. Hon fick en förra säsongen och den passar fortfarande, men enligt dottern är den löjligt omodern och pinsamt ful. Du berättar att du inte är villig att köpa en ny jacka till henne och hon blir både ledsen och arg.

I den här typen av situationer tycker jag mig se att många föräldrar agerar som om de måste få barnet att ”förstå” beslutet. Därför radar de upp ett antal argument till stöd för sitt beslut.

”Ja men det förstår du väl att jag inte har någon lust att spendera tusen kronor på en ny jacka när du har en som är fortfarande passar? Dessutom var du själv med och valde den förra året. Det är faktiskt inget fel på den!”

Det är som att föräldern hoppas att barnet skall säga: ”Ok, jag hajjar. Du har förstås helt rätt mamma: Jag behöver ingen ny jacka. Det var dumt av mig att fråga.”

Det här tror jag blir väl mycket för barnet, som just i stunden är väldigt besviken: hon hade verkligen sett fram emot att komma till skolan i en ny cool jacka! När föräldern spär på sitt ”nej” med logiska argument tänker hon: ”Inte nog med att jag inte får en ny jacka, nu begär hon att jag skall vara glad och tacksam också!” Jag tror att barnet upplever att hon inte har rätt till sina egna känslor – sin besvikelse. Det får det henne att vilja ta strid med föräldern och bråket kommer snabbt igång:

– Du är så taskig! Jag får aldrig någonting!
– Hur kan du säga så!? Jag som köpte nya jeans till dig förra veckan! Är lite tacksamhet för mycket begärt!?
– Du fattar ju inte ett skit!

Mitt tips till föräldern i det här exemplet är att helt enkelt nöja sig med att säga: ”Nej, jag är inte villig att köpa någon ny jacka till dig. Jag har andra saker som jag hellre vill lägga mina pengar på just nu”. Utan att följa upp det med argument för beslutets rationalitet – och underförstått barnets irrationalitet.

Jag är medveten om att jag sticker ut hakan litegrann, men jag vill påstå att föräldrar många gånger förklarar för mycket för sina barn. Självklart har barnen rätt till en förklaring när de ber om en. Men när man förklarar för att få barnens gillande av sina beslut – för att barnen inte skall bli arga och besvikna – då tror jag faktiskt att man ber om för mycket av sina barn. Att de inte bara skall acceptera våra beslut och gränser, utan dessutom gilla dem – det är att be om mer än vad barnen förmår. Det är också att bjuda in till konflikt och maktkamp.

För ett tag sedan pratade jag med en mamma och pappa i en familj. De hade haft ett jättebråk med sin son kvällen innan. Sonen hade legat på soffan och bett sin pappa om en kopp varm choklad när han gick förbi.

– Pappa kan inte du göra en kopp choklad till mig?
– Nej, det vill jag inte.

Ungefär här hade samtalet kunnat vara avslutat om pappan bara passerat vidare istället för att stanna kvar och fika efter pojkens godkännande.

– Jag vet att du klarar av göra choklad själv. Det behöver inte jag göra åt dig. Det finns mjölk i kylen och kakao i skafferiet.
– Du gör aldrig någonting för mig!

Här lade sig mamman i samtalet:

– Hur kan du säga så till pappa!? Han som alltid brukar…

Så var familjebråket igång. Vad föräldrarna istället kunde ha gjort var att avstå från att bråka genom att helt enkelt gå därifrån. Pappan hade meddelat sitt beslut. Han ville inte göra varm choklad. Om sonen blev besviken över det så kunde han väl få vara besviken ifred?

Hur gör du? Låter du ditt barn ha sina känslor i fred eller försöker du prata bort hennes reaktioner?

_______________________________________________
Nyfiken på min bok?
Nu kan du köpa den hos Adlibris och Bokus .
______________________________________________________

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
39 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Ulricha
Ulricha
12 years ago

Åh, vilket bra inlägg! Det här ska jag ta till mig för jag är nog en av de föräldrar som gärna vill förklara ”för mycket”. Har tänkt på det själv många gånger. Jag hör hur jag själv maler på i all oändlighet i väntan på en positiv reaktion, en aha-reaktion hos mina barn. Den uteblir förstås och kvar blir bara sur irritation och fingrarna i öronen. De visar alltså väldigt tydligt att nu är det nog, nu vill jag inte höra mer, mamma. Nu vet jag att det faktiskt kan vara okej att inte förklara så mycket – skönt, tycker jag! TACK för alla bra inlägg och tänkvärda tankar.
/Ulricha

mariaklein
12 years ago

Solklar beskrivning. Jag tror att många föräldrar har svårt att se sina barn ledsna och besvikna därför kommer dessa förklaringar för att barnen ska ”slippa” dessa ”negativa” känslor. Föräldrar vill att barn alltid ska vara lyckliga. Men vad är lycklig? Jag tror det finns en fara i att tro att vi är lyckliga endast om vi är glada. Att vara ledsen och besviken är något fult fast det egentligen är en del i att vara lycklig. Vi behöver plats för alla våra känslor och vi behöver få uttrycka dem. Då kan vi känna lycka, vi finns och vi är ok. Ibland när barnet är ledsen och besviket spelar det ingen roll vad vi försöker med för barnet blir ändå inte glad. Just här och nu behöver de helt enkelt få vara ledsen och besviken.

Ett av mina barn nöjer sig inte med ett kort svar utan frågar om och om igen varför. Hon nöjer sig inte med det svar jag ger utan fortsätter. Hon vill helt enkelt att jag ska ändra mitt svar. Hon är precis som min äldre dotter fantastisk på att uttrycka sig och hittar lätt det ”ologiska” i mitt svar. Otroligt utmanande och lärorikt även om det är otroligt irriterande ;o)

Tonårsföräldrar kan ibland vara irriterade på sina tonåringar som gnäller. De har ju minsann tak över huvudet, mat, alla kläder, mobiltelefoner osv. De borde vara nöjda och tänka på de som har de sämre. Det finns ju en tid i tonåren när allt känns svårt och jobbigt. Låt de få känna så utan att vi föräldrar berättar hur bra de har det. Vi behöver våga se att de faktiskt mår dåligt och finnas där även när de mår så utan att lägga in värderingar i det.

Anna
12 years ago

Helt rätt, jag var ledsen igår och grät en stund över något som barnen inte hade med att göra, dom frågade givetvis varför jag grät – jo för att jag är ledsen svarade jag, men VARFÖR är du ledsen frågade dom igen – jag vill inte förklara varför jag är ledsen för det rör inte er, varför gråter ni ibland? – För att vi blir ledsna – Ja just det, vill ni alltid förklara varför ni är ledsna eller vet ni alltid varför? – Nej – Nej precis – Okej då får du vara ledsen ifred mamma, vill du ha en kram?

Kan man annat än älska dessa små kryp

gullgossensmamma
12 years ago

Oj jag kommer nog ibland med onödiga förklaringar och maler på – inte alltid men ibland.

tack för inlägget – ska ha det med mig vid nästa ”NEJ”-stund som nog inte är så långt borta om jag känner min 3-åring!

Andrea
12 years ago

Jag tror det kan vara för att man är van att prata med vuxna. Om jag ber min man om något och han säger nej förväntar jag mig ofta en förklaring, i alla falk ett ”jag hinner inte” eller ”jag vill göra klart det här”. På samma sätt vill jag förklara mig för mitt barn, för att han ska förstå varför och inte tycka jag är taskig som säger nej utan anledning.
Det här inlägget fick mig ju att se saken från ett annat håll. Tack!

gullgossensmamma
12 years ago

Fast nu tänker jag att det kanske är så att ”nej jag hinner inte” är ok men inte ”nej jag hinner inte för jag ska laga mat åt dig och sedan hänga upp dina blöta kläder som jag tvättat”…

eller? nej med en anledning utan uppsats med underförstått jag-gör-ju-allt-för-dig-var-tacksam? eller vad tror ni?

hrm jag vill nog ha plats för en liten – ”nej vi har inte råd” till jackan – utan långa skuldbeläggande du-valde-själv-osv…

Elin & Koira
12 years ago

Fast nu håller inte jag med riktigt. Visst, jag förstår vad du menar med att inte underbygga sitt nekande, men jag berättar alltid för barnen på jobbet varför jag säger nej till vissa saker. Nu har jag inga egna barn än, men jag gissar att jag kommer göra likadant med dem sedan.

Jag säger oftast ja till grejor de frågar om, även om jag anser att det kanske inte är det allra mest lämpliga just då. T.ex. en gång var det en flicka som var jättesugen på att använda flaskfärger när jag inte hade tid att hjälpa henne med att ta fram dem. Då sa jag åt henne att om hon fixar det själv osv. får hon gärna använda färgerna, men då ska det plockas bort efteråt osv.

Om jag däremot skulle sagt nej till det skulle jag ha sagt något i den här stilen;
”Tyvärr säger jag nej. Varför tror du att jag säger det?”. Då får jag barnet att tänka över vad mina argument är för att säga nej. Oftast förstår de och kanske replikerar med ”för att du måste ta fram dem åt mig” etc.

Visst, nu handlar det här om 6- och 7åringar som jag inte är mamma till. Det är ju fullt möjligt att det funkar olika sen när jag får egna barn – för även om jag är en viktig vuxen person för barnen på jobbet är det inte samma sak som förälder. Men jag tycker att mitt sätt att diskutera fungerar väldigt bra, och de vet som sagt att jag oftast säger ja – alltså blir de inte sådär jättebesvikna de gånger det kommer ett nej med ett bra argument!

Karro
Karro
12 years ago

Jag har längtat efter ett till inlägg och detta känns så träffande! Jag har bara en liten på 2 år men kan ändå falla i fällan att förklara varför det inte blir på det ena eller andra sättet. Som om hon skulle orka lyssna! 🙂 eller ens förstå. Tack för dina ord!

Det skulle vara oerhört intressant att läsa dina tankar om bemötande av mindre barn (säger jag eftersom jag har en 2-åring hemma ;-)) då det känns lätt att falla i fällan att använda för många ord och därmed riskera att tappa barnet innan det har en förmåga att ens ta in det som sägs. Skriv gärna ett inlägg om lite mindre barn, hur man kan bemöta deras känslor och hur man kan låta dem ha sina känslor utan att ”gå på” för mycket.

Peter
Peter
12 years ago

Jag håller nog med om att föräldrar är lite för mån om att få sista ordet, eftersom barnet troligtvis inte kommer nöja sig med förklaringen och fortsätta vara besviken/sur/ledsen. Det är ju så barn fungerar, men jag håller inte alls med om att du ska undvika att ge förklaringen. Det är ju så du lär ditt barn logik och hur man tänker rationellt. Även om barnet inte kommer köpa det, så kommer de definitivt ha lärt sig något, om inte omedvetet. Bara för att du inte stänger ner barnets reaktion, betyder inte att du ska sluta undervisa barn hur man tänker logiskt, vilket är en sjukt viktig lärdom du kan ge ditt barn.

josefin
josefin
Reply to  Peter
10 years ago

Håller med Peter. Tycker också det är viktigt att förklara och att de lär sej av det. Hade själv föräldrar som vars ord jag aldrig någonsin fick ifrågasätta. Ett nej var ett nej och det var aldrig någon förklaring till varför. Det gjorde mej arg och ledsen och jag kände mej som jag inte ens var värd den tid det skulle tagit att förklara. Jag tror att kommunikation aldrig kan vara fel. Sedan måste barnet också lära sej att förstå att jag som vuxen i slutändan tar beslutet men ett bra argument är lika mycket värt om det kommer ifrån ett barn som ifrån en vuxen och att alla har rätt till att göra sin röst hörd. Att barnet då visar uppfinningsrikedom, försöker klura ut lösningar att nå sitt mål och även lär sej det sociala spelet kan förstås kännas jobbigt för då måste du som förälder också anstränga dej lite mer men i slutändan tror jag att det utvecklar barnen och gör dem trygga.

Linda
12 years ago

Först vill jag säga att jag just hittar din blogg och är så glad, du sätter ord på så himla många av mina tankar och den röda tråden gör mig helt lyrisk!

Åh vad jag känner mig träffad av det här inlägget! Inte så mycket gentemot min dotter som bara är 7 månader ännu men desto mer gentemot min stackars sambo… Och jag vet ju hur det får honom att känna – trött, anklagad och fördummad av att jag måste förklara in i detalj varför jag inte tänker göra det eller följa med på det när han frågar. Jag riskerar att han blir rädd att frågar något och det blir det ju inte så bra kommunikation av i slutändan. Att riskera att bli fördummad av att man ställer en fråga är ingen rolig känsla, varken för vuxna eller barn.

Dessutom har jag märkt att barn ofta är totalt ointresserade och har redan börjat leka med nåt annat efter ett ”nej” så vad än som kommer efter det är ganska onödigt…

Och angående logik som nån skrev så tycker jag att det känns mer berättigat att börja förklara varför om det är något man brukar göra men för ovanlighetens skull inte gör den här gången. Men klart man har rätt att fråga om nån kan göra choklad åt en, det värsta som kan hända är väl (borde väl vara) att man får ett nej? 😉

Och till sist så känner jag att jag verkligen önskar att min dotter ska få säga nej utan att förklara sig och nån måste hon väl få lära sig det av? Pedagogiska och ickepedagogiska förklaringar kommer hon få så de står henne upp i halsen under sina 12 år i skola…

michaeleriksson
12 years ago

Mina egna praktiska erfarenheter av barnuppfostran är ytterst små. Jag har dock intrycket att det egentligen rekommenderas att man ska förklara ”varför” (inte bara diktatoriskt fatta beslut) med baktanken att barnen inte lär sig att blint följa auktoriteter utan att ha ett mer kritiskt, demokratiskt, eller dylikt tänkande. Principiellt vore detta också plausibelt, med förbehållet att förklaringen måste vara ärlig och faktiskt fungera—att förklara med avsikten att ha sista ordet eller att bara rationalisera missar poängen helt. En intressant sidoeffekt är att man som vuxen ibland måste tänka efter lite hårdare varför man gör eller inte gör någonting, vilket kan vara nyttig i sig.

För övrigt: Tusen kronor för en barnjacka? Det är på gränsen till oförskämt och där bör en förälder verkligen dra i handbromsen. Den sista jackan (om än en sommarjacka) jag köpte åt mig själv kostade 39 Euro och var i en vuxenstorlek. Som barn hade jag själv del jackor som min mamma hade sytt på egen hand, även en del kläder ur andra hand.

Jonna
12 years ago

Guilty of charge.

Emma
Emma
12 years ago

Så bra skrivet! Jag håller verkligen med om att vi måste låta barn ha sina känslor och reaktioner i fred. Däremot tycker jag att det är olika i olika situationer hur mycket förklaring man ska ge. att förklara för att få barnets godkännande av beslutet tror jag handlar om att försöka slippa skuldkänslor som ju kan uppstå när man gör ngn besviken- men kontentan blir ju att man förflyttar skulden till barnet som får bära det känslomässiga ansvaret för beslutet. men om man förklarar ett beslut för att göra situationen begriplig för barnet är det ju ngt annat.

Karro
Karro
12 years ago

Jag tror mycket handlar om att vi vuxna har svårt att stå för att ”jag vill inte” är en tillräcklig förklaring. Vi vill liksom linda in den i bomull för att det ska framstå som lite mer ”snällt” när det i själva verket ganska ofta blir mer oärligt. Vi kan inte tillåta oss själva att sätta begränsningen vid vår egen vilja utan istället vill vi framhålla en rad yttre faktorer som påverkar vårt beslut. ”Jag har inte tid, pengar”, osv är ju väldigt vanliga förklaringar som förvisso kan vara sanna flera av gångerna men jag tror nog att många, med handen på hjärtat, drar till med dessa förklaringar även när det handlar om att vi faktiskt helt enkelt bara inte vill.

Jag tycker det är en väldigt fin gåva jag kan ge mina barn, nämligen förståelsen för att mina inre gränser är helt legitima som skäl för att inte vilja/vilja något och att det är viktigt att lära känna och respektera sina egna gränser. Det har visserligen barn sällan svårt för utan i många fall är det vi vuxna som tar ifrån barnen detta då vi själva inte vågar stå för våra gränser. Här är det snarare så att vi vuxna har en hel del att lära från barnen.

Maria
Maria
Reply to  Karro
6 years ago

Så bra! Helt klart svårt att vara ärlig med sina egna känslor och gränser

Marie
Marie
12 years ago

Jag måste tacka för en underbart tänkvärd blogg!
Min son är ”bara” 2 år, men varje gång jag är här inser jag något nytt och tänkvärt!

Maria
Maria
12 years ago

Jag vill gärna förklara för min son varför han inte får göra vissa saker eller ta vissa saker. Nu är han ju i i och för sig så liten än, men jag vill inte bara säga ”nej” utan någon som helst motivering. Jag säger ju inte nej bara för att säga nej, och jag vill ju också att han någon gång i framtiden ska lära sig att förhandla. Jag tänker att det är skillnad på att motivera sig, och att försöka rationalisera sitt beslut.

Jesper Juul brukar ju trycka på att det är viktigt att vara sann mot sig själv, och det försöker jag jobba på. Tillämpat i jackfallet: ”Jag vill inte köpa en ny jacka till dig därför att jag tycker att det är onödigt”. Det är föräldern som har den ekonomiska makten, och det är föräldern som bestämmer över hur pengarna ska användas. Sen är det givetvis viktigt att barnet tillåts ha sin reaktion, de måste givetvis få bli arga och besvikna och man kan gott bekräfta den reaktionen också.

Karro
Karro
12 years ago

Jag tycker att det är stor skillnad mellan att säga ”jag vill inte köpa en ny jacka till dig, jag tycker att det är onödigt dyrt” och att säga samma sak men inte nöja sig med det när barnet sedan blir besviket utan fortsätta med ”ja men det förstår du väl att vi inte kan lägga ut pengar på nya jackor varje år när du har en som passar utmärkt”. I det första fallet får barnet en förklaring och får sedan ha sin reaktion. I det andra fallet känns det mer som att föräldern inte vill brottas med sitt dåliga samvete (som kanske har dykt upp) utan istället försöker lägga över sina känslor av dåligt samvete på barnet som ”måste förstå”.

E
E
12 years ago

Jag är visserligen inte förälder, men jag är storasyster till tre barn varav två har förmågan att kommunicera på ett officiellt språk och därmed förmågan att be om saker. Jag känner igen mig själv i det där med att direkt förklara varför de inte får som de vill och så vidare. Jag har aldrig riktigt tänkt på det från den här synvinkel. Tack för dagens tankeställare!

sarahmara
12 years ago

Det är svårt med barnen… Man vet varken ut eller in.
Jag tror du hanterar det utmärkt!
kramiz/Sarahmara

Amanda
Amanda
12 years ago

Jag tror att det där även kan gälla betydligt äldre barn. Jag upplever det ofta i mina föräldrars bemötande av min lillebror, som ändå är tonåring vid det här laget. Han förstår ju oftast själv varför mina föräldrar säger nej, men blir självklart arg ändå. Och då kommer denna långa utläggning om varför, som så gott som alltid övergår i att handla om hur otacksam han är och så vidare… Min bror blir ännu mer irriterad över att inte bli lämnad ifred, och samtidigt ges han skuldkänslor då han beskrivs som otacksam. Bara för att han inte är överens med den förälder som sagt nej. Och varför måste han vara det? Räcker det inte med att han accepterar det svar han fått?

Maria Klein
12 years ago

Jag tänker att det finns en viss skillnad på olika svar. Jag vill att mina barn ska vara ifrågasättande och inte bara ta ett svar utan vidare. Så om de vill ha en förklaring ger jag dem de. Ibland kanske det inte finns en bra förklaring och då får de vara så också. Den förklaring som jag själv ska tänka mer på att inte använda är den som på något sätt ska få barnet att hålla med om att mitt nej är så otroligt rimligt. Dvs sådana förklaringar som egentligen inte hjälper barnet.

Jag har med tiden blivit bättre på att be om betänketid innan jag svarar på frågor som inte har ett självklart svar. Förut kunde jag svara Nej av bara farten. Numera ber jag om betänketid och återkommer när jag tänkt klart. I en övergångsperiod när barnen tjatade om ett snabbt svar använde jag svaret: Om du vill ha ett svar genast då blir det nej, om du låter mig tänka så återkommer jag om en stund. Det var som sagt under en övergångsperiod ;o) Jag behövde själv lära mig att inte svara instinktivt.

När det gäller att inte få en förklaring till nejet tänker jag direkt på hur jag skulle reagera om min man sa nej och vägrade berätta varför. Det skulle naturligtvis inte kännas ok. Däremot kanske jag inte ville att han skulle komma med ett långt utlägg utan att jag faktiskt frågat efter det.

Linda+2barn
Linda+2barn
12 years ago

Först och främst, tack för alla dina inlägg, jag läste igenom allihop samma kväll som jag snubblade över bloggen.
Jag skulle, som någon skrev tidigare, gärna läsa något om lite mindre barn, min äldsta är 2,5. Men det går ju bra att ta till sig alla dina inlägg ändå, även för småbarn.
Angående detta med att säga nej rakt upp och ned- jag har gjort det ibland, innan jag läste detta, och om jag gör det tex i lekparken så har jag fått en del blickar från andra föräldrar, medan ungen är nöjd med svaret och fortsätter med sitt. Typiskt va?

Igen, tack för all INSPIRATION!

Christer Romson Lande
Christer Romson Lande
12 years ago

Jag håller med Karro och Maria Klein att du blandar två olika saker i blogginlägget. Att ha med en förklaring i ett nej är en sak:
– Pappa, jag vill leka med Molly Mus-boken!
– Nej, det hinner vi inte. Nu måste vi gå till dagis. Vi kan leka med den i kväll i stället.
– Men jag vill!!!

Att försöka övertyga barnet om att det ska hålla med om ett nej är nåt annat:
– Pappa, jag vill leka med Molly Mus-boken!
– Nej, det hinner vi inte. Nu måste vi gå till dagis. Vi kan leka med den i kväll i stället.
– Men jag vill!!!
– Jag måste faktiskt hinna till jobbet!

Jag tycker att det är lättare att se problemet i att argumentera för ett nej när barnet inte har frågat om varför. Men är det dåligt i sig att förklara ett nej. Det är klart att jag inte alltid behöver förklara ett nej. Ibland är förklaringen nåt jobbigt och svårt som jag inte vill gå in på. Men varför är det dåligt?

Christer Romson Lande
Christer Romson Lande
Reply to  Petra
12 years ago

Hur tänker du om mitt exempel: ”Nej, det hinner vi inte. Nu måste vi gå till dagis. Vi kan leka med den i kväll i stället”? Den sista meningen handlar ju om att svaret inte ska vara helt negativt. Men syftet är mer att nyansera svaret än att ändra känslorna. Eller kanske att förebygga känslor som är baserade på ett missförstånd.

michaeleriksson
Reply to  Petra
12 years ago

Jag har just läst om inlägget—och jag ser inget konstigt i den tolkningen. Tom. uppstår hos mig intrycket att du utgår från att de vuxna har ett negativt motiv, att den vuxne som förklarar härigenom visar att han vill ha sista ordet eller på annat sätt gynna sina egna intressen. Problemet torde då vara att du inte själv har betonat riktningen, nämligen att det i ditt synsätt finns en del vuxna som vill ha sista ordet och därför förklarar av fel anledning eller på fel sätt.

Karro
Karro
12 years ago

Fast min kommentar var faktiskt inte riktat till Petras inlägg utan mer till alla som tyckte att det är självklart att man måste ge en förklaring. Jag tolkade nämligen Petras inlägg precis så, att det är skillnad mellan att ge en förklaring och att försöka övertala barnet om att den förklaring jag gav faktiskt är rimlig och att de borde förstå det. Det är en oerhörd skillnad mellan dessa och jag ser inget fel att lämna en förklaring till varför det blir ett nej, bara jag är ärlig i min förklaring. Om anledningen till mitt nej är att jag inte vill så tycker jag att den förklaringen är tillräcklig. Om det är för att jag inte har råd så tycker jag att den räcker. Om barnet sedan frågar efter en djupare förklaring så kan jag gå in på det då. För mig handlar det verkligen inte om att neka barnen en förklaring utan om att förskona dom från föreläsningar där de inte får ha sina känslor ifred.

M
M
12 years ago

En kompis har ett intressant angreppssätt:
– Mamma, jag vill ha den här tröjan!
– Ja, det förstår jag att du vill. Den var verkligen jättefin. Men vi ska inte köpa någon ny tröja idag.

Jag har inte prövat det ännu på min lilla, men det har fungerat mycket bra för dem.

Lilla My
Lilla My
10 years ago

Vill bara tack för denna text, jag får ofta höra att jag ”förklarar” för lite för min son (3,5år)och jag anser mig inte behöva förklara alla mina beslut.
Ex. mamma kan jag få glass?!
– Nej, det kan du inte.

Vi har under hela uppväxten haft en sån dialog och accepterar han svaret säger han oftast – Ok, mamma!
Sen är allt ”bra”, inte nödvändigtvis att han är glad men han vet att nej är nej. Däremot, så frågar han mig varför om han inte är nöjd och då får han ett svar, vilket även det antingen ogillas eller gillas fast han säger nästan varje gång att han är glad att jag berättade varför eller – jaha, du menar så. Eller nu förstår jag. Varpå jag säger tack, jag är glad att du lyssnade på mig.

Ex. Mamma, jag vill ha den där bilen (när vi handlade härom dan).
Det förstår jag, den är fin fast vi ska inte köpa nån bil åt dig idag.
– Men jag vill ha den!
– Nej.
– Varför får jag inte bilen?
– Man kan inte alltid få det man vill ha fast du kan önska dig den till din födelsedag kanske?!
– Får jag den då?
– Det är inte säkert. Det kan ju bli en annan bil, skulle det göra nåt?
– Nej, mamma jag vill bara ha en bil *stort leende*
– Ja du gillar verkligen bilar va?!
– Mm… jag älskar bilar och dig oxå mamma!
– Tack sötnos vad glad jag blir, jag älskar dig med!

Ursäkta det långa inlägget, men jag tycker att både jag och min man har en väldigt bra kommunikation med vår son trots att vi inte konstant förklarar vårt beteende och våra svar för honom. Vi döljer inte våra känslor utan han får se både bra och dåliga sidor från oss. Dock skriker vi inte varken mot honom eller varandra och vi (jag o mannen) bråkar inte framför honom, med undantag för diskussioner då han behöver kunna se hur man hanterar konflikter med en gräns givetvis. =)

Tack för ordet! =)

Nora
Nora
10 years ago

jag måste säga att jag läser texten och är väldigt förvånad över att skribenten inte vill att föräldrar ska ”förklara” varför de inte vill göra som barnen vill. Tycker att det är A BIG NONO! Ett skämt. Jag är själv inte mamma, men jag har varit barn det är inte alltid man fick någon förklaring till varför man får ett nej. Jag är bland barn jämt och ständigt, och jag praktiskt taget hjälpte till att uppfostra mina syskon. Jag tycker att det är av ren lathet, bekvämlighet att bara säga ”nej” och gå därifrån. Har man inte råd att köpa en ny jacka ska man inte bara säga nej, det får barnet att tro att börjar tolka saker och ting på sina egna sätt, kanske t.om dra slutsatsen att man helt enkelt inte är värd en ny jacka. Man får helt enkelt ta sig tid att förklara pengars värde, eller att man inte alltid behöver följa mode osv…

Ha en överenskommelse med barnet om olika prioriteringar, få de att använda fantasin till att göra sin situation bättre – i detta fall bättra garderoben med de medel man har. Lär er sy ihop, kombinera olika outfits, utveckla egen stil osv. Barn är inte dumma i huvudet, förklara för de hur det ligger till. Nästa gång när barn vill fråga om nånting de vill ha kommer de själva att tänka efter om de verkligen behöver den jackan alla köper. Nästa gång kommer de att ”fatta” utan flera förklaringar. Det är jag definitivt säker på. Blir det ett tvärt nej, kommer de att fråga om alla möjliga saker tills själv man brister och säger ”JAAA, OKOKOK” för att de inte fattar varför man säger nej! Få de inte att tro att de inte är värda respekt, din tid för förklaring eller pengar.

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: