Längtan efter delad glädje

Rosé och grillat på landet!
Fotografiska museet med finaste Annika.
En underbar dag i kantarellskogen!

Statusraderna på Facebook är fyllda av tillrop som dessa. ”Meningslöst dravel från folk som har för mycket tid och för lite verkliga vänner”, tycker en del. ”Den nya tidens skryt”, säger andra.

Det är möjligt att det finns viss sanning i båda dessa analyser. Jag vet inte. Det jag vet är att när jag skriver en status som denna är det av en helt annan anledning. Jag är glad. Jag njuter. Jag firar. Det jag skriver är en inbjudan: ”Se mitt firande och dela det gärna med mig!” Det finns en längtan i mig att dela glädjen över det som livet erbjuder med andra människor.

Kan du känna igen denna längtan? För dig kanske den inte tar sig uttryck på Facebook. Du kanske märker den genom en förbiflygande tanke när du upplever något härligt: ”det här vill jag berätta för mamma när jag kommer hem” eller ”åh, om bara min partner var här så vi fick uppleva det här underbara tillsammans”.

Jag tror att det är samma längtan efter delad glädje som barnen upplever när de ropar från toppen av rutschkanan eller mitten av bassängen: ”Titta på mig!”. Jag tror också att den döljer sig bakom uttalanden som ”jag har gjort en ny pärlplatta” och ”jag hade alla rätt på matteprovet”. Deras tillrop är en inbjudan – ”gläds tillsammans med mig!”

Häromdagen skrev jag en ”glädjestatus” på Facebook: ”Njuter av kaffe och sommarens sista solstrålar på altanen”. Bland alla gilla-markeringar och tillrop av typen ”vad härligt det låter!” och ”underbart med sol” fanns ett svar som stack ut. En av mina vänner hade skrivit: ”Vad duktig du är!”. Jag blev förvånad och förvirrad. På vilket sätt är det duktigt att dricka kaffe!? Jag upplevde att jag blev missförstådd. Jag ville dela glädje och fick en bedömning tillbaka! Lite besvikelse gjorde sig också påmind. Vad gav henne rätten att värdera min glädje och njutning!?

Upplevelsen fick mig att återigen fundera över hur det är för barnen att gång på gång bli bedömda och värderade – när allt de förmodligen vill är att dela sin glädje.  

– Titta på mig när jag åker rutschkana!
– Vad duktig du är!

– Jag har gjort en ny pärlplatta.
– Vilken fin!

– Jag hade alla rätt på matteprovet.
– Bra gjort!

Förvåning? Förvirring? Besvikelse? Vad upplever barnet? Hur lång tid tar det att vänja sig vid att bli missförstådd?

Vill du läsa mer om vad man kan säga istället för uttala sig värderande om barnen? Läs mina övriga blogginlägg i kategorin ”Duktig” –>. (Scrolla ner och läs dem nerifrån och upp så får du dem i rätt ordning.)

 

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
23 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan. Nu med ny design.
12 years ago

Åh så klokt. det här tror jag stenhårt på.
Varför inte bara säga ”jag ser” istället för att alltid värdera.

frokenjo
12 years ago

Vilken bra liknelse. Jag har också varit inne och stapplat lite på temat.
http://frokenjo.wordpress.com/2011/10/03/har-jag-varit-duktig-tycker-du/

Sherlock
Sherlock
12 years ago

Men hjälp. Vad ska man säga? Cliff Hanger blidde det för mig..
Även om jag ”vet” att man kanske inte borde säga, bra, duktigt om allt självklart ungen gör.. Men jag har noll fantasi..

Junitjej
12 years ago

Så bra skrivet! Visst är det så att man gärna vill dela med sig av sin glädje på Facebook och inte bli bedömd.

Maria
Maria
12 years ago

Den är ju så bra din blogg! När kommer det en bok? Hursomhelst är det ett ämne jag saknar. Kan du inte skriva lite om hur man kan tillrättavisa utan att kränka, hota eller straffa? Vi har en sexåring som är så utmanande just nu och jag skulle så behöva lite pepp!!

Ingrid
12 years ago

För jag tror det ligger i vår kultur att inte se. Och vi får hoppas att detta ”nya” synsätt kring barn kan sprida sig och ge mer förändring.
Vi sviker ofta våra nära när de råkar ut för något för vi vill inte se, vi vill inte dela sorg och bedrövelse. Liksom många vänder ryggen med sur min när någon vill dela glädje.
Som det gamla ordspråket säger: ”Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg.” Det ena ska inte utesluta det andra.

A
A
12 years ago

Kanske hon menade att du var duktig som kunde släppa allt och bara tillåta dig att njuta? Man ska inte analysera sönder allt!

H - förskollärare
H - förskollärare
12 years ago

En mycket intressant och träffande jämförelse.

Forskaren
Forskaren
12 years ago

Jag är forskare och arbetar en del med resultat som visar att människan mår bra då hon känner att hon behärskar något, att hon är kompetent inom något (kan vara dataspel, matlagning, tennis…). Ribban är inte satt för lågt, ej heller för högt utan utmaningarna motsvarar förmågan. Då uppstår ett flow, en glädje som ökar vartefter man känner att man blir skickligare. Det är ett mänskligt behov att få känna att man är talangfull inom något område. Så nekar man inte barnen att få detta behov tillgodosett då, genom att inte säga till dem att de är duktiga, då de just är det, exempelvis som barnet med alla rätt i matte? Eller är det en språkförvirring här nu (jag bor inte i Sverige, men pratar svenska)? Med duktig avser ju jag och forskningen jag hänvisar till skicklig, talangfull, kompetent. Exempelvis om ett barn är skickligt att gestalta och rita eller duktigt att lösa matteuppgifter, då tycker inte jag det är fel att uppmärksamma och uppmuntra det.

Forskaren
Forskaren
Reply to  Petra
12 years ago

Det beror på i hur stor utsträckning ens prestationer styrs av inre eller yttre motivation. Exempelvis om jag lär mig japanska för att jag har en passion för det och har föresatt mig att läsa manga på originalspråk, eller om jag det för att förbättra min position på arbetsmarknaden (och kanske därigenom bättre lön). Om det är njutningen i själva handlingen som du gör som motiverar dig så då räcker det säkerligen långt att du själv är tillfreds. Då du läser dina mangaböcker på originalspråk så är behovet tillgodosett. Men inget är svart eller vitt och vi lever inte i vacuum utan i en social kontext. Om jag och min familj reser till Japan och jag klarar av att ta oss runt i trakterna på min japanska och får god feedback på mina kunskaper, så nog sporras och motiveras jag, och gläds antagligen också. Jag mår bra då jag känner att jag kunnat bidra till en smidig resa. Studier tar ofta fasta på e-lärandekurser och dataspel där det är oerhört viktigt att spelaren eller studenten får kontinuerlig feedback, dvs kunskaperna värderas, för att hålla motivationen och glädjen uppe. Där är det datorn som säger hur talangfull du är, om du inte spelar online och delar med dej med hur spelet går på så vis.

Och om att värdera barnens prestation. Jag tror inte det är nödvändigtvis alltid fel att kommentera och värdera det barnet gör istället för att se det i den upplevelse det befinner sig i. Ett exempel från lekparken idag. Jag sa åt min lilla son att han är skicklig då han tog sig upp för klätterställningen högre än någonsin förr. Det var första gången vi besökte den parken och första gången han kunnat klättra så högt. Jag ville helt medvetet belysa det att han är riktigt skicklig på att klättra, att själv räkna ut hur han ska ta sig ända dit upp. Det är hans talang. Men sen resten av eftermiddagen då han ideligen tog sig upp och vinkade och ropade ”mamma, titta!”, så då försökte jag mera dela upplevelsen. Sa något i stil med ”oj, vad högt uppe du är” eller ”ser du ända till pappas jobb”. Det att jag uppmärksammade på ett positivt sätt det han gjorde tror jag inte leder till att han tror att han måste prestera för att vinna mitt och andras gillande. Snarare tror och hoppas jag att han tänker ”Ja katten, det här fixade jag ju, jag kom ju dit upp dit jag ville. Jag utvecklas!”

Milla
Milla
12 years ago

”Jag ville dela glädje och fick en bedömning tillbaka! Lite besvikelse gjorde sig också påmind. Vad gav henne rätten att värdera min glädje och njutning!?”

Skriver du en status får man räkna med div svar som man kanske inte gillar. Tar man illa vid sig ska man nog inte skriva någon. Eller blev du provocerad av svaret för att det går emot vad du tror på, du tror du blivit värderad, din vän kanske bara svarade lite slött och artigt och menade nog illa med det. Såna där statusar är generellt svåra att svara på, ”jag sitter och njuter i solen” för mig känns det blah att svara på en sån. Men gillar du inte din väns svar kan du ju blocka och ta bort henne. Varför såg du bara det ”dåliga” i din status och inte alla bra?

Mvh Milla

josefin
josefin
12 years ago

Hon kanske tycker du var duktig för att du prioriterade väl måendet? 🙂 Hon utgick säkert från sina egna erfarenheter och skulle hon suttit där själv och njutit hade hon varit duktig! Jag ser det positivt 🙂

Ann
Ann
Reply to  josefin
12 years ago

Det var också en tanke som dök upp i mej. Men det är så klart fortfarande en värdering, men mer utifrån henne än Petra.

Elin
Elin
12 years ago

Jeg har opplevd noe lignende både på Facebook og i det virkelige liv, der jeg har fortalt om noe hyggelig, villet dele gleden, og fått svaret ”Det fortjener du!” tilbake. Det skurret i ørene og provosert meg – hvorfor må jeg fortjene å ha det fint? Og hva hvis jeg ikke fortjener det – skal jeg ha dårlig samvittighet da? Men jeg klarte ikke helt å sette fingeren på problemet før jeg leste innlegget ditt – takk for innsikten!

Frida
Frida
10 years ago

Hej!
Jag lär mig väldigt mycket av din blogg. Särskilt det här med att vara duktig eller fin – det är nog nästan det enda jag fick höra när jag själv var liten, så jag är både extremt medveten om de negativa följderna men också väldigt inkörd i ett sådant mönster som jag försöker bryta.

En sak undrar jag: När min dotter går till förskolan (hon är tre år) och utropar ”Titta, jag har ett nytt hårspänne!” svarar pedagogerna med ”Nämen, vad fiiin du är!”. Hon har inte ens sagt ”Tycker du att jag är fin i håret?” eller så, utan de tar sig friheten att bedöma/beundra hennes utseende istället. Hur ska jag ta upp det här, tycker du?

Och en annan fråga är – hur ska jag själv bemöta hennes nyväckta intresse för att göra sig ”fin”? Finns det en konflikt i att jag vill att hon tvättar sig och borstar sitt hår emellanåt (vilket hon då vägrar), samtidigt som jag inte vill förstärka medvetenheten om hennes utseende? Det börjar alltid med att jag säger ”vi behöver borsta/tvätta håret så att det inte tovar sig så mycket/fastnar i maten/faller ner i ögonen”. Hon vill inte, och säger ”Jag vill ha lockigt hår!” (vilket hon har i alla fall). Efter ett antal upprepningar, så blir det lätt ”men ska vi inte ta och sätta upp/borsta det? Lockarna blir ju ännu finare då!”. Känns som att jag både trampar på hennes integritet samtidigt som jag förstärker idén om att hon måste vara fin för mig (för enligt henne själv så är hon ju fin ändå). Och det vill jag verkligen inte!

Sickan Söderlund
Sickan Söderlund
9 years ago

Hmm…känner ju vare sig dig eller den som lämnade kommentaren, men om hon känner dig väl kanske hon vet att du sällan ger dig själv tid att njuta av kaffe i solen? Som du kanske borde? Och då var du ju faktiskt duktig, eller? 😉 Bara en tanke……

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: