”Hur skall jag göra?! Jag vet verkligen inte hur jag skall få barnen att bry sig om mina gränser och behov utan att skälla på dem!”
Mamman som satt mitt emot mig på mottagningen var djupt förtvivlad. Ett par dagar tidigare hade det plötsligt blivit helt uppenbart för henne att hon inte ville fortsätta prata med sina barn på det sätt hon gjort dittills. Hon ville sluta skälla på, hota och straffa sina barn. Insikten hade drabbat henne med full kraft när hennes sjuårige son, efter ett gräl om vem som borde plocka ur diskmaskinen, krupit upp bredvid henne i soffan, klappat henne på armen och med tårarna trillande sagt:
”Mamma, det är inte mitt fel att du födde mig.”
Nu grät mamman också. ”Han tror att jag inte tycker om honom! Han känner sig usel! Förstår du?!” Jag förstod. Och tänkte att hennes tolkning nog tyvärr innehöll en hel del sanning. För när vuxna ifrågasätter, anklagar, skuldbelägger eller kritiserar sina barn hör de inte bara orden som uttalas. De hör också budskap mellan raderna: ”Du duger inte!”, ”Jag är inte nöjd med dig!”, ”Du är inte bra nog!”
Hur kan man som förälder göra istället? Hur kan man tydliggöra sina behov och be barnen respektera dem – utan att samtidigt kränka? Och vad är det egentligen man bör undvika att säga och göra? Under de kommande veckorna kommer jag att skriva om detta. Det blir en artikel i veckan ungefär där varje artikel bygger vidare på nästa. Som en steg-för-steg-kurs i gränssättning och konfliktlösning. Första artikeln handlar om vad som motiverar barnen att göra som föräldrarna ber om. Den kommer på tisdag den 13 november.
Jag hoppas att du vill hänga med!? (Anmäl dig gärna som e-postprenumerant högst upp till höger på bloggen om du vill vara säker på att inte missa någon av de kommande artiklarna.)
Tycker du att det här låter som ett fantastiskt erbjudande som fler borde få ta del av? Jag uppskattar massor om du vill dela det här inlägget vidare på facebook, twitter eller mejl!
Innan vi drar igång på tisdag vill jag uppmuntra dig att läsa följande artiklar som beskriver några av de principer som ligger till grund för mitt arbete.
En annan du?
Det är svårt att bete sig bra när man känner sig dålig
Samarbete är ingen egenskap hos barnet
Har du tröttnat på att bråka med barnen?
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Tjat, hot och mutor fungerar! Eller?
Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
*EDIT:* Det här inlägget skrevs ursprungligen i november 2012. Artikelserien är avslutad och här nedan hittar du länkar till samtliga artiklar:
Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)
Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill!? (Gränser med respekt, del 6)
Från ”Nej” till ”Okej” (Gränser med respekt, del 7)
Curlingförälder eller egoist? Det finns ett tredje alternativ! (Gränser med respekt, del 8)
Likvärdig konflikthantering? Det låter ju bra, men mitt barn bryr sig bara om sig själv! (Gränser med respekt, del 9)
Men ibland måste väl barnen bara lyda?! (Gränser med respekt, del 10)
—-
Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .
Åh så viktigt och fint skrivet! Jag delar det på min blogg och hoppas att några anmäler sig till din blogg
Allt gott!
Mikael
Tack Mikael :-)!
Å vad bra – befinner mig i en liknande sits med 3 barn (10, 8 och 4,5 ) där mycket handlar om rättvisa mellan barn i olika åldrar och att få dem att lyssna och hjälpa till samt hålla överenskomna avtal ang datortid-läxor mm. Känner att jag också alltför ofta är för arg och för sur för allas bästa!
Tack för alla dina tankvärda inputs!
Underbart! Tack för dina tips och jag ser fram emot tips. Ska gärna tipsa! Vilken adress vill du att jag tipsar om?
Hälsningar, Annika Skickat från min iPhone. (Vänligen ha överseende med korta meddelanden och eventuella stavfel).
8 nov 2012 kl. 10:09 skrev ”en annan du” <[email protected]>:
petrakrantzlindgren posted: ”Hur skall jag göra?! Jag vet verkligen inte hur jag skall få barnen att bry sig om mina gränser och behov utan att skälla på dem! Mamman som satt mitt emot mig på mottagningen var djupt förtvivlad. Ett par dagar tidigare hade det plötslig”
Tack Annika :-). Länka gärna till den här sidan:
http://petrakrantzlindgren.se/2012/11/08/hjalp-jag-vill-gora-annorlunda-granser-med-respekt-del-1/
Kommer precis rätt i tiden denna nya ”serie”, har en 7 och en 10 åring som har lite väl mycket ”hotellvistelse” hemma och som jag och min fru försöker få att bli mer delaktiga. Känner igen mig allt för väl i vad Lillian skrev om avtal och surhet…
Delar detta tankvärda!tack Petra!
TACK! Jag är så otroligt glad att du kommer att skriva om detta viktiga! Jag tänker jättemycket på hur jag vill vara som mamma, för att få alla attt må bra och fungera hemma. Och samtdigt verkligen värna om att min son får en stark självkänsla. En väldigt välkommen artikelserie! Jag ska delar gärna det här budskapet.!
TACK! Ser fram emot varenda ord…
Bra skrivet! Min taktik är att använda mig av positiv gränssättning, ta bort orden inte, nej och att bekräfta barnets känsla i situationen. Jag hör/ser/känner/ att du blir jättearg för att du vill … Men jag vill att, nu blir det så att… Och stå fast vid mitt beslut. Det finns liksom ingen plats för förhandling i det läget.
Vill min sexåring spela ett spel tex så säger jag ” jag spelar jättegärna spel med dig när jag är klar med det här” eller ”imorgon passar mycket bättre välj ett spel nu o lägg fram det på bordet så börjar vi direkt efter middagsdisken”..
Händer något säger jag vad tokigt att det här gick sönder.. utan att skuldbelägga. Det finns så klart de gånger jag får totalt hjärnsläpp och blir fullständigt galen men försöker snabbt rätta till det med ”Min” taktik eftersom den funkar så bra i mitt liv.
Vill verkligen va med och ta del av detta.. Verkligen intressant!
Det ska bli jättefint att få följa det du skriver! Jag tipsar också gärna om detta på min blogg där jag skriver om bland annat anknytning, utvecklingspsykologi och nära föräldraskap.
Tack 🙂
Tack. känner direkt att detta är kunskap jag behöver i min vardag. Har tre barn 6 år, 5 år och 6 månader
Tack för en härlig föreläsning idag i Kungsängen! Du fick mig att börja tänka till ordentligt på hur man uttrycker sig till barnen! 🙂
Härligt! Tack för att du berättar!
Min dotter är åtta månader på jorden men jag följer gärna texter av detta slag. För varenda unge ska må bra!
Yey!
Har delat det på min blogg nu: http://www.mindoff.se/index_blogg
så får fler möjlighet att följa dig 🙂
Allt gott!
Mikael
Tack Mikael 🙂
Jag har en son på 4 år, som jag också känner att jag börjat skälla på för mycket, blir ibland helt förtvivlad och tappar orken då jag inte kan komma på hur jag ska göra för att han ska förstå vad han inte får göra. På senare tid har han börjat göra tvärtemot vad jag säger på rent trots, så jag följer gärna din blogg för att rätta till det här beteendet (mitt eget alltså, sonens är väl mest en reaktion på just mitt beteende) 🙂
Jag är 64år och Morfar till 5 barn barn. Jag behöver nog uppdatera mina kunskaper i barn uppfostran
Jag har följt din blogg ett tag och jag tycker att du är en mycket klok människa med många bra idéer om hur man ska möta varan stor som liten.
Jag har en 6,5 åring hemma och vi har en del konfliket hemma just nu, men det är ju en del i hans utveckling (inte just konflikterna men att bli en egen person med egna åsikter och egna sätt på hur han vill göra saker) och jag ser inte att problemet ligger hos honom när konflikterna inte går att lösa utan jag vet att jag är en stor del i att de ofta slutar i bråk. Men jag följer din blogg och jag försöker implementera många av dina tipps i mitt sätt att hantera våra konfliket, det går sakta men säkert framåt, men ”det är svårt att lära en gammal hund att sitta”
Ofta när man är trött så försvinner all god kunskap om hur man borde göra men jag jobbar på det. Har börjat med det gamla goda knepet att räkna till tio för att lugna ner mig lite om jag är tröt/arg/upprörd över något, och märker att de gånger jag kommer ihåg att göra detta så går det lättare för mig och sonen att hitta en lösning på konflikten . Ser fram i mot din serie att sätta gränser med respekt, din blogg är en källa full med kunskap.
Tack för fina ord :-). Jag hoppas att det jag skriver de kommande veckorna skall bidra till dig!
//Petra
Vill följa!! Behöver det!!
Bra att lyfta frågan kring barnuppfostran. Inte lätt när man har egna barn och bonusbarn där åsikterna går så brett isär. Konflikter o infekterade områden som jag verkligen önskar vi kunde lösa på ett moget sätt. Hur 17 ska man göra?
Prata! Och lyssna på varandra med nyfikenhet och en önskan om att verkligen förstå den andre. Vi är så många gånger rädda för det för vi tror att om vi visar att vi försöker förstå så kommer den andre parten också att tror att han/hon har rätt. I själva verket är det ju två helt olika saker: att försöka förstå och att hålla med. Jag tror att den som försöker förstå också ökar sina chanser att bli lyssnad på och förstådd. Det är i den ömsesidiga dialogen som man kan mötas. Tror jag.
Vill gärna vara med i dina utskick.
Anmäl dig som prenumerant genom att ange din e-postadress i rutan högst upp till höger på bloggen.
Vi och vår 3årige son har hamnat i något slags limbo, där han har respekt för sin far men inte för mig (sin mor) vilket skapar en obalanserad tillvaro för oss alla.
Det jag utläser av dig, är inte alltid så lätt att omvandla från teori till praktik.
EX, vår son agerar på ett icke acceptabelt sätt, dvs skriker och kastar saker på mig så fort jag pratar i telefon (vilket inte är ofta). Jag har mött på honom på minst tio olika sätt gällande hans beteende, varit så pedagogisk att jag nästan slår knut på mig själv.
Inget fungerar utan detta upprepas så fort jag blir upptagen. Han får full tid med mig och hans far, han går 15h i veckan på dagis och är en mycket harmonisk grabb annars, men har noll respekt för sin moder. När jag sätter honom i mitt knä och förklarar att han inte får kasta saker eller skrika på mig för att det gör ont på mamma, så säger han förlåt och lovar inte göra det fler gånger, men likväl så gör han om det, kanske bara efter någon timma. Är 3åringar för små för sådan här information/vägledningar? //Ledsen mamma
Hej Linda,
förstår att du är ledsen. Gissar att du längtar efter massa fler tecken på omtanke, respekt och samarbete?
Jag vet alldeles för lite om både dig och ditt barn för att kunna ge ett konkret svar på din fråga. Det är ju inte så att bara för att vi säger vissa ord så leder det till ett visst utfall. Det handlar ju också om hur man säger de där orden, vilka behov barnet längtar efter att tillgodose, vilka behov man själv har i stunden, barnets förmåga att förstå osv, osv.
Jag reagerar på att du skriver att du varit så pedagogisk att du nästan slår knut på dig själv. Jag gissar att en del av ert kommunikationsproblem kan ligga just där – i dina försök att vara pedagogisk. Barn vill inte leva med pedagoger. De vill leva med verkliga föräldrar som ger uttryck för alla sina känslor och behov (på ett respektfullt sätt). När vi är överdrivet pedagogiska reagerar barnen ofta med olust och ifrågasättande, som att de vill säga ”kom igen nu morsan! Spit it out!” Du kan läsa lite mer om hur jag tänker här: http://petrakrantzlindgren.se/2010/05/18/spelar-du-nagon-roll/
Men om pedagoger på förskolan säger saker som, fröknen blev jätteledsen i morse när ni inte lyssna och för hur ni pratar med varandra. Hon tycker det varså tråkigt och sa att hon inte ville komma hit om det skulle vara så här, om barnen skulle bete sig så gentemot varandra mer och inte lyssna på fröknarna. Vi vill ju att ni ska ha trevligt här och nu tar vi nya tag i morgon. Jag tycker de skuldbelägger för mycket och spelar på att det är synd om fröknarna när barnen inte lyssnar lyder. Vet ej hur jag ska få dem att förstå. Det borde finnas andra sätt även på dagis väl